En snöfågels död

En snöfågels död

Erica Månsson & Johan Månsson

Copyright © Erica Månsson & Johan Månsson 2008, Word Audio Publishing 2020

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-7829-846-4

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

info@wordaudio.se

Kapitel 1

Hon vaknade upp av ett starkt dån. Hon lyssnade och hörde de pumpande basgångarna i Stronger vråla ut ur en högtalare helt nära. Smärtan i huvudet dunkade i takt med den gamla diskolåten. Nina kände solen bränna i ansiktet och hon försökte öppna ögonen. Något blött och varmt rann över kinden och ner i örat. Hon hade svårt att andas och hettan tryckte mot bröstkorgen. Hon petade bort klumpar av torkat blod från ögonen och lyckades öppna ögonen. Det sved och värkte långt inne i huvudet. Hon såg de ändlösa raderna av solstolar, strandbarerna och avklädda/grällt klädda turister med målmedvetna steg , dammiga palmer som rasslade i vinden och det alltid lika mäktiga havet. Havet, lugnt och tryggt som i barndomen. Så när som på två parasailers och en farttokig vattenskoter som vrålade fram i vågorna. Hon kände skakningarna och illamåendet rista i kroppen. Hon blundade men lyckades inte stänga ute de plågsamma ljuden från vattenskotern och barhögtalarna. Hon öppnade ögonen igen och färgerna hade förändrats. Den långa raden av barserveringar liksom lutade över henne och himlen hade antagit en neongrön färg. Havets vågor var starkt rosa och hotade att skölja över hennes sönderslagna kropp på den bräckliga solstolen. Hon blundade igen. Ännu en dag på stranden i San Tomé hade börjat.

Kapitel 2

Lucia steg in på baren vid lunchtid. Det gemytliga sorlet, en doft av vitlök och Felipes välkomsthälsning slog emot henne. Det kändes varmt och välbekant. Men det hade inte alltid varit så. För bara två och ett halvt år sedan när hon kom in i baren för första gången hade stämningen varit annorlunda. Sorlet hade tystnat när bargästerna såg Lucias imponerande gestalt i dörren. Hon är 182 centimeter lång, kraftigt byggd och med markerade former. Lucia hade blivit kallad till baren för att undersöka omständigheterna kring en äldre stamgästs död. Mannen hade fallit från den skirkiga spiraltrappan som ledde upp till de små toaletterna på den gamla barens tredjevåning. Detta hade varit Lucias första uppdrag i byn. Hon hade då kommit att få barägaren Felipe som en viktig vän. Felipe hade hjälpt henne att övervinna delar av bergsbornas skepsis inför henne som nyinflyttad, kvinna och polischef. Nu hade hon varit polischef i det lilla bergsdistriktet på turistön Albali i mer än två år och började äntligen komma med i byns sociala gemenskap. Fortfarande var det dock många män som ryggade undan för Lucia, de tog ett steg tillbaka och talade ogärna med henne. Lucia var en bra bit längre än de flesta av männen och de kände sig inte bekväma i hennes sällskap. Lucia i sin tur försökte krypa ihop för att smälta in, men hon kände sig klumpig och förblev stor.

– Det vanliga till den ärade kommissarien? ropade Felipe genom sorlet.

– Ja tack Felipe, och en liten kaffe också herr barmästare, svarade Lucia och log.

Hon slog sig ner vid bardisken och suckade. Det var måndag och Lucia var trött efter en intensiv helg vid öns turiststråk. Hon tittade ut genom barens enda fönster som vette mot den gamla anspråkslösa kyrkan och det vita torget som badade i solsken.

Det började bli mindre varmt på dagarna och luften var klar och ren. Mittemot kyrkan låg kommuncentrumet där den lilla polisstationen var inrymd tillsammans med distriktsdomstolen och kommunkontoret. Kontoret blev mycket varmt under högsommaren men nu var det senare på hösten och den krånglande luftkonditioneringen (som aldrig svalkade tillräckligt i sommarhettan) hade inte varit igång på några veckor.

En kör av barnröster hördes från skolan när barnen släpptes ut till lunch och siesta. Runt torget fanns prydliga planteringar med blommande pelargoner och en låg hibiskushäck. En fontän med en modernistisk skulptur kontrasterade mot den gamla byns pittoreska ockragula stenhus.

Med en skräll ställde Felipe ner ett fat med rykande varm mat framför Lucia. Hon hoppade till.

– Trött idag? Hård helg?

Lucia log och skakade på huvudet men han hade träffat mitt i prick. Det hade inte blivit många timmars sömn under helgen.

