Genießen Sie von Millionen von eBooks, Hörbüchern, Zeitschriften und mehr - mit einer kostenlosen Testversion

Nur $11.99/Monat nach der Testversion. Jederzeit kündbar.

Patriarkens dotter
Patriarkens dotter
Patriarkens dotter
eBook323 Seiten4 Stunden

Patriarkens dotter

Bewertung: 0 von 5 Sternen

()

Über dieses E-Book

Konstkritikern Anja Kohl hittas brutalt mördad utanför sin bostad i Göteborg, med kroppen arrangerad i en utmanande position. Anja var känd för sin vassa och illvilliga penna och det mest närliggande tycks vara att söka mördaren i stadens konstkretsar. Men när ännu en kvinna hittas mördad på liknande sätt måste polisen helt ändra fokus. Privatdetektiven Roberta Löfström kallas in för att hjälpa till. Allting tyder nu på att man har med en brutal seriemördare att göra.

”Patriarkens dotter” ingår i Catharina Kjellberg uppskattade svit om privatdetektiven Roberta Löfström, som ofta jämförts med Sue Graftons Alfabet-serie.
SpracheSvenska
Erscheinungsdatum23. Juli 2019
ISBN9789178294183
Vorschau lesen

Mehr von Catharina Kjellberg lesen

Ähnlich wie Patriarkens dotter

Titel in dieser Serie (6)

Mehr anzeigen

Rezensionen für Patriarkens dotter

Bewertung: 0 von 5 Sternen
0 Bewertungen

0 Bewertungen0 Rezensionen

Wie hat es Ihnen gefallen?

Zum Bewerten, tippen

Die Rezension muss mindestens 10 Wörter umfassen

    Buchvorschau

    Patriarkens dotter - Catharina Kjellberg

    igen.

    1

    Jag tittade med avsky på innehållet i mitt kylskåp. En möglig tomat, två burkar öl, lite limejuice, en glasburk som en gång innehållit smörgåsgurka.

    Det är en av de få saker med mitt singelliv som stör mig, detta att ingen fyller på mitt förråd av mat. Att öppna kylskåpsdörren och överraskas av skagenröra, ett urval starka korvar, tsatsiki, pesto, marinerade soltorkade tomater, ett par tre sorters ost, kanske vitlök i sötstark sås och naturligtvis färsk pasta. Och varför inte några kycklingrester och lite stark thaisoppa?

    Klockan fem är emellertid alla butiker i Göteborg öppna och i brist på önskad service i hemmet fick jag väl sätta lite fart själv.

    Jag kopplade Hobbe, världens bästa staffordshire bull terrier och den enda sambo jag står ut med, och satte kurs mot saluhallen Briggen.

    En varm eftermiddag i maj kunde jag utan dåligt samvete placera Hobbe på gatan utanför Briggen, men förutom att han tycker att det är urtrist att sitta och vänta brukar omgivningen betrakta honom med misstänksamma ögon. Alltså gick jag först in på ett närbeläget galleri, vars ägare Pia är en hundälskare av dignitet.

    – Hej, Roberta!

    – Hej! Kan du ha Hobbe här ett tag medan jag är inne på Briggen?

    – Självklart. Ska vi ta en fika sen?

    – Gärna. Jag måste bara bort till systemet först.

    – Bra. Då kan du köpa lite vin till mej också.

    Pia skrev upp vad hon ville ha och utrustade mig med pengar och jag gav mig av på min shoppingtur.

    En timme senare var jag tillbaka fullastad med godsaker från i princip alla Briggens butiker plus vin till både Pia och mig själv.

    Hos Pia var det stängningsdags och då kunde vi lika väl ta ett glas vin istället för kaffet.

    – Tack, gärna! Ska jag låsa åt dej?

    – Nej, vänta lite. Det kommer en konstnär som ska prata om en eventuell utställning.

    Uppenbarligen hindrade jag inte Pia från att gå hem. Själv hade jag ingenting som väntade och tog gärna både ett och två glas vin med henne.

