Genießen Sie von Millionen von eBooks, Hörbüchern, Zeitschriften und mehr - mit einer kostenlosen Testversion

Nur $11.99/Monat nach der Testversion. Jederzeit kündbar.

Doktor Död
Doktor Död
Doktor Död
eBook480 Seiten6 Stunden

Doktor Död

Bewertung: 4 von 5 Sternen

4/5

()

Vorschau lesen

Über dieses E-Book

Eldon Mate kallas Doktor Död eftersom han brukar hjälpa människor ut på "den sista resan”. En kall morgon hittas han själv svårt lemlästad i sin skåpbil, fastspänd vid sin egen uppfinning, dödsmaskinen Humanitron.

Milo Sturgis vid Los Angeles-polisen kallar in sin vän psykologen Alex Delaware för att göra en brottsprofil. Alex känner sig olustig till mods inför uppdraget. Han har nyligen behandlat en flicka vars mor tagit livet av sig, troligen med hjälp av Doktor Död.

Så dyker plötsligt ännu en Doktor Död upp, men den här gången är det en man som inte dödar av barmhärtighet, utan av ren lusta. En dramatisk jakt inleds för att rädda mördarens nästa offer.

En psykologisk thriller som tränger in den mänskliga hjärnans mörkaste vrår.

Jonathan Kellerman har välförtjänt kallats ”mästaren av psykologiska thrillers” och jämförts med storheter som Harlan Coben och David Baldacci. Hans böcker om radarparet Alex Delaware och Milo Sturgis har legat etta på topplistor runt om i världen.
SpracheSvenska
Erscheinungsdatum2. Juli 2020
ISBN9789178295364
Vorschau lesen
Autor

Jonathan Kellerman

Jonathan Kellerman is the #1 New York Times bestselling author of more than thirty bestselling crime novels, including the Alex Delaware series, The Butcher’s Theater, Billy Straight, The Conspiracy Club, Twisted, and True Detectives. With his wife, bestselling novelist Faye Kellerman, he coauthored Double Homicide and Capital Crimes. He is also the author of two children’s books and numerous nonfiction works, including Savage Spawn: Reflections on Violent Children and With Strings Attached: The Art and Beauty of Vintage Guitars. He has won the Goldwyn, Edgar, and Anthony awards and has been nominated for a Shamus Award. 

Ähnlich wie Doktor Död

Titel in dieser Serie (10)

Mehr anzeigen

Ähnliche E-Books

Verwandte Kategorien

Rezensionen für Doktor Död

Bewertung: 4 von 5 Sternen
4/5

1 Bewertung0 Rezensionen

Wie hat es Ihnen gefallen?

Zum Bewerten, tippen

Die Rezension muss mindestens 10 Wörter umfassen

    Buchvorschau

    Doktor Död - Jonathan Kellerman

    Dash

    1

    IRONI KAN VARA EN MUSTIG DESSERT, så när innehållet i skåpbilen offentliggjordes var det många som fick sitt lystmäte. De som trott att Eldon H. Mate var Dödsängeln.

    De som betraktat honom som Barmhärtigheten själv sörjde.

    Jag såg det med andra ögon och hade mina egna bekymmer.

    Mate mördades mycket tidigt en illaluktande, dimmig måndag i september. Inga jordbävningar eller krig hade inträffat före solnedgången, så dödsfallet blev huvudinslag på kvällsnyheterna. Tidningsrubriker i Times och Daily News följde på tisdagen. Tv spolade nyheten inom tjugofyra timmar, men onsdagstidningarna hade var sina sammanfattningar. Sammanlagt fyra dagars uppmärksamhet, vilket är maximum i L.A. om inte liket är en prinsessa eller mördaren har råd med advokater som längtar efter att få en Oscar.

    Det här var inget lättlöst fall; inga öppningar av något slag. Milo hade haft sitt jobb så länge att han inte väntade sig något annat.

    Han hade haft en lätt sommar, hade fått hand om en kvartett underbart dumma mord under juli och augusti – en hustrumisshandel som drivits så långt att den fått ett ohyggligt slut och tre hjärndöda fyllon som skjutit andra alkoholister på smutsiga barer i Westside. Fyra mördare som dröjt sig kvar så länge att de åkt fast. Det bidrog till att hans uppklarandeprocent förblev hög och gjorde det lite – men inte mycket – lättare att vara den ende öppet homosexuelle polismannen vid Los Angeles-polisen.

    Förstod att det var dags nu, sa han. Det var söndagen efter mordet när han ringde hem till mig. Mates lik hade varit kallt i sex dagar och pressen hade dragit vidare.

    Det passade Milo bra. Liksom alla konstnärer behövde han arbetsro. Han hade spelat sin roll genom att inte ge pressen något att jobba med. På order från höjdarna. En sak var han och höjdarna i alla fall överens om: reportrar var nästan alltid fienden.

    Det som tidningarna hade tryckt hade man kramat ut ur klipparkiv, de oundvikliga etiska debatterna, gamla foton, gamla citat. Utöver att Mate hade blivit upphängd i sin egen dödsmaskin hade endast några ytterst knapphändiga detaljer släppts ut:

    Skåpbil, parkerad i en avlägset belägen del av Mulholland Drive, upptäckt av några fotvandrare strax efter gryningen.

