1095: en mammas berättelse

5

Kapitel 1

Ett rosa radhus med egen täppa var precis det vi behövde. Ett ställe där vi kunde komma till ro och finna vår egen vardag. Radhuset är i två våningar med fyra sovrum och badrum på övervåningen, på nedre våningen är det kök, vardagsrum, tvättstuga och badrum. Mot baksidan har vi en stor altan och på gräsplätten ett stort äppelträd. Äppelträdet blev Halinas på en gång när hon fick se det. Ett ställe som hon kunde fly upp i och ändå vara med i vad som händer. Köket är slitet och behöver nya luckor, och nya tapeter skulle inte sitta i vägen. Nu är de vita med gula ränder och blommor och det är inte något som jag tycker om. Men renovera är något som jag tycker är kul, och då har jag möjlighet att få det så som jag vill ha det. Det finns fjorton radhus runt oss på vår gård. På området är fullt med radhus i olika färger beroende på vilken gård man har. Vi bor som sagt på rosa gården, sen finns det blå gården och gula gården. Tre stora punkthus finns också på området. Det känns verkligen bra det här. Många barn finns det på området, så kompisar kommer nog barnen kunna få snabbt. Sen är det bara några minuters gångväg till området bredvid där Jessica och Micke bor, så det är nära och bra.

Förra veckan mötte vi grannarna vägg i vägg för fösta gången. Vi har bara hälsat när vi flyttade in, då när de satt på sin altan. De verkar vara en stor familj och de har många barn som är där, så det känns bra att de är vana vid många barn så de blir nog inte störda så lätt. Men nu så mötte jag dem som sagt på väg in efter vi varit och handlat jag och barnen.

Jag brukar tycka att jag inte har så mycket fördomar men nu så kom jag underfund med att jag har nog en del. Vi kom gående från parkeringen och det gjorde även de fast strax bakom oss. Vi tar lite tid på oss då James vill gå själv och Halina gärna springer omkring oss och berättar om alla fantasidjuren vi har med som skyddar oss från faror. Så det blir att stanna många gånger och titta på djuren: vargar, tigrar, lejon och hundar om vart annat.

Som sagt kom jag och barnen gående och grannarna kom ifatt oss. På gången upp mot radhuset så hör jag mamman i radhuset bredvid ropa till mig.

– Hej! Välkomna till området och kul att ni blivit våra nya grannar.

– Tack! Ja det verkar vara ett trevligt område, svarar jag och vänder mig emot dem. Mamman har en svart t-shirt med en stor dödskalle i glitter frampå, svarta byxor med fransar efter hela sidorna, boots och en svart sjal runt huvudet med dödskallar på. Hennes svarta långa lockiga hår böljer ner över ryggen. Hon är ganska hårt målad runt ögonen, men det är det enda sminket. Hon ler mot oss och jag tänker Herre Gud vad är detta? Pappan i huset är en stor man med långt hår ihopdraget i en hästsvans och även han har svarta kläder förutom jeansen som är trasiga. Även han ler mot oss. Min blick går mot de fyra barnen de har med sig och de har ungefär samma stil. Svarta kläder med döskallar på. Ett av barnen går sakta en bit bakom dem och det mista barnet sitter i en sulky.

– Hoppas ni kommer trivas här.

– Ja det kommer vi säkert göra, svarar jag

– Du får säga till om barnen stör med hög musik.

– Ja det är nog ingen fara, svarar jag. Men tänker i mitt stilla sinne. JO’ tjena. Inte kommer jag våga klaga. Hur tänker hon nu? Spännande att ha dessa människor som grannar. Det kommer nog inte vara några jag kommer umgås med i alla fall. De verkar vara raggare med allt det som hör till raggare, vad nu det är?

Vi går in till vårt och jag ställer ner matkassarna och sedan hjälper jag James av med skorna och han springer upp till sitt rum med Halina skuttande efter. Amanda följer med mig in i köket. Hon sätter sig i soffan och tittar på medan jag packar in maten.

– Mamma varför hade grannarna sådana kläder? frågar Amanda.

– Ja de tycker väl att det är snyggt. Alla har ju olika smak på kläder, vet du. Jag tycker om att ha kjol och linne och du tycker om rosa kläder men Patrik tycker om att ha jeans och t-shirt. Alla har vi olika smak och det är väl tur det. Tänk om alla skulle ha likadana kläder vad tråkigt det skulle bli, svarar jag diplomatiskt.

– Ja det har du rätt i, jag tycker om att ha klänningar och sandaler och du har alltid högklackade skor, säger Amanda och går ner från soffan och går genom vardagsrummet och ut på altanen.