    En dryg halvtimme senare dök Pias konstnär upp, en tjej som presenterade sig som Magda Favell. Ganska kort och i vinröda manchesterbyxor och militärmönstrad kroppsnära topp, massor av blont lockigt hår som räckte långt ner på ryggen. Ett par sneda glasögonbågar dominerade ansiktet.

    Jag reste mig för att lämna dem i fred, men Magda bad mig stanna.

    – Jag hör gärna vad du tycker också.

    – Som bedömare av nutidskonst är jag nog så nära analfabet man kan komma.

    – Så mycket bättre. Då kan du komma med nåt helt nytt.

    Mitt starka tvivel måste ha varit tydligt för Magda fortsatte:

    – Jo, det är säkert. All respekt för duktiga konstkännare, men ibland kan för mycket kunskap och vana att betrakta konst skymma. Jag vet inte exakt hur jag ska förklara, men jag skulle verkligen uppskatta om du ville stanna.

    Magda la huvudet på sned. Egentligen är jag road av konst trots att jag inte begriper särskilt mycket, så jag lät mig övertalas. Pia hade nämnt att hon hade en del av Magdas saker stående men inte visat mig någonting. Nu åkte det ena verket efter det andra fram ur förrådet och efter en liten stund var galleriet fullt av Magdas färg sprakande måleri.

    Magda själv gick runt och pekade och förklarade hur hon tänkte sig att en utställning skulle se ut. Hon hade ett mjukt sätt att gå och då hon stannade upp inför ett av sina verk gick hon ner på huk och visade med väl avvägda gester vad hon ville att vi skulle uppmärksamma. Efter hand fick jag klart för mig att det fanns ett system i all färgrikedom och då Magda flyttade om tavlorna framträdde de olika röda trådarna allt tydligare. Pia pekade på en del detaljer som hon insåg att jag inte skulle lägga märke till av mig själv och tillförde därigenom ytterligare dimensioner.

    Då och då fäste Magda sin intensiva blick på mig och bad om en synpunkt. Då hon fått den funderade hon lite, frågade eventuellt något för att se att hon förstått mig rätt, sedan gav hon en egen kommentar. Pia öppnade mera vin, jag plockade fram korvar och lite bröd som tilltugg, Hobbe fick en skål med vatten och nya förslag till positionering av tavlorna framfördes och demonstrerades.

    Så småningom fokuserades diskussionen på den utställning som alltmer lät som något som skulle bli av. Pia hade en del egna synpunkter på hur bilderna bäst kom till sin rätt och jag antog att det fanns lämplig tidpunkt, ekonomiska villkor och annat att tala om också. Saker jag inte hade med att göra. Dags att dra.

    Jag tackade Pia för hjälpen med Hobbe, vin och i största allmänhet och gav mig av hemåt. Linnégatan lockade med uteserveringar, fyllda av trevliga människor man kunde prata bort resten av kvällen med. Men strax var Luther framme och påpekade att jag druckit tillräckligt med vin, speciellt med tanke på att jag skulle jobba nästa dag, så jag fortsatte mot hemmet.

    Några andra frestelser dök inte upp på min väg. Däremot fick jag syn på något som förvånade mig. Inne på Salong Ninette, där de brukade ta hand om mitt hår, var det tänt. Givetvis kunde de ha kunder även kvällstid, men så här sent en fredagskväll var hårvård knappast något de sysslade med. Nina och Theodora, de två systrar som drev Salong Ninette, var duktiga men inte typen som städade själva. Å andra sidan hyrde en norsk tjej som sysslade med hudvård in sig och hon var av annan kvalitet.

    Hur som helst var det inte min sak. Det räckte mer än väl att jag var privatdetektiv på arbetstid, övrig tid gällde det att låta min naturliga nyfikenhet vila.

    *

    Nästa morgon stoppade jag Hobbe i bilen och körde till Delsjön. Lösa hundar är aldrig populära i Slottsskogen och definitivt inte under sommarhalvåret och både Hobbe och jag behövde sträcka ut ordentligt.

