Genießen Sie von Millionen von eBooks, Hörbüchern, Zeitschriften und mehr - mit einer kostenlosen Testversion

Nur $11.99/Monat nach der Testversion. Jederzeit kündbar.

Anklagelsen
Anklagelsen
Anklagelsen
eBook420 Seiten6 Stunden

Anklagelsen

Bewertung: 0 von 5 Sternen

()

Über dieses E-Book

Olivia är influencern med lyxvilla på Lidingö och en fin familj. En dag rasar hela hennes tillvaro på grund av ett telefonsamtal. Snart befinner hon sig i en situation som hon inte har en aning om hur hon ska hantera – med en dotter hon vill skydda och en man hon vill försvara. Vem kan hon egentligen lita på?

Dahlia Wester har återhämtat sig någorlunda efter sin första turbulenta tid på Advokatbyrån Edbladh. Men så sker något som gör att hon blir tvungen att vända sig till kollegan Philip för stöd, trots att deras relation är ansträngd just nu. Philip i sin tur tvivlar allt mer på sitt förhållande med Sophie, vilket inte underlättas av att hon är gravid.

När Olivia kontaktar Dahlia för juridisk hjälp korsas deras vägar och Dahlia slås av att Olivia är svår att tyda. Vad döljer sig egentligen bakom influencerns perfekt filtrerade tillvaro?

”Anklagelsen” är den fristående uppföljaren till ”Arrangemanget” och andra delen i Michaela Winglyckes serie ”Advokatbyrån Edbladh”. Böckerna utspelar sig i Stockholm och i fokus står en liten advokatbyrå som främst sysslar med brottmål och familjerätt.
SpracheSvenska
Erscheinungsdatum22. Juni 2022
ISBN9789180004497
Anklagelsen
Vorschau lesen

Ähnlich wie Anklagelsen

Titel in dieser Serie (2)

Mehr anzeigen

Rezensionen für Anklagelsen

Bewertung: 0 von 5 Sternen
0 Bewertungen

0 Bewertungen0 Rezensionen

Wie hat es Ihnen gefallen?

Zum Bewerten, tippen

Die Rezension muss mindestens 10 Wörter umfassen

    Buchvorschau

    Anklagelsen - Michaela Winglycke

    Anklagelsen

    Del 2 i serien om Advokatbyrån Edbladh

    Av Michaela Winglycke

    Copyright © Michaela Winglycke, 2022

    Omslag: Maria Borgelöv

    ISBN: 978-91-8000-449-7

    Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

    www.wordaudio.se

    info@wordaudio.se

    Fredagen den 3 september

    Dahlia

    Nästa Aspudden, signalerade den kvinnliga rösten i tunnelbanetågets högtalarsystem.

    Dahlia Wester övergav för en sekund scrollandet på Instagram, där hon i vanlig ordning fastnat i den löjligt vackra influencern och fotbollsfrun Olivia Cleves perfekta flöde, och tittade upp. Människor gjorde sig redo att kliva av. Dahlia återgick till Olivia Cleves profil, hon kunde i perioder bli nästintill besatt av olika kändisar. Måla upp för sig själv att de var helt perfekta och i hemlighet önska att hon hade deras liv. Och sedan en tid tillbaka var Olivia föremålet för Dahlias oproportionerligt stora beundran. I Dahlias ögon verkade hon ha allt: familjen, hemmet, karriären och inte minst utseendet. Dessutom tycktes Olivia olik många andra influencers, hon utstrålade integritet. Hon var helt enkelt så som Dahlia själv önskade vara.

    Precis när de lämnade Aspudden bakom sig, för att passera stationerna Örnsberg och Axelsberg innan Dahlia skulle gå av i Mälarhöjden, satte sig två unga kvinnor mitt emot henne. De var bägge i tjugoårsåldern och hade långa hårmanar och tjocka lager av smink. Doften av deras parfymer stack i näsan.

    Dahlia kunde inte låta bli att iaktta tjejerna. Hon visste inte om det var hennes aldrig sinande nyfikenhet eller det faktum att hon vuxit upp i en mindre stad – och trots att hon bott i Stockholm länge nu fortfarande inte riktigt vant sig vid huvudstadens enorma utbud av olika personligheter – som gjorde att hon fascinerades av alla människor hon dagligen stötte på.

