Erfreu Dich an Millionen von E-Books, Hörbüchern, Magazinen und mehr

Nur $11.99/Monat nach der Testversion. Jederzeit kündbar.

Vorschau lesen

Länge:
267 Seiten
4 Stunden
Freigegeben:
19. Dez. 2019
ISBN:
9789178295661
Format:
Buch

Beschreibung

"Fasaden" är den första, helt fristående, boken med managementkonsulten Zara Stolt som huvudperson. En underhållande berättelse där mycket rör sig under ytan och där långt ifrån allt stämmer med de första intrycken.

Det är i mitten av juni när Zara Stolt får ett brådskande uppdrag uppe i Mora. Hon tackar genast ja, midsommar i Dalarna låter ju inte så tokigt. Men idyllen förmörkas snart av en krypande känsla av att något inte stämmer. Vad är det egentligen för maktkamp som försiggår bland doftande pioner och hemslöjdsarbeten? Och hur djupt i familjehemligheterna måste hon gräva för att hitta svaren?
Freigegeben:
19. Dez. 2019
ISBN:
9789178295661
Format:
Buch

Über den Autor


Buchvorschau

Fasaden - Lotta Malkar

info@wordaudio.se

1

-Välkommen till SHF. Anna-Karin Blomgren hade den där rätta, svalt proffsiga rösten, som utan att säga just något alls, fick folk att känna att de kommit till ett kvalificerat företag som erbjöd rätt kompetens till den som kunde och ville betala. Nej, tyvärr, Albin Fromm är bortrest hela denna vecka. Zara Stolt? Jo visst, hon finns här. Ett ögonblick ska jag se om hon är ledig.

Zara tittade roat på byråns bästa maskhållare. Genom den svagt rökfärgade glasväggen såg Anna-Karin mycket väl att Zara satt och stirrade ut genom fönstret som om något spännande hände på fasaden mitt emot. Inte för att hon saknade arbetsuppgifter, utan för att det var lite för mycket som snurrade runt i huvudet på henne. Två dagar kvar till midsommarafton då mamma förväntade sig att hon skulle dyka upp ute på Ingarö. Inte för att hon egentligen hade något emot vare sig mamma eller barndomens lantställe trots att det senare snart låg i en förort. Det var någon annan orsak som hon inte hade riktig kläm på, som fick henne att känna sig rastlös. Kanske var det vädret. Så här mycket hade hon inte frusit i juni sedan hon som barn tillbringade delar av sommarlovet hos morföräldrarna i England. Hon sköt grubblerierna åt sidan och lyfte luren så fort internsignalen ljöd.

-Du har Peter Ceson på tråden. Han frågade först efter Albin, men jag fick för mig att det ändå var dig han ville prata med.

Det var inte alltid Zara kunde följa med i Anna-Karins lätt konspiratoriska tankar, men ibland hade människan en nästan kuslig förmåga att läsa ut vad folk ville. Trots att de bara sa någon enstaka mening i telefon.

-Ja, Zara Stolt SHF Consulting. Hon betonade orden så att det nästan kändes som om hon – artigt – frågat vad gäller det?

När hon drygt tio minuter senare lade på luren kände hon sig plötsligt full av energi. Nu gällde det att sätta fart. Ett litet stygn av skuld kände hon, men bara ett litet. Mamma skulle ha fullt upp med att fira midsommar med hennes systers familj. Det var ändå barnbarnen som var viktigast. Om Zara var där eller inte spelade inte riktigt samma roll. Fast Mamma skulle förstås ändå påpeka det märkliga i Zaras förmåga att bli tvungen att arbeta när det drog ihop sig till storhelg. Fast oftast innebar det bara att hon låste in sig med en dator några timmar per dag. Inte att hon uteblev helt och hållet. Och mamma hade för länge sedan genomskådat Zara och visste att det handlade om hennes behov av att vara ensam en stund. Men denna gång var det på riktigt. Nåväl, skulle hon göra detta behövde hon ringa en rad samtal, be om ursäkt ett antal gånger och gå hem och köra en extra tvättmaskin.

Anna-Karin gjorde sitt bästa för att inte se nyfiken ut, men hon var helt utan framgång. Hela hon var ett frågetecken. Ännu en sak som tydde på att det börjar bli sommarstiljte, tänkte Zara. En normal dag skulle Anna-Karin både ha för mycket att göra och vara alldeles för professionell för att lägga sig i vad delägarna höll på med. I alla fall öppet. Zara skrattade åt henne.

