Genießen Sie von Millionen von eBooks, Hörbüchern, Zeitschriften und mehr - mit einer kostenlosen Testversion

Nur $11.99/Monat nach der Testversion. Jederzeit kündbar.

Strandsittaren
Strandsittaren
Strandsittaren
eBook474 Seiten7 Stunden

Strandsittaren

Bewertung: 0 von 5 Sternen

()

Vorschau lesen

Über dieses E-Book

Dennis Wilhelmson tar tjänstledigt från polisen i Göteborg och åker upp till barndomsön Smögen för att bearbeta den livskris han gått igenom under våren. Men sommaren blir inte så lugn och harmonisk som han planerat. En ung man hittas död i Smögens hamnbassäng och en gammal vän till honom försvinner spårlöst. Ofrivilligt dras han in i Sotenäsets mest uppmärksammade mordutredning någonsin. Han lär känna polisaspiranten Sandra Haraldsson. Sandra är ung ambitiös och rättfram och på något sätt når hon fram till honom och sakta men säkert börjar hans inre läkas. Vad han inte vet är att släktforskaren och svenskamerikanen Anthony har hittat berättelser och människor i Smögens historia som kommer att påverka hans framtid för alltid.

Strandsittaren är första delen i serien 'Morden på Smögen'.
SpracheSvenska
Erscheinungsdatum29. Mai 2017
ISBN9789175238685
Vorschau lesen

Ähnlich wie Strandsittaren

Titel in dieser Serie (3)

Mehr anzeigen

Rezensionen für Strandsittaren

Bewertung: 0 von 5 Sternen
0 Bewertungen

0 Bewertungen0 Rezensionen

Wie hat es Ihnen gefallen?

Zum Bewerten, tippen

Die Rezension muss mindestens 10 Wörter umfassen

    Buchvorschau

    Strandsittaren - Anna Ihrén

    7

    1

    Uddevallabron reste sig majestätiskt framför honom. Dennis Wilhelmson ökade farten och kände hur han trycktes bakåt i sätet. Sportbilen flög fram genom landskapet. Porten till hans älskade Bohuslän öppnade sig och ilningen i maggropen sa honom att han trots allt tagit rätt beslut. Situationen på jobbet hade urartat. Han som offrat sitt liv nära på bokstavligen för lojaliteten till kåren och kollegorna. Tacken han fått var erbjudande om förflyttning från piketen i Göteborg, där han ingått i mer än tio år, till en administrativ tjänst i Töreboda. De hade fullständigt kört över honom. Återigen rusade besvikelsen och ilskan genom kroppen. Varje dag den senaste tiden hade han känt likadant. Han hade varit tvungen att bryta mönstret för att inte bli galen. På riktigt. Att ta tjänstledigt och återvända till barndomens Smögen hade slutligen blivit hans enda utväg för att komma på andra tankar. Igår hade han lämnat ifrån sig tjänstevapnet och legitimationen. Sedan hade han hämtat bilen som skinnat honom på nästan alla hans besparingar. Men berusningen han kände varje gång han tryckte foten mot gaspedalen gjorde det värt varje krona.

    Han lämnade E6:an och svängde av mot de små fiskesamhällena längs Sotenäsets kust. För sent upptäckte han en poliskontroll vid vägkanten. Han sänkte farten. Där hade han tur. De höll på att packa ihop. Han skymtade en kvinnlig polis med en ljus fläta som hängde ner under polismössan och sedan nacken på en manlig polis som just var i färd med att sätta sig i bilen. Oj! tänkte han och vände sig om. Det måste ha varit Paul Hammarberg. Hans vän och fiende i ungdomsåren. De hade surfat, seglat, åkt vattenskidor och festat ihop. Båda hade varit så kallade ledare för var sitt gäng som under det sena åttiotalet regerat på Smögen och i Kungshamn. De hade ständigt, om än på ett skämtsamt sätt, stridit mot varandra. Och om Eva. Han såg henne framför sig. Hennes svarta långa hår som gnistrade i solen.

    Paul hade alltid varit noga med att påpeka att Dennis inte var från kusten. Att han var en badjävel precis som alla de andra som bara gästade Smögen ett par varma sommarveckor om året. Men Dennis kände sig inte alls som en av dem och hade alltid avskytt när Paul körde igång det där snacket. Nu kände han inom sig hur de gamla känslorna smög sig på igen.