Jag hör ett Hallå! från baksidan och går ut för att se vem som ropar. När jag kommer ut på altanen så har Jessica kommit och hunden Lilo. En storpudel som har vit päls ordnad i klassisk storpudel frisyr och hon ser ut som ett ulligt moln. Jag går ner till dem på gräsmattan och hälsar. Drar fingrarna genom Lilos fluff och kan bara beundra Jessica som lägger ner sådan tid på att få Lilo så vacker. Lilo är väldigt medveten om sin skönhet och väldigt damig men samtidigt otroligt busig. Svårt för Lilo ibland att både vara dam och busa.

– Hej! Säger jag

– Hej! Tänkte komma och dricka lite kaffe, säger Jessica

– Alltid välkommen vet du.

– Micke tänkte komma förbi senare och ta med James på en moppetur. Säger Jessica

– Kul, det kommer han tycka är spännande. Kom in på altanen så går jag in och sätter på kaffe.

Vi går upp på altanen och jag går in till köket och sätter på kaffe. När jag kommer ut igen så pratar vi om att det är sista innebandymatchen för våra grabbar denna säsong och att Jessica och Micke tar med sig Patrik som vanligt. Jag ska försöka få barnvakt så att även jag kan åka och titta. Kanske kan jag och de andra barnen åka en liten stund i alla fall. Halina kan nog klara en timme, så vi bestämmer att jag och de andra barnen kommer lagom till att matchen börjar.

Jag berättar för Jessica om mötet med mina nya grannar förra veckan och vi konstaterar att de är nog så långt ifrån mig som det kan bli.

Önskan kommer om en stund av frid. En stund av tysthet i huvudet som kan lugna och ge mig kraft att återvända till vardagen. En stund som ger mig mod att möta den verklighet som vi nu befinner oss i. Kaos, rädsla, oro och sorg. Smärtan som finns både i kropp och själ river och sliter mig itu. Ibland så tror jag att jag är med i en film, en skräckfilm: detta kan inte vara vårt liv, måste vara någon annans som vi bara deltar i sådär vid sidan om. Men samtidigt vet jag att detta är vårt liv, hur kunde detta hända? Kunde jag ha sett? Hur ska min själ överleva utan att jag ska bli galen? Mina nätter jagas av spöken och tankar

Nu har vi bott i radhuset några månader och vi verkligen stormtrivs. Barnen har sommarlov och jag och barnen åker till storasyster ute på landet och bara är och njuter av stunden. En stund av frihet. En stund av lycka att få vara tillsammans i lugn och ro. Att vara hos storasyster på deras lantställe är så rogivande, långt från stan och de enda grannarna man ser är alla kossor som är i kohagen bredvid. Och det är många nyfikna kor där. Barnen brukar mata kossorna med gräs och ljudet av vatten verkar vara något kossor lockas till. Storasyster och hennes man har utomhusdusch och när man duschat klart och drar ifrån duschdraperiet så står det minst fem kor och tittar på en med sina stora bruna ögon genom stängslet. Ja det är annorlunda här på landet, det är som att vara i en annan värld. Att sitta i trädgården och dricka kaffe på morgonen och lyssna på fåglarna är ljuvligt. Bina surrar och långt borta hör man hur korna råmar och vill ut i hagen. Ja här är livet skönt. Denna sommar har vi ett tema i familjen och det är att titta på fornristningar som det finns massor av här runt omkring. Sedan när vi kommer tillbaka till storasysters lantställe så målar barnen egna fornristningar på stenar. Ja jag och storasyster målar en del fornristningar vi också. Att skapa är en njutning och det tycker vi båda. Mor och far kommer också hit och de har med sig nyplockade kantareller som vi ska äta på kvällen till biffen som svågern ska grilla.

– Väl tillbaka i staden så återgår vi till vardagen. Barnen hade fått kompisar på gården, även om de stora barnen har sina gamla kompisar kvar. Vi bor inte så långt ifrån det gamla stället och eftersom vi nu flyttat tillbaka till det område som vi bodde på innan vi flyttade ut på landet så finns även de kompisarna kvar. Patrik har även börjat umgås lite med grannpojken. Halina har lärt sig cykla så hon far fram och tillbaka över området och upptäcker världen. Även om det inte är långa stunder hon är borta. Kontrollen över var jag finns och att inget hemskt skall hända gör Halinas utflykter korta. Denna dag är hon borta längre än vanligt så jag går ut och ska titta var hon är någonstans. Jag sätter James i sulkyn och går ut på baksidan och skall gå till lekparken som ligger mitt i området. Jag ser att grannen intill är ute och hänger tvätt och idag är det inte svarta dödskalle kläder utan vanliga jeans shorts med ett vitt linne. Vi hälsa och jag frågar:

– Ursäkta har du sett min dotter? Hon har en röd basker på sig och röd t-shirt?

