Genießen Sie von Millionen von eBooks, Hörbüchern, Zeitschriften und mehr - mit einer kostenlosen Testversion

Nur $11.99/Monat nach der Testversion. Jederzeit kündbar.

Stockholm Octavo
Stockholm Octavo
Stockholm Octavo
eBook531 Seiten7 Stunden

Stockholm Octavo

Bewertung: 0 von 5 Sternen

()

Vorschau lesen

Über dieses E-Book

Stockholm 1791. Revolutionens vindar drar genom Europa och även i Sverige börjar Gustav III:s makt att ifrågasättas.

Emil Larsson är nöjd med att tillbringa sina dagar med att dricka och spela kort till den dag han inser att hans fortsatta yrkeskarriär som tulltjänsteman är beroende av att han hittar en kvinna att gifta sig med.

Hans vän fru Sparf, ägare till ett exklusivt spelhus och spådam, med både Gustav III och hans bror Karl som klienter, hjälper Emil genom att lägga en octavo åt honom – en kortspådom som visar honom vilka åtta personer i hans närhet som kommer att förvandla hans drömmar till verklighet.

Full av förhoppning börjar Emil leta bland arbetare och adel efter sina nya vänner. Men föga kan han ana att det som till en början var en oskyldig lek så småningom kommer att leda honom till en annan mycket mäktigare profetia – Stockholm octavo! Och innan Emil hinner förstå hur allt gått till finner han sig högst involverad i de mordiska intrigerna kring Gustav III.
SpracheSvenska
Erscheinungsdatum9. Sept. 2020
ISBN9789178297948
Vorschau lesen
Autor

Karen Engelmann

Karen Engelmann lived and worked in Sweden for eight years. She has an MFA from Goddard College in Vermont. She lives in Dobbs Ferry, New York.

Rezensionen für Stockholm Octavo

Bewertung: 0 von 5 Sternen
0 Bewertungen

0 Bewertungen0 Rezensionen

Wie hat es Ihnen gefallen?

Zum Bewerten, tippen

Die Rezension muss mindestens 10 Wörter umfassen

    Buchvorschau

    Stockholm Octavo - Karen Engelmann

    1793

    DEL I

    Arte et marte

    _____

    Med fredlig id och krigisk bragd

    Inskription över entrén till Riddarhuset, den svenska adelns palats i Stockholm.

    Kapitel ett

    STOCKHOLM 1789

    Källor: E.L., polisuppsyningsman X, herr F., friherre G***, fru S., arkivarie D.B. – Riddarhuset.

    STOCKHOLM KALLAS PÅ goda grunder för Nordens Venedig. Enligt många resenärer är staden precis lika intrikat, storslagen och mystisk som sin sydliga syster. I Mälarens och Östersjöns komplicerade vattenleder speglas de storslagna palatsen, de ockragula bostadshusen och de gracila broarna, liksom alla de snabba ekor som fraktar befolkningen mellan de fjorton öar som utgör staden. De djupa skogar som omger den glittrande arkipelagen öppnar sig dock inte mot ett soligt, uppodlat Italien utan bildar i stället en städsegrön, av vargar och andra vilda varelser befolkad gräns till det uråldriga land och hårda bondeliv som väntar strax utanför huvudstaden. Men medan jag stod på randen till seklets sista decennium, under de sista åren av Hans Majestät kung Gustav III:s upplysta regeringstid, tänkte jag sällan på vare sig landsbygden eller dess spridda, svältande befolkning. Huvudstaden hade alldeles för mycket att erbjuda, och tillvaron föreföll vara fylld av möjligheter.

    Det är sant att det vid en första anblick inte verkade vara den bästa av tider. I många hem hölls fäna i boningshuset, torvtak förmultnade på grund av bristande underhåll och ingen kunde undgå de syfilisärr, slemhostningar eller den myriad av andra tecken på sjukdomar som plågade de breda folklagren. Kyrkklockorna ringde jämt och ständigt, för Liemannen kände sig mer hemtam i Stockholm än i någon annan stad i hela Europa. Stanken av öppna kloaker, rutten mat och otvättade kroppar förpestade luften. Men jämsides med denna dystra tablå kunde man skymta en ljusblå rock i vattrat siden, broderad med gyllene fåglar; höra frasandet av en taftklänning och brottstycken av fransk poesi; och andas in doften av rosenpomada och eau-de-cologne som svepte förbi med samma bris som förde med sig en melodi av Bach, Bellman eller Kraus: den gustavianska tidens verkliga hallstämpel. Jag ville att denna gyllene epok skulle vara för evigt.

    Dess final skulle bli oförglömlig, men de flesta missade början till slutet. Det var inte så konstigt: man förväntade sig det våld som följde efter en revolution – Amerika, Nederländerna och Frankrike var färska exempel. Men när vi den där februarikvällen inledde vår egen lågmälda revolution rådde det lugn i huvudstaden, gatorna låg nästan öde och jag spelade kort hemma hos fru Sparf.