    DOKTOR DÖD MÖRDAD.

    Jag visste mer eftersom Milo berättat.

    Samtalet kom klockan åtta på kvällen, just när Robin och jag hade ätit middag. Jag var på väg ut för att rasta Spike, vår lilla franska bulldogg. Jycken och jag såg båda fram emot en kvällspromenad i dalgången. Spike älskade mörkret, eftersom ljud av små kilande fötter gjorde att han kunde låtsas att han var en riktig jakthund. Jag tyckte om att komma ut, eftersom jag arbetade med människor hela dagarna och lite avskildhet var alltid välkommet.

    Robin svarade i telefonen, hon hann få tag i mig i tid, och det slutade med att hon fick gå ut med hunden, medan jag återvände till mitt arbetsrum.

    Har du hand om Mate? sa jag, förvånad över att han inte berättat något tidigare. Jag kände mig plötsligt irriterad, eftersom detta gjorde min vecka komplicerad på ett helt annat sätt.

    Vem annars tror du får en sådan ära?

    Jag skrattade tyst, kände hur jag blev spänd kring axlarna och halsen. Så fort jag hade hört talas om Mate hade jag blivit orolig. Funderat en lång stund och slutligen ringt ett samtal, men ingen hade ringt tillbaka. Jag hade lämnat saken därhän, därför att det inte funnits något bra skäl att inte göra det. Det angick faktiskt inte mig. Nu när Milo var inblandad, hade allt detta förändrats.

    Jag behöll min oro för mig själv. Hans samtal hade inget med mitt problem att göra. Det var en ren tillfällighet – en sådan där otäck liten överlappande grej. Eller också finns det faktiskt bara hundra människor i världen.

    Hans skäl för att höra av sig var enkelt: därför att det rörde sig om ett fall med tillräcklig psykopatologi för att han potentiellt skulle kunna ha användning av mig.

    Dessutom var jag hans vän, en av de få som fanns kvar som han kunde anförtro sig åt.

    Det där med psykopatologin var okej för min del. Det var vänskapsbiten som bekymrade mig. Saker som jag visste men inte berättade för honom. Som jag inte kunde berätta.

    2

    JAG GICK MED PÅ ATT TRÄFFA HONOM på brottsplatsen kvart i åtta på morgonen nästa måndag. När han befinner sig på Västra L.A.:s polisstation, brukar vi åka tillsammans, men han hade ett möte inbokat nere i city på Parker Center kvart över sex, så jag körde själv.

    Har du haft morgonbön? sa jag. Mjölkat koma med grabbarna i kostym?

    Snarare städat i stallet medan grabbarna i kostym satt betyg på min prestation. Måste leta reda på en ren slips.

    Var det Mate man pratade om?

    Vem annars. De kräver att få veta varför jag inte fått fram något än, jag nickar mycket och säger, ’Ja, sir, ja, sir’ och lufsar iväg.

    Mate hade blivit dödad ganska nära mitt hem och jag gav mig iväg halv åtta. Den första delen av färden gick tio minuter norrut på Beverly Glen och Sevillen susade fram i rätt så hygglig fart, eftersom jag körde mot trafiken utan att låtsas om alla arga miner från pendlare som satt innestängda i de södergående filerna.

    Ekonomisk återhämtning och sedvanligt mygel hade lett till ständiga vägarbeten i Los Angeles och resultatet av detta var en helvetisk trafik. Den här månaden pågick det längst ner i dalgången: karlar i orange västar som höll på att lägga ut nya dräneringsrör precis innan nästa torkperiod skulle börja och arbetsfördelningen var den vanliga när det handlade om kommunalarbetare: en kille som jobbade för var femte som stod och tittade på. Jag kände mig som en rojalist före Bastiljen där jag susade förbi kön av Porschar och Jaguarer, som var tvungna att stå där med motorn på tomgång bland gamla rishögar och pickuplastbilar. Demokrati genom förtryck, alla tvingade till kofångarnära intimitet.

    På Mulholland tog jag av åt vänster och körde sex och en halv kilometer västerut, förbi lätt jordbävningsdrabbade drömhus och tomma tomter som skvallrade om att det inte stod alla fritt att vara optimistiska. Vägen slingrade sig fram genom ogräs, buskar, ungträd och annan tändved, svängde tvärt uppåt, och marken runtomkring blev hårdpackad och ockrafärgad då asfalten fortsatte österut och bytte namn till Encino Hills Drive.

    Här uppe, ovanför staden, hade Mulholland blivit en grusväg. Jag hade fotvandrat här som doktorand och blivit stormförtjust när jag sett hornprydda bockar, rävar, falkar och kippat efter andan då jag upptäckt svaga rörelser i det höga gräset, som kunde ha åstadkommits av pumor. Men det var åratal sedan och den plötsliga övergången från landsväg till kostig kom som en överraskning. Jag tvärbromsade, svängde ut på berget och parkerade nedanför platån av gulblek jord.