    Efter väl utfört uppdrag bestämde jag mig för att skaffa lite färska bagels till frukost. Större delen av dagen skulle jag bli tvungen att ägna åt räkenskaper för en klient som misstänkte att den som skötte bokföringen gjorde det med alltför stor kreativitet. En rejäl frukost var en bra start.

    Inne på Bönor & Bagels stötte jag på Magda, konstnären från kvällen före. Tillsammans med några kompisar intog hon kaffe under livligt och upprört prat.

    – Hej igen!

    – Tack för i går. Jättekul att du hade lust att hjälpa till.

    Den hjälpen var väl inte så mycket att skriva hem om, men jag hade haft roligt och det sa jag. Magda föreslog att jag skulle slå mig ner, men jag hänvisade till mina svettiga joggingkläder.

    – Ja ja, det är kanske lika lugnt för dej förresten. Hela din kväll gick ju åt till konstsnack i går och det kan väl räcka en stund.

    Jag såg väl frågande ut, för Magda fortsatte:

    – Dom andra här är också konstnärer och just nu är vi så förbannade... Det är en konstkritiker här i stan som... Viss kritik måste man naturligtvis kunna ta, men det här är verkligen...

    En kille i sällskapet avbröt. Han gjorde inte ens ett försök att vara nyanserad utan var glasklar beträffande vilken typ av kritik man behövde tåla och ifrån vem och vad man borde göra med en del som dristade kalla sig konstkritiker. En tjej tog över och blev i sin tur strax avbruten och snart fick jag också ett namn på föremålet för den samlade ilskan – konstkritikern Anja Kohl.

    Det namnet var inte nytt. Linnéstaden där jag bor och verkar är hemvist för många konstnärer. Även om jag inte direkt umgås med några stöter vi ihop på krogen då och då och Anja Kohl var ett vanligt förekommande hatobjekt. Hon hade gjort till sin speciella nisch att såga konstnärer kort och snärtigt. Även dem hon inte ansåg sig kunna skära halsen av konstnärligt lyckades hon ofta såra genom infama antydningar.

    Jag fick tydligen läsa kulturdelen noggrant i dag. Dock i hemmet! Jag lämnade sällskapet som kommit igång igen och knappt verkade märka att jag försvann.

    Efter frukost och GP, där jag även tog del av Anja Kohls giftigheter hade jag inte tillfälle att fundera så mycket mer över intrigerna i Göteborgs konstliv. Det som försiggick på en flyttfirma i Högsbo var illa nog.

    Att någonting inte stämde hade jag redan tidigare i veckan kommit fram till då jag gick igenom firmans papper tillsammans med ägaren, Kent Larsson. Nu hade jag fått nycklar och koder så att jag i lugn och ro kunde gå in i datorerna.

    Efter några fruktlösa försök gjorde jag allt tvärtom. I stället för att leta fel prövade jag vad som skulle hända om jag ändrade på ett par utvalda ställen. Och då äntligen såg jag hur falsarierna var utförda. Jag ringde efter Kent och snart hade vi hela eländet uppspaltat och klart. Det var ingen tvekan om vem som var skyldig. Enda återstående frågan var varför och det var något Kent själv fick ta i.

    Framåt sex var jag hemma igen och gav hemmet nödvändig översyn. Hobbe avskyr allt som har med städning att göra, inte minst dammsugaren, vilken han betraktar som en aktiv motståndare efter att en gång ha skadat en tand då han gav sig på den. Inte blev han gladare då han upptäckte att jag skulle bort på kvällen. Utan honom.

    Precis när jag efter en pliktskyldig promenad var på väg att säga adjö till en ursur hund ringde det. Nummerpresentatören visade på Gävle. Därifrån ringer bara släkten, så jag tog samtalet. Det var Katinka, gift med min äldste bror. Hon gick rakt på sak:

    – Vi har bekymmer.

    – Okej?

    – Andrea.

