Överlevnadsguiden: En handbok om livet

Mitt varma och innerliga tack…

… till Mamma och Pappa för att ni alltid trodde på mig, och för att ni på alla sätt gav mig kärlek, styrka och möjligheter.

… till Karak som kom in i mitt liv vid precis rätt tidpunkt, mitt hjärta, min räddare i nöden, min trogne följeslagare och min störste supporter.

… till min fina vän Anna B, för att du aldrig släppte taget, och för att du gång på gång påminde mig om att jag kunde och borde skriva.

… till familjen F, för att ni dök upp med stora famnen när jag som bäst behövde det, och för alla trevliga samtal och uppmuntrande tillrop.

Stort tack också till Lena S för all omtanke, och till Lena H och Malin A för värdefulla bidrag till färdigställandet av boken.

Charlotta

Förord

Som ett tidigt firande av Överlevnadsguidens femårsjubileum kommer nu äntligen bloggen ut i bokform, något som har efterfrågats av många bloggläsare och som det ger mig stor glädje att kunna erbjuda.

Bloggen Överlevnadsguiden (www.overlevnadsguiden.se) startade våren 2013, våren 2016 följde YouTube-kanalen Överlevnadsguiden Charlotta Rexmark och hösten 2017 alltså boken Överlevnadsguiden – En handbok om livet.

Syftet och budskapet är detsamma i alla tre formaten, att göra livet enklare, roligare, friskare, mer begripligt, mer meningsfullt och mer tillfredsställande.

Utöver höjdpunkterna från bloggen finns det i boken några nyskrivna, tidigare opublicerade texter. Varje kapitel representerar en ämneskategori och på det viset kan boken fungera som en verktygslåda med hela avsnitt av det man vill eller behöver läsa om vid ett specifikt tillfälle.

Innehållsförteckning

Personlig utveckling

Mental träning

Ångest, rädsla och oro

Älska dig själv

Självkänsla och självförtroende

Mobbning och hat

Ensamhet

Relationer och kommunikation

Barn och familj

Arbetsliv

Ekonomi

Hälsa

Inspiration och medvetenhet

Sorg och hopplöshet

Själen

Charlotta

Personlig utveckling

Vem är du?

Vilka svar får du om du ställer dig själv frågan Vem är jag? Jag gissar att ditt första svar blir ditt namn, dina funktioner i familjen, som till exempel dotter, hustru, bror eller pappa, och kanske yrke, kön och ålder. Men efter det, vad svarar du då? Vem är jag? Svaret på den fråga är större och viktigare än vad du kanske först tror, i själva verket påverkar ditt svar vartenda val du någonsin kommer att göra, varenda tanke du någonsin kommer att tänka, och därmed hela ditt liv. Om du skulle ändra svaret på frågan Vem är jag? skulle du samtidigt ändra på varje liten del av ditt liv. Skulle du beskriva dig själv som:

Framgångsrik eller misslyckad?

Värdig eller ovärdig?

Respekterad eller hånad?

Kunnig eller okunnig?

Älskad eller oälskad?

Introvert eller extrovert?

Händig eller valhänt?

Talangfull eller obegåvad?

Improviserande eller strukturerad?

Omtyckt eller illa omtyckt?

Handlingskraftig eller handlingsförlamad?

Resursstark eller oförmögen?

Harmonisk eller kaotisk?

Hälsosam eller ohälsosam?

Planlös eller målmedveten?

Driven eller nöjd där du är?

Vilka ord skulle du använda om dig själv? Vilka fack placerar de orden dig i? Vilka begränsningar lägger du på dig själv genom att placera dig i de facken? Hur påverkar de begränsningarna dina tankar? Hur påverkar de tankarna ditt liv? Märk väl att de ord du väljer för att beskriva dig själv inte alls behöver överensstämma med den allmänna uppfattningen om dig, om du skulle fråga tio personer om hur de ser på dig är sannolikheten tvärtom mycket stor att de väljer helt andra ord än vad du själv gör. Din bild av dig själv är inte sanningen om dig, det är bara din bild, men den påverkar dig som om den vore en sanning ristad i sten. Vad skulle hända om du ändrade din bild av dig själv? Vad kan du göra om du betraktar dig själv som framgångsrik som du inte kan göra om du tycker du är misslyckad? Vilka dörrar öppnas för dig om du känner dig omtyckt istället för illa omtyckt? Hur förändras dina vanor om du ser dig själv som hälsosam istället för ohälsosam? Hur du ser på dig själv, vem du anser dig vara, styr varje tanke, varje handling och varje val du gör, och ändrar du den synen förändras allt. Den viktigaste frågan du kan ställa till dig själv är: Vem är jag?

