Korpen

Innehållsförteckning

KORPEN

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

Impressum

KORPEN

Leif Karbelius

© 2016 Leif Karbelius

BoD GmbH

1

Den skarpa vinden ven ilsket i tall- och grantopp och natthimlen streckades av förbiilande regndigra molnmassor. Månens bleka rundel sken dystert på Önebergets skogklädda höjder. På den västra uppröjda sluttningen, strax vid sidan av Mjälleborgens stenskodda bröstvärn och alldeles under det timrade vakttornet, stod en sotsvart bykkittel på en knastrande eld av fnösketorr furuved. Kring den härdheta kitteln med sitt välvande och pustbrytande innehåll stod tre vitterhäxor omgjordade med fotsida, gråbruna vadmalskåpor. Gällt galande...

– I djävlar...skrek häxorna...I Lucifers änglar, ni, de tre översta i helvetets avgrund. Du, Asasel, från östan, och du, svarte Ewell, från sunnan, också du, Belias den onde från västan. Låt nu denna bubblande brygd besjälas av liv och ande och kläd dess undersköna kropp i korpasvart fjäder.

De tre häxornas gälla skrik rullade manande utför de branta bergssidorna:

Vipp upp och ned

och så ända till helvetet!

Satan förbarme sig,

far upp i vind och väder!

Bredvid den sprakande kitteln, nedstucken i en bergsskreva och hotfullt vänd mot Frösö kyrkotun i ett töcknigt nordvästan stod en kraftig nidpåle, krönt av ett nyss avhugget och gastgrinande hästhuvud. Pålens mittsektion var översållad av mäktigt verkande rungaldrar, rödfärgade av den bloddrypande hästskallen. Vid häxornas kraxande tycktes galdrarna glindra allt hetsigare i den månbleka natten.

– Vi skjuter finne-skott...gapade vittrorna...troll-skott, hjärt-skott, pil-skott, tarm-skott, ja, alla slag av glödande, dräpande skott som under himmelens päll månde flyga.

Med var sin kärnstav i händerna rörde vittrorna om i grytan, ihärdigt och vresigt motsols.

– Jag ska gno, gno, gno...gal Gråjacka Barhacka...ben ska brytas, blod ska lapas...

– Kött ska slitas...skrek Troll-Margit...märg ska sugas, senor dragas...

– Sår ska sättas...tjöt den tredje av trollpackorna, den puckelryggige gammelvittran Kvast-Elin.

– Lyft, nordanvind, och kom, sunnanvind...galdrade häxorna unisont...vi ställer hot och hat, hätskhet och ondska, trätor och tvivel, tärande fruktan, otro och osämja, ondsint svek, förfärande falskhet i rågade mål...

– Kom, Asasel, kom Ewell, och du Belias den onde. Kom ni fallna keruber och serafer, ni himmelska andefurstar, ni djävulens änglar som fråntagits era ädelstensbesatta kronor, era skimrande rober och sammetsbeklädda troner. Venir, du svarta morgonstjärna, och piska jorden till bävande lydnad med din sjufaldiga syndasvans.

Vardera vittra skänkte nu sin sista och avgörande tribut till den ljudligt kokande brygden i kittelns innandöme. Gråjacka Barhacka en remsa av ett sveplakan tillhörigt en nyligen avliden. Troll-Margit en försvarlig hårtuss från ett lik gravsatt i ovigd jord och Kvast-Elin, slutligen, det noggrant avskurna hälskinnet från en döing och därtill en uppsättning gulbruna liknaglar. Då nu allt detta var gjort mässades ånyo:

– Låt så denna bubblande brygd besjälas av liv och ande och kläd dess undersköna kropp i korpasvart fjäder.

Därefter skar sig var och en av vitterhäxorna i höger pekfinger och lät blodet ymnigt flöda ner i den sällsamt sjudande saften. Samtidigt lästes:

Jag ger dig blodet,

men satan ger dig modet.

