Ett Spår Av Rök

Till min pappa, min man och min son

~1~

––––––––

Ljudet av mina fotsteg dröjde kvar i den fuktiga luften i Dödshallen. Jag hade stannat upp för att titta närmare på ett inramat fotografi av en man. Han låg utsträckt på en flodbank med mörkt slem kring de välformade armarna och benen. Till och med i dödens stela blekhet såg man tydligt hur vackert hans ansikte var. Ett litet mörkt födelsemärke prydde ena sidan av hakan, till vänster om en djup hakgrop. De mörka ögonbrynen påminde om fågelvingar sträckta i flykt över pannan och under huvudet svallade det långa håret ut, mörkt av väta.

Väggarna i hallen på Alexanderplatz polisstation badade i ett vattnigt morgonljus som silades in genom höga fönster. På dem hängde inramade svartvita fotografier i ett prydligt rutmönster. Hundra bilder av ansikten på Berlins senast inkomna och icke avhämtade döda. Varje måndag tog polisen ner de äldsta fotografierna för att ge utrymme åt nya människor som påträffats döda utan identitetshandlingar, en vanlig företeelse i Berlin efter världskriget.

Min blick sökte sig till texten under fotografiet som hade lockat till sig min uppmärksamhet. Uppfiskad ur vattnet av en sightseeingbåt på morgonen lördagen den 30 maj 1931 – alltså i förrgår. Trolig dödsorsak: ett knivhugg i hjärtat. Under utmärkande egenskaper stod att mannen hade en hjärtformad tatuering på ländryggen med ordet Far. Inga identitetshandlingar hade påträffats.

Några sådana behövde jag inte. Jag kände igen det här ansiktet lika väl som mitt eget eller min syster Ursulas. Vi hade alla ansikten med samma kantiga käke och djupa hakgrop. Mitt mörkblonda hår var kortklippt medan mannens på bilden var långt som vår mors, eller som alla kvinnors som uppnått en viss ålder. Men mannen var varken kvinna eller i en viss ålder. Han var min lillebror, Ernst.

Jag drog fingret över bildens kalla glas. Det värkte i mig av längtan att få röra vid honom själv. När han var barn brukade jag bada honom, och jag hade inte sett honom naken sedan dess. Jag tog av mig min påfågelsgröna sidenhalsduk för att täcka över honom med den, men insåg genast hur befängt det var. Istället kramade jag halsduken hårt i mina händer. Den var en gåva från honom.

Jag visste att normala rutiner föreskrev att kroppen måste begravas inom tre dagar. Den kanske redan låg i en omarkerad grav någonstans, insvept i ett grovt linnetyg. När Ernst hade flyttat hemifrån och börjat tjäna egna pengar hade han svurit på att bara siden och kaschmir skulle få vidröra hans kropp i fortsättningen. Jag tryckte handflatan mot glaset. Bilden kunde bara inte vara äkta...

Hannah! hördes en dånande stämma. Utan att vända mig om kände jag igen baritonen hos Fritz Waldheim, en polisman på Alexanderplatz. Hans röst brukade aldrig annars skrämma mig.

Är du här för att hämta dina rapporter? frågade han.

Jag harklade mig och tog hastigt bort min hand från bilden.

Ja, just det, sa jag.

Min kjol hade blivit fuktig och klibbade mot vaderna när jag gick genom hallen till Fritz rum på Kriminalavdelningen. Jag kämpade för att få mina känslor under kontroll. Känn ingenting nu, intalade jag mig själv. Känna får du göra senare, men inte förrän du har lämnat polisstationen.

Fritz höll upp dörren för mig och jag nickade till tack. Han var en vänlig man, gift med min äldsta väninna. Jag var rädd att också han skulle känna igen personen på fotografiet om han tittade närmare på det. Han fick inte få reda på att Ernst var död. Mina och Ernsts identitetshandlingar fanns just nu ombord på en båt på väg till Amerika, tillsammans med min väninna, Sarah och hennes son, Tobias.