    Christians och Katinkas yngsta dotter hade haft det besvärligt. Skolk, fel kompisar, fylla, snatteri. Det jag hittills hört var dock ingenting som var ovanligt för en tonårstjej. Andrea var yngst i en skara på fem och det var inte förvånande att hon sökte sin egen plats. Jobbigt för familjen, men inte förvånande, vilket jag också diplomatiskt framhöll. Katinka höll delvis med, men:

    – Nu vill hon flytta hemifrån och det är hon definitivt för ung för. Dessutom kommer sommaren snart och det finns absolut ingenting vettigt för henne att syssla med. Tills nu har hon ju åtminstone gästspelat i skolan då och då och... Situationen är kort sagt desperat.

    – Kan jag göra nåt?

    – Ja, jag tror det. Hoppas i alla fall. Helst av allt vill Andrea naturligtvis till Stockholm och vi fasar för vad som skulle kunna hända henne där. Nu har vi haft ett långt samtal och det har visat sej att hon kan tänka sej att vara i Göteborg. Över sommaren till att börja med.

    – I Göteborg?

    – Ja, hos dej.

    – Men här... Det är klart att jag kan göra plats för henne, men mycket privacy blir det ju inte.

    – Nej, det vet hon. Vi var inne på Peter och Maria, men bo på landet var otänkbart. Göteborg är åtminstone nästan en storstad och... Jag vet att det är att be om en hel del, men uppriktigt sagt vet vi inte vad vi ska göra.

    Peter är den yngste av mina bröder och bor i en villaförort utanför Göteborg med sin familj, som förutom Maria består av fyra barn. Kanske inte idealet för en tonåring som längtade till Stockholm. Men hos mig?

    – Men vad ska hon göra här då? Jag menar, jag jobbar ju och...

    – Det idealiska vore naturligtvis om du kände nån som kunde anställa henne över sommaren. Göteborg måste ju erbjuda fler möjligheter än Gävle i alla fall.

    Kanske, men lite sent ute måste man säga att de var. Andrea var sexton år och kunde väl lika lite som andra i samma ålder. Olämpliga kompisar var det säkert inga svårigheter att hitta här och jaga tonåringar på nätterna stod inte högst på min önskelista.

    – Får jag tala med Andrea?

    Jo, det gick bra.

    Det stod snart klart att Katinka inte berättat riktigt allt, till exempel en sådan liten detalj som att Andrea varit på rymmen ett par dagar. Enligt Andrea var det mest för att ge eftertryck åt sin önskan att flytta hemifrån, ingenting jag skulle bry mig om. Jag framhöll att det fanns skäl till att jag valt att inte ha familj. Andreas svar på det var att just den saken gjorde att hon kunde tänka sig att bo hos mig, om hon nu nödvändigtvis skulle bo hos någon. Jobba kunde hon också tänka sig. Med vad som helst dessutom.

    – Men allt som finns kvar nu är säkert dom verkliga skitjobben, det hoppas jag du är medveten om.

    Jo, det var hon. Inga problem.

    – Och du vet hur det ser ut här. Om jag möblerar om lite kan vi väl fixa till en viss avskildhet för dej i vardagsrummet, men nån dörr att stänga om dej lär du inte få.

    Medveten om tonåringars goda sömn avstod jag från att säga något om att hon skulle kunna bli störd då jag gick upp. För övrigt skulle det mycket väl kunna bli så att Andrea måste gå upp tidigare än jag. Förutsatt att hon fick något jobb förstås.

    Vi pratade en stund till, men det handlade mest om praktiska detaljer. Egentligen hade jag aldrig haft något val. Andrea skulle komma ner på måndag och bo hos mig – tills vidare. Så slog det mig.

    – En sak till. Hobbe!

    – Ja, vad är det med honom?

    – Du får vara beredd på att ta ut honom ibland.

    – Sure.

    *

    En stor del av söndagen ägnade jag åt att förvandla min tvåa till en två och en halva. En bokhylla rakt ut från ena väggen i vardagsrummet ordnade en liten sovalkov till Andrea. Extrasäng hade jag ingen utan det fick bli en madrass på golvet. Några större ekonomiska investeringar fanns ingen anledning till än så länge.