För mig ska du över jorden flyga,

för dig ska jag i helvetet brinna!

– O, Corax, få liv...få liv...

Och se, i denna magiska natt, belyst av brasvedens gnistrande eldregn, klövs trollbrygdens välvande gryta av en kraftig, blåsvart korpnäbb som rytmiskt öppnade sig till ett hest skorrande: kroak, kroak, kroak. På ramsvarta, droppande vingar hävde den sig upp ur häxkittelns inre och flög med stadiga vingslag ut över borgbergets dolskt ruvande granskog. Kra, kra, kra...

– Ja, Corax, flyg, flyg...För mig ska du över jorden flyga, för dig ska jag i helvetet brinna...

Över skog och slåtteräng gick färden i gryende morgonväkt. Över beteshagar, mognande kornåkrar och rovbunden träda. Över stock och sten, gärdsgård och fornåldrigt röse. I höjd med den vattendränkta Ändsjömyren svängde Corax tvärt åt väster och svepte över den välmående byn Vagles fruktrika tegar och bonngrå husklungor. I rappet blev de klippande korpögonen varse gudahovets heliga hallar på Hovs höjder med offerlundens blodiga grenverk behängda med nyblotade kroppar som sävligt rörde sig i den stilla brisen. Till Corax´ kraxande vrede svann bilden i en blinkning och ersattes av Frösö kyrkas vitmenade murar och den intilliggande klockstapelns nytjärade lökkupol. Vid primklockans signade slagton flaxade Corax ilsket krrahkande från Herrens helgade tempel och ilade skyndsamt tvärs över kyrkbolet till Stocke by, där han makligt och med väl avpassade vingslag ställde sig att hovra strax över Frösö trivialskolas rödmålade skolhus. De många och blyspröjsade fönstren med haspade luckor, liksom huvudportalens skyddande sadeltak på snidade, svartlackerade stolpar och den vidsträckta skolgårdens omgärdande brädplank med svarttjärad porthuv avspeglades i korpens glänsande ögonglober. Något längre åt nordväst, och bakom en lövrik björkdunge, skymtade Corax skolpiltarnas sovstugor och en bit därifrån, omgivet av stall, fähus och kornlada – och med hemlighuset väl dolt i skogsbrynet – låg 2-klasskollegans fallfärdiga parstuga med ruttnande vindskidor som vid var vindstöt klapprade mot de mossbelupna takspånen. Vägguret på långväggen i skolhusets förstuga hade just slagit sju rasslande slag då korpen Corax bistert blängande skarpt skådade en skolgosse som med kasketten käckt nedhasad på nacken sneddade över skoltunet och raskt närmade sig magister Bergmans gråduskiga bostad...

2

- Magistern...skrek en pipig gossröst...magister Bergman.

Lille Moses knackade lätt på fönstret till stugans sovkammare.

– Klokka e sju, magistern, da jätt skynne deck nunan.

Moses, eller lill-Thussen som han också av oklar anledning kallades, drog snabbt och irriterat åt sig handen för att ihärdigt klå sig i ljumsken där den illfule skabblusen just hade vaknat till liv och nu i godan ro utförde sina sedvanliga men för värddjuret ack så obehagliga morgonbestyr. Efter en stund knackade han än en gång på fönstret.

– Klokka e huskut myttje, ma töl int vänt länger.

En dov duns hördes inifrån kammaren, åtföljt av ett lågmält kvidande och en halvkvävd svordom.

– Djävlars anamma...

Då Moses nyfiket tryckte näsan mot rutan och täckte för ögonvråna med händerna kunde han till sin flinande förtjusning se hur magister Bergman – som med all sannolikhet hade övernattat under det smutsbruna slagbordet – vid knackningarna på fönstret och de öronskärande skriken utifrån yrvaket och hastigt rest sig upp och till all olycka slagit huvudet i bordets undersida. Som en följd av den kraftiga omskakningen hade bordsskivan tömts på allt sitt innehåll varför halvfulla buteljer och grönskimrande remmare rullade runt bland glasskärvor och stinkande brännvinspölar på det ostädade furugolvet. Fortfarande drucken efter nattens långdragna supgille, med håret på ända och den solkiga styvkragen hängande på trekvart, betraktade han med simmiga ögon den hulkande figuren utanför kammarfönstret.