Sarah var en välkänd sionistisk aktivist som hade ålagts reseförbud av den tyska staten. Vi hade lånat ut våra identitetshandlingar till Sarah och Tobias så att de skulle kunna resa som Hannah och Ernst Vogel, ett tyskt syskonpar på semester. Deras båt skulle gå i land snart och sedan skulle vi få tillbaka våra handlingar, men tills dess fick ingen uppmärksamma Hannah och Ernst Vogel i Berlin. Detta skulle innebära att Sarah och Tobias liv riskerades. Även om Ernst hade hållit en viss distans till mig de senaste sex månaderna, hade han gått med på planen.

Det regnar fortfarande, ser jag. Fritz pekade på mitt drypande paraply. Jag hade glömt att jag fortfarande höll det i handen. Han stängde dörren till rummet.

Om inte annat sköljer det i alla fall trottoarerna rena från allhundskit. Jag tvingade fram ett skratt som rev inombords. Vädret var fortfarande ett favoritämne för Fritz och mig när vi skämtade. Vi drev med det och med hans schäfer, Caramel.

Hur mår Bettina och barnen? Jag försökte alltid hålla mina konversationer med honom i en lättsam ton. Meningen var att han skulle ha så roligt tillsammans med mig att han helt glömde bort att han inte alls var skyldig att lämna ut några polisrapporter.

Gråter du? frågade han med oro i den grå blicken. Det gick inte att dölja något för Fritz, han var en erfaren kriminalare.

Jag är lite förkyld bara. Jag torkade mitt våta ansikte med min lika våta hand. Jag gillade inte att ljuga för honom, men Fritz spelade alltid helt enligt regelboken. Han skulle varken förstå eller förlåta att jag hade lånat ut mina identitetshandlingar, även om det var för att rädda Sarahs liv. Förkyld och det här regnet är ingen hjälp heller.

Fritz drog fram en ren, vit näsduk från uniformsfickan och räckte den till mig. Den doftade stärkelsemedel, ett tecken på hustrun Bettinas omsorger.

Tack, sa jag, medan jag torkade tårarna. Har du något intressant för mig?

Jag hade kommit till polisstationen idag, liksom alla andra måndagar, för att bläddra igenom helgens brottsrapporter på jakt efter ett artikeluppslag till Berliner Tageblatt, någon otäck historia vi kunde kittla våra läsare med. Måndagar var den bästa dagen för färska rapporter. Folk hamnar oftare i trubbel på helger, liksom när det är fullmåne. Fotografiet på Ernst flimrade till i huvudet på mig. Han hade också hamnat i mer trubbel under helgen. Jag svalde min förtvivlan och gav tillbaka näsduken till Fritz.

Fritz skakade på huvudet.

Vi hittade några flytande kroppar i helgen. Han gick in bakom trädisken som skiljde hans privata arbetsplats från den allmänna sidan. Mest luffare, tror jag. Några verkar vara offer för en ny maktkamp mellan olika kriminella gäng, men det kan vi inte bevisa.

Mitt ansiktsuttryck var neutralt och jag lyckades hålla kvar det artiga leende jag hade bemästrat redan som barn. Jag var tacksam för alla slag, örfilar och nyp som mina föräldrar hade utdelat. De hade lärt mig att hålla samma min oavsett vad jag tänkte och kände inombords. Ernst brukade reta mig för det. Alla hans tankar och känslor avspeglades i hans ansikte i samma ögonblick de uppstod. Och nu var han död. Jag svalde och fick återigen kämpa för att hålla känslorna i schack. Fritz rynkade pannan. Han misstänkte att något inte stod rätt till, trots alla mina ansträngningar.

Något som är värt min tid? frågade jag, eftersom det är vad jag skulle ha sagt alla andra dagar.

En grupp nazister slog nästan ihjäl en kommunist, men det är väl ingen nyhet.

­Kanske ingen nyhet, sa jag. "Men det har onekligen ett nyhetsvärde, även om Tageblatt inte kommer att publicera det. Någon borde verkligen bry sig om vad nazisterna gör."

Vi bryr oss, sa Fritz. Men domstolarna släpper dem snabbare än vi hinner haffa dem.

Han vände sig om och gick fram till ett stort arkivskåp i ek. Jag tog några djupa andetag för att försöka lugna ner mig, medan han bläddrade i mapparna.

Här har vi dem. Han drog fram en trave papper.

