UNDERLAND

UNDERLAND

PRAG

ENGELHOLM

GÖTEBORG

TURNÉN

BEGRAVNINGEN

TORPET

KALEJDOSKOPET

Impressum

PRAG

Maj 1998.

Tjock, svart rök ringlar över färjan vi lämnar Trelleborgs hamn. Från ett fönsterbord i kaféet sitter jag och blickar ut. Himlen rullar grå, Östersjön ligger nästan bleke. Luften kall och lite orolig. Aprilväder råder ända in i maj. Sommaren väntar på sig. I kaféet beställer jag en flasköl och en inplastad smörgås med ost och lite blöt gurka på. Runtom mig sitter fikande, resande folk. I grupp, i par, familjer eller bara ensamma. Sydeuropéer, tyskar, danskar och svenskar. Turister, långtradarchaufförer, affärsfolk. Folk äter, röker, bläddrar i tidningar och dricker öl. En äldre dam intill mig vill bjuda på en bit mörk choklad. Nej tack, säger jag och fortsätter blicka ut mot horisonten. Eller in.

Om två dagar fyller jag trettio och jag reser för att fira i ensamhet. Man kan göra vad andra önskar, uppfylla föräldrarnas dröm, ständigt anpassa sig till rådande norm, stå på sin karriärs höjd och blicka ner men ändå känna sig halv. Till och med tom. Hela livet har jag väntat på något, oklart vad, men jag står inte ut med att vänta längre.

Färjan angör Sassnitz två timmar senare. Personbilar och lastfordon rullar av en efter en, jag går trappor ner i däck och sitter snart i tågkupén. Kollegieblocket uppslaget. Pennan vilar mellan mina fingrar, som nästan glöder av längtan. Tågvagnarna rycker långsamt igång. Jag fortsätter peta med den känsla jag haft de senaste månaderna. Allt började en kall eftermiddag i januari. Efter att ha läst ut en inspirerande bok om drömtydning på biblioteket gick jag hem, la mig över sängen och slöt ögonen. I huvudet först en mängd tankar, sedan en ångvält av tjattrande röster men bakom dem fanns bilder jag ville nå. I takt med att jag skrev ner de mest märkliga scener blev nattdrömmarna mer och mer livliga. De tycktes spegla mina känslor. En inre värld spelades upp. Höger hand greppade pennan och skrev sina första rader. Nu. Tåget rullar vidare. Världens två sidor samlas i nuet och kräver min närvaro. Rummet sjunger. Jag lägger mig i kojen och släcker lampan. Tågkroppen dunkar rytmiskt mot rälsen och huvudet sjunker i sömn. Vaknar strax innan fem. Vrider mig ur kojen, drar på kläder och ställer mig vid ett fönster och blickar ut över tjeckiska landskap. Kornigt, gult gryningsljus tränger fram genom mörk skog och kastar snabba skuggor över böljande slätter. Små byar på ömse sidor rälsen. Till slut stannar vi med en tjutande och gnisslande inbromsning i Prag.

Ett femtiotal resenärer kliver av tåget, går ut från stationen och vidare ner mot stan. Klockan är sju. Alla går åt sitt håll och jag åt mitt. Luften är hög och klar men ännu ingen trafik att tala om. Gator och trottoarer ligger nästan öde. Någon packar upp en låda framför sin butik, en annan ställer ut skyltar för dagens reavaror. Ännu en dag tar sin början och jag tar ytterligare steg ut i en outforskad stad, allt längre in i mitt kollegieblock. Sida för sida, blad för blad. Som för att komma ut på andra sidan.

Morgonsol skjuter in mellan huskropparna och kastar både ljus och skugga över gatorna. Sakta lunkar jag omkring, över torg, längs med bakgator, kollar kartan, vandrar vidare och promenerar slutligen över Karlsbron. Med långsamma steg över Moldaus vatten. Hungrig och lite vilsen slår jag mig ner på ett kafé i den gamla delen av stan, en uteservering med blänkande vitt plastmöblemang. Spårvagnar rullar förbi framför mina fötter, bilar gasar och bromsar. Stinkande avgaser och hårda stadsljud studsar mellan husfasaderna. Hjärtligt, stökigt. Färg flagnar, kopparplåt ärgar och puts vittrar sönder och trädens gulnade lövverk blåser bort med vinden till sist. Allt återgår till naturen. En servitör hälsar mig välkommen och jag beställer frukost på knagglig tyska. Äter den sittande tillsammans med andra turister. Tyskar, fransmän, italienare främst. Efter någon timme betalar jag och kryddar med dricks. Stadskartan plockas fram, jag lokaliserar mig och börjar sedan gå mot stans äldre bebyggelse. Två nunnor går som i slowmotion och nästan svävar över gatstenen ner mot något som ser ut som ett kloster – en låg tegelbyggnad med växter klängande över väggen upp mot plåttaket. Spårvagnsgnissel når örat. Nuddar själen. En hop turister flockas plötsligt kring en tysktalande guide som pratar och pekar, visar och gestikulerar. Kameror åker upp, statyer fotograferas och barn tjatar om glass. Jag letar upp mitt hotell på kartan och tvärar genom en park. En äldre man i svart rock, sittande på en bänk blänger lite underligt då jag passerar. Jag skyndar uppför en stentrappa och ut på en öppen platå, en övergiven grusplan. Där gräs och sly tar över. En bit fram är hotellet, en nerlagd skolbyggnad, i två plan. Receptionisten ger mig nyckel och pekar mot ett rum i slutet av korridoren. Doft av såpa möter mig i dörröppningen och jag kastar ryggsäcken över ena sängen. Två smala sängar av billig furu för jag ihop till en, ett enkelt bord med tillhörande pinnstol och två fönster som vetter ut mot en park. En lång korridor leder mot ett nedgånget badrum som inte renoverats på trettio år. Lite öststatskänsla. Billigt.