– Vafalls...skrek han med grötig röst...vad gäller saken?

Moses drog tillbaks ansiktet från fönstret och ropade med återhållen stämma:

– Je sa at de e bra seint nunan å at ma vänt på magistern.

– Ah, lille Moses hör jag. Nå, då så, ett ögonblick bara.

Stugdörren öppnades och magister Bergman trädde ut. En kortvuxen herre, smal, närmast mager. Iklädd en sliten, mörkbrun frackrock som oavsett magisterns blygsamma kroppsbyggnad ändock var alldeles på tok för kort och åtsittande. Dessutom, bortsett från tredje knappen nerifrån vilken sedan en tid tillbaka saknades, knäppt ända upp till den slarvigt knutna och med förlov sagt lindrigt rena kravatten. Det för dagen orakade men blitt leende ansiktet – morgonsupen hade förtärts i god ordning och på stående fot bakom spisvrån i kökskammaren – kröntes av en svartblank och någorlunda hög fälbhatt som tyvärr, av någon okänd anledning, hade begåvats med en något veckad och därför skev kulle.

– Se god morgon, Moses, det var allt snällt av dig att väcka mig.

På ostadiga ben och med korta struttande steg anförde magister Bergman marschen mot den solbelysta skolbyggnaden något hundratal alnar därifrån. Med Moses Thuss i hasorna, flitigt och finurligt grimaserande. Uppkrupen i fönstersmygen till skolhusets norra gavelfönster och med god utsikt över den sluttande lägdan ner mot Bergmans stuga hade tjocke Nicander posterats med skarpa förhållningsorder att hålla noggrann utkik efter magistern och lill-Thussen. Då Nicander kort stund därefter blev varse det sorglustiga ekipaget ropade han upprymt:

– Har da sitt på fan, pöjkan, hen komme gåbben me Moses i släptåg.

Utkikens ord föll ner som en bomb i klassrummet. Brädspel och tärningar gömdes långt in i de bukbreda skolbänkarna. Tobakspipor släcktes och karduspapperet med den stolta devisen Jemtlands Jägare skrövlades ihop och slängdes in bakom en av bokhyllorna längs ena långväggen. Killekorten – harlekin, blaren, blompottan, göken m.fl. – förpassades, tillsammans med spelpottens vältummade skillingmynt, djupt ner i vadmalsbyxornas omfångsrika och bockskinnsarmerade fickor. Nisse Wedins, Hammarnubbens, mungiga tystnade och Ville Håberg, eller håhå-jaja Håberg som han också en smula elakt kallades, slets hänsynslöst och utan någon som helst pardon ur en välbehövlig och efterlängtad slummer. Efter några minuter var allt lugnt och stilla och var och en av de tio eleverna ordentligt placerade vid respektive pulpet. Lunsen Dorik, dagens ordningsman eller custos morum som det gubevars skulle heta eftersom det nu vankades latinlektion, svepte med örnblicken runt klassrummet och kommenderade sträng tystnad. I rappet öppnades dörren och magister Bergman med Moses bakefter rusade in med fladdrande frackskört.

– Adsum...skrek han och pekade på Dorik...adsum!

Dorik, slagen av tunghäfta, stirrade perplext på magistern.

– Nå, min gunstig herre, adsum? Hin håken, Winnberg, vad menar jag? Vad betyder adsum?

– Närvarande, magistern.

– Nå, så svara då!

Dorik slickade sig nervöst om de tjocka läpparna.

– Adsum tio...sa han slutligen...frånvarande två.

– På latin, människa, på latin!

