Genießen Sie von Millionen von eBooks, Hörbüchern, Zeitschriften und mehr - mit einer kostenlosen Testversion

Nur $11.99/Monat nach der Testversion. Jederzeit kündbar.

Oäktingen
Oäktingen
Oäktingen
eBook266 Seiten3 Stunden

Oäktingen

Bewertung: 0 von 5 Sternen

()

Vorschau lesen

Über dieses E-Book

När Sofia och Pekka tvingas lämna sin lägenhet i London väcks drömmen om att återvända hem till Finland. Och när de hittar det perfekta huset, i det lilla Österbottniska samhället Tulisaari, bestämmer de sig för att köpa det.

Pekka är ofta bortrest i jobbet och Sofia, som är gravid, tvingas tillbringa mycket tid på egen hand. Märkliga saker börjar ske i det stora huset och situationen blir alltmer orolig. Sofia bestämmer sig för att ta reda på mer om husets historia och får då veta att där inträffat en fruktansvärd tragedi för mer än 100 år sedan. Men hon är inte beredd på vilka starka krafter hon har att göra med. Plötsligt har hela tillvaron vänts upp och ner, och hotet mot hennes ofödda barn bara växer.

”Oäktingen” är den andra, fristående delen i Sara Önnebos trilogi ”Morden i Tulisaari”, som utspelar sig i ett litet finskt samhälle. En plats där det förflutna på olika sätt inverkar på nutiden.

Sara Önnebo bor i Skåne med sambo och två barn. Hon har tidigare levt och arbetat utomlands i cirka 15 år, bland annat i Melbourne, London och Barcelona. Hon har en PhD i molekylärbiologi och privat är hon mest intresserad av språk, att skriva, läsa samt lära sig om andra länder och kulturer.
SpracheSvenska
Erscheinungsdatum17. Aug. 2022
ISBN9789180004046
Oäktingen
Vorschau lesen

Mehr von Sara önnebo lesen

Ähnlich wie Oäktingen

Titel in dieser Serie (2)

Mehr anzeigen

Rezensionen für Oäktingen

Bewertung: 0 von 5 Sternen
0 Bewertungen

0 Bewertungen0 Rezensionen

Wie hat es Ihnen gefallen?

Zum Bewerten, tippen

Die Rezension muss mindestens 10 Wörter umfassen

    Buchvorschau

    Oäktingen - Sara Önnebo

    Oäktingen

    Av Sara Önnebo

    Copyright ©: Sara Önnebo 2022

    Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design

    ISBN: 978-91-8000-404-6

    Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

    www.wordaudio.se

    info@wordaudio.se

    Sofia

    Maj 2013

    Sofia Jokinen kände hur illamåendet steg upp i halsen. Hon kämpade för att svälja ner kväljningen, men det gjorde bara det hela ännu värre. Förskräckt tittade hon på sin chef med en påbörjad ursäkt på de sammanpressade läpparna som försökte hejda händelseförloppet. Sedan böjde hon sig framåt och spydde på hans blankpolerade skor.

        I don't feel so well, fick hon ur sig innan hon var tvungen att kräkas igen.

    Denna gång hann hon fram till papperskorgen.

        Sofias chef såg villrådig och äcklad ut i lika mängd.

    Hmm, maybe you should take the rest of the day off. The rest of the week even. We'll postpone this meeting until next week.

        Sofia, fortfarande hukande, torkade sig i ansiktet med sjalen som hängde runt halsen.

    Thank you! I am terribly sorry about your shoes.

    Don't worry about it.

        Chefen stod blick stilla och såg ut som om han själv skulle kräkas.

    Please send in Maggie on your way out.

    Sofia gick på darriga ben ut genom glasdörrarna och nickade till chefens sekreterare som satt vid ett skrivbord utanför.

        He needs you.

        Maggie reste sig omedelbart från stolen. Förmodligen hade hon beskådat incidenten. I ögonvrån såg Sofia hur chefen snabbt försvann in i sitt eget privata badrum. Sekunden efter gick duschen i gång.