Jag lutade mig fram mot disken och försökte se lugn och samlad ut. Fritz räckte fram rapporterna med sina korta, trubbiga fingrar.

Det är inte mycket, är jag rädd.

Hallå där! ropade en gäll röst bakom Fritz. Du får inte ge henne de där rapporterna. En liten späd man med militärisk hållning skyndade fram mot oss och ryckte ifrån mig handlingarna. Vem är du?

Fritz såg orolig ut.

"Det är Hannah Vogel, från Berliner Tageblatt."

Har du identitetshandlingar? Han stirrade på mig med mörka korpögon. Hans svarta hår var perfekt kammat och kostymen noggrannt pressad.

Javisst, sa jag. Mina handlingar låg i Sarahs handväska på en båt som just nu befann sig någonstans mitt ute på ett stort hav. För syns skull rotade jag runt lite i min handväska, medan jag kände paniken växa inombords.

Jag har känt henne sedan hon var sjutton år, sa Fritz.

Mannen ignorerade honom och knäppte med fingrarna mot mig.

Papprena, tack.

De måste vara här någonstans. Mina knän kändes svaga, som om de skulle kunna ge vika när som helst. Jag plockade fram lite olika saker ur min väska: en grön anteckningsbok, en ren näsduk, en jadefärgad bläckpenna som Ernst hade köpt till mig när han flyttat hemifrån.

"Vad gör du på Tageblatt?" Tonen lät anklagande. Han lutade sig fram emot mig. Jag ville ta ett steg tillbaka men tvingade mig själv att stå kvar, som för att visa att jag inte hade något att dölja.som för att visa att jag inte hade något att dölja.

Kriminalreporter, svarade jag och tittade upp. Under namnet Peter Weill.

"Den Peter Weill?" Tonen hade ändrats. Han var en beundrare.

I många år nu, sa jag. Jag har jobbat i nära samarbete med polisen under hela den tiden. Jag drog fram mitt presskort från väskan och gav det till honom och sedan öppnade jag min skissbok och visade en skiss från en rättegång som publicerats i tidningen för en vecka sedan.

Hans ansikte drogs ihop i ett leende. 

Jag kommer ihåg den där teckningen. Ditt linjearbete är mycket skickligt. Han lämnade tillbaka mitt presskort och jag lade ner det i väskan direkt.

Tack, sa jag. Det är ovanligt att någon lägger märke till det. Du är mycket skarpsynt.

Fritz undertryckte ett leende och mannen sträckte på sig ännu mer och höll fram handen.

Kommissarie Lang.

Jag torkade min hand mot kjolen innan jag tog hans hand. 

Trevligt att träffas.

Glädjen är helt på min sida. Han gungade tillbaka på klackarna på sina välputsade skor. Dina artiklar visar en skarp insikt i det kriminella sinnelaget. Och vilka åtgärder vi måste vidta för att skydda goda tyskar från alla dessa dåliga inslag.

Jag försöker att göra ett så bra och rättvist jobb som möjligt genom att få min information direkt från källan. Jag sneglade på rapporterna han hade i händerna. Han nickade förstående och gav dem till mig.

De flesta av dagens reportrar pratar bara med brottsoffren, eller bara med brottslingarna.

De är också viktiga källor. Jag tog emot rapporterna med lätt darrande händer. Man måste vara heltäckande.

Du har en sådan förståelse för det manliga psyket. Du och din man måste stå varandra väldigt nära.

Hon har aldrig varit gift, sa Fritz. Hans kvävde ett leende.

Skulle du kunna signera en artikel åt mig? Kommissarie Lang knäppte händerna bakom ryggen och lutade sig framåt. Har du en artikel i dagens tidning?

Jag hade inte läst dagens tidning ännu.

Jag är inte säker.

I gårdagens, sa Fritz. På förstasidan.

Jag ska skaffa fram ett exemplar. Kommissarie Lang skyndade ut ur rummet. Fritz gick tillbaka till sitt skrivbord utan att säga ett ord. Hans axlar skakade av skratt, men han lyckades behålla sitt allvarliga ansiktsuttryck. Det kostade på, men jag gav honom det varningsleende han förtjänade.