– Abest, magistern, abest två. Bäcklund e sjuk och Kalle Edvall har följt me posttur´n till Östersund.

– Så där ja, det var då för väl att vi äntligen kunde få ett svar på en så pass enkel fråga.

Magister Bergman hade satt sig ner på den skrangliga pinnstolen bakom det stora rektangulära bockbordet av ek som nu en tid, i brist på annat men framför allt på pengar, hade fått tjänstgöra som kateder. En massiv pjäs, svartbetsad med läderöverdragen skiva och med tre låsförsedda lådor i sargen. Barskt förankrad på fyra utsirade lejonfötter. Visserligen sliten och svårt kantstött på sina håll men fortfarande imponerande och ännu i full besittning av myndig och maktbjudande utstrålning. Ursprungligen en gåva från överstebostället Kungsgården vilken Rektor Backman bugande och bockande mottagit. Rakt framför magistern, vid sidan av skrivschatull, bläckhorn och sanddosa, låg Christian Bröders latinska grammatik. Skräckbunden i ett motbjudande svart och för skolpiltarnas vidkommande förhatligt klotband. Redan hotfullt uppslagen vilket kom sig av att var dags custos hade till uppgift att lägga fram och slå upp den för varje skoltimme förutbestämda läroboken.

Bergman spände sina av nattvak och fylla uttröttade ögon i Olle Ocklind som satt längst bak i klassrummet och som inför den förestående faran gjorde allt som tänkas kunde för att göra sig osynlig bakom den framförsittande Stor-Siverts omfångsrika ryggtavla. Emellertid, som det snart visade sig, ett högst fåfängt bemödande.

– Seså, Ocklind, trilskas inte nu, jag ser dig nog din kanalje!

Magistern sträckte på halsen för att bättre kunna se förbi Stor-Sivert som av solidaritet med sin kamrat vägrade att röra sig ur fläcken.

– Nu vill jag höra ett perfekt tema på det latinska verbet svika, Ocklind, fallere, med substantivet fallacia, sveket. Och då är att märka att du ska redogöra för såväl genus som modus och tempus för varje böjningsform. Klart och tydligt, Ocklind, och med den rätta betoningen för vart led.

Bergman myste belåtet och slickade sig vällustigt om läpparna samtidigt som han lutade sig bakåt på pinnstolen och lät blicken eftertänksamt vandra utmed det vitlimmade takets avflagnande listverk.

– Sveket, mina kära gossar, denna kräftsvulst på människans själ som av vår Herre ses som en av de största bland styggelser. Likasom en rötskada på det mänskliga varandet. Ni kommer väl ihåg psaltarpsalmen från gårdagens bibelläsning, sjungen av heroen David under en svår tid av sorg och hemsökelse?

Han såg ut över klassrummet och noterade med ett skevt leende hur som tystnaden plötsligt blev alldeles kompakt och allas ansikten förläget böjdes ner mot bänkskivorna – inte jag, inte jag...

– Du, Jonas?

Han bligade strängt på en rosenhyad yngling som hade den stora olyckan att sitta vid bänken invid Stor-Sivert och därmed i rakt nedstigande skottlinje från katederns skarpt blickande argusöga. Ett svettdrivande faktum som den stackars Jonas – för övrigt med efternamnet Grenfors – alltför sent insåg. Med halvöppen mun och darrande läppar svarade han med grumlig röst:

– Eeh...jaa...

– Nåja...Bergman drog otåligt blicken åt sig och harklade sig misslynt...så här löd den, och lyssna noga nu, Grenfors!

Ja, också min vän,

som jag litade på

han som åt mitt bröd,

lyfter nu mot mig sin häl.