    Precis som alla andra i huvudstaden älskade jag kortspel. Kortspel förekom vid varenda sammankomst, och den som inte deltog betraktades inte bara som oförskämd utan som död. Människor roade sig med vilket spel som än förekom vid bordet, men nationalspelet var boston. Hasardspelandet var ett yrke som visserligen saknade skrå och skråsigill men som likväl erkändes som en hörnpelare i stadens sociala uppbyggnad, ungefär som prostitution. Det skapade dessutom en sorts social korridor: vid spelbordet kunde människor som man annars aldrig skulle beblanda sig med sitta mitt emot en, särskilt om man hörde till de mer hängivna spelare som ägde tillträde till fru Sofia Sparfs spelsalong.

    Att få tillträde till detta etablissemang var något högst eftertraktat, för även om sällskapet var blandat – högättade och lågättade, damer och herrar – krävdes för detta en personlig rekommendation för att få tillträde, och därefter bedömde den franskfödda fru Sparf sina nya gäster efter ett system som ingen kunde dekryptera – skicklighet, charm, politik och fru Sparfs egen ockulta lyhördhet. Den som inte lyckades leva upp till hennes krav var inte välkommen tillbaka. Min egen inbjudan kom från gatans polisspion. I mitt arbete vid Tull- och licentkontoret hade jag med honom upprättat ett användbart utbyte av upplysningar och varor. Min ambition var att bli en betrodd stamgäst hos fru Sparf och på alla tänkbara sätt skapa min lycka. Ungefär så som kung Gustav hade förvandlat en stel, provinsiell utpost till en ledstjärna för kultur och förfining hade jag för avsikt att klättra från hjälpreda till respekterad kammarskrivare i röd ämbetskappa.

    Fru Sparfs rum låg på andra våningen i ett gammalt hus med trappstegsgavel i Gråmunkegränd, målat i den för huvudstaden så typiska ockragula färgen. Från gatan klev vi in genom den välvda stenportalen med ett vakande ansikte uthugget i slutstenen. Gästerna påstod att ögonen rörde sig, men det enda som rörde sig när jag var där var alla pengarna som vandrade in i och ut ur mina fickor. Jag var både spänd och fylld av förväntan den första kvällen, men när vi väl gått uppför den vindlande stentrappan och klivit in i förmaket kände jag mig fullkomligt hemmastadd. Stämningen var varm och gemytlig, och där fanns ett överflöd av tända ljus och bekväma stolar. Polisspionen presenterade mig på tillbörligt sätt för fru Sparf, och en tjänsteflicka serverade mig ett glas konjak från en bricka. Mattor dämpade ljuden, och framför fönstren hängde indigoblå damasttyger som lade rummen i dunkel vid alla tider på dygnet. Det var en stämning som passade både hasardspelarna som upptog platserna runt borden, och sökarna som väntade på en konsultation. I ett avskilt rum som man nådde via en smal trappa utövade nämligen fru Sparf även yrket som spåkvinna. Det påstods att hon var kung Gustavs rådgiverska, men hur det än var med den saken så skaffade hon sig genom sin dubbla färdighet med korten inte bara en betydande inkomst utan gav också den exklusiva skaran hasardspelare en rysning av välbehag.

    Spionen höll just på att leta efter ett bord medan den tredje i vårt sällskap – en av hans bekanta – och jag själv försökte hitta en lättbesegrad fjärde man, när en flinande karl med svart tandkött steg fram och viskade i hans öra och lockade fram ett leende i det annars så uttryckslösa ansiktet. Jag satte mig och tog upp en kortlek ur schatullet med två lekar och knackade lätt på den.

    Goda nyheter? frågade jag.

    Kanske det, det beror på, svarade mannen.

    Spionen satte sig ned och klappade på stolen bredvid sig. Nu sitter vi här bland kungens goda vänner, inte sant, herr Larsson? Jag nickade. Jag var en brinnande rojalist, liksom fru Sparf, att döma av de porträtt av kung Gustav och Ludvig XVI av Frankrike som hängde i förmaket.

    Mannen sträckte fram handen och sade sitt namn – som jag genast glömde – och drog sedan stolen närmare bordet. Riddarhuset skramlar med vapnen. Kung Gustav har låtit fängsla tjugo upprorsledare. Generalmajor Pechlin, gamle von Fersen, till och med Henrik Uzanne.

    Då måste de för en gångs skull ha gjort något anmärkningsvärt, sade jag och delade ut korten.

    "Herr Larsson, det handlar om vad de inte har gjort. Mannen med det otäcka flinet böjde sig fram och höll upp handen för att äska tystnad. Adeln vägrade att underteckna kungens förenings- och säkerhetsakt. De blev rasande vid tanken på att ofrälse skulle få rättigheter och privilegier som är förbehållna adeln. Kungens statskupp hejdade dem innan oenigheten hade hunnit sprida sig och hindra hans upplysta lagstiftning. De tre lägre stånden har skrivit under. Kungen har skrivit under. Akten är antagen."

    Jag höll korten stilla en liten stund och iakttog de tre andra medan de inom sig begrundade visionen av detta nya Sverige.

    På andra ställen skulle ett sådant handlande innebära blodigt uppror, sade spionen vördnadsfullt. Kungen har avvärjt hotet med pennan.

    Avvärjt? sade den tredje spelaren och tömde bägaren. Adelsmännen kommer att sluta sig samman och svara med våld, precis som de gjorde 1743, precis som de gör överallt. Sådan är enigheten bakom den akten.

    Och var finns säkerheten? frågade jag. Ingen svarade, så jag höll upp korten. Boston?