    Milo var redan där, hans kopparfärgade civila polisbil stod framför en varningsskylt som kommunen satt upp: elva kilometer av inte färdigställd väg följde, inga fordon var tillåtna. En låst grind skvallrade om att bilister från Los Angeles inte gick att lita på.

    Han hissade upp byxorna, kom framklivande och tog min hand mellan båda sina jättenävar.

    Alex.

    Store man.

    Han var klädd i en grön tweedkavaj som såg luddig ut, bruna twillsbyxor, vit skjorta som kragen snott sig på och en snörslips med ett stort, vanskapt turkosfärgat spänne. Slipsen såg ut som någon sorts turistskräp. En ny modeförklaring; jag visste att han tagit på den för att jävlas med höjdarna vid morgonens möte.

    Har du blivit cowboy?

    Min Georgia O’Keeffe-period.

    Snyggt.

    Han gav till ett lågt, mullrande skratt, strök en lock svart hår ur pannan och kastade en kisande blick åt höger. Fokuserade på en fläck som sa mig exakt var man hittat skåpbilen.

    Inte intill grusvägen, där oklippta virginiaekar skulle ha utgjort ett skydd mot insyn. Utan här, vid avfarten, helt öppet.

    Inga försök att dölja det, sa jag.

    Han ryckte på axlarna och körde ner händerna i fickorna. Han såg trött och urlakad ut, utsliten av våld och byråkratiskt tjafs.

    Eller kanske berodde det bara på årstiden. September kan vara en erbarmlig månad i Los Angeles, kvävande het eller råkall, skuggad av ett skikt marina föroreningar som förvandlar staden till en hög med smutstvätt. När septembermorgnar börjar trist, blir de till sotiga eftermiddagar och kväljande nätter. Ibland tittar lite blått fram mellan molnen i en nanosekund. Ibland svettas himlen och ett duggregn som från ett läckande tak glaserar vindrutorna. Under de senaste åren har experter från trakten skyllt det på El Niño, men jag har inget minne av att det någonsin varit annorlunda.

    Septemberljuset är dåligt för hyn. Milos behövde ingen ytterligare erosion. Det grå morgonljuset gjorde honom bara ännu blekare och fick koppärren på hans kinder och hals att bli djupare. De vita polisongerna nedanför det alltjämt tjocka svarta håret färgade hans tinningar zebrarandiga. Han hade börjat dricka måttligt igen och hans vikt hade stabiliserats – han vägde antagligen strax under hundra – och många av kilona satt runt midjan. Hans ben var fortfarande ett par magra styltor som innefattade en stor del av hans etthundraåttiosju centimeter långa lekamen. Hans dubbelhakor, vilka som alltid var monumentala, hade gett vika i kanterna. Vi var ungefär lika gamla – han var nio månader äldre – så jag antog att mitt käkparti också hade kapitulerat en aning. Jag tillbringade inte så mycket tid framför spegeln.

    Han gick fram till mordplatsen och jag följde efter. Otydliga däckspår syntes i den gula jorden. Intill låg en bit av ett gult avspärrningsband, smutsigt och orörligt. Det hade varit vindstilla i en vecka, inget hade rört sig.

    Vi tog avgjutningar av spåren, sa han med en gest mot dem. Inte för att det nu betyder något. Vi vet var skåpbilen kom ifrån. En hyrbil. Avis kontor i Tarzana. En brun Ford Econoline med stort trevligt lastutrymme. Mate hyrde den förra fredagen, så han fick weekendrabatt.

    Hade han tänkt ge sig ut på ett nytt barmhärtighetsuppdrag? sa jag.

    Det är det han använder skåpbilar till. Men än så länge har ingen trätt fram och påstått att Mate inte dykt upp som planerat.

    Det förvånar mig att bolagen fortfarande hyr ut åt honom.

    Det gör de antagligen inte. Papperen var utfärdade för någon annan. En kvinna vid namn Alice Zoghbie, ordförande för Sokratesklubben – en dödshjälpsorganisation med högkvarter i Glendale. Hon är utomlands på någon sorts humanistkonvent i Amsterdam – åkte i lördags.

    Så hon hyrde skåpbilen och stack nästa dag? sa jag.

    Tydligen. Ringde till hennes hem, som också fungerar som Sokrates kontor, men kom bara fram till en röstbrevlåda. Sa åt Glendalepolisen att fara dit. Ingen hemma. Enligt telefonsvararen kommer hon tillbaka om en vecka. Hon står på min väntelista. Han knackade till fickan där hans anteckningsblock låg.

    Jag undrar varför Mate aldrig köpte en skåpbil, sa jag.

    Av vad jag har sett hittills, så måste han ha varit snål. Jag letade igenom hans lägenhet dagen efter mordet och där fanns inte mycket av livets bekvämligheter. Hans egen bil är en gammal Cheva som sett sina bästa dagar. Innan han skaffade bil använde han sig av billiga motell.

    Jag nickade. Lik kvarlämnade på sängen som städpersonalen hittade nästa morgon. Alltför många chockskadade rumsstäderskor gav honom dålig publicitet. Jag såg honom försvara sig på tv en gång. Han sa att Kristus hade fötts i ett stall fullt med getdynga, så miljön spelade ingen roll. Men det gör den, eller hur?