-Du skulle se din egen min. Men jag håller med dig. Det är så himla långtråkigt den här veckan. Eller var till alldeles nyss. Ja, du hörde att det var Peter Ceson på Ceson Fastighet som ringde. Han är gammal studiekamrat till Albin och om de känner varandra det allra minsta så visste han att Albin är och glor på fotboll. Ja, i alla fall ska jag till Dalarna över helgen och säkert en stor del av nästa vecka. Cesons har ett akut ledningsproblem och de vill ha hjälp med en tillfällig lösning. Ja, eller det är väl kanske en långsiktig lösning de letar efter, egentligen. Men jag måste göra en insats omgående. Skit också, jag som inte har någon bil längre. Det lär bli kärvt att hitta en alldeles före helgen. Är du en ängel och trollar fram en hyrbil så där som bara du kan? Vilken bil som helst får duga, bara den går att visa upp för en kund.

-Men vad ska du till Dalarna för? Det här är ju en Ceson-kåk och de sitter väl själva i kvarteret?

-Ja och nej. Huvudkontoret ligger formellt fortfarande i Mora och där har ägarfamiljen tydligen också sin högborg. De ska samlas där över midsommar.

Medan Zara plockade ihop sin dator, padda och telefon och lade alltsammans i favoritväskan började hon fundera på vad hon just fått veta. Exakt vad som förväntades av henne själv skulle hon bli helt informerad om först imorgon kväll. Men att det var ett uppdrag som passade bättre för hennes specialistkompetens än för Albins mer ekonomiskt analytiska var redan klart. Det här skulle komma att handla mycket mer om människor än om siffror och även om hon var bra på de senare var hon betydligt bättre än någon annan på byrån när det gällde att bedöma personliga egenskaper. Det var för att de kompletterade varandra så bra, hon, Albin och den lite tuffare, mer säljande, Magnus Hård, som de en gång brutit sig ut från den stora konsultbyrån. Ett beslut de alla tre var mycket nöjda med nästan tio år efteråt.

2

Just i denna sekund kändes det i alla fall otroligt bra. Kanske upplevde han inte riktigt years of freedom som Harley Davidson skrev på sin hemsida, men nog var det en obeskrivlig frihetskänsla i att få dra iväg några dagar. 360 dagar om året, minst, var Janne Hansson en ansvarskännande familjefar, begåvad ekonom och sedan snart ett år också VD för ett välrenommerat fastighetsbolag. Men några dagar om året älskade han att bara få sitta på bågen, träffa kompisarna och känna sig hyfsat, om inte ansvarslös, så i alla fall ansvarsbefriad. Nu var det bara någon knapp timme kvar innan han skulle stråla samman med familjen och helhjärtat engagera sig i förberedelserna för midsommarhelgen.

Det hade varit ett spännande och lärorikt år på Ceson, inte minst med tanke på vad han fått veta alldeles innan han gav sig ut på sin utflykt. Undrar vad de andra kommer att säga, tänkte han och började göra en liten summering i huvudet av de människor han för ett år sedan aldrig hört talas om, men som nu var en stor del av hans värld. Han log lite inombords när han tänkte på första gången han varit inne på gamle Ivars kontor. Han hade blivit lämnad ensam en rätt lång stund bland de mörka mahognymöblerna, som säkert stått där sedan fyrtiotalet. Så länge att han valt att resa sig och sträcka på benen. Då hade han fått syn på en stor tjock bok med ljusbruna pärmar som var präglade så de såg ut som en tegelvägg. Mitt på framsidan tronade ett maffigt guldemblem som Janne inte kände igen även om han såg att det måste ha med byggverksamhet att göra. Den såg inte ett dugg hemlig eller privat ut så han öppnade den nyfiket och upptäckte att det var Sveriges Byggmästare utgiven i Stockholm redan 1950 och tryckt i numrerad upplaga. Janne bläddrade försiktigt fram till bokstaven C och läste:

Carlsson, Oscar Laurentius, född 1874, 28/10 i Mora. Bosatt i Mora. Självstudier och praktik på ritkontor i Gävle och Stockholm. Egen verksamhet och ansv. byggm. sedan 1915. Byggprod. omf. bostads- industri- och fabriksbyggnader. Ledamot av byggnads- och företagsnämnderna.

Så det var självaste urgubben, tänkte Janne. Oscar Carlsson, han som varit så noga med att både för- och efternamn stavades med c att sonen tagit släktnamnet Ceson. Boken kom ut kort före Oscar Carlssons bortgång men symbolvärdet i att han varit med var fortfarande kännbart. Säkert ingen lätt person att tas med. Men drivkraft hade han onekligen haft. Det Janne sett av den åldrade men fortfarande kraftfulle sonen Ivar gav ungefär samma intryck. Faktiskt lite ovanligt, för så dominanta fäder brukar oftast få mer fogliga barn. Men undantaget bekräftade väl regeln. Ivar hade dessutom haft mer än ett halvsekel på sig att öva upp sig som släktens och firmans överhuvud.