    De två unga tjejerna tittade på något på den enas telefon och fnissade mot varandra. De viskade och även om Dahlia ansträngde sig hade hon svårt att höra vad de sa. Hon låtsades läsa något på sin egen mobil men fortsatte att diskret betrakta kvinnorna, spetsade öronen i hopp om att utröna enstaka ord hon kunde skapa meningar av.

    Tjejen till vänster hade långt ljust hår vars korkskruvar ramade in ett oskyldigt ansikte med rena anletsdrag och blå ögon omgärdade av alldeles för mycket svart kajal. Kroppen var späd och under en beige fuskpäls skymtade en djupt urringad klänning under vilken hon bar en svart spetsbehå. De bara smalbenen hade minst fyra blåmärken och ett rivmärke vardera. Hon talade bred stockholmska och rösten lät en aning släpig. Hennes kompis var iklädd en kjol så kort att ett par röda trosor, också de i spets, syntes där hon satt. När hon lyfte armen för att föra en slinga av det långa bruna håret bakom örat skymtade flera ljusrosa ärr på hennes handled. Den mörkhåriga tjejens röst bar spår av en brytning, Dahlia kunde inte på rak arm säga varifrån hon var men gissade på Baltikum.

    För ett ögonblick flimrade bilden av Donata Zuzaite förbi på näthinnan, den unga litauiska kvinnan som likt Julie Tengbom utnyttjats av Veera Kauppi att agera surrogatmamma. Donata hade lurats till Sverige med löften om ett bättre liv: bostad, jobb och pengar att skicka hem. Julie hade gråtande berättat om sin väninna som försvunnit under mystiska omständigheter, men som hon förstått var död. Det hade visat sig att Donata var samma kvinna som Dahlias kollega Philip Carlströms klient, Magnus Andersson, varit misstänkt för att ha bragt om livet och nu dömts för mordet på.

    Dahlia visste inte om det var hennes fördomar som spelade henne ett spratt och om hon egentligen borde skämmas över sina trångsynta tankar, men det var något med tjejerna i sätet mitt emot henne som gjorde att varningsklockorna flämtade lågt någonstans långt bak i medvetandet. Det handlade inte främst om deras utmanande kläder och tunga sminkning, utan det var något annat. Blåmärkena och rivmärkena på den ena tjejens ben och ärren på hennes kompis handled, deras något sluddriga tal och ofokuserade blickar.

    Med ens blev Dahlia övertygad om att de var påverkade av något.

    Nästa Mälarhöjden.

    Den mekaniska rösten i högtalaren fick Dahlia att hoppa till. Var hon redan framme? Hon hade helt missat att de passerat både Örnsberg och Axelsberg.

    Hon slängde ett ögonkast på mobilens digitala klocka. Det var fortfarande en halvtimme kvar tills hon skulle vara hemma hos Elin. Hennes vän, som hon rest tillsammans med innan hon började plugga på juristprogrammet, hade flyttat till Lund för studier och var bara hemma över helgen. Elin hade därför bjudit över Dahlia på middag till sitt föräldrahem i Mälarhöjden.

    Runt omkring henne reste folk på sig, gjorde sig redo att gå av i den välbärgade söderförorten med pampiga villor och närhet till vatten.

    Vad skulle hon göra? Kliva av tunnelbanan tillsammans med alla människor på väg hem till fredagsmys och försöka glömma tjejerna? Intala sig att de kunde ta hand om sig själva, att det inte var hennes ansvar vare sig hur de mådde eller vart de var på väg.

    Plötsligt spetsades Dahlias öron ytterligare. I bruset och kaoset orsakat av att otaliga människor rörde på sig i den trånga tunnelbanevagnen samtidigt, bärande på portföljer, ryggsäckar, shoppingpåsar och matkassar och dragande på barnvagnar, höjde de två tjejerna sina röster. Ett barn tappade en leksak på golvet, en tonårstjej gick in i en parant dam eftersom hon inte tycktes beredd att släppa sin telefon med blicken ens för en sekund, en äldre man försökte ta sig ut ur vagnen med sin rullator. Återigen tvekade Dahlia över om hon inbillade sig, men trodde definitivt att en av de unga kvinnorna, hon som hade brunt hår och bröt på ett annat språk, snubblade ordentligt på orden när hon pratade.

    Dahlia slängde ytterligare en blick på mobilens klocka. Hon skulle förhoppningsvis inte bli alltför sen hem till Elin.