Betraktar du ditt liv eller lever du det?

Det finns ett gammalt talesätt som säger att För mycket och för lite skämmer allt., det gäller inte minst när det kommer till vad man gör med sina tankar. Lika bra som det är att analysera sitt liv så att man får större förståelse för sig själv och det som händer, lika illa är det när analyserandet går för långt och blir till ett ältande utan slut. Risken är stor att man då fastnar i ett slags metaliv där man observerar livet istället för att leva det. Där man analyserar sina känslor istället för att uppleva dem, iakttar sitt interagerande med andra människor istället för att vara närvarande i mötet. Man hamnar i ett läge där man ser sitt eget liv utifrån, som en film som spelas upp, men eftersom man upplever att man befinner sig på utsidan är man inte riktigt delaktig i det som händer och förmår inte påverka det som man vill, utan istället bara betraktar man det som sker och ställs inför fullbordat faktum. Medan man är upptagen med att fundera över om det man känner är rätt eller fel, om man känner tillräckligt mycket i förhållande till situationens allvar och vad känslorna egentligen betyder, så springer livet en förbi. Medan man fördjupar sig i tankar kring hur man uppfattas av andra, vilken bild av sig själv man sänder ut och hur det kan tolkas eller misstolkas, så rinner tillfället en ur händerna.

Livet är till för att levas, inte betraktas. Analyserandet har inte ett självändamål utan är ett verktyg för att kunna leva mer och bättre. Alla mentala verktyg, känslomässiga metoder och alla själslig insikter är inte ursäkter för att låta bli att leva på riktigt, de finns inte där som ett alternativ till att leva till fullo i nuet utan som en hjälp för att kunna göra just det. De är inte slutmålet utan verktygen för att nå slutmålet. Att göra metalivet till det huvudsakliga livet är att beröva sig själv på livsupplevelsen. Livet levs inte genom att fundera på hur man lever livet. Livet levs genom att gå ut och prova sig fram, göra misstag, lära sig och försöka igen. Livet är minst lika mycket misstagen som framgångarna, men livet är inte att analysera och observera istället för att leva.

Livets olika trådar

Man ska vara ärlig, inte påstå att man är bättre än man är, inte skönmåla eller överdriva utan stå för allting precis som det är. Det är en sanning som många försöker leva efter, och jag tror också att de flesta upplever att de är ärliga mot sig själv, men jag tror att de flesta har fel. Det är inte så att människor i allmänhet överdriver sin förträfflighet inför sig själv, det gör en del möjligen inför andra, men mer sällan inför sig själv. Tvärtom, i sin iver att inte göra sig bättre än vad man är tror jag att många människor istället underskattar sin egen betydelse och kapacitet, och kanske till och med svartmålar sig själv helt utan att de är medvetna om det. Ett populärt sätt att göra detta på är att fokusera på de områden i livet där man är som svagast eller där man ännu inte har kommit så långt, och sedan döma hela sin livsprestation efter den nivån. Om man tänker sig att livet är som en väv, så väver man oftast inte raka linjer som sträcker sig över hela bredden, utan man fokuserar på olika bitar i olika perioder. Kanske börjar någon med familjebiten av väven, träffar någon som ung, får flera barn snabbt och har en stor och härlig familj redan tidigt i livet. Men istället för att se på familjedelen av sin livsväv stirrar den här personen förtvivlat på utbildningsdelen av väven där det är alldeles tomt efter grundskolan. Avsaknad av väv på den delen får sådant fokus att personen helt glömmer bort att njuta av och vara stolt över den stora biten familjeväv som redan finns klar.