Hela familjen i tre generationer var verksamma i firman idag. Främst var det sönerna födda i början av femtiotalet som var tongivande och som också, tillsammans med sin syster, var delägare. Men det fanns även ett gäng barnbarn med ganska skiftande egenskaper och personligheter. Det kan nog hända spännande saker den dag den gode Ivar inte längre drar i trådarna, konstaterade Janne för sig själv. Formellt hade han ju lämnat ifrån sig det mesta, men hans ande svävade fortfarande över vartenda större beslut. Den som inte förstod det hade nog inte mycket att hämta. Nej, nu skulle han strunta i jobbet en stund och istället koncentrera sig på de lediga dagarna med familjen.

Allt skulle följa traditionen, d v s hans frus familjs tradition, men Janne hade inga problem med det. Tvärtom. Han var glad att hans fru hade en så stabil bakgrund, precis som han önskat att barnen skulle få, för hans egen bakgrund bjöd ju inte på så många roliga traditioner. Fast det var klart, var man bara tre och praktiskt taget utan släkt var det kanske inte så lätt att åstadkomma heller. Brittas familj var mer som att flytta in i Mitt stora feta grekiska bröllop. Först hade de nästan skrämt honom, men rätt snart blev han en helt naturlig del av den bullriga gemenskapen. Och det kändes bra, väldigt bra. I alla fall så länge han fick ha sina små mellanrum med kompisarna. Det var så skönt att Britta förstod det.

Tankarna fick flöda fritt i huvudet. De snurrade verkligen från det ena till det andra på det mest ologiska sätt. Det var lite märkligt det där han fått ögonen på precis innan han drog iväg från jobbet i torsdags morse, men Jonas skulle säkert ha en rapport till honom när han kom tillbaka. I alla fall ett underlag så de sedan kunde gå på djupet tillsammans. Men det fick bli nästa vecka, nu skulle han snart fira riktig öländsk midsommar med allt från små grodor till svärmors inlagda sill. Antagligen skulle han måla något eller byta några plankor innan dess också. Man det var avkopplande och skönt att använda händerna emellanåt. Det blev lite väl mycket stillasittande sifferdribblande de allra flesta dagar, trots att han löptränade ganska systematiskt. Han påstod sig göra det för att må bra och hålla igång kroppen, fast då brukade Britta höja ett diskret ögonbryn.

-Jag tävlar bara med mig själv, hävdade han envist.

-Självklart älskling, sa alltid Britta, det är ju för att ni allihop ska kunna tävla var och en med sig själv som ni lägger upp alla tider och resultat på webben. Eller hur?

-Ja, men just det är faktiskt inte mitt påhitt och nu när alla är med kan jag väl inte plötsligt vägra?

Hon kände honom nästan bättre än han kände sig själv och det var både obehagligt och härligt. Uppenbarligen gjorde hon sig inga illusioner i alla fall.

Janne hade trott att han skulle kunna köra direkt till Djupvik men naturen tvingade honom att göra ett nödstopp och då kunde han lika gärna ta en kopp kaffe och en korv på en gång. Han ville ju inte tappa koncentrationen, på en båge är det livsfarligt. Han lät HD:n glida upp vid Shellmacken i Oskarshamn. Här var det ingen tvekan om att han kommit till Småland och att det inte var så lång väg kvar. Den omisskännliga dialekten fullkomligt slog emot honom när expediten undrade om han ville ha ketchup och senap till sin korrv mä brrrö? Större delen av svenska folket uppfattade nog att Håkan Juholt pratade småländska, men om det var så här han låtit i sin ungdom så måste han ha slipat bort nästan alltihop.