    När tåget lämnade Mälarhöjden satt Dahlia kvar i sätet mitt emot de två unga tjejerna.

    Philip

    Philip Carlström stängde av plattan och drog stekpannan med köttfärssås åt sidan så att maten inte skulle riskera att brännas vid. Pastan var redan färdigkokt och stod i en kastrull på köksbordet.

    Maten är klar, ropade han i riktning mot vardagsrummet.

    Efter någon minut kom Sophie insläntrande i köket. Även om både hennes steg och övriga rörelser var en aning piggare än för bara några månader sedan var det fortfarande tydligt att hon var trött.

    Mm, vad gott det luktar, sa hon och lade en hand på hans rygg.

    Philip slogs av att han fortfarande förvånades varje gång Sophie uttryckte sig i positiva ordalag eller visade honom ömhet. Alla år utan kärleksfulla ord och fysisk beröring hade satt sina spår och det var märkligt att ta emot Sophies värme igen. Han hade mer eller mindre glömt bort hur man gjorde, vant sig vid att ha en relation där de levde sida vid sida men för den skull inte i någon symbios.

    Anledningen till hennes förändring var att hon var gravid. Trots att han vetat om att han skulle bli pappa sedan i slutet av maj kunde Philip fortfarande inte sortera sina tankar och känslor rörande barnet de väntade. Han var helt enkelt inte säker på om han ville ha barnet. Eller barnet ville han ha. Han hade längtat efter att bli pappa i många år, sett fram emot dagen då Sophie skulle visa upp stickan hon kissat på för honom, hur de skulle börja planera namn, barnrum och inköp till bebisen. Men till sin egen stora rädsla var han inte längre lika säker på att han och Sophie skulle ha barn tillsammans.

    Sanningen var att Philip varken visste ut eller in. Drömmen han burit på i sex år nu hade äntligen blivit verklighet, Sophie hade vaknat upp något ur sin tidigare dvala. Det var ännu inte tal om att hon skulle börja arbetsträna och hon sov sig fortfarande igenom en stor del av dagarna, men hon var med på ett annat sätt. Som om hennes hjärna börjat fungera igen.

    De slog sig ner mitt emot varandra vid köksbordet.

    Jag har tänkt på en sak, sa Sophie mitt i en tugga med köttfärssås och spagetti.

    Ivern i hennes röst var påtaglig, även den hade han glömt bort hur den lät.

    Jaha? sa han och kunde inte låta bli att le.

    Det var härligt att ha henne tillbaka, åtminstone en förnimmelse av hennes gamla jag, det skulle han inte säga annat om. Dessutom var han medveten om att han grep efter varje halmstrå, sökte efter sådant som kunde bekräfta att Sophie var på väg i rätt riktning. Eftersom sådana försäkringar för en stund fick bilden av hans kollega Dahlia Wester, som ständigt envisades med att vara närvarande i hans sinne, att blekna.

    Vi måste kanske flytta, fortsatte Sophie. Det vore bra att bo större och det är lika bra att göra det nu, för när barnet är här kommer vi inte att orka.

    Hennes mun fortsatte att röra på sig, orden liksom bubblade ur henne med undantag för korta pauser då hon stoppade en ny tugga mat i munnen. Det var sällan hon åt med en sådan god aptit, han måste verkligen ha lyckats med matlagningen i kväll.

    Philip försökte koncentrera sig på vad hon sa, men det gick inte. Var det så här det varit för Sophie de senaste sex åren? Att han talade med henne, medan hon hade svårt att hänga med, svårt att uppfatta vad han egentligen sa eftersom hon hade fullt upp med sig själv?

    Sakta i backarna nu, skrattade Philip avväpnande.

    Han ville inte bråka, men var väl medveten om Sophies tendens att bli snarstucken så snart han inte höll med henne. Hennes sjukdom hade gjort henne ytterst känslig för det faktum att deras åsikter gick isär och hon kunde ta minsta oskyldiga kommentar från hans sida som kritik.

    Vadå? sa hon och lade mycket riktigt armarna i kors över bröstet samtidigt som hennes sammanbitna min vittnade om att hon i vanlig ordning var förorättad.

    Philip insåg att några försök till skämt inte skulle gå hem just nu och antog därför i stället en seriös ton.

    Vi har gott om plats här, sa han. Vi kan göra om kontoret till ett barnrum och flytta senare om det visar sig att det behövs. Ett litet barn tar inte särskilt stor plats.