Efter en lång siesta byter jag om på rummet och kilar ut på stan för en bit mat. Lätt regn faller, kvällsmörkret smyger inpå och jag stryker längs gatorna samtidigt som regnet tilltar. En trappa leder ner till ett hak där soppa serveras. Lokalbefolkning omkring mig pratar och pratar tills sorlet blir ett entonigt surr, likt en desorienterad fluga man bara vill smacka mot rutan. Regn sköljer över gatorna. Jag äter upp soppan, betalar och halvspringer sedan mot hotellet. Smyger in genom en tyst korridor. Plockar en påse rostade sojabönor i minibaren och öppnar en tjeckisk öl. Blir torr i mun av bönorna, tycker ölen smakar illa efter några klunkar. Ligger naken i sängen och sjunker ner genom madrassen, ner genom marken, in mot jordens mitt. Faller ur mig själv. Somnar.

Nästa morgon är trög, som om klockan stannar in. I hotellets lilla matsal dukas en torftig frukost fram. Tunt kaffe, bröd fyllda med sliskiga sötsaker, ost och korv i märkliga former, allt inplastat. Fem minuter senare går jag nerför backen, igenom skogsdungen och in mot gatorna i stan. Vårsolen bryter fram, förälskade par sitter snart tätt tillsammans på parkbänkar, små restauranger dukar upp och enstaka kafébesökare sitter med menyn och kisar i solljuset. Duvor plockar bland smulorna på den ojämn gatsten. Jag blir sittande vid kajkanten och tittar på folk, skriver några rader i mitt block. Ser Karlsbron på avstånd där turisterna vandrar fram och åter. En båt glider långsamt över floden. Timmar flyger förbi ändå är de stilla, en halv livstid åker karusell inom mig.

Timmar passerar.

Mot kvällen står jag i rummet och stirrar ut i intet. Badar i månljus. Händer rör över mage, över lår. De upptäcker hud som för första gången. Lust stiger upp, jag fylls av längtan efter liv, efter blod, efter något förlorat. Något jag alltid saknat. Något ingen lyckats ge mig, varken föräldrar eller skola, jobb eller relationer.

En vag känsla, ett språk.

Nästa morgon är jag åter på upptäcktsfärd i byn, går på känn och kliver rakt in i en mäktig katedral. Enorma mörka tegelvalv. Fönstermosaik i alla färger. Jesus uppspikad på korset, omgiven av betaget folk. Kvinnor avbildade som änglar. Jag sitter mitt i en katolsk föreställning. Som även den blev en mardröm. En inkvisition. Ett helvete på jorden. Människor har alltid sökt en gudomlig mening och förklaring och hamnat i klorna av en religion. Präster erbjuder Guds nåd och ber församlingen huka sig under hot om straff och hämnd tills att bänkraderna är tomma och samtliga i församlingen är borta. Ett stigande antal turister besöker kyrksalarna av andra skäl än underkastelse. Röster ekar i lokalen, italienska och franska stämmor studsar mellan stenväggarna. Några kinesiska familjer sitter tyst på första bänkraden. Längst ner i den katolska hierarkin står mördarna och luffarna. Tandlösa, hemlösa. Jag känner mig som dem när jag kliver ut ur katedralen en halvtimme senare.