    Telefonen ringde. Han sneglade ner på displayen. Cleuda privat stod det i fönstret. Han lät signalerna gå fram utan att svara. Istället vred han upp musiken. God only knows what I’d be without you. Minstingen Carl i Beach boys hade en röst som gick rakt in. Han gled sakta över Smögenbron. Högst uppe på toppen slängde han en blick österut och såg ner över Kungshamn och Tången och sedan västerut. Där låg Hasselösund och Sandöns mjuka klipplandskap. Den här vyn från bron var den vackraste i världen. Han var helt säker. Solen gassade ner i cabrioleten och både havet och himlen skimrade i ljuvliga blå toner. Sommarblå. För första gången någonsin skulle han vara helt ledig. Länge. Det skulle bli hans bästa sommar sedan ungdomen. Då hade musiken, surfingen, vännerna och tjejerna varit allt. Den här gången tänkte han njuta mer av baden, lugnet och skrivandet. Och kvinnorna tänkte han hålla sig väldigt långt borta ifrån. Under våren hade han bränt sig rejält och det var något han aldrig tänkte uppleva igen. Han hade förlorat allt på grund av henne. Självkänslan, jobbet, karriären, glädjen. Allt förutom sparpengarna som envist stått kvar på kontot när allt annat rämnat. Men nu hade han lagt nästan allt på en bil. Och hur han för övrigt skulle försörja sig hade han ingen aning om.

    Det ringde igen. Den här gången var det Åke Strömberg.

    – Ja, jag är framme nu. Ska vi ses direkt? Okej! Jag kommer dit.

    Eva hade valt Åke. Mitt framför ögonen på både honom och Paul hade Åke plötsligt seglat in en sommar och lagt beslag på henne. Dennis hade varit helt knäckt till en början, men så småningom hade de blivit vänner, han och Åke. Åke hade en skön personlighet, ständigt fylld av galna upptåg. Att Eva fallit för honom var inte konstigt. Det hade han motvilligt fått erkänna. Nu hade de lilla Vera tillsammans. De senaste åren hade de sporadiskt hållit kontakten, men den här sommaren skulle de umgås igen, som förr. Han såg verkligen fram emot det.

    SMÖGEN 2 NOVEMBER 1837

    Stormen stod på från väst över Sotenäset och var skoningslös mot allt som kom i dess väg. I snart två dygn hade den skördat fartyg från när och fjärran som utan nåd slagits sönder mot klippor och skär. Strandsittarnas bodar stod något sånär skyddade längs Klevens läsida som vette ner mot Smögens fiskeläge. Men då och då hotade de starka stormbyarna att dra med sig taken på sin ursinniga färd.

    Carl-Henrik tittade på sin hustru Anna-Katarina som trots att hon snart var färdig att föda deras första barn var tunn som en maskrosstjälk. Han var bekymrad över hur hon skulle klara påfrestningen. Nu låg hon och vilade i kökssoffan som han snickrat ihop av drivved han hittat i Klevens små vikar när stillheten lagt sig efter blåsiga dagar. Hennes kinder var hopsjunkna på det sätt som bara svält kan åstadkomma i en ung människas ansikte. Snart skulle hon fylla tjugo år och verklighetens trotsiga uppsyn hade hittills erbjudit dem ett hårt liv, långt från ungdomens drömmar om familjelivets lycka.

    Carl-Henrik hällde upp lite av ljungteet kryddat med torkade björnbär och hallonblad. Mycket mer än så kunde han inte erbjuda henne just nu. Innan ovädret hade tagit dem i besittning hade han fått fatt i ett par makrillar som han stekt över elden. Det var tre dagar sedan nu och Anna-Katarina måtte vara så hungrig att magen skrek i henne, fast hon ingenting sa. Så fort stormen bedarrade skulle han bege sig ut igen.

    Han var fast besluten om att han en dag skulle ge henne allt det hon drömde om. Han visste inte hur det skulle ske, men varje dag tänkte han på hur han skulle kunna få avsättning för det som havet och öarna kunde ge. Ett fattigt strandsittarliv var inte vad han lovat vid faderns dödsbädd när han frågat om han fick gifta sig med Anna-Katarina.

    Åke Strömberg var lång. Hela hans uppenbarelse utstrålade ett lugn och en självsäkerhet som Dennis avundades honom. Dennis hade med tiden blivit en respekterad polis och visst var det många som beundrat honom för hans mod i skarpa lägen. Men Åkes utstrålning kom inifrån på något sätt. Den var orubblig. Dennis hade alltid fått kämpa med sitt inre för att låta den positiva bilden av honom själv segra. Kanske berodde det på uppväxten. Åke hade vuxit upp i en trygg familj där båda föräldrarna satsat allt på sin ende son och hade aldrig behövt konkurrera om uppmärksamheten. Dennis å sin sida hade aldrig träffat sin far, aldrig ens fått veta vem han var. Hans mor hade presenterat flera män i de olika lägenheterna de flyttat mellan, men aldrig någon som trätt in i en fadersroll. Hon hade vägrat att berätta något om hans far. En dag skulle han ta reda på vem han var. Men inte nu.

    – Tjenare Dennis, sa Åke och kramade om honom.

    Dennis besvarade hans kram och kände inom sig hur härligt det var att återse sin vän. I hans sällskap var det lätt att vara glad och på något sätt fick han folk att se sina bästa sidor hos sig själva.

    – Jag hämtar var sin öl, sa Åke. Du har väl inga pengar som vanligt, skrattade han och gick in till baren på Surfers Inn.

    Dennis satte sig vid ett av borden i solen. Kvällssolen värmde fortfarande och det var underbart på den lilla gården mellan husen. Flera av borden stod tomma, men på morgnarna var det knappt att man kunde få en plats. Då satt folk på murar och bänkar överallt för att få en livgivande kopp kaffe.