    Sophie snörpte ihop munnen på ett sätt som hon brukade göra när hon tyckte att hon behandlades orättvist.

    Okej, då stannar vi väl här för evigt, sa hon och slängde demonstrativt sina bestick på den tomma tallriken.

    Philip kvävde en suck. Det här var typiskt Sophie. Själv hade hon varit i det närmaste okontaktbar i sex år, men så blev hon gravid och fick tillbaka lite av sin tidigare livsgnista och då skulle allt plötsligt ske på hennes villkor. Att det fanns en möjlighet att han drömt om en ny bostad men insett att de inte skulle kunna förverkliga drömmen på grund av hennes mående, det var förmodligen inget hon skulle få för sig att reflektera över.

    Egentligen visste han inte varför tanken på en flytt var så främmande. Antagligen var det på grund av bekvämlighet. De trivdes båda två i sitt hem, läget på Telefonplan var bra och lägenheten stor nog för en familj med ett barn. Extrarummet, som i dag fungerade som kontor, kunde utan problem göras om till ett barnrum. Philip kunde lika gärna sitta vid köksbordet när han arbetade hemifrån. Dessutom hade huset de bodde i både en trevlig innergård och hiss samtidigt som hallen var stor nog att rymma en barnvagn. Det fanns helt enkelt ingen anledning att flytta just nu.

    Allt behöver väl inte vara svart eller vitt, invände Philip. Jag vet inte om jag orkar dra i gång hela grejen med att leta ny lägenhet, gå på visningar, packa och flytta just nu. Jag har mycket att göra på jobbet och du kommer troligen inte att orka hjälpa till. Kan vi inte bara ta det lugnt, bo kvar här ett tag? Det går väl ingen nöd på oss?

    Ännu en gång bannade Philip sig själv för att han uttryckt sin åsikt, det ledde uppenbarligen bara till problem. Det hade varit bättre om han sagt ja till Sophies förslag utan invändningar. Samtidigt var det just hans oförmåga att kommunicera som försatt honom i den situation han för tillfället befann sig i. Fast i en relation han under den senaste tiden börjat tvivla på mer än han vågade erkänna ens för sig själv.

    Med tunga rörelser reste sig Philip upp från köksstolen och tog med både sin egen och Sophies tallrik. Samtidigt som han sköljde av dem i diskhon och placerade dem i diskmaskinen kunde han inte låta bli att tänka på scenariot att han och Sophie fick ett gemensamt barn och därefter separerade. Tänk om hon skulle bli en sådan mamma som gjorde allt för att hindra honom från att träffa sitt eget barn.

    Bakom honom reste även Sophie på sig, hon sköt in sin stol innan hon gick in i vardagsrummet och lade sig på sin vanliga plats i soffan.

    Ännu ett samtal hade gått åt helvete.

    Dahlia

    De två unga kvinnorna hade klivit av i Sätra. På vägen hade tunnelbanan passerat Bredäng, platsen där Julie berättat att hon vuxit upp. Dahlia hade gjort vad hon kunnat för att glömma försommarens obehagliga händelser, även om hon innerst inne visste att det var omöjligt.

    Hennes chef, Susanne Edbladh, hade tydligen hjälpt sin klient Veera Kauppi med sådant som inte rymdes inom uppdraget. Och kollegan Alex Bergwall hade gjort klart för Dahlia att hon gjorde bäst i att hålla tyst om det hon visste. Veera Kauppi var medveten om att Dahlia kände till att Julie anlitats för att agera surrogatmamma och att behandlingarna skett på en illegal förlossningsklinik i Högdalens företagsområde. Kliniken fanns inte längre kvar, den hade stått i lågor samma kväll som Julie utan ett ord försvunnit från Dahlias lägenhet. Veera Kauppi hade dock ingen aning om att Dahlia kände till hennes och Julies sugar daddy Mats Leanders inblandning i surrogatverksamheten. Trots att Dahlia berättat för Susanne att Julie, under sitt besök på kontoret, reagerat när hon sett Veeras högra hand, Frank Paulsson, verkade det inte som om Veera förstod att Dahlia hade vetskap om kopplingen dem emellan. Och så måste det förbli. Så länge Veera och Mats inte såg henne som ett hot hade de ingen anledning att skada henne.