Jag skummade igenom rapporterna, men det enda jag såg var en meningslös samling svarta streck på pappersytan. Min hjärna kunde inte omvandla strecken till ord, men jag låtsades göra några anteckningar i alla fall. Min hand skakade, men förhoppningsvis skulle Fritz inte kunna se det från sitt skrivbord. Jag tvingade mig själv att enbart tänka på siffror och stirrade på sekundvisaren på min klocka medan jag tyst räknade varje tickande. När tre minuter hade gått lade jag ner de olästa rapporterna på disken.

Du har rätt, Fritz, sa jag. Det finns inte mycket här.

Jag skulle inte hitta någon rapport om något sensationellt mord eller seriemord för Peter Weills artikel idag. Och jag kunde inte ställa en enda fråga om det mord jag helst av allt ville gräva i. Ingen uppmärksamhet fick falla på Ernst eller mig. Om Sarah och hennes son fortfarande var på resande fot skulle de kunna häktas. Sarah hade tre gånger tidigare nekats att immigrera till Amerika på grund av sin politiska aktivism. Och det höll på att bli svårare även för ickepolitiska judar att lämna Tyskland. Jag ryste när jag tänkte på vad som skulle hända om det Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet, nazistpartiet, fick majoritet i riksdagen. De antisemitiska strömningarna genomsyrade hela Europa, och med dem ett outtröttligt utpekande av syndabockar. Hur mycket det än bar mig emot måste jag erkänna att Hitler var oerhört skicklig på att använda detta för sin egen politiska agenda. Saker skulle bli sämre innan de blev bättre, det stod helt klart.

När jag gick tillbaka genom hallen tvingade jag mig själv att inte titta på Ernsts bild. Om jag inte tittade dit skulle den kanske sluta existera.

Fräulein Vogel, ropade Kommissarie Lang. Jag hörde hur han kom springande efter mig. Det var något som inte stod rätt till. Skulle han kräva att få se mina identitetshandlingar igen, de jag fortfarande inte hade? Jag såg framför mig hur jag rusade ut genom polisstationens huvudentré, men istället vände jag mig mot honom, beredd att koka ihop en historia om borttappade identitetshandlingar.

Du glömde min autograf, flämtade han.

Jag ber så mycket om ursäkt. Lättnaden sköljde över mig. Jag glömde helt bort det, jag är sent ute till Becker-rättegången.

Kommissarie Lang nickade förstående.

Våldtäktsmannen som gav sig på skolflickor i parken?

Ja, just det. Vilken annan dag som helst skulle jag ha frågat honom om han var inblandad i fallet, men idag måste jag bara ta mig därifrån innan jag fick ett nervöst sammanbrott.

Han höll fram tidningen mot mig.

Jag ber om ursäkt i förväg om det är något i artikeln som inte är korrekt. Min redaktör har flitiga fingrar.

Han sträckte fram en penna till mig.

Kom till mitt rum och signera den. Han gjorde en gest bort i hallen, förbi fotografiet på Ernst. Om jag följde med honom var jag övertygad om att han skulle överösa mig med historier om alla brottslingar han sina arresterat, och senare skulle han bli förolämpad över att jag inte skrev om varenda en i Tageblatt. Jag hade upplevt samma sak med ett oräkneligt antal andra polismän, och efteråt var de inte till någon hjälp som källor.

Jag höll upp tidningen mot väggen och signerade den.

Jag måste komma till tingsrätten tidigt. Jag vill titta på när de tilltalade kommer in och bänkar sig. Man kan få reda på mycket genom det.

Han nickade.

Hur någon rör sig avslöjar mycket.

Jag gav tillbaka tidningen till honom och fortsatte ut genom entrén på darrande knän. Ute blåste det hårt och en stark vindpust slet nästan paraplyet ur händerna på mig, men jag kämpade emot och snubblade svärande och halvgråtande fram över kullerstenarna till tunnelbanan. Jag trängde mig nerför betongtrappan, mot strömmen av folk på väg till sina jobb. De pratade och skrattade sinsemellan, trygga i sina vardagliga liv. Jag ville bara hem så att jag kunde få vara ensam.