Tre musikanter spelar en tjeckisk melodi med en svart cylinderhatt ställd uppochner för att inbringa kollekt. Jag lägger en slant däri och vandrar tillbaka mot hotellet. Fortsätter peta med ett allt längre brev sittande i sängen. Vaknar och somnar om vartannat. Skriver allt fortare, pennan ristar fram allt osagt, ogjort. En röst får liv. Blod börjar strömma. En uppdämd flod ger efter och scenerna ur livet återvänder. Barndomen, skolans första dag, första cykeln. Rasterna vi spelade fotboll på skolgården och jag skrev målprotokoll på skolbänken. Läraren bad mig sudda ut. När vi läste satt jag och tecknade. Läraren bad mig sudda. Allt jag suddade ut återvänder mig nu, för de där bilderna och anteckningarna var min värld. Hela min ungdom cyklade jag genom den världen. In till skolan och hem. Termin för termin, tills vi går grusgången in i kyrkan och håller skolavslutning sittande på hårda träbänkar. Under sommarlovet springer vi nedför vingliga trätrapporna mot stranden. Kastar oss ut i kristallklart vatten. Juni, juli, augusti. Tolv, tretton, fjorton år. Oskuldsfulla unga pojkar upptäcker världen och lockas snart av förbjuden frukt. Paradiset pågår fram till min första fylla. Min första cigarett. Min första kyss. Smaken av en annan människa. Mitt första ligg på stranden nedanför Klitterhus med tjejen från Linköping. Efteråt delade vi en cigg på stenmuren. Det var inte så märkvärdigt sa hon på knölig östgötska. Jag var sjutton. Hon var femton. Musiken dunkade från puben bakom oss och människor kom och gick. Natten var varm och ljum och mina kalsonger fulla med sand.

Jag hade ingen riktning eller någon förebild. Endast en känsla av att allt i min värld måste suddas ut. En skolkör dundrar in och sjunger glatt och vi förväntades bara le och vara glada, lyckliga barn inför lärare, konfirmationspräster, föräldrar och syokonsulenter. Sjuttiotalets barn såg sina alkoholstinna föräldrar spela ut sina demoner inför varandra tills de tar ut skilsmässa och sedan fortsätter festerna in i åttiotalet och när ungdomen spirar i oss själva har vi inget val. Alkoholen löser alla bekymmer. Ingmar Bergman regisserar vansinnet. Sossarna styr. Alla agerar. Ingen tar befälet. Ungdomar förväntas huka in i den svenska modellen utan klagan.

Vi lär oss åka över till Helsingör och pimpla öl på parkbänkar. Hälla i oss sött vin och billig sprit och sedan stå och spy i buskarna. Hångla med brudar från Landskrona i parken till Bakkens nöjesfält. På måndag morgon tvingas vi arbeta på byggen där arbetare vandrar runt som zombies, spelar kort på lunchrasterna, bläddrar i fibban, äter smörgås, pimplar kaffe, petar med stryktipset och drömmer bara om att få supa på fredag, lördag. Bilar kör håglöst runt i Ängelholm utan mening och hemma i vårt hus fortsätter mamma dricka om kvällarna. Olyckskorparna bygger bo och till sist flyttar jag själv därifrån. Alldeles för ung. Sjutton år och redan mätt på drömmar.

Kväll blev natt och jag skrev och skrev tills orden vaggade mig in i en dröm. I drömmen kommer jag gående längs en vit strand. Långt fram i vattenbrynet står en man. En lite märklig figur i svarta kläder, med svart slokhatt och svarta solglasögon. Jag fortsätter gå mot honom. Som om jag var väntad därnere. Hela hans utstyrsel är surrealistiskt, nästan diabolisk, ändå blir jag inte rädd. Jag står framför honom och kände en vibrerande närvaro. Hans svarta skägg är välansat, hyn vit och en lång hästsvans ringlar nerför den svarta kappan. Var kommer denna figur ifrån, undrar jag. Han är som skuren ur en annan tid. Solen glimmar till och jag anar hans ögon. Hans blick skär rakt igenom mig.

Can I see your eyes säger jag, förvånad över min fråga.

Do you really want to see my eyes svarar han och drar sakta ner solglasögonen och horisonten bakom oss stormar upp, nästan glödgas. Mannen i svart tycks ha makt över vädret och över hela världens tillstånd. Han för tillbaka glasögonen. Shit, tänker jag, fortfarande utan att känna någon rädsla. Hans utstrålning väcker bara nyfikenhet och närvaro.

Are you going to hurt me undrar jag.

No, I can’t hurt you. But the world can svarar han.

Can you show me the world frågar jag, som om det är den enda riktiga frågan att ställa.

Yes I can.

Tiden verkar stå stilla. Vad som händer känns både drömskt och mycket verkligt på samma gång. Vårt möte känns förutbestämt. Livet fram till nu var tänkt att vara som det blev men framtiden handlar om något annat. Något jag själv fyller i.

What is your name, sir, frågar jag.

Mr Jones.

Vi går tillsammans uppför en skev stentrappa och in mot civilisationen. Uppför en trätrappa och för varje steg börjar jag vakna. Drömmen slutar och jag öppnar ögonen. Viker undan täcket, klockan är knappt fyra. En besökare från en annan tid kom och gick. Något hände. En känsla dröjer kvar i mig och fötterna längtar efter att gå igen. Utforska det sista av byn. Få ner de sista raderna. Sedan packa