    Dahlia sköt tankarna på Julie, Veera och Mats åt sidan och koncentrerade sig i stället på de två unga tjejerna en bit framför sig. De passerade tunnelbanans utgång. I en byggnad till vänster vittnade fönstren om att det låg ett solotek. Framför Dahlia tornade både ett äldre beige höghus och modernare flerfamiljshus upp sig.

    Det var september och fortfarande ljummet i luften och Dahlia hade därför ingen tjock jacka eller någon mössa att gömma sig under. Förhoppningsvis hade kvinnorna inte lagt märke till henne på tunnelbanan, trots att hon onekligen iakttagit dem mer detaljerat än vad som i själva verket var normalt, och skulle därför inte ta någon notis om henne i det fall de vände sig om och upptäckte henne.

    Vid det beige höghuset vek tjejerna av in på en asfalterad gångväg och fortsatte uppför en halvtrappa till en av husets portingångar. Byggnaden var en i mängden av flerfamiljshus målade i anspråkslösa kulörer. Framför tjejerna bredde en gräsmatta ut sig, efter den en väg och på andra sidan vägen en parkering. Planen, som Dahlia inte kunde vara säker på skulle gå i lås, var att gömma sig bakom husknuten och därefter snabbt ta sig in i trappuppgången innan dörren hann slå igen efter tjejerna.

    Ett klickande ljud som Dahlia antog kom från låset i porten färdades genom luften, men dörren öppnades inte. Hon stod gömd bakom husknuten och de två tjejerna var därför utom synhåll för henne. Varför gick de inte in? Hade de upptäckt henne och det var därför de inte öppnade porten? Kinderna blev en aning varma när hon föreställde sig hur de unga kvinnorna, som högst troligt bara var på väg till en oskyldig fest, kom på henne och frågade varför i hela världen hon smög på dem. Dahlia höll andan i några sekunder, men ingen kom för att avslöja henne.

    Ett snörvlande ljud hördes, som om någon grät. Eller inbillade hon sig? Kanske sökte hon bara efter något som kunde bekräfta hennes fördomar, endast baserade på tjejernas uppenbarelser och utstyrslar. Att de var påverkade av droger, eller i vart fall mådde psykiskt dåligt. Vem trodde hon att hon var egentligen? Något slags helgon som sprang omkring i förorten och räddade unga tjejer? Från vad i så fall? Hon visste ingenting om kvinnornas historia. Dessutom hade Dahlia fullt upp med sina egna problem och borde inte tillåta fantasin att skena i väg på det här sättet. Särskilt inte med tanke på hur det gått senast hon gjort något liknande.

    Du klarar det, sa tjejen som bröt på ett annat språk.

    Dahlia frigjorde sig från sitt gömställe bakom husknuten och kikade försiktigt i riktning mot porten utanför vilken kvinnorna stod. Ingen av dem såg åt hennes håll. Den ljushåriga tjejen torkade sig under ögonen med en pappersnäsduk, medan den mörkhåriga höll om hennes axlar.

    Ljudet av en svart suv som tvärnitade på gatan framför höghuset fick Dahlia att haja till. Åsynen av de två männen som med snabba rörelser klev ur bilen och marscherade i riktning mot de två unga tjejerna fick hjärtat att hoppa upp i halsgropen. Det var Veera Kauppis två närmaste män, Frank Paulsson och Dejan Nikolic. Omedelbart vände Dahlia bort ansiktet och gick med raska steg tillbaka mot tunnelbanan. Hjärtat slog hårt och det ringde i öronen, hon kastade en blick över axeln men ingen kom efter henne. Männen hade varit så fokuserade på de två unga kvinnorna att hon var i princip helt säker på att de inte lagt märke till henne.

    Inte förrän hon klivit på tunnelbanan som skulle ta henne tillbaka till Mälarhöjden lugnade sig pulsen något. Insikten hade ännu inte hunnit sjunka in helt. Allt hon velat var att hjälpa tjejerna och så hade hon varit på väg att kliva rakt in i armarna på Veera Kauppis två torpeder.

    Hon hade klarat sig med en hårsmån.

    Olivia

    Wow! Bravo, bravo! ropade Raphael med sin italienska brytning samtidigt som han ställde sig upp och applåderade stort. Hans stora händer var fortfarande solbrända efter sommarens sollapande och det korpsvarta håret föll ner i pannan.