Någon annan kanske har stora områden med utbildningsväv, karriärsväv och familjeväv men på den plats där den själsliga väven skulle finnas, den del som beskriver det inre livet och den egna utvecklingen, spretar bara några enstaka spridda trådar som drar alldeles snett. Skulle man bedöma livet efter de ensamma trådarna skulle det se ut som om personen inte har kommit någonstans, när vederbörande i själva verket redan har uträttat otroligt mycket. Det är inte heller så att alla människors livsväv ser likadana ut, eller ens innehåller samma delar. Var och en väver sitt eget mönster med sina egna motiv och färgställningar. En del som är stor och viktig i någon annans väv kanske inte ens ingår i din egen väv för du har helt andra delar som är dominerande och betydelsefulla. Man kan bryta ner sin livsväv i hur stora eller små partier man vill, men det man kan vara säker på är att alla delarna inte växer i samma takt, och man kan precis lika gärna utvärdera det man åstadkommit så här långt baserat på området där man har gjort mest istället för där man har gjort minst. Båda resultaten är sanna fast inget av dem visar hela sanningen, för den ligger någonstans däremellan. Att vara ärlig mot sig själv innebär inte bara att behålla fötterna på jorden utan minst lika mycket att inte framställa sig själv som sämre än man är, att inte vingklippa sig själv genom att fokusera på sina svagheter eller misslyckanden och låta dem vara rättesnöret för hur bra man har lyckats eller vad man har förmåga att klara av. Lägg fokus på det du redan behärskar, på de områden där du har dina styrkor och där du känner dig trygg, och låt de områdena utgöra nivån för vem du är och vad du har kapacitet till. Den styrkan kan du sedan använda för att utveckla de områden där du ännu inte har kommit så långt, om du skulle vilja.

Det finns inte plats att växa i din egen trygga bubbla

Vill man växa och utvecklas måste man då och då våga lämna sin egen trygga bubbla. Att stanna kvar i bubblan medan man tittar ut på omvärlden som tycks ha det mycket roligare och bättre, men samtidigt vägra kliva utanför för att det känns otryggt, kan bara leda till missnöje och frustration. Att lämna sin trygghetszon innebär för vissa människor att hoppa bungyjump eller åka jorden runt med bara vad som ryms i en ryggsäck. För andra räcker det med att bära kostymbyxor istället för jeans eller att byta färg på nagellack. Hur stort eller litet steg som krävs för att just du ska ta klivet utanför din trygghetszon är inte viktigt. Det som är viktigt är att du tar det steget, regelbundet, i alla fall om du vill ha en chans att växa och utvecklas. Så länge du håller dig till din egen upptrampade kostig lever du i säkerheten av att veta hur livet kommer att utvecklas, hur dagen kommer att gestalta sig och vad du har att förvänta dig. Det finns tveklöst en trygghet i det, och ibland hamnar man i perioder i livet när man behöver den tryggheten, när den kanske är det enda man har att hålla sig i. Men ofta stannar man för länge i sin trygghetszon, även när man inte längre behöver den för sin hälsa och överlevnad, istället stannar man där av bekvämlighet eller av rädsla.

Frågan är om det som finns inom din trygghetszon är så perfekt att det inte är värt besväret att utforska det som finns utanför? Kan du vara säker på att det som finns utanför inte är ännu bättre? Är du bekväm med tanken på att leva ett helt liv i trygghetszonen för att på ålderns höst upptäcka att allt det roliga och spännande fanns utanför? Trygghetszonen är inte statisk, den varierar med hur mycket du utmanar den. Om du aldrig sätter foten utanför krymper trygghetszonen, och mer och mer av livet och världen hamnar på utsidan, på den obekväma sidan. Men om du å andra sidan börjar våga dig utanför din trygghetszon så växer den och saker som tidigare låg på utsidan hamnar plötsligt på insidan och blir vardagsmat och totalt ofarliga. Om du hela tiden tänjer lite på din gräns för vad som är bekvämt och lever ditt liv i gränslandet, med ena foten på insidan och den andra på utsidan vänjer du dig vid den hälsosamma känslan av att inte alltid ha full kontroll, samtidigt som du kan undvika alltför stort obehag och för stora risker. När det blir bekvämt att ta små steg utanför zonen är steget inte långt till att våga ta större steg och vidga livssfären ytterligare.