    Fru Sparf, som uppmärksamt lyssnade till ordväxlingen, nickade åt mig och gav mig en uppskattande blick: hon ville uppenbarligen att ämnet politik skulle bordläggas. Jag delade ut korten till oss fyra – vita baksidor mot den gröna filten på bordsskivan.

    Blev kungens bror fängslad? frågade spionen, som var nyfiken på vad som hade hänt med en av hans främsta skottavlor. Hertig Karl har på sistone blivit upprorsmakarnas egentlige ledare.

    Skulle hertig Karl vara en ledare? Mannen gjorde en grimas. Hertig Karl byter lojalitet som han byter kvinnor. Kungen vägrar tro att Karl skulle intrigera mot tronen, och han ger honom tillfälle att bevisa att han inte gör det – han har utnämnt sin käre bror till chef för Livregementet till häst.

    Och följaktligen kommer vi alla att kunna sova bättre i natt, sade jag och bredde ut korten i en solfjäder, men nu måste ni satsa. Samtalet avstannade. De enda ljuden kom från kort som blandades eller slängdes i bordet, från klirrande mynt och prasslande sedlar. Jag klarade mig oerhört bra vid spelbordet den kvällen, för hasardspel var en talang jag hade odlat. Även spionen vann stort, eftersom det låg i fru Sparfs intresse att odla polisen – men jag kunde inte avgöra hur hon drev spelet till hans fördel. Han var ingen särskilt skicklig spelare.

    När klockan närmade sig tre reste jag mig för att sträcka på mig, och fru Sparf kom fram och tog min hand i båda sina. Hennes ungdom var sedan länge förbi och hon var enkelt klädd, men i det milda töcknet från tända ljus och brännvin var hon lika strålande som förr. Fru Sparf höll andan och med sina långa, slanka fingrar följde hon en linje i min handflata. Hennes händer var svala och mjuka och tycktes sväva ovanför min, samtidigt som de omslöt den. Det enda jag kunde tänka på i den stunden var att hon skulle ha blivit en lysande ficktjuv, men hon ägnade sig inte åt sådant nonsens – jag kände efter i fickan senare – och hennes blick var varm och lugn. Herr Larsson, ni är född kortspelare, och här i min salong kommer ni att spela era kort så att de gynnar er bäst. Jag tror att vi har många partier framför oss. Värmen från den triumfen löpte från topp till tå hos mig, och jag minns att jag förde hennes händer till mina läppar för att försegla vår förbindelse med en kyss.

    Den kortkvällen inledde två års tilltagande tur i spel, och i sinom tid förde den mig till oktaven – en typ av spådomskonst som var unik för fru Sparf. Den fordrade en utläggning med åtta kort ur en gammal och mystisk lek som skilde sig från alla jag tidigare sett. I motsats till de vaga förutsägelser man kan få av zigenare på marknadstorgen var hennes exakta metod inspirerad av hennes uppenbarelser och visade åtta personer som skulle leda till den händelse som uppenbarelsen förmedlade, en händelse som skulle medföra en förvandling, en uppståndelse för sökaren. En uppståndelse förutsatte naturligtvis ett dödsfall, men den saken nämndes aldrig när korten lades ut.

    Kvällen avslutades med flera berusade skålar: för kung Gustav, för Sverige och för min älskade stad. Skål för huvudstaden, sade fru Sparf och klingade sitt glas mot mitt så att den bärnstensfärgade vätskan spillde ut över min hand.

    Skål för Stockholm, svarade jag, och halsen snördes åt av rörelse, och för kung Gustav.

    Kapitel två

    TVÅ STRÅLANDE ÅR OCH EN FÖRFÄRLIG DAG

    Källa: E.L.

    MINDRE ÄN ETT halvår efter mitt första besök spelade jag mig till ställningen som fru Sparfs partner. Hon sade att hon bara kände till två spelare som var lika skickliga: den ena var hon själv och den andra var död. Det var en komplimang, ingen varning.

    Om fru Sparf någon gång fuskade – det gjorde alla – så använde hon sällan vanliga trick, som att märka korten genom att skrapa dem med nageln eller göra bryggan och böja dem vid kuperingen. Inte heller gynnade hon huset överdrivet, så hasardspelarna trodde att hennes eleganta salong var en pålitlig inrättning. Hon kunde konsten att falskblanda så att kortens inbördes ordning inte ändrades eller göra en enhandsvolt, det vill säga en skenkupering som gav samma resultat. Alltsammans gjorde hon med en mjölkpigas oskuldsfulla uppsyn och utan att någon lade märke till något. Bara i mycket tvingande situationer använde hon sig av en preparerad lek, och hon kunde palmera och byta ut kort i ett nafs.

    Ibland var syftet med fusket inte att vinna utan att få en ovälkommen spelare att på eget initiativ lämna lokalen. Då använde vi en taktik som fru Sparf kallade för knuff. Hon tecknade åt mig vilken spelare som var vår måltavla. Jag satsade hyfsade summor och spelade mina kort för att få spelaren att förlora, oavsett utgång för egen del. Jag förlorade mycket mer än jag vann, och ingen misstänker en förlorare för att fuska. Efter en eller högst två kvällar förstod småtjuvarna vinken och kom inte tillbaka. Spionerna tog längre tid på sig, eftersom de inte var några spelare, men även de försvann så småningom. Fru Sparf belönade min diskreta medverkan genom att mer än väl täcka mina förluster och låta mig dela innehållet i de exklusiva flaskor hon hade i källaren.