– Du måste ta väl hand om dig, sa Felipe allvarligt.

Lucia viftade bort det.

– Ja, ja, sa hon.

Hon borde hålla sig här i byn och inte besöka de där barerna i San Tomé, tänkte han. Men hon har väl svårt att vänja sig vid lugnet. Och så sorgen förståss, hon ville bort från den, tänkte Felipe.

Han var glad för att hon hade valt att flytta till byn. Han tyckte om att ha henne sittandes vid sin bardisk och diskutera världspolitik, juridik och filosofiska problem.

Lucia sken upp och fick färg på de fylliga kinderna när hon tittade ner på tallriken som var fylld av Felipes rustika fläskgryta med lök. Hon drog in doften och började glupskt äta. Felipe iakttog henne när hon passionerat glufsade i sig maten. Hennes hela jag var fokuserat på maten och hon åt mycket fort och njöt. Hon spillde lite sås som rann ner mot hakan men hon märkte det inte.

Felipe blev nästan generad av att se henne äta hans mat. Passionen var så tydlig och han blev alldeles varm och matt.

En skarp mobiltelefonsignal skar genom barens brus. Lucia knäppte snabbt bort samtalet och fortsatte äta. Hon var nu högröd i ansiktet och ett band av små svettdroppar hade brutit fram på hennes överläpp. Hon avslutade måltiden med att hälla i sig kaffet och så suckade hon nöjt och gav Felipe en varm blick.

Telefonen ringde igen och Lucia svarade. Hon nickade allvarligt två gånger och så var samtalet slut. Hon hoppade vigt ner från barstolen och gick raskt ut från baren med en bekymrad min.

Kapitel 3

Det skarpa solljuset på torget krävde solglasögonen.

I skuggen under platanen tittade Fernando Perez upp från sina tidningar. Sedan han pensionerades från tjänsten som polischef hade han tagit för vana att varje vardagsförmiddag läsa landets ledande dagstidning och åtminstone en engelsk eller fransk tidning. Lucia och Fernando bytte en blick och ett leende. Många tankar for genom hans hjärna när han såg Lucia. Han tänkte på alla sina år som ortens polischef. Han hade tillträtt samma dag som den gamle diktatorn äntligen hade dött. Han tittade runt över torget och filosoferade över utvecklingen. Då för över trettio år sedan var bergsborna fortfarande rädda för och misstänksamma mot polisen.

Under hans första år hade arbetet med att vinna befolkningens förtroende varit hans viktigaste uppgift. Undan för undan hade diktaturens övergrepp bleknat bort i takt med demokratins seger och den snabba ekonomiska utvecklingen som turismen fört med sig. Gamla problem försvann och nya kom i dess ställe.

Ett gäng pojkar sprang ut på torget vilt jagande en fotboll.

– Hej Fernando, ropade Jose snabbt innan de försvann nedåt vägen. Jose var 8 år och son till Edvard som varit i samma ålder när Fernando började som polischef. Edvard var i byggbranschen och hans son hade helt andra förutsättningar i livet än Edvard hade haft. Edvards föräldrar var fattiga lantarbetare på Haciendan och Fernando hade upptäckt att Edvards mamma inte kunde läsa när han hjälpt Edvard med läxorna.

Fernando var glad att han nu slapp ansvaret för polisarbetet. Han visste att Lucia var en bra efterträdare. Han var mycket mån om att finnas där som rådgivare och stöd om hon behövde det men också att visa att hon hade hans fulla förtroende.

Han tände en cigarill och lutade sig tillbaka på bänken. Han kände sig mycket nöjd med beslutet att gå från polischefsjobbet några år tidigare. Han kände sig fri.

Lucia backade ut sin knallröda Seat Leon från polishuset och däcken tjöt när hon snabbt svängde runt torget och ut mot huvudvägen.

Fernandos tankar gick åter till hans första år i byn. Då fanns det faktiskt hästpatruller att skicka på bevakningsuppdrag och varken trafikbrott eller trafikpolis existerade. Nu var den ständigt ökande trafiken ett av de största polisiära uppdragen och konkurrensen mellan trafikpolisen och kriminalpolisen var förödande för kåren. Trafikproblemen var också nära förknippade med byns hela utveckling – från hästpatruller, via 70-talets turistbussar och en lugn period då både trafik och befolkning minskade under 80-talet till hyrbilsbesökarna och de äldre inflyttarna med flotta bilar på 90-talet.

Fernando suckade. Alla dessa förändringar kändes tröttande. Var gör de egentligen med människorna här i byn, funderade han.