Bilder av Ernst passerade genom mitt huvud. De mest smärtsamma var från hans barndom. Han hade varit ett förtjusande litet barn som sedan växt upp till att bli en mycket god vän. Jag lutade mig mot väggen på tunnelbanestationen och snyftade med ansiktet mot väggen, ensam i den anonyma folkmassan. Först när jag lyckats återfå någon slags balans gick jag vidare.

När jag väl kommit på tunnelbanetåget tog jag några djupa andetag innan jag säckade ihop på ett träsäte. Jag drog med fingrarna över sätets ekskivor. Träslaget var blont, som Ernsts hår. Mitt emot mig satt två män i svarta filthattar, gömda bakom varsin tidning. En av männen läste Berliner Tageblatt, den andre Völkische Beobachter, nazistblaskan.

~2~

––––––––

En fuktig luftpust slog emot mitt ansikte när två tonårskillar i vagnen bände upp dörrarna på det framrusande tunnelbanetåget. Vi hade kommit in i en tunnel och killarna utmanade varandra i att sträcka ut armarna i mörkret. Risken var påtaglig att de skulle få dra tillbaka ett par blodiga stumpar. Alltmedan deras föräldrar trodde att de befann sig i skolans trygga förvar. Jag slöt ögonen och öppnade dem inte förrän jag märkte att vi hade kommit ut i dagsljuset igen.

Tåget stannade på Kaiserhofstationen. Jag hade missat mitt byte på Friedrichstadt. För att komma till tingsrätten skulle jag ha gått av där och sedan tagit bussen till Moabit, men nu fortsatte jag istället västerut mot den mer välbärgade stadsdelen Wilmersdorf. Till slut skulle det här tåget ta mig till Berlins zoologiska trädgård, som låg bara några få kvarter från Ernsts lägenhet. Jag satt kvar, oförmögen att göra något annat.

Vid Bahnhof zoo steg jag av och gick uppför stationstrapporna med långsamma steg. Jag dröjde mig kvar ett ögonblick på varje trappsteg, som om jag var en mycket gammal tant. Det fanns inte lika många passagerare att knuffas med nu. Jag navigerade mellan de eleganta byggnaderna och kastade knappt ens en blick på den mäktiga gotiska spiran på Kaiser Wilhelms minneskyrka.

På trappan till Ernsts hus tvekade jag. Plötsligt kom Rudolf von Reiche utrusande genom dörren, lång och smal och med aristokratiskt utseende. Hans skjorta under den tredelade grå kostymen var så kritvit att den bländade mig. Han bar på en kartong i ungefär samma storlek som ett barns skolväska, och det var nära att han knuffade ner mig från trappan med den.

Åh, Hannah, borgerskapets drottning, sa han i kylig ton och lyfte på sin grå bowlerhatt.

Hej Rudolf, barnens fördärvare. Jag var tvungen att luta mig bakåt för att kunna se på honom. Rudolf var ungefär trettio centimeter längre än jag och ställde sig alltid alldeles för nära inpå. Han hade aldrig förlåtit mig för att jag tyckte så illa om honom och jag hade aldrig förlåtit honom för att han hade förfört min då sextonårige bror och fått honom att flytta hemifrån och börja föra en dekadent livsstil. Inom en vecka efter att han träffat Rudolf, hade Ernst hoppat av skolan, flyttat ut från vår lägenhet och börjat sjunga på nya El Dorado, en bögklubb på Motz Strasse. Efter det såg jag knappt till honom. Rudolf hade förvandlat honom från seriös student till nattklubbssångerska.

Han är inte ett barn längre, sa Rudolf när ytterdörren smällde igen bakom honom. Faktum är att han själv nu är en fördärvare av barn.

Vad gör du här, har du varit och hälsat på Ernst? Jag visste förvisso att det inte var så, men en lögn från hans sida skulle kunna avslöja mycket.

Han är inte här. Rudolf snörpte på sina tunna läppar. Du ser glåmig ut i den där hemska kappan, Hannah. Den påminner om en papperskasse, och snittet är helt fel. Hittar du dina kläder i soptunnorna?

Var är han? Jag hade en kall klump i magen.

Han rumlar kanske runt med den där nazistpojken han träffar. Rudolf sneglade ut på gatan.