– Ja jag såg att hon cyklade förbi för en stund sedan mot lekparken, svarar hon.

– Din dotter ser verkligen ut som Lotta på Bråkmakargatan, tillägger hon och skrattar.

– Tack! Ja det gör hon verkligen. Då ska jag gå dit. Sa jag.

– När du kommer tillbaka, vill du ha en kopp kaffe då? Jag ska precis ta en kopp själv, frågar hon.

– Ja det vore trevligt, svarar jag, och tänker: Ska inte döma utan ska väl ge henne en chans. Hon kanske är jättetrevlig, vad vet jag?

Jag går till lekparken och där sitter Halina längst upp i klätterställningen. Dinglande med benen genom nätet och pratar med några barn.

– Halina!

– Ja mamma. Svarar Halina.

– Skulle bara kolla var du är, säger jag

– Här är jag och har jättekul med mina nya kompisar.

– Vad bra. Jag går över till grannen vägg i vägg med oss och dricker en kopp kaffe. Vi sitter på hennes altan så du ser mig och James.

– Jaja. Svarar Halina

Jag vänder sulkyn med den sovande James i och går tillbaka till grannen.

– Hej! Säger jag

– Hej! Kliv in genom hålet i häcken ni. Så kan lillpojken sova här bredvid oss.

Jag kliver in på grannens baksida och trixar igenom sulkyn med James sovande i. Ställer honom i skuggan och lägger en filt över honom. Jag kliver upp på grannens altan som ser nästan likadan ut som min, men de har större möbler: en blå soffa med mönstrade tjocka dynor i olika färger, två fåtöljer med samma typ av dynor och ett stort blåmålat bord. Men de har även fått in en vit träbänk och några gamla köksstolar som står i hörnet. Det synts verkligen att de brukar ha mycket folk hos sig.

Hon hade gått in, så jag sätter mig i en av fåtöljerna och funderar över om det är okej att tända en cigarett men bestämmer mig för att vänta och fråga först.

Grannen kommer ut genom altandörren med en bricka med kaffemuggar, termos och ett fat med bullar. Hon påminner verkligen om en vuxen Ronja Rövardotter. Lockigt ostyrigt hår och med en livfull glimt i ögonen.

– Vill du ha mjölk i kaffet?

- Nej, svart blir bra för mig. Är det okej att röka här på altanen eller ska jag gå ut på tomten?

– Nej det är okej att röka här, jag röker också, svarar hon, och ställer fram en vit mugg med blå blommor på. Hon häller upp kaffe och sätter sig i soffan.

– Jaha, säger hon, ska kanske börja med att presentera mig. Jag heter Ewa och du heter?

– Ulrika, säger jag och skrattar till lite.

– Då har vi det avklarat, säger Ewa.

– Ja det har vi och så är det bara resten kvar då, säger jag

– Haha, ja och vad börjar man med då?

– Ja, jag kan börja med att berätta vad barnen heter, Patrik, Amanda, Halina och James.

– Okej! Jag har fyra barn och min man heter Peter, säger Ewa. Och då måste jag fråga direkt. Vem är pappa till alla dina barn? Vi har nu suttit här och försökt gissa bland dem som besöker dig och vi har inte kunnat luska ut vem av dem det är.

– Haha nej det kan inte vara lätt, säger jag. De stora barnens pappa är han den korta ljusa med lite skägg och han heter Lasse, de små har ingen pappa. De som du sett är vänner och svågrar, berättar jag och så fortsätter vi prata om allt möjligt mellan himmel och jord. Jag blir kvar minst ett par timmar och kan efteråt när jag kommit hem, och barnen gått och lagts sig, konstatera att mina fördomar hade dömt Ewa i förhand.

Ja nu rullade veckorna på och dagarna gick sin gilla gång med att sy ihop vardagen med att trygga barnen. Jessica och Micke kommer ofta, det känns bra att ha sådana vänner nära sig. Jag och Rose-Marie började slipa de målade köksstolarna jag fått från Camilla. Bra terapi att göra något med händerna. Vi slipade stolarna och pratade om framtiden, vilka strategier jag hade och om jag kunde göra något bättre eller annorlunda. Jag letade fortfarande efter en terapeut som kunde hjälpa Patrik. Alla sa att jag var den bästa hjälpen för honom men jag ansåg att en utomstående skulle kunna hjälpa honom på ett annat sätt än vad jag kunde.