    – Jag har något stort på gång, sa Åke, när han satte ner brickan där det även slunkit med två hamburgare med jalapenos och flera olika såser att välja på. Upphetsningen i hans ögon gick inte att ta miste på.

    – Vad är det nu du hittat på? sa Dennis och log. Han var van vid Åkes äventyr som ibland visade sig vara ingenting, men ibland faktiskt kunde vara intressanta.

    – Jag har hittat delar av vraket efter S:t Anna, viskade Åke och såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen kunde höra vad han sa.

    – Så pass, sa Dennis som aldrig hade hört talas om det fartyget.

    – Hon gick på grund utanför Kleven hösten 1837 och sedan dess har ingen sett varken vrakrester eller något av lasten.

    – Men nu har du hittat henne? sa Dennis skeptiskt. Hur kan du veta att det just är S:t Anna och om det är det, vad är det då som är så speciellt med henne?

    – Hennes historia är fantastisk, sa Åke ivrigt. Och jag tänkte fråga om du ville hänga med ut på ett kvällsdyk redan nu med en gång så att jag kan visa dig.

    Dennis blev tyst ett par sekunder innan han svarade.

    – Åke, det låter hur spännande som helst, men jag har precis kommit hit och behöver en dag att landa. Kan vi inte göra det i morgon? Jag hämtar min utrustning hos Johan så kan jag hänga på efter det.

    Åke drog en hand genom sitt mörkbruna hår och Dennis såg besvikelsen i hans ansikte, men hoppades att vännen förstod. Åke hade aldrig haft tålamod att vänta på saker och ting. Det var nuet som intresserade honom.

    – Det är lugnt, log Åke sen. Jag är ute minst en gång om dagen så vi har många chanser under sommaren.

    När de sa hejdå verkade Åke kommit över sin besvikelse. Spjuvern i honom lös igen i hans ögon och Dennis såg hur han med snabba steg gick mot bryggan bortanför fiskhamnen där båten väntade.

    Kvällen var ljus. I klippskrevorna vippade strandtriftens rosa bollar. Dennis log när vinden virvlade runt i hans hår. Han studsade vant över klipporna och fötterna hittade lätt de optimala nedsättningsplatserna. De flesta skrevor och formationer fanns memorerade inom honom sedan lång tid tillbaka. Inte en enda manet syntes till i Makrillvikens naturliga bassäng. Värre kunde det bli mitt i sommaren beroende på hur vinden låg på. Han hoppade i från trappan och simmade några tag under vattnet. Nätterna var fortfarande kalla men dagarna hade värmt vattnet till en temperatur som fortfarande var uppfriskande men behaglig. När han kom upp med huvudet ovanför vattenytan såg han en tärna dyka i jakten efter fisk en bit framför honom. Den här sommaren skulle bli helt fantastisk. Han svingade sig upp för badtrappan och satt en stund med handduken om sig och tittade på solen som stod rakt i nordväst vid en rosaskimrande horisont.

    När han insupit en tillräcklig dos av kvällsljuset klädde han sig och gick med snabba steg tillbaka mot bryggan för att få upp värmen igen. Hyresvärden bodde uppe på Friskens väg. Han stannade till vid hennes brevlåda för att fiska upp kuvertet med nyckeln och förhållningsreglerna. Gunnel, som damen hette, skulle inte vara hemma idag så därför fick han klara sig själv. Hon hade sagt att han kunde få bo i källarvåningen, vilken hon också tänkte hyra ut under sommaren, men priset skulle då bli ett helt annat. Så istället hade han valt att hyra fiskebåten som ingått när hon hade köpt huset. Nu skulle hemma för honom vara en gammal fiskebåt vid namn Dolores och för en femhundring i månaden var hon hans denna sommar. Syrran hade skakat på huvudet när han berättat för henne var han skulle bo. Hon hade erbjudit honom att bo i hennes hus, men Dennis var inte inne på att spendera hela sommaren med skrikiga barn och bajsblöjor överallt. Det skulle räcka med att träffa dem då och då.

    Nu var han framme vid båten. Han låste upp styrhytten med den lilla nyckeln han fått i kuvertet och steg in. Därinne slog han sig ner vid bordet som täcktes till hälften av en bunt sjökort som var sammanhållna av metallringar. Bordet gick att sänka ner. Med en dyna på skulle det bli en rätt rejäl koj ihop med de båda sofforna på var sida. För att få den rätta känslan ställde han fram en flaska med bajansk rom. Den var prydd av ett nät som någon flätat av bast. Han tände fotogenlampan och hällde upp lite av den honungsfärgade drycken i ett glas. Sedan slog han sig ner med en dyna bakom ryggen.