Nazistpojken? fick jag fram.

Någon som är mer i hans egen ålder. En läcker pojke. Rudolf stödde kartongen mot en av sina smala höfter. Någon du skulle godkänna.

När träffade du Ernst senast? Jag försökte komma ihåg datumet som stod under bilden på polisstationen. Kroppen hade hittats i lördags.

I fredags kväll, fnyste Rudolf. Inte för att det rör dig. Och inte mig heller för den delen, inte sedan han lämnade mig för den där grabben. 

Lät du honom lämna baren tillsammans med en främling? Så snart jag hade yttrat orden kände jag mig som en hopplös gammal fröken.

Rudolf skrattade till, det påminde om ett hästgnägg. Han började gå nerför gatan.

Din bror gör vad han vill.

Vad har du i lådan? Jag följde efter honom medan jag passade på att kasta en blick över axeln på Ernsts entrétrappa. Jag föreställde mig att han kom svepande nerför den och tillrättavisade Rudolf och mig för att vi bråkade om honom som två hundar om ett ben. Ett utsökt ben, skulle han ha tillagt, med höjda ögonbryn. Jag bet mig i läppen. Han skulle aldrig komma nerför den här trappan igen. Eller någon annan trappa heller för den delen.

Det är bara några småsaker jag gav Ernst som ett tecken på mina känslor. På den tiden när han delade dem. Rudolf slängde med huvudet som en häst, utan att den perfekt kammade frisyren rubbades. Jag fick hålla tillbaka ett leende när jag såg hur kvinnlig gesten var. Den gesten använde han säkert inte framför sina rika klienter på advokatbyrån.

Får jag se på småsakerna? Jag fick skynda på stegen för att hänga med i Rudolfs långbenta kliv.

Varför det? frågade Rudolf. De tillhör inte dig.

Inte dig heller, sa jag. Om du nu gav dem till Ernst. 

Rudolfs ögon smalnade och han stannade. En grupp arbetare i kepsar och skjortor med öppna kragar trängde sig förbi oss på väg från tunnelbanestationen.

Har du stulit dem, Rudolf?

Rudolf suckade och det koppärriga ansiktet sjönk ihop, tyngt av vikten av hans femtio levnadsår. Han var lika sårad som arg.

Han kanske bara kommer att slänga ut dem på gatan, sa han. Om de inte betyder något för honom längre, är det jag som ska ha dem.

De kanske betyder något rent ekonomiskt?

Jag behöver verkligen inte sänka mig till simpel stöld, sa han. Ta dem och ge dem till honom när du ser honom. Han sköt över lådan till mig.

En liten bit rött sidentyg stack fram under ena fliken på lådan och jag kände på den med fingrarna. En av Ernsts halsdukar. Det var jag som hade lärt honom att sy. Vi hade fållat många halsdukar tillsammans, alltid röda och alltid i siden när han hade råd.

Vinden blåste kallt i ansiktet och jag vände upp kragen på min kappa. Jag tryckte ner den röda tygbiten så att den inte längre var synlig.

Vet du vad den här nazistpojken heter eller var han bor? frågade jag.

Det vet jag verkligen inte. Rudolf snörvlade till igen. Jag började undra om han hade sniffat kokain i Ernsts lägenhet.

Jag beblandar mig inte med det folket, sa han.

Du blöder näsblod. Jag grävde efter en näsduk i väskan.

Rudolf drog fram en spetskantad näsduk från sin ficka och tryckte den mot näsan. En röd fläck spred sig genom det vita linnetyget.

Förbaskade allergier, sa han. Jag måste rusa. Hälsa Ernst att vi har en massa saker att prata om. Han höjde handen för att hejda en taxi.

Och se till att han förstår konsekvenserna, lade han till.

Och vilka är de?

Mycket otrevliga. En taxi hade redan stannat framför honom, som taxibilar måste ha gjort i hela hans liv. Han hoppade in utan att se sig om och taxin rullade bort som en stor svart skalbagge.