Ännu en natt när tankarna snurrar i huvudet. Vill bara sätta mig i ett hörn och gråta skrika ut min smärta.

Hjälp oss!! Men vem kan det? Ingen. Bara jag kan hjälpa och rädda. Skydda och trygga.

Låt mig få en stund av frid, en stund av tystnad i mitt huvud.

Jag går fram och tillbaka genom radhuset från fönstret i köket ut i hallen in till vardagsrummet, stannar och tittar ut i natten. Ångesten river och sliter i mig och jag vänder mig om och går ut i köket igen. Går fram till diskbänken och tar glaset som står där. Häller upp vatten i glaset och dricker sakta upp det kalla vattnet. Ställer ner glaset och går ännu en vända i huset. Måste få tyst på tankarna.

Måste vara fokuserad och målinriktad.

Måste få känslorna åt sidan.

De stör mitt fokus. Imorgon kommer en ny dag med nya utmaningar.

Jag måste bli klar i huvudet. Inte vackla. Jag går några vändor till mellan köket och vardagsrummet. Stannar vid tv:n och sätter på den. Det är visst någon deckare igen, det är bra för då behöver jag inte tänka. Jag sätter mig i soffan och tittar deckaren som är ungefär likadan som den som var igår kväll på tv:n. I reklam pausen så reser jag mig upp och går ut på altanen, sommarnattens vind känns skön mot kinden. Jag hör att grannarna sitter ute på sin altan och småpratar. Det är skönt att höra andra människor så behöver jag inte känna mig så ensam.

– Hallå! Hör jag från andra sidan altanväggen.

– Ja hallå! Svarar jag.

– Såg att du är vaken, säger Ewa.

– Ja jag är nattmänniska så jag är vaken sent.

– Det är jag också. Vill du ha kaffe?

– Ja tack, men jag kan inte gå över till dig då barnen sover, svarar jag

– Det är okej. Jag tar med mig termosen och kommer över.

– Du är välkommen, säger jag och går in i radhuset för att hämta ett par kaffemuggar. När jag kommer ut igen så har Ewa kommit.

– Ska inte din man ha kaffe? frågar jag

– Nej han ska upp och jobba imorgon så han har gått och lagt sig.

– Okej, kom och sätt dig, säger jag och går fram till bordet. Jag ställer fram muggarna och tänder ljuslyktorna med tändaren som ligger på bordet. Det blir ett så vackert sken av lyktorna i grönt glas. Skuggorna som rör sig efter hur lågan fladdrar och ger ett nästan lite spöklikt skuggspel.

– Skönt att få lite kaffesällskap så här på sena kvällen, säger Ewa och häller upp kaffe i de gröna Höganäsmuggarna.

– Ja det är alltid trevligare med sällskap än att sitta själv och dricka kaffe.

– Du jag tycker jag känner igen dig men vet inte varifrån, säger Ewa.

– Jaha, jag känner inte igen dig. Men jag var blond tidigare.

– Okej. Jobbar du? Och i så fall var, frågar Ewa.

– Jag är sjukskriven och före det så jobbade jag på Svensk snabbmat, svarar jag

– Nej då är det inte därifrån, säger Ewa och vi fortsätter en stund till med att luska ut vart hon känner igen mig ifrån. Till slut så kommer samtalet in på barnen och vilka intressen de har och jag berättar då att Patrik spelar innebandy och tidigare har spelat fotboll.

– Åh då kanske du känner min syster. Hon är en riktig fotbollsmorsa och lägger ner enormt mycket tid på fotbollen, säger Ewa och beskriver hur engagerad hennes syster är.

– Vad heter din syster?

– Hon heter S. säger Ewa

– Jo men då vet jag vem hon är, säger jag. Hon var värdinna på mitt bröllop, säger jag och vill bita av mig tungan. Fan, jag skulle inte sagt det. Nu kommer hon komma på vem jag är.

– Oh! Kommer det från Ewa då måste du vara den Ulrika som var gift med H?

– Ja det är jag.

Tystnaden blir tryckande och båda sträcker vi oss efter våra cigarettpaket och tar fram cigaretter. Ewa tar termosen och häller upp nytt kaffe till oss, och säger sedan:

– Lika bra att fylla på nytt varmt kaffe för vi kommer nog sitta länge och prata du och jag.

Hon sträcker fram sin hand och lägger handen över min hand, som vilar på bordet. Jag rycker till lite lätt men låter den ligga kvar, jag lyfter blicken och hon ser på mig med varma ögon. Jag blinkar till och ögonen blir blöta men det stannar där. Jag har lärt mig att jag inte ska bli ledsen. Det kan göra mig svag och jag tappar då fokus. Får inte vackla, vet inte vart detta samtal ska hamna.