    Fru Sparfs första förutsägelse slog in, och efter ett år av hennes ömma fostran hade jag tjänat tillräckligt med pengar för att köpa mig en plats som kammarskrivare vid Tull- och licentkontoret, ett nästan ouppnåeligt steg uppåt för en som kom från ingenting. Mina enda släktingar var några elaka och skenheliga bönder i Småland, men vi hade gått skilda vägar för åratal sedan, och det för all framtid. Det var bara en grupp som hade inflytande på mig – det inofficiella brödraskap som i huvudstaden gick under namnet Bacchi Orden, en skara glada och vidsynta karlar som kastade sig från tårar till skratt och som ofta var benägna att sjunga även om de var så druckna att de inte kunde stå rakt och så fattiga att de inte kunde betala för dryckerna. Medlemskapet fordrade att man tillbringade mycket tid på Stockholms sjuhundra krogar samt att man vid minst två tillfällen hade påträffats liggande berusad på mage i rännstenen av deras överstepräst, kompositören och geniet Carl Michael Bellman. Ordenssällskapet visade sig till slut vara alltför kostsamt för såväl min person som min börs, och jag ägnade därför mina lediga kvällar åt att spela kort. När jag inte befann mig vid spelborden satt jag hemma framför en spegel och tränade mig i att hantera korten. Mitt engagemang knöt mig hårt till fru Sparf och mina framgångar fortsatte att växa.

    Våren 1791 tyckte jag mig känna alla i huvudstaden, åtminstone till utseendet – från skökorna på Baggensgatan till adelsmännen som utgjorde deras kundkrets. De visste dock inte vem jag var, eftersom jag försäkrade mig om att de inte skulle veta det. Det låg i mitt intresse, såväl professionellt som personligen, att vara fullständigt obemärkt – att slippa alla komplikationer, skyldigheter och emellanåt hämndaktioner. Min röda ämbetskappa öppnade dörrar och börsar och ett hyggligt antal mjuka, ljushyllta lår. Förutom lönen erhöll jag en andel vid försäljningen av alla konfiskerade varor och kunde importera en utmärkt vinsamling, mycket fina italienska skor och diverse hushållsartiklar till bostaden som jag hyrde i Skräddargränd mitt i staden. Jag infann mig på kontoret vid middagstid för att arkivera handlingar och ta emot uppdrag, gick med mina kolleger till Svarta katten för att dricka kaffe klockan tre och återvände sedan hem för att äta en lätt måltid och ta en tupplur innan jag gav mig ut. Min huvudsakliga uppgift var att avslöja smugglare och inspektera misstänkta frakter, ett arbete som mestadels utfördes på kvällstid i hamnen och i diverse magasin. Jag ägnade mycket tid åt att samla upplysningar på de kaffehus, värdshus och krogar som likt muntra lyktor låg utspridda i huvudstaden och där jag umgicks med damer och herrar ur alla samhällsklasser. Min skickliga utfrågning tolkades som förtjust hänförelse. Det var det perfekta arbetet för en ungkarl, och ännu bättre var det för en kortspelare, som var van vid att avläsa ansikten och gester och lukta sig till en fint.

    Sedan uppstod en spricka i min fulländade tillvaro.

    Det var en ljuvlig junimorgon, dagen efter annandag pingst. Min chef på Tull- och licentkontoret, en överdrivet from man med sur andedräkt, kallade omedelbart in mig på sitt kontor. Trots att jag bevistade gudstjänsten varje söndag hävdade min chef att det inte räckte för en man som tillbringade sin tid i sällskap med suputer, tjuvar, hasardspelare och lösaktiga fruntimmer. Jag påpekade att det ingick i mina plikter och till-lade att Frälsaren själv hade umgåtts i sådana kretsar. Min chef rynkade pannan. Men det var inte det enda umgänge Han hade, sade han och knäppte händerna på skrivbordet. Herr Larsson, det finns ett mänskligt motgift till det gift som omger er.

    Jag blev mycket förbryllad. Lärjungar? frågade jag.

    Hans ansikte antog en märkligt skär nyans. Nej, herr Larsson. Det heliga äkta ståndet.

    Han reste sig, böjde sig fram över skrivbordet och räckte mig en pamflett med rubriken Ett Argument för det Heliga Äktenskapet. Genom Kungliga nummerlotteriet uppmuntrar myndigheterna till giftemål och folkmängdens ökande. Jag kommer att göra min del här på kontoret genom att ställa ett nytt krav på alla kammarskrivare: äktenskap. Biskop Celsius instämmer till fullo. Herr Larsson, ni är den ende kammarskrivare här som inte ens har ingått trolovning. Senast före midsommar vill jag ha besked om att ni skall knyta hymens band.

    Jag öppnade pamfletten och låtsades läsa medan jag övervägde att snarast begära avsked. Men även om jag tjänade bra på korten kunde jag förlora de intjänade vinsterna på en enda giv, och fängelse väntade den falskspelare som förlorade sin skärpa, vilket alla falskspelare förr eller senare gjorde. Nej, jag tänkte inte ge upp min röda ämbetskappa, min titel, min nyvunna bekvämlighet och min bostad mitt i huvudstaden. Med lite tur skulle en hustru föra med sig en anständig hemgift, och jag skulle dessutom få en permanent hushållerska. Äktenskapet skulle åtminstone trygga den tillvaro som jag satte så högt värde på.