    Han såg på mig. Har du följt Mates karriär?

    Det behövdes inte, sa jag lugnt. Han var inte precis mediaskygg. Några spår av andra bilar i närheten?

    Han skakade på huvudet.

    Så du undrar om mördaren for upp hit tillsammans med Mate, sa jag.

    "Eller parkerade längre ner på vägen än vi kollat. Eller inte lämnade några spår – sådant händer ofta, du vet hur sällan kriminaltekniska grejer verkligen hjälper. Ingen har rapporterat att de sett några andra fordon. Men ingen lade märke till den satans skåpbilen heller, och den stod här i timmar."

    Skoavtryck då?

    Bara från dem som hittade skåpbilen.

    Ungefär hur dags dog han? sa jag.

    Mellan ett och fyra på natten. Han drog upp ärmen en bit och såg på sin Timex. Urtavlan var repig och överdragen av en tunn hinna. Mate upptäcktes strax efter soluppgången – runt kvart över sex.

    Det stod i tidningarna att de som hittade honom var fotvandrare, sa jag. De måste verkligen ha varit uppe med tuppen.

    Ett par yuppies som var ute med hunden, de tog en stärkande promenad upp från The Valley innan de for till kontoret. De skulle just till att svänga in på grusvägen när de fick se skåpbilen.

    Några andra förbipasserande? Jag pekade nerför backen mot Encino Hills Drive. Jag minns att man höll på att bygga ett bostadsområde här på den tiden när jag brukade komma upp hit. Vid det här laget bor det antagligen ganska mycket folk här. Så där dags tycker man att det borde ha kört förbi en eller annan bil.

    Ja, nog bor det folk här allt, sa han. Och dyrt är det också. De rika sover antagligen länge om morgnarna.

    En del av de rika arbetar faktiskt. Till exempel en mäklare som gått upp tidigt för att kolla marknadsläget, en kirurg på väg till en operation.

    Det är möjligt att någon kan ha kört förbi och sett något, men i så fall talar de tyst om det. Vi kammade noll när vi knackade dörr här i området. Hur många bilar har du sett medan vi stått här?

    Vägen hade legat helt tyst.

    Jag kom hit tio minuter före dig, sa han. En lastbil. Punkt och slut. En trädgårdsmästare. Och även om någon verkligen körde förbi, fanns det ingen anledning till att han skulle se skåpbilen. Det finns inga gatlyktor, så innan solen gick upp måste det ha varit kolsvart här. Och om någon råkade få syn på den, tänkte han kanske inte närmare på det och brydde sig än mindre om att stanna. Det pågick något kommunalt anläggningsarbete här uppe till för någon månad sedan, någon sorts dräneringsjobb. CalTrans lämnade lastbilar kvar över natten hela tiden. Ännu ett parkerat fordon skulle inte vara särskilt iögonenfallande.

    Så pass i alla fall att yuppisarna såg den, sa jag.

    Att deras hund såg den. En sådan där pigg retriever. De hade tänkt gå förbi skåpbilen, men hunden fortsatte att nosa omkring och skälla och ville inte lämna den ifred. Till slut tittade de in. Det blev inte så mycket med den stärkande promenaden. En sådan grej kan få en att avstå från motion under lång tid.

    Är det dåligt?

    "Inte precis vad jag skulle vilja ha som aerobicstimulans. Doktor Mate var fastspänd vid sin egen maskin."

    Humanitron, sa jag. Mates namn på sin dödshjälpsapparat. Tyst hädanfärd för lyckliga resenärer.

    Milo log lite snett, det var svårt att förstå vad leendet betydde. När man hör talas om den där grejen och alla människor som han använt den på, tror man att det är någons sorts högteknologisk mackapär. Men det är rena skrotet, Alex. Ser ut som någon misslyckad grunka på en teknikmässa för högstadieelever. Skruvar som inte passar ihop, alldeles vinglig. Som om Mate satt ihop den av reservdelar.

    Den fungerade, sa jag.

    O ja. Den fungerade fint. Femtio gånger. Och det är ett bra ställe att börja på, eller hur? Femtio familjer. Någon av dem kanske inte gillade Mates typ av resebyrå. Här handlar det potentiellt om hundratals misstänkta. Problemet är att vi har haft svårt att få tag i dem. Verkar som att massor av Mates utvalda kom från andra delstater – så det blir inte så lätt att hitta överlevande. Kåren har lånat mig två nyutexaminerade kriminalassistenter som ska hjälpa till med ringandet och annat hundgöra. Hittills har folk inte velat prata med dem om gamle Eldon, och de få som trodde att killen var ett helgon – Mormors läkare såg bara på hur hon vred sig i plågor och ville inte göra ett sabla dugg. Doktor Mate var den ende som var villig att hjälpa.’ Säger de så för att skaffa sig själva alibi, eller tror de verkligen på det? Jag skulle behöva träffa allesammans öga mot öga och kanske ha dig med som psykoanalyserar dem, och hittills har man bara nått dem per telefon. Vi får arbeta oss igenom listan.