Måste vara lugn, så det inte blir fel. Har mött så många människor som inte förstår och fått försvara mig så ofta att det nästan går på rutin. Det räcker med att jag själv anklagar mig. Jag behöver inte att andra ska döma mig också. Jag tar ett djupt bloss på cigaretten och blåser sakta ut röken som virvlar sakta upp mot den svarta himlen.

– Ja det kan behövas lite mer kaffe nu, säger jag

– S har berättat om barnen och vad som hänt. S har också berättat om dig och H. säger Ewa.

– Okej! Vad har hon berättat då? frågar jag

– Jag känner H också, säger Ewa, vi har gått på en kurs ihop en gång.

Jag känner hur magen knyter sig och stålsätter mig på vad som ska komma. Jag vet att han kan charma och är social och trevlig. En all in clusive man Och om hon nu känner honom så har hon hans version av vad som hänt och det känns inte så bra. Jag har hört en hel del av vad han säger om det som hände och det är allt från att jag är maktlysten till att jag är psykiskt instabil. Finns det risk att han kommer på besök till Ewa och Peter? Tankarna snurrar runt en stund.

– Jag blev bestört då S berättade vad som hänt och chockad över att han hade gjort det han gjort. Kunde aldrig tro det om honom. Men man kan aldrig se på en person hur de egentligen är, säger Ewa.

– Nej tänk om det kunde stå i pannan på människor vilka de egentligen är så skulle det underlätta för oss andra, säger jag

– Ja tänk så många barn som skulle bli skyddade då, säger Ewa.

– Hur mår barnen nu? Och hur är det med vårdnad och umgänge. Du Sa något förut om att de små barnen inte har någon pappa, säger Ewa

– Barnen mår inte bra men jag har precis fått enskild vårdnad utan umgänge. Du kanske hörde firandet förra veckan.

– Åh, var det. Vi trodde ni tittade på fotboll som vi gjorde, säger Ewa

– Nej jag är ingen sport människa.

– Kan du inte berätta, vad som hände och hur du kom på att det skedde. frågar Ewa. Jag har bara hört det S berättat.

– Jo det kan jag väl. Men det beror på hur väl du känner H och vilken relation du har med honom nu.

– Jag känner inte honom så, vi gick en kurs ihop för några år sedan och vi umgås ingenting. Och efter det S berättat vill jag inte ens se honom, svarar Ewa

– Okej vill du ha den korta versionen eller den långa, frågar jag

– Den långa så klart. Ska vi börja med att sätta på mer kaffe.

– Ja det är nog bra, säger jag och reser mig upp och går in till köket och laddar kaffe bryggaren.

Jag stannar kvar en stund i köket och tittar på vattnet som rinner ner och blir kaffe. Känner att jag fryser lite och går ut i hallen och hämtar en tröja att sätta på mig. Tröjan är ny, jag fick den häromdagen av mor. Grön och stickad i bomull. Mönstret påminner om fiskbensmönster men är mindre och tätare. Varm och go är den. Jag drar genom armarna och drar den omlott över kroppen. Jag går sedan ut till altanen där min gäst Ewa sitter och väntar. Hon har varit hem en sväng och hämtat en filt, den är vit med dödskallar på. Hon har krupit upp i soffan och håller Höganäsmuggen mellan sina händer och smuttar på kaffet. Ewa tittar upp när jag kommer och ler.

– Trodde nästan att du svimmat där inne, säger hon med en blinkning.

– Ja man skulle kunna tro det. Nej, jag hämtade bara en tröja att sätta på mig, svarar jag och sätter mig ner i fåtöljen. Kaffet är alldeles strax klart.

– Det är lugnt jag har fortfarande varmt kaffe kvar, säger Ewa

– Nu skulle du berätta, fortsätter Ewa pockande.

– Jo det började den där sen sommar kvällen för lite mer än två år sedan. Den som skulle förändra mitt liv. Det liv som jag då trodde jag hade och den framtid som var planerad. Allt detta försvann. Under några minuter så försvann min framtid och min glädje, det byttes mot hat, sorg och smärta. Den kvällen som jag gav ett löfte. Det löfte som jag dagligen kämpar med. Den dagen 3 september kl. 20.05 dog jag och efter det så har jag och mina barn, som fågeln Fenix, försökt resa oss ur askan. Vi har kommit en bit men det är så mycket kvar.

Då levde jag i en illusion. Den kvällen när jag och barnen hade suttit ute på baksidan av det stora gula huset med naturtomt.