    Anthony Parker lutade huvudet bakåt i flygplansstolen. Inrikes hade han flugit en del genom åren. Oftast till sin syster i Miami. Men aldrig över Atlanten till Europa. På ytan såg han nog lugn och avslappnad ut, men inom honom flög fjärilarna i magen runt som tokiga och gav honom en skön känsla av svindel. Som vanligt hade Newarks flygplats varit livlig, men han hade satt sig en stund vid det gigantiska panoramafönstret och bara tittat ut över staden. New York hade varit hans stad sedan han lämnat landsbygden och fädernesgården och flyttat in till Greenwich Village för snart fyrtio år sedan. Då på sjuttiotalet hade staden varit på dekis. Stora områden hade stått tomma och delar av staden förslummats. Men tack vare ett par borgmästare med ett engagemang utöver det vanliga och många människors fascination hade staden kommit på fötter och för varje år som gått hade den bara blivit bättre och bättre, även om Anthony saknade en del oputsade gamla jazzklubbar och dansställen som inte längre fanns kvar. Sådana ställen som inte längre platsade in i den nya glamourösa metropolen. Han hade haft ett gott liv, men hans sätt att leva hade inte gett honom förutsättningar för att bilda familj. Kanske var det undanflykter, men han närmade sig sextio nu och var fortfarande ensam.

    Under flygplansstolen kände han lådan, eller rättare sagt en av lådorna, den viktigaste. I resväskan han lämnat in och i utrymmet ovanför hans huvud låg mer material. Han hade fått med sig nästan allt. Det var som om han inte kunde tänka sig att resa till Sverige utan att ha allt med sig. Breven, fotografierna och dokumenten förtjänade på något sätt att få möta svensk mark igen. Han skulle göra det han drömt om. När hans föräldrar gått bort hade tankarna blivit mer påtagliga. Hans mormor och morfar hade han mist redan som tonåring och då hade han inte riktigt förstått vad det egentligen var som hade gått i graven. Mor hade aldrig velat visa far att hon var så intresserad av sin barndoms bygd. Kanske hade hon varit rädd att göra honom besviken eller ledsen. Nu flög han intill henne bland molnen. Kanske kunde hon se vart han var på väg och kanske gjorde det henne glad. Du skulle tycka om Sverige hade hon sagt en gång när han var liten. Varför? hade han frågat. En dag får du se själv hade hon svarat med en sorgsen glimt i sina ögon.

    Dennis måste ha sovit en bra stund innan han vaknade av att båten gungade till. Någon gick på däcket utanför. En mörk skugga gled över hytten. Dörren öppnades långsamt och lite av den kyliga kvällsluften svepte in.

    – Hallå där! ropade en röst. Dennis kisade mot öppningen där en kvinna just stuckit in huvudet.

    – Eva, vad gör du här? Hans nyvakna röst lät skrovligare än han tänkt sig. Skulle inte du till Skäret ikväll? Ögonen var fortfarande bara delvis öppna.

    Hasse som hade hand om uthyrningen av alla rum på Smögen bjöd varje år sina hyresvärdar på en kick-off i början av säsongen. Eva och hennes mor var alltid inbjudna och det brukade vara en uppskattad tillställning. Många familjer hyrde med glädje ut källarvåningen till badgäster under sommarveckorna för att tjäna en extra slant.

    – Jo, men Åke dök aldrig upp och jag kunde ju inte lämna Vera ensam. När mamma kom hem bad jag henne komma över en stund, sa att jag behövde gå ut lite.

    – Var är Åke då? Vad är klockan?

    – Jag kom hit för att fråga dig om du sett till honom. Hennes röst lät uppgiven. Klockan är snart tolv och han har fortfarande inte kommit hem.

    – Vill du ha? Dennis pekade på romflaskan men Eva skakade på huvudet. Åke och jag tog en öl, men han skulle ut med båten så vi sågs bara en kort stund. Jag tog ett dopp i Makrillviken och sedan gick jag bryggan tillbaka, men jag har inte sett till honom sen.

    Evas mörka hår gnistrade i skenet av fotogenlampan. Hennes ögon var röda, men Dennis slogs ändå av att hon fortfarande var lika vacker som förr.

    – Det är det där vraket, suckade hon uppgivet. Åke har blivit helt besatt av det. Han menar att ingen har hittat det förut trots att det snart är två hundra år sen hon sjönk.

    Dennis kikade på Eva från sidan för att slippa möta hennes båda ögon rakt framifrån. Han hoppades verkligen inte att det hänt något. Men Åke var en skicklig dykare och skulle inte ta några onödiga risker.

    2

    Hamnkapten Neo Waltersson knäppte den översta guldknappen i skjortan och satte kaptensmössan på huvudet. Kanske var det lite överdrivet, men sedan han gått iland för över ett decennium sedan hade han sommartid arbetat i gästhamnen. Och skulle han bli tvungen att erkänna vad det var som innerst inne gjorde att han plikttroget ställde upp så var det känslan han fick när han klädde sig i uniformen. Varje morgon klockan sju var han nere på bryggan för att lagom till elvakaffet bli avlöst av de yngre hamnvärdarna som gärna sov långt in på förmiddagen. De gick runt i urtvättade pikétröjor med vedervärdigt tryck på ryggen, men något sådant skulle de aldrig få på honom.