    Fastspänd vid maskinen, sa jag. Varför tror du att det handlar om mord? Det kanske var frivilligt. Mate kanske bestämde sig för att det var dags för honom att lämna jordelivet och pröva på sin egen medicin.

    "Vänta, det kommer mer. Han satt alltså upphängd – med en droppflaska kopplad till varje arm, den ena fylld med det lugnande medel som han använder – tiopental – den andra med kaliumklorid för att framkalla en hjärtattack. Och tummen vilade mot den här lilla snubbeltrådsgrunkan som får vätskorna att börja rinna. Coronern sa att kaliumkloriden hade verkat i minst ett par minuter, så Mate skulle ha dött av det, om han inte varit död innan. Men det var han. Apparaten var bara för syns skull, Alex. Det som dödade honom var inget barmhärtighetsmord: han blev slagen i huvudet så hårt att skallen sprack och det förorsakade en hjärnblödning, sedan sprättade någon upp honom, och det ganska så osnyggt. ’Förblödning orsakad av omfattande genital stympning’."

    Blev han kastrerad? sa jag.

    Inte bara det. Han förblödde också. Coronern säger att såret på huvudet var en rad kolonnliknande fördjupningar, vilket betyder att de var av en pipas längd ungefär. De skulle ha orsakat allvarliga skador om Mate hade levat – kanske till och med dödat honom. Men de var inte omedelbart livshotande. Bakre delen av skåpbilen var nersölad med blod och det har stänkt omkring så mycket att det måste komma från en artär, vilket betyder att Mates hjärta pumpade på när mördaren gav sig på honom.

    Han gned sig i ansiktet. Han blev dissekerad, Alex.

    Herregud, sa jag.

    Och han hade en del andra sår också. Åtta stycken djupa hugg. I buken, skrevet och låren. Fyrkantiga, som om mördaren velat lattja lite.

    Stolt över sig själv, sa jag.

    Han tog fram anteckningsblocket men skrev inget.

    Några andra sår? sa jag.

    Bara några ytliga som coronern säger antagligen var oavsiktliga – när han sluntit med knivbladet. Allt detta blod måste ha gjort det till ett halt jobb. Vapnet var mycket vasst med bara en egg – en skalpell eller en rakkniv, antagligen med sax som reserv.

    Narkos, skalpell, sax, sa jag. Kirurgi. Mördaren måste ha blivit helt dränkt. Inget blod utanför skåpbilen?

    Inte minsta fläck. Det såg ut som om marken var rensopad. Den här killen var extremt försiktig. Det handlar om våtarbete på ett begränsat utrymme mitt i natten. Han måste ha använt något slags ficklampa. Framsätet var också fullt av blod, speciellt passagerarsätet. Jag tror att mördaren gjorde det han skulle, klev ur bilen, steg in igen på passagerarsidan – det är lättare än på förarsidan, eftersom det inte sitter någon ratt i vägen där. Det var där han gjorde sig av med det mesta av blodet. Sedan klev han ur igen, klädde av sig naken, torkade av sig resten av blodet och stuvade undan de nersölade kläderna, antagligen i plastpåsar. Kanske samma påsar som han haft med sig rena ombyteskläder i. Han tog på sig sin nya svid, kollade om det fanns några spår kvar, sopade rent runt skåpbilen och stack därifrån.

    Naken, fullt synlig från vägen, sa jag. Det kunde vara riskfyllt även i mörkret, eftersom han måste ha använt en ficklampa för att kolla hur han själv och marken såg ut. Efter att han använt ficklampan när han hållit på inne i skåpbilen också. Någon kan ha kört förbi, sett den lysa genom skåpbilsfönstren, gått fram och kollat eller rapporterat det.

    Ljuset i skåpbilen var kanske inte något större problem. Det fanns tjocka pappskivor i rätt storlek för fönstren på förarsidan. De var också strimmiga av artärblod, så de måste ha använts under uppsprättningen. Papp är precis en sådan hemmagjord grej som Mate skulle ha använt i stället för gardiner, så jag slår vad om att doktor Död själv hade dem med sig. Trodde väl att han skulle få spänna fast någon, inte att han själv skulle bli fastspänd. Samma sak med madrassen som han låg på. Jag tror att Mate kom hit redo att spela Dödsängel för femtioförsta gången och att någon sa: ’Kull, nu är det din tur’.

    Mördaren använde pappskivorna och tog sedan bort dem från fönstren, sa jag. Han ville att kroppen skulle bli upptäckt. Ville visa upp vad han gjort, precis som med de geometriska såren – som att han lämnade skåpbilen fullt synlig. Titta vad jag har gjort. Titta vem jag gjorde det med.

    Han stirrade sammanbiten och utmattad ner på marken. Jag såg överfallet framför mig. En våldsam blixtattack, följt av en noga genomtänkt kirurgisk operation intill en kolsvart väg. Mördaren hade varit tyst och spänd och skapat en improviserad operationssal i skåpbilens trånga lastutrymme. Hade valt det här stället, eftersom han vetat att få bilar körde förbi. Arbetat snabbt och effektivt, tagit sig tid att göra det som han kommit för – det som han fantiserat om.