    Olivia Cleve kunde inte låta bli att skratta åt sin bästa vän, som alltid var översvallande positiv till och beundrande inför allt barnen tog sig för, trots att ingen av dem var hans. Eller kanske just därför. Föremålet för Raphaels applåder den här kvällen var en dansuppvisning framförd av Olivias och hennes man Marcus två döttrar och deras bästa kompis Stella, som var dotter till familjens vänner Celine och Andy.

    Det var skönt att skratta, glömma oron och låtsas som om allt var som vanligt. Olivia och Marcus hade inte berättat för sina vänner att de för en vecka sedan kallats till ett möte på socialtjänsten. Två socialsekreterare vid namn Jeanette och Anne hade förklarat för dem att socialtjänsten inlett en utredning gällande deras tre barn eftersom det framkommit uppgifter om våld i hemmet. Jeanette och Anne hade, före det att de stämt möte med Olivia och Marcus, besökt deras äldsta dotter, Kaia, i skolan för att prata med henne. De hade inte kunnat avslöja några detaljer, men talat om både alternativet att Marcus inte skulle bo hemma och att Kaia skulle bo någon annanstans. Olivia förstod ingenting, hade ingen aning om vad socialsekreterarnas märkliga frågor handlade om. Marcus hade öppet visat den förvirring och frustration de båda två kände, uttryckt hur absurt han tyckte att det var att de tvingats till ett möte på socialtjänsten bara för att träffa två personer som egentligen inte kunde säga ett knyst om varför de var där.

    Socialsekreterarna hade frågat vad Olivia och Marcus tyckte om det de sa, men ingen av dem hade kommit på något vettigt att svara eftersom Jeanette och Anne talat i gåtor. De hade frågat om de hade några problem i familjen och om hur Kaia och hennes två yngre syskon mådde. Olivia hoppades att allt bara handlade om att någon av hennes eller Marcus följare gjort en orosanmälan och att socialtjänsten därför varit tvungen att vidta åtgärder. Hon visste att samma sak hänt andra influencers som delade med sig av sina liv i sociala medier. Det är säkert ingenting, intalade hon sig. Vilken dag som helst kommer de att ringa och säga att utredningen är nedlagd, att anmälaren agerat utan något som helst kött på benen. Förmodligen var det någon som var bitter och avundsjuk.

    Olivia hade flera gånger försökt prata med Kaia, frågat henne om hon visste varför socialsekreterarna velat tala med henne och vad de frågat henne om, men dottern hade svarat knapphändigt. Hon hade bara sagt att de ställt några frågor om hur hon hade det hemma, om hur det var i familjen.

    Idol nästa! ropade Marcus följt av en busvissling.

    Det var nästan komiskt hur väl flickornas agerande på scenen speglade deras personligheter, tänkte Olivia. Hennes och Marcus yngsta dotter Kennedy, som var tio år, tog stolt emot den lilla, men för den skull inte mindre uppmuntrande, publikens jubel. Kinderna var röda av upphetsning, ett resultat av att hon fick göra det hon tyckte allra mest om: att stå i centrum. Kennedys två år äldre syster Kaia var hennes raka motsats, Kaia ogillade uppmärksamhet och hennes gester och minspel var betydligt försiktigare än Kennedys. Trots att flickorna var lika till utseendet, med sina sandfärgade hårmanar och långa gängliga kroppar, var deras personligheter som natt och dag. Celines och Andys dotter Stella, som var jämnårig med Kaia, var också mer åt det avvaktande hållet, även om hon till det yttre var en kopia av sin temperamentsfulle pappa och ärvt hans mörka färger och lockiga hår.

    En tanke susade förbi inne i Olivias medvetande. Inbillade hon sig eller var det något med Kaia? Varför hade socialsekreterarna pratat om alternativen att antingen Marcus eller Kaia inte skulle bo hemma? De hade talat om våld i hemmet, betydde det att de trodde att Marcus var våldsam mot dottern? Kaia verkade mer obekväm än vanligt, hon undvek att möta Olivias blick och såg närapå ut att vilja sjunka genom jorden. Dessutom drog hon ständigt i sin tröja, både i tröjärmarna och i tyget vid midjan. Hon hade plötsligt blivit så stor och ibland oroade sig Olivia över att inte längre kunna nå henne. Det var mycket som hände i en tolvårings kropp och sinne, förvirrade känslor och rusande hormoner. Troligtvis var det därför Kaia fått en sådan hög integritet, därför hon bytte om på sitt rum och låste efter sig när hon duschade.