Det här med att prata om andra

Hur ser du på skvaller, att prata om andra när de inte är närvarande och att föra vidare saker som man hört om andra? Är det ett oskyldigt nöje som man gott kan ägna sig åt, är det för allas bästa som man för intressant information vidare, eller är det ett tanklöst, eller till och med elakt, sätt att sprida tomma rykten? Sokrates räknas som en av de klassiska grekiska filosoferna, och även om han levde kring år 400 f. Kr. är mycket av hans läror lika relevanta i dag som de var då. Det sägs att Sokrates en dag mötte en man som vill berätta för honom vad han hade hört om en av Sokrates vänner. Men innan mannen hann börja hejdade Sokrates honom och ställde tre frågor:

Är det du tänker föra vidare sant?

Är det du tänker föra vidare snällt?

Är det du tänker föra vidare användbart för mottagaren, det vill säga mig?

Mannen erkände att han inte visste om det var sant, att det han tänkte berätta inte var speciellt snällt och att Sokrates med stor sannolikhet inte skulle kunna ha någon nytta av informationen. Sokrates svarade då att om du inte med säkerhet kan svara ja på någon av dessa frågor är det bättre att inte alls föra vidare det du har hört. Och så blev det.

I valet mellan att stilla sin nyfikenhet och villigt lyssna till vad andra berättar, och att stoppa skvaller genom att inte vilja lyssna, är det ofta nyfikenheten som vinner. Även om det inte finns någon bra anledning så vill man veta bara för att veta. Varför är det så? Kanske är det människans naturliga nyfikenhet och upptäckarlust som tar sig uttryck på det sättet. Kanske försöker man ta igen alla de tillfällen på skolgården när klasskamrater hade hemligheter och man själv inte fick vara med? Kanske är nyfikenheten bara otyglad och van vid att få sin vilja fram? Oavsett anledning utgör Sokrates tre frågor ett bra filter för att avgöra vad man ska berätta och vad man bör låta bli att prata om. I dag är det någon annan som slipper att skvaller förs vidare om du sätter stopp, i morgon kan det vara någon annan som sätter stopp och du själv eller någon du bryr dig om som slipper att bli skvallrad om.

Jag gör vad som helst

Känner du igen dig själv eller kanske någon i din närhet i följande dialog?

Person som mår dåligt: Nu står jag inte ut längre! Jag har haft det så här så himla länge och nu orkar jag inte mer, jag önskar att någon bara kunde tala om för mig vad jag ska göra för att det ska få ett slut, jag gör vad som helst bara jag slipper det här!

Person som vill hjälpa: Jag kan hjälpa dig och jag gör det gärna. Jag vet hur du ska bli av med det som gör att du mår dåligt och hur du kan göra för att ta dig ur situationen. För att må bra igen behöver du ändra dina vanor, börja tänka annorlunda och byta ut en del av din kost. När du har gjort det kommer problemen att försvinna och du kommer att må bra igen.

Person som mår dåligt: Nej, sånt där tror jag inte på. Man måste kunna få leva som vanligt och samtidigt må bra, jag offrar inte hela mitt liv bara för en sån sak.

Det kan låta som en parodi men det är en oerhört vanlig reaktion, även när råden är kloka och väl underbyggda. Varför är tanken på förändring så svår att ta till sig? Varför väljer många att stanna i ett dåligt förhållande bara för att slippa genomföra förändringar? Varför väljer så många att vara sjuka istället för att ändra sin livsstil och bli bättre? Varför väljer så många att fortsätta må dåligt och tycka synd om sig själv istället för att prova nya tankemönster? Det finns naturligtvis många olika svar på den frågan beroende på vem det gäller och vilken situationen är, men en vanlig anledning är att man upplever förändring som oöverstigligt svårt, och det i sin tur beror på att man identifierar sig med sina vanor och tankemönster och att en stor del av den personliga tryggheten finns i det välbekanta. En annan viktig orsak är att förändring kräver ansträngning, framför allt mental och känslomässig ansträngning genom att man behöver bryta gamla vanor och skapa nya, och den initiala tröskeln kan vara jobbig att ta sig över. Men väl på andra sidan är det ovanligt att någon ångrar den ansträngningen, betydligt vanligare är det att man frågar sig själv varför man väntade så länge med att genomföra det. Vilka är dina prioriteringar, är de medvetna eller har det bara blivit så? Önskar du något annat för dig själv och ditt liv, något som du inte har tillgång till bara för att du fortsätter i samma hjulspår? Är det vanans makt som håller dig tillbaka, är det rädslor eller kanske ren bekvämlighet? Är en kort tid av obekväm förändring värre än ett helt liv av missnöje eller kanske till och med lidande?