    Tagit sig tid att koppla till två droppflaskor. Placerat Mates finger på avtryckaren.

    Badat i blod men ändå lyckats komma undan utan att lämna efter sig minsta lilla röda fläck. Sopat på marken... jag har aldrig varit med om något mer överlagt.

    Hur låg kroppen?

    På rygg, med huvudet nära framsätet.

    På madrassen som han haft med sig, sa jag. Mate gör i ordning skåpbilen, mördaren använder den. Tala om personlig maktdemonstration.

    Han funderade på detta en lång stund. "En sak måste vi hålla tyst med: mördaren lämnade en lapp. Ett vanligt vitt papper, storlek tjugo gånger tjugofem, fäst vid Mates bröst. Fastspikat vid bröstbenet, faktiskt, med en kraftig spik av rostfritt stål. Med datautskriftstext: Lycklig resa, din sjuka jävel."

    Ett ljud från ett fordon fick oss båda att vända oss om. En bil dök upp västerifrån på kullen som ledde ner till Encino Hills. En stor vit Mercedes. Den medelålders kvinnan bakom ratten körde i sextio kilometer i timmen, samtidigt som hon bättrade på makeupen, och hon susade bara förbi utan en blick åt vårt håll.

    Lycklig resa, sa jag. Mates eufemism. Det luktar hån lång väg, Milo. Vilket också kan vara anledningen till att mördaren slog Mate medvetslös innan han sprättade upp honom. Han arrangerade ett skådespel i två akter som en parodi på Mates teknik. Söv först och döda sedan. En smäll i skallen i stället för tiopental. En brutal travesti på Mates ritual.

    Han blinkade. Morgondunklet fick hans bladgröna ögon att se mörkare ut, förvandlade dem till ett par cocktailoliver. "Menar du att den här killen leker doktor? Eller hatar han doktorer? Vill han göra någon sorts filosofiskt uttalande?"

    Han kan ha lämnat lappen för att du ska tro att han gett sig på Mate av filosofiska skäl. Han kanske till och med försöker säga sig själv att det var därför han gjorde det. Men det tror jag knappast. Visst finns det massor av människor som inte gillar det som Mate gjorde. Jag kan till och med tänka mig att någon fanatiker skulle kunna slänga iväg ett skott mot honom eller försöka spränga honom i luften. Men det som du just beskrivit går betydligt djupare än en åsiktsskillnad. Den här killen njöt av vad han gjorde. Han iscensatte alltsammans, lattjade och spelade upp en dödspjäs. Och med den här nivån av brutalitet och beräkning skulle det inte förvåna mig om han gjort det tidigare.

    Om han har det, är det första gången som han skrutit så här med det. Jag ringde VICAP, det finns inget i deras arkiv som liknar det här. Agenten jag talade med sa att det hade element både av organiserade och oorganiserade seriemord, tackar så mycket.

    Du sa att amputationen var klumpigt gjord, sa jag.

    Det var vad coronern tyckte.

    Så vår man har kanske läkarambitioner. Någon med ett horn i sidan till läkarvärlden, till exempel någon som inte klarat av läkarutbildningen och vill visa världen hur duktig han är.

    Kanske det, sa han. Men Mate var en riktig läkare och han var ingen mästare inom sitt yrke. Förra året tog han en lever från en av sina resenärer och lämnade den vid Countysjukhuset. Inpackad med is i en kylväska. Inte för att någon nu skulle velat ha den, om de känt till var den kom ifrån, men levern var bara skit. Mate hade tagit ut den helt fel, med sönderhackade blodkärl, allt var en enda sörja.

    Läkare som inte opererar så ofta glömmer lätt det lilla de lärt sig under utbildningen, sa jag. Mate tillbringade större delen av sitt yrkesliv som byråkrat, hoppade från den ena administrativa befattningen till den andra. När hände det här med levern? Det har jag aldrig hört något om.

    I december förra året. Du har aldrig hört talas om det, eftersom det aldrig offentliggjordes. För vem skulle väl vilja sprida ut något sådant? Inte Mate, för han var ju bara en pajas, men inte åklagarmyndigheten heller. De hade ingen lust att ställa Mate inför rätta, de hade tröttnat på att ge honom gratis publicitet. Jag kom på det, därför att domaren som obducerade Mate hade sett papperen om leverhistorien och hört folk prata om det på bårhuset.

    Jag berömde kanske inte mördaren tillräckligt, sa jag. Om man tänker på hur trångt och mörkt det var och därtill lägger tidspressen också, kan det inte ha varit lätt. De där småsåren var kanske inte enda gången som han slant med kniven. Om han skar sig, kan det ha funnits kvar lite av hans egna utsöndringar också.

    Det har vi redan tänkt på. Labbråttorna har finkammat varenda kvadratcentimeter av den där skåpbilen, men det enda blod de hittat hittills är Mates. 0-positivt.