    Olivia och Marcus hade även en femårig son, Elliot, men enligt tjejerna befann han sig på övervåningen där han tittade på film. Inte ens den höga musiken som ackompanjerat flickornas egenkoreograferade dansuppvisning hade lockat ner honom. De var duktiga, även om Olivia, om hon skulle vara hundra procent brutalt ärlig, tvivlade på att någon av dem hade en framtid på Balettakademien.

    Nu får du ta det lite lugnt, Stella, ropade Celine efter sin dotter när tjejerna försvann in genom altandörren till vardagsrummet. Ni kan väl göra något lugnare nu, titta på film eller något?

    Olivia noterade att Andy slängde ett irriterat ögonkast på sin fru, när hon som vanligt kom med förmaningar till Stella om att ta det lugnt. Celine i sin tur blängde på sin man till svar.

    Varför ska du alltid få mig att framstå som the bad one? sa hon till honom.

    För att du alltid är på henne, svarade Andy och lade demonstrativt armarna i kors över bröstet.

    Stämningen blev spänd, precis som den brukade bli när Celines och Andys många meningsskiljaktigheter hamnade i ljuset när de umgicks allihop. Olivia och Marcus växlade en blick, medan Raphael oombedd tog på sig uppgiften att lätta upp stämningen genom att dra ett dåligt skämt.

    De satt på vännernas mysiga baksida, i en loungegrupp placerad i en pergola med vitt tak, svepande ljusa gardinlängder som fladdrade i den svaga kvällsbrisen och otaliga ljusslingor vars lampor påminde om eldklot i den skumma kvällen. På marken låg ett terrakottafärgat tegel i fiskbensmönster och utemöblerna i ljust trä omringade en eldstad som sprakade i skymningen och värmde Olivias något frusna kinder. Uteplatsen hade även infravärme, vilket medförde att de kunde sitta här långt in på hösten. Trädgården liknade ett slags italienskt torg med fontän, statyer och flera olika sittgrupper och det var ett stående skämt bland vännerna att italienaren Raphael trivdes som fisken i vattnet i sina hyresvärdars storslagna trädgård. Det var också ett stående skämt att Celine, som tillsammans med en trädgårdsarkitekt vars arvode var högre än en advokats planerat trädgården, minst sagt överdrivit en aning. Celine tycktes dock inte uppskatta gliringarna, verkade över lag sakna självinsikt och ville inte kännas vid att hennes många inredningsidéer och överdådiga smak stundtals tenderade att bli det motsatta: smaklöst. Tjejernas dansuppvisning hade hållits på altanen några trappsteg upp och givetvis fanns där både en upphöjd scen och musikanläggning för Celines tillställningar.

    Olivia var tacksam över att villan i Brevik på Lidingö, dit de flyttat för ett år sedan, låg precis bredvid Marcus barndomsvän Andys familjs hem. Faktum var att de blivit som en enda stor familj: även Raphael, som hyrde attefallshuset på Celines och Andys framsida. Varken Olivia eller Marcus var från Stockholm och när de bestämt sig för att flytta hem till Sverige och hemlandets huvudstad hade hon oroat sig en aning över att bli ensam. Hela deras liv och alla deras vänner hade funnits i Valencia i Spanien, där Marcus tills för bara ett drygt år sedan spelat fotboll i La Liga.

    Celine sökte Olivias blick och himlade med ögonen. Nästan omedelbart efter flytten hem hade Olivia märkt att Celine ständigt försökte få medhåll från henne, att hon önskade att de tillsammans skulle gadda ihop sig mot sina män. Innan de flyttade till Sverige hade Olivia och Marcus främst umgåtts med vännerna under gemensamma semestrar, när Celine och Andy hälsat på dem i Spanien och när de varit hemma i Sverige under somrarna då Marcus haft speluppehåll. Visserligen hade hon redan då upplevt att Celine inte var den lättaste att ha att göra med och efter perioder av intensivt umgänge beklagat sig för Marcus. Men trots att hon varit förberedd hade hon inte kunnat föreställa sig hur det skulle vara att bo grannar och umgås dagligen. Det jobbigaste var att gå runt med en ständig känsla av att göra Celine besviken. Hon visste att Celine inte hade särskilt många vänner, vilket sannolikt berodde på en kombination av hennes personlighet och att arbetet som bröllopskoordinator upptog i princip all hennes tid, och att väninnan målat upp en bild av hur hon och Olivia skulle bli som systrar. Och visst tyckte Olivia om Celine, men var osäker på om de någonsin skulle få den nära relation Celine drömde om. Dessutom hade Celine förmodligen inte räknat med att Raphael skulle ta hennes plats som Olivias bästis.