När allt känns för mycket

Det är mycket fokus på prestation i vårt samhälle, man ska åstadkomma och uppnå saker som visar för andra att man har ett värde och att man förtjänar att få vara med i leken. Ingen vill riskera att hamna utanför på grund av att man inte duger och det gäller att hela tiden visa att man är bra nog. Och det räcker inte med att göra bra saker, att prestera genom handling, utan man måste också vara rätt, se ut på rätt sätt och ha rätt åsikter och värderingar. Det gäller alltså att vara en medveten varumärkesbyggare av sitt eget namn eftersom precis allting som har sitt ursprung i den egna personen räknas ihop som antingen ett plus eller ett minus i den sammantagna värderingen. Kommer det att räcka, får jag tillräckligt många pluspoäng för att duga som människa, eller kommer den där hemska bilden på Instagram eller Facebook att sumpa mina chanser? Eller är det möjligen så att frågan är felställd? Kanske ska man inte fråga sig om livsstilspoängen räcker till för att bli godkänd och få vara med i leken, kanske borde man istället fråga sig själv om man vill vara med i leken på de villkoren? Kanske borde man också fråga vem det är som har satt upp dessa vansinniga regler från början, eller varför så många blint accepterar att följa dem? En annan bra fråga kan vara vilka alternativ som finns, och vad som skulle hända om man skapade sina egna regler och följde dem istället?

Den största framgången handlar inte om att samla livsstilspoäng på någon annans premisser utan om att inse att jagandet efter något bättre har blivit ett självändamål. Istället för att leda till något man verkligen vill ha, eller något man behöver och inte kan klara sig utan, så jagar man för jagandets skull, för att det har blivit en livsstil. Alla andra gör det och då måste det vara rätt. När man inser att jagandet inte fyller någon annan funktion än som sysselsättning uppstår möjligheten att sluta jaga och istället lägga sin energi på mer meningsfulla saker. Som att upptäcka att man redan har allt som är viktigt och att allt det man inte har faktiskt saknar betydelse. Det du jagar är inte vad du tror att det är, du tror att du jagar prylar, upplevelser och pengar, men det du egentligen jagar är en känsla, och den känslan har du redan tillgång till om du bara slutar att jaga och tar dig tid att uppskatta det du har.

Detta är vad som egentligen styr ditt liv

Man kan lätt få bilden av att livet styrs av omständigheter, händelser, förutsättningar, framgångar, misslyckanden eller något annat utanför oss själva, men i själva verket är det bara en fasad. Bakom allt det finns något helt annat, mycket kraftfullare och mer grundläggande, livet styrs av de egna känslorna. Allting du gör, allt du drömmer om och allting du fasar för grundar sig i känslor. Du köper grejor för att de får dig att må bra, du vill uppnå ekonomiskt oberoende för att det får dig att känna dig trygg, du vill ha en partner för att känna dig älskad och värdefull, du vill att alla ska vara friska och må bra så att du ska slippa vara rädd, eller ännu värre drabbas av sorg. Det fina med den här sortens upptäckter är insikten som följer, att det finns genvägar. Alla de där sakerna som man tror att man måste uppnå och ha för att bli lycklig och må bra är bara rekvisita, de har inget egenvärde utan är verktyg för att nå det riktiga målet som är en känsla. Genvägen är att söka känslan direkt och strunta i att ta omvägen via sakerna. Varje känsla finns tillgänglig för dig vid varje tillfälle i livet, allt du behöver göra är att välja den och sedan träna dig på att känna den. Du har redan allt du behöver för att kunna hitta känslan, även om du inte har prylarna du har blivit lärd att du behöver för att kunna känna så. Det fantastiska är att genom att finna känslan först och hålla fast vid den ökar du också möjligheten för att sakerna du vill ha ska komma in i ditt liv, för då är du redan känslomässigt i rätt frekvens.