Kapitel 4

När Lucia hade nått ut på den nyanlagda vägen genom bergsområdet (turisterna och på senare tid EU hade betytt mycket för öns infrastruktur) slog hon på polisradion och förhörde sig om vart hon exakt skulle bege sig. Efter att ha svängt av mot en av de många utsiktspunkterna såg hon konstapel Guillermo som vinkade in hennes röda bil och hon parkerade bredvid polisbilen. I andra ändan av parkeringsplatsen stod en stor vit Audi A8 med dörrarna öppna.

Det fanns flera kombinerade rastplatser och utsiktspunkter på vägen från byn ner mot samhället Caletas. Utsikten var mycket vacker över den karga ravinen som löpte från byn i sydostlig riktning ner mot slättlandet och havet. Havet lyste klarblått i sydost där den karga ravinen övergick till små åkerlappar längre ner i dalen. Ravinen var smal och brant och på dess andra sida såg man en liten väg slingra sig upp mot några småbyar högre upp i bergen. Bergen i öster var branta och dramatiska men växtligheten på bergssidorna var något frodigare än i ravinen med mörkgröna klungor av pinjeträd och ljusare olivträd. Odlingsterrasser löpte längs bergssluttningarna längre ner.

Guillermo berättade att han kallats till platsen av en av bönderna som sett den övergivna lyxbilen från sin traktor. Guillermo som just skulle gå av sitt pass hade kört dit för att kontrollera fordonet. Bilen hade stått med halvljuset påslaget men det hade nu slocknat när batteriet tagit slut.

Den spenslige och kortvuxne konstapeln hade sedan mest av en tillfällighet fått syn på något på ravinens botten. Genom att använda sin tjänstekikare kunde Guillermo konstatera att det rörde sig om en person som låg livlös nästan rakt nedanför utkiksplatsens krön.

Lucia lånade kikaren och kunde konstatera riktigheten i konstapelns rapport. I samma ögonblick anlände ambulansen och kort därefter lokalreporter Rosalia Cortez gula reklamtäckta jeep. Efter att ha överblickat terrängen (Lucia hann göra reflektionen att utsikten över dalen var mycket vacker) gav sig Lucia, Guillermo och de båda ambulansmännen nerför en av de gamla övergivna stigarna som vindlade utför ravinens sluttning. Vandringen blev ganska besvärlig. Lucia hade försiktigtvis bytt sina vanliga högklackade skor, mot ett par Nike sportskor. Efter närmare 45 minuter nådde de fram till den livlösa kroppen. Ambulansmännen kunde snabbt konstatera att mannen var död. Lucia tittade ut över de karga bergen som var bländande gråvita och vände sedan blicken mot den döda kroppen. Mannen var i 25-årsåldern. Han såg skandinavisk ut men var mycket solbränd. Kanske var det ännu ett självmord. Flera yngre turister hade hittats döda i bergstrakterna. En man hade varit starkt narkotikapåverkad och gått hela vägen från kusten till en damm i en grannby där han senare hittats drunknad. Ambulansmännen lyfte rutinerat upp kroppen på båren och började mödosamt bära kroppen mot parkeringsplatsen. De suckade och svettades i middagshettan.

– Det var mig en välbyggd ung man, pustade en av ambulansmännen till Lucia.

Lucia tog fram telefonen och ringde kriminaltekniker Ramon från kuststaden.

– Det finns nog inte mycket att leta efter, men vi måste ju göra en brottsplatsundersökning, sa Lucia.

– Det är nog en påtänd dåre som har ramlat.

Ramon lovade att komma genast och Lucia instruerade honom om olycksplatsens position. Hon gav poliskonstapeln i uppdrag att stanna på platsen för att bistå Ramon med undersökningen. Guillermo pustade och tittade demonstrativt på klockan. Han tyckte, som så ofta i polisarbetet, att Lucia överdrev. Att hon var för noggrann. Konstaplarna på stationen hade haft svårt att riktigt acceptera henne som chef. Men de började vänja sig.

Lucia blev varm och svettig av den ansträngande vandringen. På väg mot bilen stoppades hon av Rosalia Cortez som hon gav kortfattad information. Rosalia som var lokalreporter för öns tidning i byn skrev mest om skvaller och hon brukade kopiera polisrapporten rakt av på lokalsidan. Men idag gjorde hon visst ett försök som polisreporter. Rosalia tog upp sin enkla kamera och knäppte några bilder av Lucia framför ravinen.