    Kapitel tre

    OKTAVEN

    Källor: E.L., fru S., A. Vingström, hennes nåd N***, hennes nåd C. Kallingbad.

    PÅ VAREN DA GATA fanns äktenskapsmäklerskor och beskäftiga grannar som kunde namnge ett dussintal lämpliga flickor, samtliga medellösa eller sedan länge hopplöst förbi giftasåldern. Jag sammanställde plikttroget en lista för att visa min chef, men köpte mig tid genom att uttrycka min bestörtning över att ingå ett äktenskap utan verkliga känslor. Han erbjöd sig att för min räkning göra förfrågningar i sina mer exklusiva kretsar, men jag hyste inga tvivel om att dessa jungfrur inte bara skulle visa sig vara rent ut sagt enfaldiga utan dessutom dygdiga och alldagliga. Just när det föreföll som om jag skulle tvingas välja någon i denna bedrövliga skara dök Carlotta Vingström upp. Det var ett slumpartat möte som inträffade när jag uträttade affärer tillsammans med hennes far, som var en framgångsrik vinhandlare och skulle köpa upp en konfiskerad skeppslast från Spanien. Hennes hår var honungsgult, hyn hade en varm persikoton och hon hade de yppiga former som kommer sig av ett överdådigt bord. Anblicken av Carlotta omgiven av alla dessa flaskor och tunnor inspirerade mig att samma dag köpa henne en bukett blommor. Kanske kunde jag både behålla min röda ämbetskappa och finna äktenskaplig sällhet!

    Carlottas mor hade utan tvekan uppfostrat sin dotter till att ta sig upp ett eller ett par pinnhål på samhällsstegen, men inom några minuter efter det att vi hade presenterats för varandra fick jag en flirtig blick av Carlotta. Jag skyndade hem för att inleda en korrespondens, men hittade inga ord: jag hade inte en aning om hur man uppvaktar en flicka. Så den sommarkvällen gick jag hem till fru Sparf för ett parti boston och lite anständigt portvin, i hopp om att korten skulle inspirera mig. Det var söndag, en populär kväll för baler och fester, och jag hörde en fjärran hornstöt som signalerade att en backanal var i antågande. Ljudet fick humöret att stiga, och jag tog ett par trappsteg i taget uppför den vindlande stentrappan. Fru Sparfs tjänsteflicka Katarina mötte mig med den kyliga oberördhet som lämpade sig gentemot hasardspelare, och jag satte mig vid ett bord fyllt av rika och oerfarna spelare. Jag skulle precis spela ut en drottning och ta hem sticket när fru Sparf böjde sig fram och viskade: Låt oss talas vid, herr Larsson, det är av största betydelse. Jag reste mig från stolen som kutymen krävde och följde henne ut i korridoren.

    Är något på tok? viskade jag och lade märke till att hennes händer grep hårt om varandra.

    Inget är på tok. Jag har haft en uppenbarelse, och när en sådan berör en annan person måste jag omedelbart berätta om den. Fru Sparf stannade, tog min hand och betraktade uppmärksamt min handflata. Tecknen finns även här. Hon såg upp och log. Kärlek och goda förbindelser.

    Verkligen? sade jag, mycket överraskad.

    Sanningen är vad jag ser i mina uppenbarelser. Den är inte alltid lika huld. Kom. Hon vände sig om för att gå uppför trappan, och jag följde henne till det övre rummet. Precis som i spelsalongen var draperierna tunga och mattan tjock, men där luktade mindre av tobak och mer av lavendel, och det var avsiktligt svalt där inne. Rummet var intimt, enkelt och möblerat med bara ett runt bord och fyra stolar, en skänk med konjak och vatten samt två fåtöljer som stod vid en kakelugn med mossgröna plattor. Jag hade varit närvarande vid ett halvdussin av hennes konsultationer, vanligen när någon ensam och blyg sökare ville ha en annan dödlig närvarande. Alla utom en av dessa konsultationer hade framstått som lättsinniga. Men den gången hade fru Sparf meddelat att hon hade en uppenbarelse och bett oss att inte titta på henne. Jag blundade hårt men kände en energi i rummet och hörde ett allvar i fru Sparfs röst som fick håret på armarna att resa sig. En viss fru N*** fick veta sitt öde i de mest blodisande, bibliska ordalag. När hon darrande lämnade rummet var hon alldeles blek, och hon återvände aldrig. Jag övertygade mig själv om att det bara var ett skådespel, men inte långt efteråt besannades de hemska förutsägelserna. Efter det var jag mer öppen för fru Sparfs förmågor (och mindre angelägen om att närvara vid hennes konsultationer). Men en uppenbarelse om kärlek och goda förbindelser var utan tvekan ett positivt tecken. Så berätta om er uppenbarelse, sade jag. Vad var det?