    Hans hustru smög sig fram bakom honom och borstade lätt med händerna över axelrevärerna.

    – Det kommer snart att ordna sig ska du se, sa hon lugnande. Hon kände honom väl och visste vad hans djupa veck i pannan berodde på.

    – Hmm, muttrade han för att visa att han inte trodde henne.

    Neo hade två stora passioner i livet. Den ena var havet och den andra var yngsta dottern Maya. När det gällde havet upplevde han att kärleken hade varit både besvarad och okomplicerad. Havet hade gett honom möjligheter att försörja sin familj genom ett helt liv precis som det gjort för hans far och farfar. Visserligen hade tiden till havs bjudit honom på överraskningar. Han mindes en höst när han hamnat i en storm ute på Atlanten som han aldrig skulle glömma. Och den gången när de i en liten hamn på en av Karibiens mindre öar plötsligt bordats av pirater och hotats med revolvrar. Men passionen till havet hade på det hela taget gett hans liv en mening och en glädje som inget annat kunnat mäta sig med. Förutom Maya.

    Han hade tre döttrar. De två äldsta hade aldrig varit honom till något besvär. När de var små hade hans hustru på ett förtjänstfullt sätt tagit hand om dem, eftersom han långa perioder varit ute till sjöss. Båda hade så småningom utbildat sig till sjuksköterskor och den äldsta hade gift sig med en brandman och mellandottern med en polis. Nu bodde de båda tryggt med sina familjer på fastlandet.

    Den yngsta dottern Maya hade kommit som en liten överraskning när han snart skulle fylla femtio. Mitt under förlossningen hade läkaren beordrat akut kejsarsnitt. Medan Greta sovit efter operationen hade Neo under flera timmar suttit med den lilla flickan i famnen. Han hade blivit helt betagen av det vackra babyansiktet som lugnt snusat i hans armar. Då och då hade han fällt ett par tårar som han hastigt torkat bort med handen. Sedan dess hade Maya suttit i honom, innanför skinnet fanns hon. När Maya gråtit hade han känt sig ledsen och när hon skrattat hade han varit glad. Det var som om de suttit ihop. Han hade beskyddat henne från alla faror och för första gången hade han lagt om sina tider ute till sjöss så att han alltid var hemma på julafton, hennes födelsedag och vid speciella tillfällen som skolavslutningar och konfirmation. Allt sådant hade hans hustru tagit hand om för de två äldre flickorna. Mayas hår hade varit vitt som mjölk runt de stora gröna ögonen. När han sett in i dem hade han varit beredd att göra vad som helst för henne. Men nu hade allt förändrats. Förra sommaren hade hon kommit hem en dag med svartfärgat hår och berättat att hon skulle hoppa av sjuksköterskeutbildningen och börja på konstskola. Hon skulle flytta in i ett hus som låg intill skolbyggnaden där folkhögskolan hyrde ut rum till eleverna. Under hösten och vintern hade han knappt sett sin dotter. Och under våren hade hon bara varit hemma sporadiskt. Men i fredags hade hon plötsligt dykt upp vid middagen och bett att få flytta in i deras källarvåning som de planerat hyra ut till badgäster. Neo hade först sagt nej, men hans hustru hade övertalat honom. Barnen är alltid välkomna hem hade hon sagt. Han hade gett med sig, men spänningarna som fanns i huset sedan hon flyttat in höll på att knäcka honom. Egentligen ville han ta henne till sig och krama henne, men han förmådde varken röra vid henne eller ens se åt henne.

    Han stängde dörren efter sig och gick ner mot bryggan. Bryggan var hans trygghet. Där var allting som vanligt. Han behövde det där lugnet nu. Lugnet iland som förr i tiden hade gjort honom så rastlös.

    Trots att junisolen värmde de röda klipporna som stack fram mellan sjöbodarna hade sommarturisterna inte börjat promenera längs Smögenbryggan i någon större utsträckning ännu. Under högsäsong var de grönmålade bänkarna som satt fast längs bergväggarna fyllda av seglare och turister från hela världen. Neo gick sin vanliga runda. Vid glasskiosken stod en halvdrucken Festis och en servett satt nedstucken mellan två plankor. Han plockade upp skräpet och slängde det i soptunnan. Där i låg bara en skräppåse. Måste vara det norska paret som kom igår kväll, tänkte han. Han hade sett att de varit uppe tidigt. Varför? tänkte han för sig själv. Med en sådan motorbåt skulle de kunna köra hela Bohuslän upp och ner på ett par timmar, så stressade kunde de knappast vara. Eller var det just det de var? Sommartid låg många stora motorbåtar längs bryggan, ofta nog med norsk flagg. Det är ruggigt vad pengar de har. Ändå klagade de ibland över hamnavgiften som visserligen var lite högre för de större båtarna. Hans ena måg brukade roa sig med att slå upp båtmodellerna och kolla priserna. Men avundsjuk var Neo minsann inte. Han hade sin träsnipa som han ärvt efter sin far. Det var en riktig båt det.