    Efter att ha knuffat runt möblerna en stund började jag tycka att hela arrangemanget såg riktigt hyggligt ut. Jag gick ut på balkongen och njöt av värmen medan jag betraktade mitt verk. Funderade på Andrea. En lång och smal revolutionär med blont, tunt, halvlångt hår som alltid tycktes vara i behov av en frisör.

    Det var inte svårt att förstå hennes uppror mot en duktig och välartad familj. Jag tycker om alla mina tre bröder, men Christian är den som jag har minst gemensamt med. Han har alltid varit lugn och balanserad, gjort vad som förväntats av honom och gjort det med utomordentlig framgång. Katinka träffade han redan i tonåren och även hon tillhörde de välartade. Medan Christian läste medicin i Uppsala reste Katinka till Borås och lärde sig allt om textilbranschen – tyger, tillskärning med mera.

    Efter sju års utflykt och två barn var de tillbaka i Gävle där Christian genast fick jobb på Gävle Sjukhus och Katinka blev anställd i den inredningsbutik hon numera var chef för. Stort umgänge, duktiga bridge- och golfspelare, hyggliga tennisspelare, kända för sina trevliga fester. Fyra barn som alla gick från klarhet till klarhet.

    Och så damp då det femte barnet ner. Andrea. Hopplös redan som bebis. Skrek sig igenom praktiskt taget varje natt under sina första två år. Mat som inte roade henne åkte i golvet inte bara hemma utan även på dagis, där hon också slogs med de andra barnen.

    Katinka hade tidigare aldrig behövt möblera om med anledning av barnen. Nu for den ena vasen efter den andra i golvet. En dyrbar designad lampa gick samma väg, fjärrkontroller odugliggjordes för all framtid, doktor Löfström blev ökänd på barnakuten på grund av Andreas faiblesse för all typ av dryck – från lacknafta till Chivas Regal. Listan kunde göras hur lång som helst och det blev bara värre med åren.

    Plötsligt var jag på riktigt gott humör. Jag insåg att jag tillåtit Katinka påverka mig med sin eviga oro och brist på förmåga att förstå sin yngsta dotter.

    Andrea var tuff som inte gav sig och det skulle bli kul att ha henne här. Inte för länge, jag hade vant mig vid att vara själv, men för en tid. Hobbe skulle med säkerhet vara förtjust. Han gjorde sig ständigt till för dem vi mötte på stan i hopp om att de skulle följa med hem. Sällskapligare hund fick man leta efter.

    På plussidan fanns även att Andrea inte rökte och så vitt Katinka visste inte varit i närheten av droger. Det sista var jag tveksam till, men hade Andrea haft allvarliga drogproblem hade hon knappast kunnat dölja det.

    Medan jag röjde ur en garderob och ett par byrålådor funderade jag över var jag skulle hitta ett jobb till Andrea. Själv tillhör jag den förlorade generation som stått och svettats över fritösen hos McDonald’s och kanske tog de fortfarande emot ungdomar som ingen annan ville ha. 7-Eleven borde vara en trevligare miljö, men deras öppettider var kanske inte tillåtna för en sextonåring.

    Bättre att invänta Andrea, som säkert var sakkunnig på området.

    2

    Det också!

    Allt jävlades med henne. Virus i datorn tack vare en imbecill kollega som inte kunde tygla sin nyfikenhet. Varenda barnunge visste att man inte öppnade den typen av mejl. Varenda barnunge – men inte hennes arbetskamrater.

    Och så ännu ett samtal fyllt av hotelser. Vem fan trodde han att hon var? Gud? Ställa henne till svars för egna tillkortakommanden. Och dessutom inte ha karaktär nog att säga sitt namn.

    Kronan på verket hade varit en totalt misslyckad kväll. I det fallet kunde hon dessutom inte skylla på någon annan än sig själv. Gå på det enklaste av alla trick, smickras att göra sig själv till åtlöje. När hon fick tag på den jäveln...