    "Er uppenbarelse, herr Larsson. Den kom nu i eftermiddags. Fru Sparf smuttade på ett glas vatten som stod på skänken. Jag vet aldrig när jag får en uppenbarelse, men efter så många år kan jag nu känna tecknen på att den är på väg. En märklig metallisk smak börjar bak i halsen och kryper uppför tungan som en orm. Vi slog oss ned vid bordet, och hon lade händerna platt mot låren, blundade som hastigast och öppnade dem sedan och log. Jag såg en vidd av skimrande guld, likt mynt som dansade till en himmelsk musik. Sedan smälte de samman, blev till ett och skapade en gyllene väg. Det var på den vägen ni färdades. Hon lutade sig tillbaka på stolen. Ni har tur, herr Larsson. Kärlek och goda förbindelser är få förunnat. Jag kände den behagliga spänning som infinner sig när frågor och svar strålar samman och berättade för henne om min chefs påbud: att jag måste bli en respektabelt gift man om jag ville behålla min plats vid tullen. Då är uppenbarelsen ingen slump", sade hon.

    Och likväl önskar jag mig ingen fast förbindelse.

    Hon böjde sig fram och lade sin hand över min. Sådana kan vara svåra att undvika. Människor kommer oinbjudna in i vårt liv och stannar kvar utan att vi önskar det. De ger oss kunskaper vi inte har bett om, gåvor vi inte vill ha. Men likväl behöver vi dem. Hon böjde sig ned mot en smal låda som var dold under den utskjutande bordsskivan, och ur den tog hon fram en kortlek och ett hoprullat stycke tunt bomullstyg. "De här korten använder jag till den högsta formen av spådom: octavo – så kallas den i mitt hemland Frankrike, liksom i Spanien. I Italien går den under namnet ottavio, och här i Sverige heter den oktav. Med tanke på strålkraften i er uppenbarelse är det den utläggningen jag vill göra för er. Hon blandade noga och kuperade leken genom att dela upp korten i tre högar som hon sedan staplade på varandra igen. Jag frågade fru Sparf varför hon behövde kort, räckte det inte med uppenbarelsen? Hon vände kortleken och bredde i en enda rörelse ut korten på bordet i en bred båge. Korten är rotade i den här världen, men de talar den okända världens språk. De tjänar som mina tolkar och vägledare och kan visa oss hur vi skall förverkliga er uppenbarelse. Hon böjde sig fram mot mig och viskade: Jag började se mönster i mina utläggningar och i mitt eget liv som inbegrep talet åtta. Herr Larsson, jag har kommit till slutsatsen att vi styrs av tal. Jag tror att Gud inte är någon fader utan ett oändligt chiffer, och den saken uttrycks bäst med åttan. Åtta är den uråldriga symbolen för evighet. Liggande är den det tecken som matematikerna kallar lemniskata. Stående är den en man som är förutbestämd att falla tillbaka in i oändligheten. Det finns ett matematiskt uttryck för denna filosofi som kallas för gudomlig geometri. Hon rullade upp tygstycket. I mitten fanns en röd fyrkant, som var omgiven av åtta rektanglar och därigenom bildade en oktagon. Fyrkanten och rektanglarna, vilka var exakt lika stora som spelkort, var numrerade och hade rubriker. Ovanför figuren fanns precisa geometriska former som var ritade med hårfina linjer. Fru Sparf drog pekfingret längs mittcirkeln och fyrkanten. Cirkeln i mitten är himlen, fyrkanten innanför den är jorden. De genomskärs av korset som bildas av de fyra elementen. Skärningspunkterna bildar oktagonen – den heliga formen."

    Vad är källan till denna geometri? frågade jag. Matematik och magi var i högsta grad på modet.

    Ni kommer inte att finna den i pamfletterna i marknadsstånden. Det här är den kunskap som finns i de hemliga sällskapen, en uråldrig kunskap som är förbehållen en elit. Jag är förbjuden att avslöja min källa för er, men ibland finns det en eller annan herre som är villig att utbilda en kvinna. Jag har aldrig fått mer än grundläggande instruktioner, men den här filosofin finns överallt så att vi kan studera den. Om ni går till Katarina kyrka på Södermalm så kommer tornet där att sända ut ett tydligt budskap. Ni kan gå till vilken kyrka som helst, herr Larsson. Dopfunten står nästan alltid i en oktagon. Den formen representerar den åttonde dagen efter skapelsen, då livscykeln inleds på nytt. Det är den åttonde dagen efter Jesu intåg i Jerusalem. Oktaven är uppståndelsens utläggning.

    Och vad är den lilla fyrkanten i själva mittpunkten? frågade jag.

    Den representerar er själ som väntar på uppståndelse. Man kan inte undgå att bli fullständigt förändrad av en händelse som inspirerar till en oktav. Fru Sparf sträckte sig över bordet och satte två fingrar mot mitten av mitt bröst. Jag kände de två förbundna cirklarna mot bröstbenet. Ni måste färdas genom åttans öglor för att komma till slutet, sade hon.

    Jag blev med ens snustorr i munnen. Men åttan har inget slut.

    Hon gav mig ett bländande leende och drog undan handen. Precis som själen inte har något slut.

    Fru Sparf fortsatte: Korten vi lägger representerar åtta personer. Hon vidrörde var och en av rektanglarna på tygstycket. Varje händelse som kan drabba sökaren – vilken händelse som helst – kan förbindas med en uppsättning av åtta personer. Och de åtta måste vara på plats för att händelsen skall äga rum.