    Han vände sitt fårade ansikte mot solen, puffade lätt på pipan som hängde i mungipan och fortsatte myndigt gå på bryggplankorna som skimrade i silvergrått efter långa tiders behandling av saltvatten och vind. Plötsligt ryckte han till. Genom den tysta morgonluften skar ett hysteriskt skrik. Det kom från hamnbassängen. Neo bet hårt runt pipmunstycket och rusade fram till bryggkanten. Nere i vattnet låg en kvinna och fäktade vilt med armarna. Hennes huvud var ömsom ovanför och ömsom under ytan. Neo hoppade ombord på motorbåten, klättrade ner på badbryggan i aktern, böjde sig fram och grabbade tag i henne. Vid armhålan fick hans starka hand ett stadigt grepp och han drog henne mot stegen. Alldeles intill flöt en manskropp. Ansiktet med de stirrande tomma ögonen var vänt mot skyn.

    Jacqueline Bijou slog upp fönsterluckorna och tittade ut över terrassen. Framför henne böljade de gröna bergen ner mot Medelhavet och hon såg det vackra blå möta himlen. En doft av provencalska örter slog emot henne. Alphonse låg kvar i sängen och ljuset hon släppt in i rummet föll på hans vackra unga skapelse. Hon förstod inte varför hon överhuvudtaget övervägt att leva i tvåsamhet med en man i ett helt liv. Trots att hennes man var tio år yngre än hon själv hade han de senaste åren börjat både bete sig och se ut som en tråkig gammal gubbe. Alphonse kunde ge henne något helt annat och dessutom frihet. Mellan dem båda fanns bara en tyst överenskommelse och det var att det inte fanns någon. Hon trivdes utmärkt med deras relation.

    Hon hade aldrig träffat sin far François Bijou. Men namnet, Jacqueline, hade hon fått efter sin farmor. Det var det enda fadern hade bidragit med vad gällde ansvaret för henne. Hon hade aldrig träffat honom och aldrig saknat honom. Men för ett par år sedan hade hon fått veta att han gått bort och lämnat ett hus uppe i bergen ovanför Nice efter sig. Hennes mor hade många gånger visat sin bitterhet över att hon blivit lämnad bara några dagar innan hon skulle föda hans barn. Men vad hade hon trott? En semesterförälskelse i Nice, vad skulle det annars kunna bli av något sådant? När hennes mor gått bort några år tidigare hade hon inte efterlämnat någonting till henne. Förutom ett par guldörhängen som hon genast sålt när hon förstått att de faktiskt betingat några tusenlappar i värde. Nostalgi var inte alls Jacquelines grej. Inte för att hon egentligen behövde pengarna. Hennes firma gick bra nu. Huset på Smögen hade hon köpt för egna besparingar till sig och sin man. Han hade bara en torftig kommunalarbetarlön att bidra med och den räckte inte ens till de väskinköp Jacqueline ansåg att man behövde göra varje månad. Hur han skulle klara sig efter skilsmässan hade hon ingen aning om, men hon själv tänkte leva livet nu. Som hon förtjänade.

    I höst skulle hon fylla femtio, men i själen och kroppen var hon som Alphonse, max tjugofem. Och det hade han berättat för henne på franska upprepade gånger inte minst den senaste natten. Hon tittade på honom igen och log. Lite sorgligt kändes det att hon skulle behöva flyga hem till Sverige idag, men hon kunde inte tänka sig att lämna sin make per telefon. Efter snart åtta års äktenskap så var det ändå på sin plats att säga det till honom mellan fyra ögon. Och hon ville inte gärna missa hans min när han tog emot meddelandet. Gud, vad skönt det skulle kännas efteråt. Hon hade lovat Alphonse att han skulle få låna huset medan hon var borta. Det var bara en vecka och det skulle gå fort. Under tiden hade han två visningar med strandkollektioner som han skulle gå. En på La Fayette i Nice och en på Jimmyz i Monaco. Efter visningarna anordnades fantastiska fester så han skulle säkert ha tillräckligt att göra. Hon hade gärna velat vara med själv, speciellt på Jimmyz, men det fick vänta till nästa vecka. Festerna och visningarna skulle pågå jämt för all framtid och hon skulle vara med. Hennes smycken hängde nu på i stort sett varenda modell och det var huvudsaken.

    Bertrand hade ställt ett silverfat med en kanna druvjuice och varma croissanter på bordet ute på terrassen. Nere i trädgården såg hon honom varsamt gå runt och beskära rosenbuskarna och träden. Vad skulle hon tagit sig till utan honom? Han skötte både huset, köket och trädgården. Hans kropp hade kroknat av ålder, men entusiasmen han utstrålade gick inte att ta miste på. Advokaten hade berättat att han varit anställd i huset så länge att ingen riktigt visste hur många år det kunde röra sig om, inte ens Bertrand själv. Hon tog en av croissanterna, men lät druvjuicen stå. Istället hällde hon upp ett glas rosé ur en redan öppnad flaska som låg i vinkylaren och satte sig i en av korgstolarna. Visserligen skulle hon snart köra bil ner till Nice flygplats, men på de franska vägarna spelade ett par glas vin ingen som helst roll. Och det skulle dröja en god stund innan hon kom till Sverige där kombin stod och väntade på Landvetter. Hon kände ilningarna i maggropen och skrattade mot utsikten som gjorde henne helt betagen varje morgon när hon vaknade och varje kväll när hon kom hem. Tänk vad hennes liv hade förändrats de senaste åren. Hon hade lämnat den grå vardagstristessen och skapat en tillvaro med glamourösa kläder, lyxiga bilar och restauranger fyllda av vackra människor. Hon älskade det.