Psalmläsningen följdes av en kort paus varvid Bergmans ögonlock fladdrade till för att slutligen helt slutas under det att huvudet alltmer sjönk ner mot bordsskivan. Spänningen i klassrummet lättade betydligt. Stämningen blev glättig och fnittrande eftersom man nu förväntade sig att magistern, i alla fall ett tag framöver, skulle somna in och lämna fältet fritt för allsköns trevliga upptåg. Ett par av eleverna hade redan börjat treva efter kille-korten och Hammarnubbens mungiga levererade sina första öronpinande toner. Håberg satt precis med en försvarlig nypa kardustobak mellan tummen och pekfingret då magister Bergmans huvud med buller och brak återigen rycktes upp från skrivbordet på grund av den kylande effekten på nästippen som just i det ögonblicket hade hamnat i det öppna och välfyllda bläckhornet. Så satt han då där, yrvaket, med ögonen halvöppna och med en stor bläckfläck på den redan tidigare så blåmelerade nosen. Efter en hastig och irriterad avtorkning med snusnäsduken fortsatte han:

– Vi kan ju av detta förstå hur sveket betraktas som en skadlig defekt på det mänskliga väsendet. Se bara på Judas Iskariot som så svekfullt förrådde Herren Jesus och sedan gick och hängde sig i sin gränslösa förtvivlan. Ja, än värre, åtminstone enligt läkaren Lukas, som skriver att Judas störtade framstupa ner och att hans kropp brast mitt itu så att alla hans inälvor rann ut.

Han knäppte sina små händer och himlade med ögonen.

– Bevare oss, milde Herre Gud, för ett sådant fruktansvärt öde. Men för att nu ta ett mer närliggande exempel, som ju också på ett direkt sätt berör vårt latinska ämne, så faller mig genast starkt i minnet bilden av den otacksamme Marcus Junius Brutus som med ett dolkhugg, låt vara i maskopi även med andra, mördade sin nära vän och mentor Gajus Julius Cæsar, den romerske kejsaren. Då Cæsar med stor bedrövelse iakttog sin vän och förtrogne med den fortfarande bloddrypande dolken i sin hand ska han ha sagt: Även du, min son? Eller, som sig bör denna lektionstimme: Et tu, fili?

Han satte sig ordentligt tillrätta på stolen och såg med tårmilda ögon ut över klassrummet:

– Men även han, Gud ske lov, föll på eget grepp och sedermera även för egen hand. Av detta, mina gossar, kan vi nogsamt lära oss att syndens lön många gånger är ond, bråd död.

Det var nu inte helt utan skäl som Bergman hade valt ett tema på just verbet svika som utgångspunkt för dagens lektion i latin. För inte alltför länge sedan hade han själv in på sina bara ben fått uppleva svekets handfasta och hjärtekrossande innebörd. En erfarenhet som alltsedan dess gått honom mycket djupt till sinnes.

Egentligen hade det väl varit en helt vanlig vårdag i slutet av april eller möjligen i början på maj. Kanske inte så helt vanlig förresten, utan i själva verket en ovanligt vacker sådan med solen strålande från en klarblå himlapäll och med bofinkens glada kvitter ljudande från björkarnas skira lövverk. Det var vid en sådan tid på våren då hästhoven färgade ängarna i bländande gyllengult och den täcka tibasten dränkte landskapet med sin sensuella och i närapå fysisk mening sammetslena väldoft. Men det var också den dagen då magister Bergman till sin stora förvåning, och senare förtvivlan, fann dörren till den egna stugan låst och noggrant tillbommad. Han beslöt sig då för att gå runt stugan och titta in i vart och ett av fönstren för att undersöka om någon eventuellt befann sig därinne. Då han efter en stund nalkades sovkammaren lutade han i vanlig ordning ansiktet mot rutan. Ett lätt buller trängde ut från rummet och då ögonen hade vant sig vid dunklet inne i kammaren fick han se sin käresta och fästekvinna Ursilla Olofsdotter i armarna på sin trogne kamrat och supbroder sedan många år, Daniel von Nandelcrona. Löjtnant vid Kongliga Jemtlands hästjägarskvadron och för närvarande stationerad på Frösö läger, regementets övningsområde endast ett stenkast därifrån. Till en början blev Bergman omåttligt häpen, naturligtvis, högeligen förundrad, som om han inte riktigt kunde tro sina egna ögons vittnesbörd. Men då han såg sin älskade dra upp kjorteln ända till midjan och därvid ogenerat blottade sin nakna blygd för löjtnantens giriga framstötar förelåg det inte längre några tvivel. Vrålande av vrede och vanmakt slog han in fönsterrutan och försökte häva sig in i rummet genom skärvor och träsplitter men fann sig snart föranlåten att ta till flykten då Nandelcrona hade dragit sin skarpslipade kavallerisabel och helt oförfärat riktat ett antal livsfarliga hugg mot magisterns huvud och axelparti. Till all lycka missade huggen eller dämpades av kamrar och träspröjs, men löjtnanten lät sig inte stoppas av detta utan skyndade hastigt ut genom dörren och föste Bergman framför sig med hjälp av häftiga slag av sabelns bredsidor. Gråtande av skräck och skam, ömsom springande, ömsom krypande på alla fyra, jagades Bergman ut från sitt eget gårdstun tills han förödmjukad och darrande kunde hämta andan i en skogsdunge en bit därifrån.