    Jag uppskattar inte mer än tre personer åt gången, fru Sparf, de tre som sitter mitt emot mig vid spelbordet, sade jag.

    Ni kan inte ha färre och ni kommer inte att finna fler. De åtta är lätta att upptäcka i efterhand, men genom att lägga oktaven får ni möjlighet att identifiera dem innan händelsen äger rum. Sökaren kan sedan manipulera händelsen i den riktning han önskar. Ni behöver bara driva på de åtta. Betrakta dem som ödet, som slår följe med den fria viljan.

    Och vilken sorts händelse inspirerar er till att lägga er oktav?

    En händelse av största betydelse, en vändpunkt. De flesta av oss har en eller ett par sådana i livet, men jag har känt människor med inte mindre än fyra. Den kärlek och de goda förbindelser jag har sett för er del är en sådan händelse. En uppenbarelse är ofta den utlösande faktorn.

    Det ger mig hopp om att jag verkligen kommer att få vandra på den gyllene vägen! Men jag har varit närvarande vid era konsultationer utan att någonsin se er lägga korten i en oktagon.

    Det stämmer, herr Larsson: den är inte avsedd för alla. Jag måste erbjuda mig att lägga oktaven, och sökaren måste acceptera. Han måste gå ed på att han kommer att slutföra den.

    Hade sökarna möjlighet att påverka de händelser som var förutspådda?

    Bara de som höll sin ed. För var och en av dem förändrades tillvaron, och jag vågar påstå att det var till deras fördel. De övriga krossades av stormen de valde att strunta i. Jag kan avslöja för er att kunskapen från min senaste oktav skänkte mig betydande trygghet och välbehag.

    Trygghet och välbehag … Jag gjorde en gest mot konjaken som var framställd på skänken. Fru Sparf nickade och jag hällde upp ett glas åt mig. Jag skulle kunna använda oktaven till att föra Carlotta Vingström till den äkta sängen. Det skulle säkra min ställning vid tullen och utan tvekan inbringa en riklig hemgift, för att inte tala om de njutningar som väntade i herr Vingströms utmärkta källare. En gyllene väg, minsann! Jag satte mig och gned händerna mot varandra för att värma dem, som jag gjorde inför varje giv. Jag vill gärna spela oktaven, sade jag.

    Ni ber alltså om den? Det är inget spel.

    Ja, sade jag och knäppte händerna i knäet.

    Och ni svär på att slutföra den?

    Jag smuttade på konjaken igen och ställde ifrån mig bägaren. Det gör jag.

    Det blev plötsligt alldeles stilla. Fru Sparf pressade leken mellan handflatorna och räckte den sedan till mig. Välj ert kort, sade hon. Det som är mest likt er.

    Så inleddes alla hennes spådomar: när en sökare hade en fråga bad fru Sparf honom att välja det kort som liknade honom mest i skenet av den fråga han ställde. Det behöver knappast påpekas att sökaren i de flesta fall valde en kung, en drottning eller emellanåt en knekt, och under en av fru Sparfs vanliga spådomar kunde man knappt se korten alls i det dunkla skenet från de fladdrande ljusen. Men det här var inte hennes vanliga kortlek. Korten var gamla men inte särskilt slitna, tryckta med svart bläck och handmålade. De var tyska, och i stället för de vanliga färgsviterna – hjärter, ruter, klöver och spader – var de här försedda med bägare, böcker, vinpokaler och dabbar, de svampliknande redskap som användes vid infärgning av typerna vid boktryckning. De klädda korten bestod av en kung och två knektar – en underknekt och en överknekt. Drottningen var degraderad till en tia. Såväl klädda som oklädda kort pryddes av genomarbetade mönster med flora, fauna och människor ur alla samhällsskikt. Eftersom jag hade angenäma minnen av Bacchi Orden kände jag mig frestad att dra ett kort som visade tre män som njutningsfullt hängav sig åt innehållet i ett jättelikt vinfat.

    Tänk på, herr Larsson, att varken vara smickrare eller belackare. Ta god tid på er. Hitta er själv.

    Jag gick igenom hela leken tre gånger innan jag valde. Kortet visade en gående ung man som kastade en blick över axeln, som om någon eller något förföljde honom. Framför honom på marken låg en bok, som han dock inte lade märke till. Vid hans ena sida fanns en utslagen blomma, men inte heller den såg han. Det som verkligen fångade min blick var att han var iförd en röd slängkappa som påminde om kammarskrivarens ämbetskappa. Fru Sparf tog kortet och log när hon lade det mitt på figuren.

    Böckernas underknekt. Jag tror att ni har valt klokt. Böcker är tecken på strävan, och jag vet att ni har arbetat hårt för er ämbetskappa. Men den här mannen är omgiven av tillgångar – boken, värjan, blomman – som han dock inte använder sig av. Inte ännu. Gåshuden kittlade mig i nacken. Hon nickade mot figuren. Figuren visar vilken roll era åtta kommer att spela. De kanske inte visar sig i exakt ordning, och deras roller är till en början inte alltid uppenbara. Läraren kan framstå som en narr, fången verkar kanske inte alls behöva friges. Oktaven kräver att ni kastar en tredje eller fjärde blick på människorna omkring er och aktar er för att dra förhastade slutsatser. Hon blandade korten på nytt och bad mig kupera, sedan blundade hon och tryckte åter leken mellan handflatorna. Hon lade omsorgsfullt ut ett kort snett nedanför och till vänster om sökaren. Första kortet. Följeslagerskan. Sedan lade hon ut ytterligare sju kort medurs, så att det bildades en oktagon:

    2 — Fången

    3 — Läraren

    4 — Budbäraren

    5 – Skälmen

    6 — Pratmakaren

    7 — Belöningen

    8 — Nyckeln

    Hon betraktade korten en lång stund och mumlade namnen på alla åtta.