    Bryggan var avspärrad och förbipasserande hade stannat till vid de blåvita banden. En kvinnlig polis hänvisade dem att gå upp emellan husen för att komma runt på andra sidan, men ingen verkade visa något större intresse att lämna platsen. Hamnkapten Neo Waltersson hade hjälpt den badande kvinnan upp till motorbåtens salong och hennes make hade lindat in henne i filtar. De blöta badkläderna hade hon fortfarande på sig men båda verkade oförmögna att göra något åt det. Kvinnans kropp skakade. En ambulanshelikopter hovrade ovanför bryggan och en korg hade sänkts ner. Mannen som placerats i korgen var nu på väg att firas upp. Hamnkaptenen Neo följde händelseförloppet. Han hade sagt i telefon att mannen var död, men kvinnan i andra änden hade talat om för honom att det bara kunde ses som ett förmodat dödsfall och att endast en läkare kunde avgöra den saken. Det var inte första gången han sett ambulanshelikoptern i aktion. Senast var förra sommaren då ett gäng unga grabbar dykt från Hästen, en populär men farlig klippa utanför Vallevik. För en av de unga männen i gruppen hade dyket gått snett. En helikopter hade på samma sätt fångat upp honom och flugit iväg. Neo visste inte hur det hade gått sen.

    – Paul Hammarberg, Kungshamnspolisen. Neo kände igen polisen som kommit fram till honom och sträckt ut handen.

    – Hamnkapten Neo Waltersson, svarade han med myndig stämma.

    – Jag vill att du kommer ner till polisstationen och avger ett vittnesmål i eftermiddag, fortsatte polismannen utan att på minsta sätt visa att han kände igen Neo. Han använde en professionellt trevlig ton, men det fanns inga tvivel om vem han ansåg stod högst i rang.

    – Javisst, det går bra, svarade Neo med bibehållen styrka i rösten. Han kände att detta började bli en av de mest intressanta dagarna på länge, men visade inte med en enda blick eller min att så var fallet. Utanför avspärrningarna såg han att fler människor hade samlats. Han kände igen flera av dem.

    En dykare gjorde ett baklängeshopp ner i vattnet från räddningstjänstens gummibåt. Där kommer ni inte hitta så mycket, tänkte Neo. Hamnbassängen var ren från skräp för helgen före hade dykarsällskapet ordnat den sedvanliga tävlingen. Den gick ut på att hamnbassängen först delades upp jämnt mellan de anmälda dykarna. Varje dykare plockar sedan upp skräp på sitt område och lägger det på en presenning på bryggan. Efter två timmar vägs allt bråte på respektive presenning och den som samlat ihop mest vinner. Under dagarna som följer ligger skräpet kvar på bryggan och många flanörer stannar till för att titta. En hel del cyklar, bildäck, ölburkar och flaskor brukade alltid komma upp, men nu var det nog som sagt rent där nere på botten.

    Neo gick i land på bryggan och började gå mot snusfronten. Snart skulle alla gubbarna sitta där på bänken och vänta på att få höra vad han hade varit med om. Han såg fram emot att träffa dem.

    Dennis stod vid avspärrningarna på bryggan och hade precis sett korgen försvinna upp mot helikoptern. Han såg sig omkring. På andra sidan stod Björn, syrrans man. Han höll på att titta igenom foton i visningsläget på sin kamera och såg inte Dennis. Då hade de kommit upp till huset nu då, tänkte han. Midsommarafton var på fredag och syrran hade säkert redan börjat med förberedelserna. Om han kände henne rätt så hade hon handlat all mat som fanns inne på Skeppet i Kungshamn. Han skulle ringa henne sen. Något morgondopp blev det inte idag. Istället vände han sig om och gick upp mellan husen.

    Victoria hade fyllt kylen med allehanda godsaker och skapat sommarstämning i huset med hjälp av några buketter blåklint som hon satt i höga glasvaser. Hon var föräldraledig, men hennes schema var ännu mer späckat nu än det hon haft på jobbet innan barnen kommit.