Först och främst gäller det att kunna separera vad som är vad, vilket är de slutliga känslorna som man vill åt, och vilket är bara delmål på vägen mot de åtråvärda känslorna? Och hur hittar man fram till de känslorna som gör att man mår bra och känner sig tillfreds med livet? Alla tankar som börjar med Jag vill ha… och sedan fortsätter med så att jag kan… handlar om delmål på vägen och inte om den slutliga känslan. Till exempel Jag vill ha mycket pengar så att jag kan njuta av livet. Samma sak med meningar av typen Jag vill att… ska hända så att jag kan… och Jag behöver… för att jag ska kunna…. Sikta på slutmålet, inte på de medel som kanske för dig dit. Istället för att lägga fokus på saker som inte ger dig det du verkligen vill ha, utan som bara ger något som du hoppas ska leda till det du verkligen vill ha, så fokusera direkt på det som är din dröm, ditt happy place. Slutmålet är det som är ditt hjärtas högsta önskan, det som gör dig lycklig och upprymd, som får dig att slappna av och må bra. Slutmålet är inte något som ska leda fram till något annat utan det är det som gör dig lycklig direkt. Slutmål handlar om känslor, till exempel känslor av lycka, trygghet och kärlek. En bra övning för att träna sig på att uppskatta det man har och att kunna njuta i stunden trots att den inte är perfekt är den här: Föreställer dig att du förlorar allt du har, alla du älskar, precis allt som är dig kärt är borta för alltid. Gå in i känslan och visualisera hur du skulle reagera, hur du skulle uppleva förlusten, vilka känslor du skulle drabbas av och vad du skulle tänka. Tänk dig hur du skulle hantera insikten om att allt var borta och hur du skulle göra för att kunna gå vidare. Känn smärtan, förlusten, sorgen och förtvivlan, upplev tomheten och saknaden. Kan du känna det?

Föreställ dig nu att du får tillbaka allt igen. Skulle du bli glad? Känna dig nöjd, lycklig, trygg, kanske rent av välsignad och alldeles euforisk? Ta tag i den känslan, förstå den på djupet, hur bra ditt liv egentligen är och hur mycket du har att vara glad och tacksam över. Hur mycket tid du lägger helt i onödan på att stressa över saker som inte är viktiga, och hur allt det som verkligen är viktigt finns inom räckhåll för dig. Hur eländigt ditt liv än känns finns det alltid de som har det värre. Vänder du på det myntet innebär det att du alltid har något att vara tacksam för, och det är där genvägen till känslorna börjar.

Att sätta gränser

Som barn är det vanligt att man gör allt man kan för att spränga gränser. De gränser som föräldrar och skola sätter upp känns trånga och onödiga, och så fort man börjar kunna bestämma själv tar man sig friheter, inte alltid för att det blir bättre utan många gånger bara för att man kan. I tonåren blir det för många extra tydligt, gränssättning är något som representerar den äldre generationen och som man inte vill ha med att göra, medan gränslöshet och spontanitet ses som nytt, ungdomligt och fritänkande. Med gränslösheten får man dock en del andra saker på köpet, som att det blir svårt att veta var man står med människor, vad man har att förhålla sig till, och även att planera framåt. Man öppnar upp för andra att ta sig friheter med en själv, för om man skulle säga ifrån och kräva svar och tydlighet är man inte längre spontan och kul utan en sådan där tråkig gränssättare. Desto längre man stannar i denna gränslösa värld och desto mer van man blir vid att tillåta andra människor att bestämma reglerna, desto mer riskerar man att själv fara illa, desto mindre värda blir de egna känslorna och åsikterna tills de en dag inte verkar betyda något alls. Men det är aldrig för sent att sätta ner foten och skapa nya spelregler, aldrig för sent att säga: Nej, det tycker inte jag., Nej, det passar inte mig., Nej, jag vill något annat. eller Det där är inte okej, jag accepterar inte att du gör så mot mig.. Förmodligen kommer ögonbryn att höjas, ögonbryn som sitter på människor som är vana vid att du accepterar utan att ifrågasätta. Kanske förlorar du också någon så kallad vän i processen, någon som bara var intresserad så länge vederbörande kunde använda dig för sina egna syften. Men istället kommer du att hitta en ny vänskap som är värd oändligt mycket mer, som gör dig stark och trygg och bekväm i ditt eget skinn, en vänskap som du aldrig mer kommer att vilja vara utan, din egen.

Rädslan skriker men intuitionen bara viskar

När du inte vet hur ska göra, vad du ska välja, vilket som är rätt och vilket