Skönt att vägarna i alla fall var torra idag Än så länge var det några timmar kvar innan viltet på allvar skulle börja röra på sig. Småland är lite mer älgrikt än vad som är kul ur trafiksynpunkt, men i gengäld var man inte så hårt drabbade av vildsvin som andra delar av landet. De senare var så lagom lustiga att stöta på ute på asfalten. De hade inte mycket gemensamt med de där tecknade djuren som Obelix glatt tog under armen. Det påstods att det var som att köra rakt in i ett cementblock att krocka med en fullstor galt. Det var en upplevelse Janne mer än gärna avstod från att få veta om den var riktigt beskriven. Okej, upp på hojen igen. Janne kände hur han började stelna efter de många timmarna i samma ställning och så fort man stannade blev det ju väldigt varmt innanför de svarta skinnkläderna. Detta trots att det var en ovanligt sval sommardag. Han var väl medveten om att det var alla tillbehören, inklusive kläderna, som lockade många halvgubbs som han själv att köpa båge. De kunde känna sig lite lagom farliga och tuffa i den anonymitet svart läder och hjälm erbjöd. Och så kunde de låtsas att håret varken var glest eller grått. Själv hade han några år kvar till att känna sig riktigt medelålders och vad var det nu någon av stockholmstidningarna skrivit nyligen? Att sextio var det nya fyrtio. Ganska komiskt att folk bara blev yngre med åren ju äldre den omtalade fyrtiotalistgenerationen blev. Själv var han född 1970 och kände sig faktiskt alldeles lagom vuxen. Och den dåliga marathontiden nu senast var inte ålderns utan vädrets fel. Vad än Britta sa. Herregud, alla som deltog var väl beredda att skriva under på att förhållandena var vidriga. Som mest fyra plusgrader och en blåst som i kastbyarna blev upp emot 18 m/s, allt toppat med iskallt regn. Roligt hade det inte varit där uppe på Västerbron och även om utsikten inte hade dolts av den tappra publiken i regnställ hade man inte kunnat se ett smack av Stockholm. Allt var försvunnet i ett grått, vått töcken. Stundtals var det så illa att några löpare brast ut i närmaste desperata gapskratt. Det var lätt att gripas av galghumorn i det hela när vinden tog i och regelrätt piskade dem med isvattnet. För om man inte skrattade var risken stor att man istället började gråta och det ville väl ingen. Människans reaktioner är bra märkliga. Fast varför ger man sig frivilligt in på något så plågsamt? Kors vad jag blev djup, tänkte han. Undrar vad som lockade fram detta?

Generellt var Janne bra på att hålla sig på ett, kanske inte ytligt, men i alla fall sakligt plan. Grubbla var inte hans grej. Britta sa att det var för att han var alldeles för rädd för att stanna upp och känna efter vad han bar på, där på insidan. Det nekade han naturligtvis alltid till – men som sagt, hon kände ju honom nästan kusligt bra. Undrar vad hon skulle tycka om det han just fått veta? De hade inte haft någon riktig chans att prata om det ännu. Men en viss skillnad skulle det nog bli.

Men tillbaka till den kommande helgen. Det skulle knappast bli något midsommardopp i Kalmarsund detta år i alla fall. Inte ens ungarna kände sig särskilt lockade av den annars så populära badstranden hade Britta berättat i telefon. Det var för kallt. Stranden vid Djupvik var annars väldigt speciell och på något sätt lite gåtfull. Det var något med alla dessa stenar som havet slipat i evigheter. Kanske var det konstrasten mellan den lena ytan och det hårda materialet. Nej, nu längtade han faktiskt efter att vara framme och krama familjen.

Men, va faan… under en hundradels sekund han hans hjärna registrera faran. Ingen älg utan en SUV-liknande bil som körde rakt ut på 70-vägen från en avtagsväg. Sen tänkte Janne inte så mycket mer.

I Djupvik, utanför det klassiskt rödmålade huset stod Britta Hansson och tittade på sina barn som muntert jagade morfar mellan vinbärsbuskarna som kantade gräsmattan.

-Akta så inte morfar får en hjärtattack, ropade hon till dem, mest på skämt.

-Akta dig själv du, replikerade hennes far. Det är kvinnor i din ålder med press på sig både i jobbet och hemmet som är den nya riskgruppen. Själv är jag i mina bästa år och jagar aldrig upp mig, så mig är det ingen fara med.

-Nähej, jag ska komma ihåg det nästa gång du träffat någon inskränkt typ på golfbanan, det där att du aldrig jagar upp dig alltså. Eller nästa gång det är någon enfaldig teaser för en ännu dummare dokusåpa.

Hon kastade en blick på sin mobil. Displayen visade att klockan var halv fyra på eftermiddagen. Då borde Janne dyka upp om ungefär en halvtimme. Konstigt att han inte hört av sig sedan igår. Han brukade ju alltid slå en signal när han närmade sig. Tja, det hade väl sin naturliga förklaring. Det fanns ingen anledning att oroa sig, det fanns det för övrigt sällan enligt Britta. Hon var helt enkelt inte den nervösa typen. Ändå fylldes hon plötsligt en obehaglig känsla som hon inte alls kunde förklara orsaken till. Mitt i den blomstrande idyllen kändes det iskallt för en bråkdel av en sekund. Underligare juniväder hade hon visserligen aldrig upplevt men den där sista kalla ilningen kändes inte som om den berodde på något SMHI kunde registrera.