    Det enda vanliga hos honom. Jag tänkte på den gången då jag sett Eldon Mate på tv. Eftersom jag hade följt hans karriär, hade jag sett på en presskonferens efter en resa. Dödsdoktorn hade lämnat en kvinnas – nästan allesammans var kvinnor – stelnande lik på ett motell nära city och sedan dykt upp hos åklagaren för att informera myndigheterna. Min tolkning: för att skryta. Mannen hade sett glädjestrålande ut. Det var då som en reporter hade frågat varför han använde sig av så billiga motell. Mate hade blivit likblek och hävt ut sig det där om Jesus.

    Trots att han drivit med dem offentligt, hade åklagarmyndigheten inte gjort något åt dödsfallet, eftersom fem frikännanden hade visat att det inte var särskilt lyckat att försöka få Mate åtalad. Mates triumferande kändes bara irriterande. Han hade uppträtt skadeglatt som ett bortskämt barn.

    En liten klotrund, skallig man i sextioårsåldern med snipigt ansikte och hög, genomträngande röst likt en småbyråkrat som drev med rättssystemet som inte kunde komma åt honom och gick till angrepp mot dem som var slavar under hycklareden. Hade proklamerat sin seger med osammanhängande meningar förstärkta med svårfattliga ord (Mitt partnerskap med mina resenärer har varit ett typexempel på ömsesidig fruktsättning). Avbrutit sig bara för att snörpa på sina tunna läppar, som när de inte rörde sig, verkade vara på vippen att spotta. Mikrofoner som kördes upp i ansiktet på honom fick honom bara att le. Han hade hetsig blick och en tendens att skrika. Hans pladdriga svada hade fått mig att tänka på en vaudeville.

    Ja, han var en egenartad person, eller hur? sa Milo. Jag tyckte alltid att han, när man skalade bort allt medicinskt-juridiskt skitsnack, bara var en mordisk knäppskalle med läkarexamen. Nu har han fallit offer för en psykopat.

    Och det fick dig att tänka på mig, sa jag.

    Vem annars? sa han. Lägg därtill det faktum att jag en vecka senare inte har kommit en bit längre. Eventuella djupa beteendevetenskapliga insikter skulle vara välkomna, doktorn.

    Bara hånvinklingen hittills, sa jag. En mördare som är ute efter ära, en okontrollerad fåfänga.

    Låter som Mate själv.

    Desto större anledning att göra sig av med Mate. Tänk efter: om du var en frustrerad förlorartyp som såg dig själv som ett geni och ville spela Gud offentligt, vad vore väl i så fall bättre än att göra sig av med Dödsängeln? Du har säkert rätt i att det rör sig om en resa som gått snett. Om mördaren hade stämt träff med Mate, kanske Mate hade antecknat det någonstans.

    Det fanns inga anteckningar i hans lägenhet, sa Milo. Inga papper som rörde arbetet över huvud taget. Antagligen överlät han allt skrivbordsjobb åt sin advokat, Roy Haiselden. Talför kille, man skulle tro att käften skulle gå i ett på honom nu, men icke. Han är också försvunnen.

    Haiselden hade varit med vid Mates presskonferens. Storväxt karl i femtiårsåldern med rödblommig hy och en alltför buskig kastanjebrun tupé. Är han också i Amsterdam? sa jag. Ännu en humanist?

    Vet inte var han finns än, bara att han inte svarar i telefon... Ja, alla är humanister. Vår mördare tycker antagligen att han är humanist också.

    Nej, det tror jag inte, sa jag. Jag tror han gillar att vara ond.

    Ännu en bil körde förbi. En grå Toyota Cressida. Ännu en kvinnlig förare, den här gången en tonårsflicka. Återigen utan att kasta en blick åt vårt håll.

    Jag förstår vad du menar, sa jag. Perfekt ställe för ett nattmord. Och för en liten resa också, så kanske var det Mate som valt det. Och efter all publicitet om taskiga miljöer, kanske han bestämt sig för att välja en naturskön sådan – en hädanfärd på en rofylld plats. I så fall gjorde han mördarens jobb lättare. Eller också hade mördaren valt platsen och Mate godkänt den. En mördare som känner till trakten – kanske till och med någon som bor på gångavstånd – det skulle förklara avsaknaden av däcksspår. Det skulle också vara en kick – att mörda någon så nära sitt hem och klara sig undan upptäckt. I vilket fall som helst skulle samstämmigheten mellan hans och Mates mål varit rolig för honom.

    Ja, sa Milo utan entusiasm. Jag får låta mina kriminalassistenter knacka dörr i området och se om de hittar några psykopater med tidigare brott på meritlistan. Han kastade en ny blick på klockan. Alex, om mördaren stämde träff med Mate genom att låtsas vara dödssjuk, betyder det att det handlar om teater på en annan nivå: någon som är så god skådespelare att han lyckats övertyga Mate om att han var döende.

    Inte nödvändigtvis, sa jag. Mate hade släppt efter på kraven. När han började, insisterade han på att man måste lida av en obotlig sjukdom. Men på sista tiden har han talat om att alla har rätt till en värdig död.

    Ingen formell diagnos behövdes alltså. Mitt ansikte var uttryckslöst.

    Kanske inte tillräckligt uttryckslöst. Milo stirrade på mig. Vad är det?

    För mycket blod så här tidigt på morgonen.

    Å, sa han. Ibland glömmer jag att du är en vanlig civilist. Då antar jag att du inte vill se korten från brottsplatsen.