    Så vilka är de? frågade jag till sist medan blicken drogs till vinpokalernas ljuvliga drottning. Carlotta?

    Det vet jag inte än. Vi upprepar utläggningen tills ett kort dyker upp två gånger: det är tecknet på att det har kommit för att stanna. Då placeras det på den första öppna platsen i bilden. Hon gav mig ett ögonblick för att memorera utläggningen och samlade sedan ihop samtliga utom böckernas knekt och började blanda. Andra utläggningen. Var uppmärksam. Hon lade ut en ny uppsättning om åtta kort.

    Jag letade efter drottningen, men det här var helt nya kort. Var är min älskade dam? frågade jag.

    Hon lät de åtta korten glida tillbaka in i leken och gjorde om alltsammans. Om ingen kommer tillbaka i den här utläggningen skriver jag upp dem med krita på en griffeltavla. Den här gången tog fru Sparf god tid på sig när hon tryckte korten mellan handflatorna innan hon lade ut dem på nytt. Jag iakttog dem noga men lade inte märke till något konstigt, förutom att rummet kändes väldigt varmt. Får jag öppna fönstret en smula? viskade jag.

    Hyssj! väste hon åt mig och gjorde den tredje utläggningen.

    Där är hon! Jag kände den rysning som alla spelare upplever när kortet de väntat på dyker upp.

    Er följeslagerska. Fru Sparf lade vinpokalernas drottning på första platsen i bilden och lutade sig sedan tillbaka på stolen. Hon log inte som hon brukade göra när oskyldiga flickor sökte efter romantik. Följeslagerskan är av största betydelse, eftersom de åtta kommer att samlas i hennes omloppsbana. Hon kommer att finnas i ert liv, i era samtal och i era drömmar. Hon kommer att dras till er, och ni till henne. Ni kanske samarbetar, men ni kan också stå i ett motsatsförhållande.

    Jag är övertygad om att vi kommer att bli ett harmoniskt par, sade jag.

    Vinpokalernas drottning är en kvinna med makt och medel – vinpokalerna är överflödets färgsvit. Det brukar betyda pengar. Men alla kort kan spela rollen av gynnare eller fiende. Märker ni inte engageanterna, spetsmanschetterna? Handskarna som har tagits av? Där finns en flätad vinranka som betyder trassel. Med andra ord: var försiktig.

    Jag känner mig trygg, fru Sparf. Engageanterna är kanske bara en modenyck och handskarna avtagna för att jag skall kunna ta hennes varma hand i min. Den flätade vinrankan står för fruktbar gröda, och kärlet för berusande vin till mitt bord. Vin som utan tvekan kommer från Vingströms källare, sade jag och föreställde mig Carlottas fylliga, mjuka läppar.

    Var inte så säker, herr Larsson, sade hon förnärmat. Det här är inget kortspel som ni är van vid. Följeslagerskan kan måhända leda er till kärleken, men hon är kanske inte alls er älskade. Ni har sju personer kvar att möta.

    Men hon skulle kunna vara det, sade jag.

    Ja, det skulle hon, sade fru Sparf ogillande. Hon samlade hela leken och lade den med framsidan nedåt mitt i bilden.

    Vad står på? Skall vi redan sluta? frågade jag med en röst som var alltför stark för den intima omgivningen.

    Sådana är reglerna. När en plats är fylld måste korten vänta tills följande dag.

    Men ni har hittat på det här. Ni kan ändra reglerna om ni har lust.

    Reglerna kommer genom mig, inte från mig. De kommer från det gudomliga. Eller kanske från korten själva. Jag vet inte. Oktaven kräver åtta på varandra följande kvällar. Vi träffas igen i morgon och de följande sex kvällarna därefter. Hon tog fram en fjäderpenna och bläck från draglådan under bordet och skrev upp mitt och min följeslagerskas kort i en smal läderinbunden liggare. Var här klockan elva, sade hon och strödde sand ur en dosa för att suga upp det överflödiga bläcket.

    Menar ni verkligen att jag skall komma hit varenda kväll? frågade jag.

    Ja, herr Larsson. Ni avlade en ed.

    Men inte har väl ert vanliga klientel tålamod med ett så utdraget spel?

    Hon skrattade och gick för att hämta lerpipan och elddonet på skänken. Jag skulle aldrig lägga oktaven för någon som bara är nyfiken. Det skulle vara som att be en krögarhustru tänka som en alkemist. Det är alldeles för allvarligt. Och insatsen är alldeles för hög.

    Och vad är insatsen?

    Med elddonet tände hon ett ljus, som hon höll framför pipan medan hon sög på skaftet för att dra ned flamman i piphuvudet. Hon drog i sig en

    Gefällt Ihnen die Vorschau?
    Seite 1 von 1