    Vad var det med låset? Det hade aldrig hänt tidigare. Allt annat i det här huset krånglade, men det här var något nytt. Skulle hon ringa på hos en granne? Men vem älskade att bli störd halv tolv en söndagskväll?

    Så tycktes turen äntligen vända. Dörren öppnades inifrån. Lustigt att vederbörande inte tänt ljuset, hann hon tänka innan hon drogs in i porten och fick ett slag över huvudet som gjorde att hon tillfälligt tappade medvetandet.

    När hon vaknade upp igen visste hon först inte var hon befann sig. Det var svårt att se med lampan som bländade. Ögonen vande sig dock så pass att hon kunde urskilja ett av husets källarutrymmen. Huvudet värkte och det blev inte bättre av den skarpa belysningen som koncentrerades på hennes ansikte.

    Hjärnan fungerade inte lika effektivt som vanligt och det tog en stund innan hon förstod att hon låg på golvet, bunden till händer och fötter. Bistert tänkte hon att det var bara det som fattades efter den så snöpligt inställda dejten – en våldtäktsman! Så klarnade tankarna och det eventuellt ironiska i situationen upphörde att intressera henne. Skräcken tog över, all mental förberedelse hon liksom andra ensamstående kvinnor försökt skaffa sig visade sig vara utan värde.

    Närmast instinktivt öppnade hon munnen för att skrika.

    – Det där låter du bli!

    Så det fanns någon bakom lampan. Rösten gav henne tillbaka en viss kontroll över sitt tumultartade inre. Vad ville han?

    – Nu är det din tur. Nu ska du få känna hur det känns.

    Vad menade han? Hon fick aldrig tillfälle att fråga. Det första slaget kom utan förvarning, smärtade så hon nästan tappade andan. Strax följde nästa. Och nästa. Hela tiden stack lampan henne i ögonen. Och slagen fortsatte att komma.

    Life is A Rollercoaster – melodin dök upp från ingenstans. Och så säger dom att jag inte har humor blev hennes sista medvetna tanke innan hon äntligen slapp undan och försvann in i ett barmhärtigt mörker.

    Mannen märkte det inte, var helt koncentrerad på vad han hade för händer.

    När allt var klart släckte han lampan, öppnade dörren och lyssnade. Inte en käft. Var det ändå för tidigt? Tills nu hade allt gått efter ritningarna och han tänkte inte missa finishen, den sista touchen.

    *

    Andrea kunde inte nog snabbt få en glimt av det vilda storstadslivet.

    – Snälla, en liten stund åtminstone. En öl kan vi väl ta?

    Jag hade planerat middag hemma så här första kvällen, men gav efter för Andrea.

    – Prag ligger nära och är alltid trevligt. Men där finns förstås inte en människa i din ålder. Och nån öl beställer jag inte in åt dej. Och det handlar inte om vad jag tycker utan om krogens tillstånd. Okej?

    – Visst. Det spelar ingen roll, det är kul ändå.

    Sålunda var vi snart på väg ner till Gyllene Prag och lite tjeckisk husmanskost. Andrea var på strålande humör och för ögonblicket ljusår ifrån den struliga tonåring Katinka klagat över. Säkert skulle Andrea inte finna sig lika lätt i kommande förbud som hon accepterat kvällens ölförbud, men just nu kändes allt klockrent.

    Luften var ljum och det var fortfarande ljust ute, överallt syntes lyckliga göteborgare, som njöt av att ljuset äntligen var tillbaka. Just nu spelade det ingen roll om sommaren skulle bli den regnigaste i mannaminne, bara våren lät oss leka en kort tid.

    Prag var som vanligt fullt och tyst har där säkert inte varit sedan de öppnade någon gång på sjuttiotalet. Ändå var det något speciellt i luften den här kvällen, det kändes direkt vi klev in genom dörren.