Saken anmäldes naturligtvis och fick ett nog så allvarligt efterspel. Trolovningen mellan magister Georg Bergman och Ursilla Olofsdotter slogs givetvis upp och Ursilla dömdes till de böter som lagen i 54 kap. 2§ resp. 55 kap. 5§ Missgärningsbalken utstakade om lägersmål i de fall då fästekvinna låter sig lägras av fri och ogift man, nämligen 40 daler plus 2 daler till Frösö kyrka. Därtill kom så det kyrkliga brännjärnet som skulle fräsas in i horans nakna kött: hon skulle gå till skams, dvs. undergå enskild skrift för att sona sitt brott, och om Gud var nådig, erhålla avlösning för sin synd. Till dess befann hon sig under bannet och därmed utestängd från den kyrkliga och sociala gemenskapen. Nandelcrona däremot, som förnekade all kännedom om Ursillas trolovning, fick bötesboten nedsatt till endast 10 daler. För den stolte hästjägaren och karlakarlen snarare en merit än ett straff.

En raffinerad hämnd, kan tyckas, men ensam kvar i stugan satt Bergman. Tröstlös – trots den laga näpst och den sociala nesa därav som den trolösa Ursilla fått skörda – tillintetgjord och uppfylld av ett oresonligt hat mot den man som så lättvindigt hade krossat hans hjärta under stövelklacken och besudlat hans kärestas liljevita kropp med sin djuriska lusta. Förlamad av outhärdlig och ångestslitande smärta men fortfarande, trots allt som hänt, förtvivlat och lidelsefullt förälskad i Ursilla.

Efter en kort och snörvlande paus, markerad av en ljudlig snytning i den brokiga näsduken, vände sig Bergman återigen till lille Ocklind som svettblöt av byxångest oavvänt skärskådade bänklockets ristningar och ådringar.

– Då så, Ocklind, låt höra.

– Fallo, magistern...svarade Olle med svag stämma. Alltså, jag sviker...eh...presens? Det vill då säga...han tvekade en aning och sneglade förskrämt mot katedern. Som sagt, då bör väl verbet möjligen stå i...konjunktiv?

Han tystnade tvärt då han mer eller mindre instinktivt anade magisterns ogillande, vilket också mycket riktigt åtföljdes av ett otåligt ögonkast.

– Indikativ, Ocklind, indikativ! Presens indikativ, aktiv form. Men för allt i världen, Ocklind, först temat i sin helhet, därefter analysen!

Bergman dolde en gäspning med handen och tecknade irriterat åt Olle att fortsätta.

– Fallo, som sagt, jag sviker. Fefelli, jag har svikit...