Lucia satte sig i bilen, startade snabbt och slog på luftkonditioneringen. Efter bara några minuter var bilen sval och behaglig. Hon tog ett djupt andetag och bestämde sig för att göra vad hon måste. Lucia fick alltid samma kväljande känsla och tryck över bröstet när hon såg en död kropp. Hon hade blivit mindre van vid döda kroppar sedan hon lämnat sin tjänst i storstaden. Hon gick ut i det bländande klara solskenet och fram till ambulansen där kroppen nu låg på båren. Solljuset flödade in i ambulansen och över den döda kroppen. Mannens vita shorts reflekterade ljuset så starkt att Lucia blev nästan bländad. Hon blinkade till och öppnade ögonen igen. Hon kände den kväljande känslan och hon höll andan. Mannen hade en vit sportskjorta i bomullspiké och på fötterna bar han till synes nya sportskor. Lucia konstaterade att mannens kläder var av exklusiva märken. Hon flyttade blicken till mannens ansikte och för en sekund blev hon alldeles kall. Det var väl inte mannen från i lördags? Snabbt slog hon undan tanken och konstaterade sakligt att han såg bra ut. Han hade ett vackert brett ansikte med kraftig haka. Håret var välfriserat och verkade blekt av solen. Hon kunde inte se vilken ögonfärg han hade. Runt ögonen fanns fula skärsår. Axlarna var breda och han var verkligen vältränad som ambulansmännen konstaterat. Lucia började andas igen. Denne unge man var troligen av nordeuropeiskt ursprung, men att döma av solbrännan hade han varit i landet en längre tid. Det sista Lucia noterade innan ambulansdörrarna stängdes var mannens breda armlänk i guld.

Hon tog fram sin telefon för att ringa upp biträdande polischef Marc. Hon ansträngde sig för att behålla lugnet inför samtalet med honom. Marc hade varit alldeles säker på att han skulle bli den som skulle efterträda Don Fernando. Han hade visserligen inte de nödvändiga akademiska meriterna för en så hög befattning, men då landsbygdsdistrikten på öarna hade svårt att rekrytera personal, så skulle en dispens skulle ha varit möjlig. Han hade många tjänsteår och genomgått så gott som alla interna polisutbildningar. Denna bakgrund gjorde att Lucias kontakter med Marc var allt annat en hjärtliga. Det som grämde Marc var inte så mycket att Lucia sökt och fått tjänsten i konkurrens med honom utan att Don Fernando hade rekommenderat henne trots alla Marcs lojala tjänsteår under Fernandos ledning.

Trots allt detta lyckades de genomföra ett korrekt tjänstesamtal. Marc ordnade snabbt fram ytterligare en polispatrull med två konstaplar. De kom på plats på mindre än tio minuter. Strax efter anlände kriminalteknikern Ramon i sin risiga Fiat. De började genast spärra av såväl utsiktspunkten som senare även området i botten av ravinen där liket hade hittats.

Poliskonstaplarna och kriminalteknikern höll fortfarande på att leta igenom området när Lucia långsamt körde från platsen.

Kapitel 5

Hon parkerade bilen på torget utanför kommuncentrumet, bytte skor och gick med klapprande klackar in på den lilla polisstationen och hälsade på Lucille, den kombinerade kontoristen och växeltelefonisten som satt upptagen i ett telefonsamtal och bara nickade vänligt till sin chef. Lucille, en medelålders kvinna från byn som varit anställd vid polisen till och med längre än Don Fernando. Hon hade betytt mycket för Lucia när hon började sin tjänstgöring vid Santa Maria-polisen. Lucille å sin sida var glad att få Lucia som chef.

Lucia stängde dörren till sitt kala tjänsterum. Klev ur sina högklackade och slog på datorn. Hon loggade vant in sig på bilregistret. Letade fram ägaren till bilen och skrev ut sidan. Hon insåg med en gång att bilens ägare inte var den döda mannen. Bilen var registrerad på en tysk medborgare som var över 60 år gammal och bosatt vid en av de nybyggda golf-resorterna, Rocas Azul. Bilen var inte anmäld stulen.

Lucia gick ut till Lucille och ögnade igenom tjänstgöringslistan och kunde konstatera att Marc var duktig på att snabbt ändra organisationen när det behövdes.

– Måste tänka på att ge honom beröm för detta, tänkte Lucia.

Lucia återvände till sitt rum för att avsluta några administrativa rutinärenden innan hon tog telefonen och ringde upp doktor Heinz Bintzer, ägare till den vita Audin. Doktor Bintzer svarade direkt efter den första signalen. Efter några stapplande fraser på landets språk övergick samtalet