    Tillför de någonting?

    Inte för mig, men ...

    Okej.

    Han hämtade det madrasserade kuvertet från bilen. Det här är kopior – originalen finns på stationen.

    Oordnade foton i färg, alltför mycket färg på skåpbilens inre, tagna ur alla tänkbara vinklar. Eldon Mates kropp såg patetisk och liten ut som död. Hans runda, vita ansikte såg slött och slappt ut, fånigt överraskat. Alla mordoffer som jag sett hade haft den minen. Inför döden är vi alla lika.

    Fotoblixten hade gjort blodstänken grönaktiga längst ut i kanterna. Allt blodet fick bilden att se ut som en dålig abstrakt målning. All Mates självbelåtenhet var borta. Humanitronen bakom honom. Fotot reducerade hans maskin till några böjda metallspjälor, som såg äckligt spröda ut, likt en kobraunge. Från överkanten dinglade de bägge droppflaskorna, också översköljda av blod.

    Bara ännu en obscenitet, ett människoliv som gått till spillo. Jag vande mig aldrig vid det. Varje gång som jag träffade på det, önskade jag att jag kunnat tro på själens odödlighet.

    Bland korten från mordplatsen fanns också några kort på den bruna Econolinen, både från nära och långt håll. Hyrfirmans dekal i bakrutan syntes tydligt. Inga försök hade gjorts att dölja nummerplåtarna. Bilens front såg så vanlig ut...

    Intressant.

    Vad då? sa Milo.

    Bilen hade backats in, inte körts in med kylaren före. Jag räckte honom en bild. Han studerade den men sa inget.

    Det måste ha varit rätt besvärligt att vända, sa jag. Enda skälet jag kan tänka mig varför han gjort det, är att det skulle göra det lättare att fly från platsen. Det var antagligen inte mördarens beslut. Han visste att skåpbilen inte skulle därifrån. Fast jag antar att han kanske övervägt möjligheten, att han kunde bli avbruten och tvungen att ge sig av i en hast ... Nej, när de kom dit, var det Mate som hade kommandot. Eller trodde i alla fall att han hade det. Han befann sig både bokstavligen och psykologiskt i förarsätet. Kanske kände han att något inte var riktigt som det skulle.

    Det hindrade honom inte att genomföra det.

    Det kan hända att han bortsåg från dessa reservationer, eftersom han också tyckte om att leva lite farligt. Skåpbilar, motell och att smyga omkring nattetid säger mig att han fick en kick av hela hemlighetsmakeriet.

    Jag räckte honom resten av fotona och han stoppade tillbaka dem i kuvertet.

    Allt detta blod, sa jag. Svårt att föreställa sig att det inte fanns ett enda avtryck någonstans.

    Massor av släta ytor inuti skåpbilen. Coronern hittade faktiskt fläckar, små fingerfärgsvirvlar, han säger att det kan betyda att mördaren använt gummihandskar. Vi fann en öppnad kartong i framsätet. Mate var ett drömoffer, som själv tagit med sig alla tillbehör till den stora avslutningsfesten. Han såg på sitt armbandsur igen.

    Om mördaren hade tillgång till kirurgisk utrustning, kunde han även ha tagit med tvättsvampar – nya och fina med god uppsugningsförmåga, perfekta att städa efter sig med. Några spår av svampfibrer i skåpbilen?

    Han skakade på huvudet.

    Vad hittade ni mer för sjukvårdsutrustning? sa jag.

    En tom injektionsspruta, tiopentalen och kaliumkloriden, bomullstoppar indränkta med alkohol – också en märklig grej, eller hur? Man tänker döda någon, men ändå tar man sig tid att tvätta av dem med alkohol för att förhindra infektion?

    Så gör de på San Quentin när de avrättar folk. Det kanske får dem att känna sig som sjukvårdsproffs. Mördaren skulle ha gillat att känna sig legitim. Fanns det någon väska till all den där utrustningen?

    Nej, inget sådant.

    Ingen väska av något slag?

    Nej.

    Det måste ha funnits någon sorts väska, sa jag. Även om uttustningen var Mates, kan han inte ha haft allt liggande löst i skåpbilen. Mate hade mist sin läkarlicens, men han betraktade sig fortfarande som läkare och läkare har svarta väskor. Även om han var för snål för att investera i en av läder utan använde en papperskasse eller liknande, borde man ha hittat den. Varför skulle mördaren lämna kvar Humanitronen och allting annat och ta med sig väskan?

    Döda doktorn och stjäla hans väska?

    Ta över doktorns praktik.

    Så han vill bli doktor Död?

    Låter vettigt, eller hur? Han har mördat Mate, men kan inte framträda öppet och börja ta hand om dödssjuka människor. Men han kan ha något annat i kikaren.

    Milo strök sig ilsket över ansiktet, som om han tvättade sig utan vatten. Flera avrättningar?

    Det är bara en teori, sa jag.

    Milo blickade upp mot den grå himlen, klappade till sig på benet med kuvertet med mordbilderna igen och bet sig

    Gefällt Ihnen die Vorschau?
    Seite 1 von 1