    Tänk att vi till slut lyckades övertala er att flytta till Lidingö, sa Andy som om han kunde läsa Olivias tankar.

    Du hade helt enkelt för mycket att locka med, skrattade Marcus. Ett perfekt hus precis intill er och ett jobberbjudande.

    Andy hade varit verksam i finansbranschen sedan han tog examen från Handelshögskolan många år tidigare. Han hade länge haft en idé han velat ha med Marcus på och i dag drev de ett framgångsrikt techbolag tillsammans.

    Dessutom har vi alltid velat att barnen ska växa upp i Sverige, sa Olivia. Hemska tanke om de skulle ha tappat svenskan och bara pratat spanska och engelska.

    Barnen var trespråkiga, i alla fall Kaia och Kennedy, eftersom familjen också bott i London där Marcus spelat i Premier League-klubben Arsenal.

    Jag tror faktiskt inte att jag vet hur ni träffades, utbrast Raphael och spärrade upp ögonen på sitt sedvanliga teatraliska vis. Som om det faktum att han inte visste hur Olivias och Marcus kärlekshistoria tagit sin början var en smärre katastrof.

    Vi träffades genom gemensamma vänner på en fest här i Stockholm, sa Olivia och kunde inte låta bli att le när hon fick upp minnesbilderna från den kvällen. Marcus spelade i Djurgården och jag skulle göra en utbytestermin i Paris innan jag hade ytterligare en termin kvar av mina universitetsstudier i Linköping. Marcus var redan då i kontakt med olika klubbar utomlands, men jag var från början tydlig med att jag tänkte plugga klart. Hon log mot sin man. Visst var det jobbigt med distansförhållande, sa hon men lät bestämd när hon fortsatte, men varför skulle jag avsluta mina studier och göra uppoffringar i mitt liv bara för att jag träffat en kille som spelade fotboll?

    Nej, det gjorde du mer än klart, sa Marcus och vände sig mot de andra. Olivia tänkte minsann inte stå i något slags ständig beredskap, redo att följa med mig vart på jordklotet jag än var tvungen att flytta.

    Det är nackdelen med jämställdhet, sa Andy och flinade åt sitt eget skämt.

    Celine slängde en mörk blick på sin man och Olivia förstod henne. Andy hade en tendens att dra omoderna skämt, gärna om traditionella könsroller, något han av outgrundlig anledning verkade tycka var väldigt roligt.

    Men det var sant. När Marcus, mitt i deras nyförälskelse och kamp för att få distansförhållandet att överleva, fått kontrakt med Arsenal hade Olivia inte känt någon stress att omedelbart flytta med honom. Hon kunde inte förklara känslan, mer än att hon varit så säker på att det skulle bli de två att det inte gjort henne något att det tagit tid.

    Fast trots att hon haft en tydlig bild av hur hennes framtid skulle se ut hade livet velat annorlunda, hon hade oplanerat blivit gravid och lagom till att hon varit klar med studierna och flyttat till Marcus i England fött Kaia.

    Och sedan blev du ändå den mest kända fotbollsfrun Sverige har skådat, sa Raphael med tindrande ögon.

    Olivia kunde inte låta bli att le åt hur vännen lyckades få epitetet fotbollsfru att låta som något fint. För många var det tvärtom något fult.

    Och icke att förglömma: hett stoff på Flashback! sa Olivia och blinkade.

    Trots att hon inte borde kunde Olivia inte låta bli att då och då läsa Flashback-trådarna om sig själv och Marcus. Hon visste därför vad folk tyckte och tänkte om dem, även om hon innerst inne insåg att användarna på forumet inte representerade svenska folket.

    Hon är inget annat än ett våp med ett fördelaktigt yttre.

    Det vet väl alla vad fotbollsspelare sysslar med på bortamatcher och träningsläger.

    Ännu en fotbollsfru som lever på sin mans pengar och inte själv gör något

    Gefällt Ihnen die Vorschau?
    Seite 1 von 1