3

På kontoret, som var praktiskt inhyst i den ombonade villan i Mora, lade Torsten Lidén tillbaka telefonluren i klykan. Viktiga samtal, affärssamtal, kände han sig fortfarande mest bekväm med om han fick föra via sin gamla pålitliga bordstelefon. Peter och Oscar Ceson brukade göra en hel del skoj av detta.

-Du har väl aldrig ens övervägt att byta operatör? sa de.

-Nej, alldeles riktigt, svarade Torsten, utan att låta sitt humör påverkas. Som ni säkert märkt bryts aldrig mina samtal heller p g a dålig kontakt eller sviktande nät.

Det skilde inte många år mellan bröderna Ceson och Torsten, ändå hade det på något sätt alltid känts som om han tillhörde en äldre generation. Han var Ivars man fastän Ivar mycket väl kunnat vara Torstens far också. Åldersmässigt alltså. För övrigt var de inte alls lika. Men medan Oscar och Peter båda, fast på lite olika sätt, ansträngt sig för att hänga med och hålla sig så ungdomliga de på något vis kunnat, kändes det som om Torsten fötts någonstans i övre medelåldern. Det var svårt att föreställa sig barnet eller tonåringen Torsten. Lite märkligt, hade Peter någon gång tänkt. De hade ju växt upp så nära varandra att han borde minnas en mycket ung Torsten. Men på något sätt var det första, tydliga minnet en allvarlig kille som åkte iväg för att läsa juridik och som kom hem till Mora för naturlivets skull. Ett tag hade de faktiskt varit i Uppsala samtidigt och Oscar och Torsten hade gemensamma juristvänner. Torsten var en senig man, en sådan där som känns lite som en stålfjäder i kroppen, typisk terränglöpare. Han hade också varit en hyfsat framgångsrik orienterare en gång i världen. Numera sprang han för att kunna tänka. I alla fall var det så han brukade säga. Att han skulle ha några andra intressen än skogen och affärsjuridiken hade i alla fall undgått bröderna Ceson. Men Peters son Jonas hade vid något tillfälle sagt att Torsten tydligen var en skicklig och framgångsrik skogsägare. Tydligen hade hans svärfar känt till Torsten. Om detta stämde var det inte något Torsten pratade om. Fast det typiska för Torsten var ju att han inte pratade särskilt mycket alls och garanterat aldrig om affärshemligheter.

Torsten var en i ordets egentliga bemärkelse konservativ människa. Han ogillade av princip förändringar. Inte så att han hade något emot moderna hjälpmedel eller tyckte illa om unga människor, inte alls. Men han hade mycket små egna behov av omväxling. Därför bodde han också i den villa utmed älven, som han ärvt av sina föräldrar, och i vilken han också hade sitt kontor. Förutom för de dagliga löprundorna lämnade Torsten ogärna hemmet till vardags, så fast telefoni funkade utmärkt för honom. Han hade en mobil också, men det hade ju inte andra med att göra. Den använde han högst selektivt och om sanningen skulle fram hade han en tendens att glömma ta med den vid de tillfällen då den faktiskt skulle ha varit till nytta.

Men oavsett typ av telefon, så hade han nu fått ett samtal han gärna hade sluppit. Förbannade motorcyklar! Vad var det för fel på folk nuförtiden? Kunde de inte växa upp och ta ansvar. Det var som om de allihop ville leka hela livet, allt skulle vara så kul. Vaddå kul? Man kan väl inte gå genom livet med ett flin, som ett annat fån, heller? Torsten var en vänlig person men han var inte särskilt imponerad av människan som varelse. Kanske var det hans kärlek till naturen och hans ogillande av hur vi kollektivt slösar bort jordens resurser, kanske var det de erfarenheter han fått redan som ung extraknäckande student på häktet som påverkat honom. Oavsett vilket, så hade Torsten en mer positiv inställning till andra livsformer än han hade till folk. Detta hade också lett till att han hade Moras kanske finaste trädgård. Innanför det ganska höga täckande planket mot gatan odlade han växter

Sie haben das Ende dieser Vorschau erreicht. Registrieren Sie sich, um mehr zu lesen!
Seite 1 von 1

Rezensionen

Was die anderen über Fasaden denken

0
0 Bewertungen / 0 Rezensionen
Wie hat es Ihnen gefallen?
Bewertung: 0 von 5 Sternen

Leser-Rezensionen