    När det visat sig att hon varit gravid igen så snart efter Theos födelse hade hon bearbetat Björn och under hösten hade de bestämt sig för att äntligen köpa ett litet hus på Smögen. Arvet efter Björns far hade gjort att han till slut hade gått med på det. Man lever bara en gång och det här var hennes livs dröm. Sedan hon var liten hade hon spenderat sommarens bästa veckor på Smögen och nu skulle hon göra det igen i sitt och familjens eget hus. Hela vintern och en bra bit in på våren hade hon varit gravid och Björn hade slitit som ett djur för att renovera huset så att det skulle bli beboeligt. Det var en vitmålad traditionell fiskarstuga med en liten glasveranda vid förstutrappan. På nedre våningen fanns ett kök och två rum som Björn hade öppnat upp väggen emellan så det blev ett stort vardagsrum. Köket hade varit gammalt med låga bänkar så Victoria, som var lång, hade krävt att de skulle sätta in ett nytt. Hon hade valt ett gammaldags vitt kök för att inte helt förstöra känslan. Den gamla vedspisen stod kvar i hörnet och när Björn bara fick tid skulle han undersöka om det gick att elda i den.

    Lilla Anna rullade omkring i sin gåstol över vardagsrumsgolvet och sög på en av storebrorsans leksaksbilar. Theo var ett år äldre och hade redan lockats in i Youtubes magiska värld. Nu satt han i den vita soffan täckt med plädar och tittade på Byggare Bob på japanska. Hon förstod inte varför han föredrog de ryska och japanska versionerna av alla barnfilmerna. Men hon kunde kanske hålla med om att sångerna var lite piggare och gladare på de språken.

    Björn hade stuckit iväg tidigt på morgonen för att gå en sväng på bryggan. Hon älskade att han började komma in i livet på Smögen. Kameran hade han ständigt hängande över axeln vart han än gick.

    – Bappa, bappa! hörde hon Theo ropa ute i glasverandan dit han sprungit för att möta sin pappa som precis kommit innanför dörren.

    – Hallå! Kan du komma lite? ropade Björn till Victoria.

    Björn var röd om kinderna som stack fram ovanför det snart helt silvergrå skägget. När de träffats hade han haft svart hår med begynnande grå tinningar. Men nu var håret och skägget grått med några svarta stänk i. På huvudet hade han sin fars gamla skepparmössa och hon tyckte han var stilig, men häromdagen hade hon skojat och kallat honom för Beppe. När han hade den där mössan fanns det stora likheter med den mysige mannen som hade godnattstunden med sina dockor på 70-talet, även om Björn var en något modernare upplaga.

    – De har hittat en drunknad man i vattnet här nedanför nu på morgonen, sa Björn. Han lät andfådd på rösten. Dennis stod på andra sidan avspärrningen, men jag tror inte att han såg mig. Jag hade kameran med så jag tog några bilder. Det kändes lite dumt, men jag kunde ändå inte låta bli. Jag hade rätta objektivet på så bilderna blev ganska bra.

    – Victoria kikade i visningsläget och zoomade in på en bild där ansiktet var tydligare. Hon vred kameran ett halvt varv för att kunna se bilden rakt.

    – Ta på dig glasögonen, sa Björn lite irriterat. Ofta försökte hon att se utan eftersom hon inte orkade leta reda på dem. Hennes syn på nära håll hade blivit usel det sista.

    – Herregud! Det måste vara Sebbe, utbrast Victoria när hon väl fått på sig glasögonen.

    – Sebbe, vem Sebbe? Björn hade inte koll på alla än och hans komihåg för människor hjälpte honom föga.

    – Sofies kille. Du vet Sofie som är kompis med Maya.

    – Björn hade ingen aning om vem varken Sofie eller Maya var, men nickade för att visa att han försökte hänga med.

    – Hmm, sa Victoria, hon hade försvunnit bort i tankarna. En illavarslande känsla i henne sa att sommaren inte skulle bli riktigt som hon tänkt sig, men hon hade lovat sig själv att sluta måla fan på vägg, som Björn sa åt henne att hon gjorde ibland. Det uttrycket hatade hon verkligen. Hon ville ringa sin bror, Dennis. Han måste ha kommit redan igår kväll. Men varför hade han inte ringt direkt när han var framme?

    Evas och hennes föräldrars hus låg intill varandra med gemensam trädgård. Trädgård kanske var att ta i. Ute på Smögen kallades det för hage. Det var en liten gräsmatta mellan husen där Veras bobbycar och några andra leksaker låg utspridda. Hagen var omgärdad av ett smalt trästaket målat i en ljust blågrå färg. Det dröjde en stund innan Eva öppnade. Hon var iklädd en röd morgonrock över pyjamasen.

    – Momo, momo, ropade en liten tjej som måste vara Vera.

    – Nej, Vera, mormor kommer sen. Det här är Dennis, mammas kompis, förklarade Eva. Vera såg glad ut. Hennes ögon lyste av bus.

    – Kan jag komma in? frågade Dennis

    – Javisst! sa Eva utan större entusiasm. Det såg ut som om hon inte sovit på hela natten.

    Dennis satte sig i soffan i vardagsrummet. Spetsgardinerna var draperade i lager så de dolde fönstren och skyddade från insyn. Ändå sökte sig morgonljuset in igenom dem.

    – Är Åke tillbaka? Dennis sökte Evas blick, men hon undvek honom.

    Gefällt Ihnen die Vorschau?
    Seite 1 von 1