Jag började tänka på Ernst och nazistpojken. Jag hade alltid velat att han skulle sällskapa med en kille som var mer i hans egen ålder. Men inte en nazist. Själv var jag socialist och tyckte illa om nazister av många olika skäl, varav ett var att de ville tvinga kvinnor tillbaka till hemmen – Kinder, Küche, Kirche skulle vara vår enda verklighet. Ett särskilt dåligt urval för de av oss som varken hade eller ville ha man och barn. Och jag ville inte ens tänka på vad som skulle hända med judar och kommunister om nazisterna tog makten. Jag misstänkte att Kinder, Küche, Kirche i alla fall var ett bra mycket bättre alternativ än vad nazisterna skulle erbjuda dem.

Ändå fann Ernst de ljusbruna skjortorna och de chokladfärgade kortbyxorna tilldragande. Han hade alltid bara sällskapat med mycket äldre män. Jag hade hoppats att han skulle träffa en trevlig flicka, att det var så det skulle sluta till sist. Att älska män var farligt, och om jag hade kunnat skulle jag ha skyddat honom från den faran, eller gjort så att han inte alls valde den. Men jag visste att han inte hade haft något val. Han hade alltid varit precis den han var, från sin allra tidigaste barndom. Men kunde han inte ha valt män som inte var som rovdjur, som Rudolf? Kanske hade den här pojken varit bra för honom. Jag kvävde en snyftning. Allting var för sent. När han var tillsammans med Rudolf levde han i alla fall. Jag gnuggade ansiktet och försökte att inte tänka på Ernst som död.

Skulle Ernst ha lämnat en man med pengar, som Rudolf, för en ung nazistpojke? Han var alltid så mån om sin egen bekvämlighet. Tidigare när han hade varit otrogen mot Rudolf (vilket hade skett ofta), hade han varit noggrann med att hemlighålla sina kärleksaffärer. Rudolf var en svartsjuk man och en man med stor makt.

Klockan i Kaiser Wilhelms minneskyrka slog tio. Jag skulle komma för sent till tingsrätten. Om jag inte gick dit skulle jag kunna bli av med jobbet, allt. Jag funderade på att försöka övertala Ernsts hyresvärdinna om att släppa in mig i hans lägenhet, men jag kände att jag inte skulle orka se hans rum nu, med alla hans klänningar och dofter.

Jag traskade tillbaka till tunnelbanestationen. En skylt med ett vitt U på blå bakgrund visade var ingången låg. Ernst hade kallat de skyltarna tomma leenden. Han föredrog instängdheten i en taxi i sällskap med en förmögen partner framför en tunnelbanevagns trängsel och oljud. Och nu låg han begravd ensam, utan all den lyx han älskade så mycket. Jag höll hårt i Rudolfs låda när jag gick längs perrongen.

Medan jag väntade på tunnelbanan kände jag på lådan. Jag ville veta vad som fanns inuti den, men jag vågade inte ta ut något här. Tänk om Rudolf hade fyllt den med dyra smycken? Eller kokain? Eller någon bisarr sexleksak?

På väg tillbaka mot tingsrätten stirrade jag på min spegelbild i fönsterrutan medan tåget rusade fram genom mörkret. När jag kom fram och såg på byggnadens oändligt långa trappa och oproportionerligt höga dörrar, tänkte jag på hur de symboliserar att lagen står över allt och att rättvisa handlar om mycket mer än skickligheten hos åklagare och försvarsadvokater.

Rättegången hade börjat. Domaren satt uppe på sin utsnidade bänk, en kvarleva från rikare tider före kriget, och gav mig en tillrättavisande blick. När som helst annars skulle jag ha tagit åt mig av blicken, men idag stirrade jag trotsigt tillbaka utan att ursäkta mig.

Omkring hundra åhörare fyllde rättegångssalen. Jag gick förbi dem och trängde mig ner på pressbänken, bredvid Philip Henker från Berlin Börsen Courier. Han nickade som hälsning, käken hängde som på en blodhund.

Rättegången var på väg att avslutas och de nyfikna hade kommit för att få reda på domslutet. Det var skönt att det inte var lika fullt som på Kürten-rättegången i Düsseldorf, som jag nyligen hade rapporterat ifrån. Då hade rättssalen svämmat över med människor ända ut i hallarna.

Jag hade Rudolfs låda i knät och tog fram min skissbok för att bläddra igenom skisserna jag