    Det var ovanligt många vinkaraffer framme med tanke på att det var vardagskväll och klockan inte mer än sju, askkopparna var överfulla och folk pratade upprört såväl sinsemellan som mellan borden. Jag visste att det fanns ett gäng som spelade på hästar – kunde det vara så att de äntligen tagit hem den stora vinsten? Fast – någonstans kändes vibrationerna inte positiva.

    Vi tittade oss omkring. Det var trångt och något eget bord var inte tal om, men säkert kunde några trycka ihop sig lite. Frågan löstes naturligt genom att någon hejade på mig. Magda. Bra, en konstnär hörde säkerligen till det som kunde godkännas utan förbehåll av Andrea.

    – Finns det nån chans att vi kan klämma in oss?

    – Självklart. Hej, Magda heter jag.

    Magda sträckte fram en hand mot Andrea. Bordets övriga ockupanter mumlade namn förmodligen ingen av oss lyckades urskilja och makade på sig tillräckligt för att vi skulle kunna få plats med var sin stol.

    – Är det nåt som har hänt? Alla här verkar så upprörda.

    – Har du inte hört?

    – Nej, jag har inte hört ett skvatt, men härinne är luften tjock av att nåt hänt.

    Magda kastade en tvekande blick på Andrea, men bestämde sig för att var hon tillräckligt gammal för att vara på Prag var hon också mogen att ta del av dagens stora samtalsämne. Dessutom skulle var och en som var läskunnig få hela historien i morgondagens tidningar.

    – Det är inte klokt. Jag menar hon var för jävlig, men detta!

    Det tog en stund innan jag fick klart för mig vem som var för jävlig och vad som inte var klokt.

    Anja Kohl var mördad. Mördad? Just precis mördad. Strypt till döds, men innan dess svårt misshandlad. Och dessutom hade Anjas händer varit bundna, så hon hade inte haft en chans att försvara sig. Men hennes högra handled hade varit bruten, så kanske hade hon försökt försvara sig trots att hon var bunden. Och så var hennes trosor försvunna.

    – Hur vet ni allt detta?

    Jag kunde inte låta bli att fråga eftersom det var min absoluta erfarenhet att polisen inte släppte ifrån sig så här mycket information utan vidare. Framför allt inte samma dag. Svaret var enkelt. Journalister.

    – Det är ju inte bara konstnärer som har sitt andra hem här. Det gäller en massa journalister också och dom berättar. En sån här grej kan man inte hålla inne med.

    – Okej. Så nån journalist har sett henne – Anja Kohl alltså.

    – Visst. Det var faktiskt en journalist och hans tjej som hittade henne.

    Magdas kompisar fortsatte nu den diskussion som avbrutits i och med vårt inträde. De hade då försökt förklara för Magda vem journalisten och hans tjej var. Uppenbarligen var de väl kända bland det gäng som hängde på Prag.

    Själv satt jag tyst. Lite lättad var jag att det inte handlade om någon av de kvinnor som gömde sig på den kvinnojour där jag hjälper till. Samtidigt berörde mordet mig lika illa som alla andra. Att Andrea var med gjorde inte precis saken bättre, det här var nog lite mer storstad än hon förväntat sig.

    Andrea verkade dock minst av allt störd, tvärtom var hon märkbart intresserad. Det syntes att hon ansträngde sig för att ta in så mycket som möjligt av vad som sas, vilket inte var lätt när alla pratade i mun på varandra.

    Mer vin beställdes in, det viftades med cigaretter tvärs över min mat och jag undrade om jag borde ta hem Andrea, men då hon angrep sin friterade ost med stekt potatis och tartarsås utan synbara svårigheter bestämde jag mig för att Anja Kohl var en okänd storhet och att kvällens samtal inte var skadligare än kvällstidningarnas löpsedlar.

    Själv hade jag inte mycket till lust utan satt mest och petade i maten medan jag lyssnade på surret omkring mig. Någon föreslog att en psykopat var i farten, men fick inget medhåll. En förbannad konstnär låg nära till

    Gefällt Ihnen die Vorschau?
    Seite 1 von 1