Han tystnade än en gång och tittade dystert in i Stor-Siverts kraftiga nacke. Strax därpå hördes skrap av stolar mot golvet som följdes av prasslet av papper och undertryckta fnissningar. Ett fullklottrat annotationsblad landade mjukt på Olles bänklock vilket genast fick honom att skina upp och med förnyat mod i barm vända sig mot magistern för att denna gång, i triumfatorisk yra så att säga, rabbla sitt latin som ett oupphörligt rinnande vatten:

– Fallo, fefelli, falsum, fallere. Jag sviker, jag har svikit...

Men då var det redan för sent, eller hur man nu vill se på saken. Kraftiga snarkningar hördes från lärostolen, ackompanjerat av pipande utblåsningar. Inte olikt en väl inrökt vattenpipas ploppande susningar. Till elevernas stora förtjusning – inte minst för Ocklind som glädjestrålande knäppte med fingrarna av pur lättnad och avslutade sitt tema med de påhittade böjningsleden falleralla, fallera och fallerej – så hade magister Bergman, trots en berömvärd ansträngning, slutligen dukat under för den utmattande bristen på en natts ostörd sömn och satt nu kapprak på stolen med den orakade hakspetsen vilande mot kravattens bulliga rede. Med goda utsikter som det verkade att när som helst tippa över ända med den rangliga pinnstolen över sig. Till tonerna av magisterns brummande bas plockades åter kille-kort och brädspel fram ur sina gömmor. Tärningar knäpptes iväg på vinst och förlust och pengar gick, under svavelosande förbannelser ska väl också sägas, ur hand i hand men mestadels, om nu sanningen ska fram, ner i lunsen Doriks fickor som på ett fingerfärdigt sätt hade lärt sig att kompensera sina uppseendeväckande brister i det latinska språket med att bli en sjuhejare på kille och för den delen även på ruffel och tärning. En osedvanligt dov och högljudd snarkning från magisterns håll, vilken var på vippen att slutgiltigt sänka honom och som närapå orsakade en smärre jordbävning i klassrummet, fick piltarna att förvånat vända sina näpna anleten mot katedern. Den omskakande snarkningen följdes av en gäll väsning och ett i gnyende falsett utslungat tillmäle:

– ...horpiga...

– Ursilla...min älskade Ursilla, vad i Herrans namn är det du gör?

Den oundvikliga slummern manade åter fram obehagliga och smärtfyllda minnesfragment ur Bergmans innersta själsgömmor. Han befann sig än en gång framför sitt eget sovkammarfönster och betraktade med klappande hjärta och spretande ångest hur hans älskade Ursilla varmt välkomnande öppnade kjorteln för löjtnant von Nandelcronas dreglande begär. I samma stund som han mötte Ursillas lystet njutningsfyllda blick föll han kvidande av smärta ner på sina knän och gömde sitt gråtande ansikte i händerna. Strax därpå, under stor själsanspänning, reste han sig åter upp och dunkade besinningslöst sina nävar mot fönstret.

– Vid Gud, Ursilla, säg att det inte är sant. Säg att mina ögon bedrar mig...

Förtvivlad och utmattad föll han än en gång ner till marken och jämrade sig uppgivet:

– Satans piga. Din satans, eländiga horpiga...

– Magistern, magistern...

Custos, Dorik Winnberg – gemenligen lunsen, som sagt – puttade varsamt på Bergman.

– Vakna, magistren, Olle e klar med sin uppgift nu å lektionen e snart slut.

Bergman vaknade med ett ryck och spärrade yrvaket upp ögonen på vid gavel. Harklande och muttrande satte han sig ordentligt upp på stolen och såg surt ner på den latinska grammatiken. Efter en stunds ruvande tystnad höjde han huvudet och såg elakt på lektionens utvalde syndabock, Olle Ocklind, vars nyligen i triumf leende läppar nu åter började skälva modstulet vid tanken på sina minst sagt ofullständiga latinkunskaper och på den för tillfället skriande bristen på nya och välbehövliga fusklappar.

– Jahaja, Ocklind, då går vi väl direkt på konjugationen då.

Bergman smålog