        Sofia skyndade sig till personaltoaletten där hon sköljde av ansiktet och gurglade i handtvål för att få bort den vidriga smaken i munnen. Hon blötte en pappersservett att badda sig med i nacken. Tittade sig i spegeln. Hon såg verkligen ovanligt blek ut. Innan hon återvände till skrivbordet samlade hon ihop sitt långa hår i en knut i nacken.

        How did the meeting go? frågade Lucy, Sofias närmsta kollega och bästa vän.

    It made me sick. Literally. I threw up on Dr Buchmann’s shoes.

        Oh, no! Are you okay?

        Yes, I am fine now. I don't know what happened. I will probably get fired instead of promoted now. He told me to take the rest of the week off.

        Oh, but that doesn't necessarily mean anything. You are one of the best editors here.

    Sofia visste att Lucy hade rätt. Hon hade gått ut universitetet med toppbetyg, tagit sin doktorsexamen vid det välkända Cancer Research UK, publicerat ett flertal vetenskapliga artiklar och haft flera erbjudanden om att fortsätta inom forskningen. Men det var skrivandet hon brann för. Hon var intresserad av vetenskap och medicinska framsteg, men hon stod inte ut med tanken på att stå lutad över en kliniskt ren bänk och mäta upp kemikalier och räkna bakteriekolonier resten av sin karriär. 

        Dagen efter att hon lämnat in sin doktorsavhandling hade hon börjat jobba på en prestigefull vetenskaplig tidskrift i centrala London. Först som Assistant Editor och det senaste året hade hon blivit befordrad till Senior Editor. Hon trivdes med sina arbetsuppgifter men önskade att hon skulle få fler uppdrag att skriva artiklar och spendera mindre tid med att gå igenom och bedöma insända manus. Det var det hon skulle ha talat om med sin chef idag. Hon var redo att bli en News Writer på heltid och hon visste att det fanns en ledig tjänst. Men nu hade hon så klart missat sin chans.

        Hon slängde ner mobiltelefon i handväskan och tog påsen med kycklingsalladen som hon hade köpt på Marks & Spencers på väg till kontoret från kylskåpet. Sedan vinkade hon till Lucy som var mitt uppe i ett telefonsamtal med en missbelåten forskare som fått sitt manus refuserat ett flertal gånger. Utan tillräckligt starka grunder enligt honom själv.

        Så fort Sofia kom ut i friska luften mådde hon bättre. Inte minsta spår av illamående fanns kvar. Vad hade tagit åt henne? Hon hade varit väldigt nervös inför mötet med sin chef och hade inte ätit någon frukost. Bara hällt i sig en stor kaffe på väg till jobbet. Det måste vara förklaringen till att magen gjort uppror. Nåja, nu hade hon blivit arbetsbefriad resten av veckan och idag var det bara onsdag. Sofia tänkte göra det bästa av den lediga tiden som plötsligt stod till hennes förfogande.

    Den futuristiska byggnaden som Sofia jobbade i låg nära Kings Cross station. Hon trängde sig fram mellan myllret av shoppingglada turister och lunchlediga Londonbor. Tog tunnelbanan direkt till Kentish Town där Sofia och hennes finske man Pekka bodde i en pytteliten lägenhet intill Hampstead Heath. Den var en fin dag. Hon bestämde sig för att ta med sig lunchen ut i parken och äta den på utsiktsplatsen vid Parliament Hill. Därifrån kunde man se hela London sprida ut sig så långt ögat nådde. Det var en av hennes favoritvyer över London. Hon och Pekka gick ofta hit på helgerna. Vandrade hand i hand med varsin take away-kaffe i den andra. Stannade till vid toppen av kullen och pekade ut kända landmärken. Ibland fortsatte de ner till Hampstead Village och åt lunch på någon av pubarna där.

        Det var på Parliament Hill som Pekka hade friat till henne och där hade de firat sitt bröllop en månad senare. Bara de två och en handfull vänner och kolleger. Själva vigseln hade ägt rum på rådhuset i Camden. Sedan hade de släpat med sig picknickfiltar och korgar fulla med bubbel till utsiktsplatsen. Sofia log åt minnet.

        Idag var alla bänkarna upptagna av andra flanörer, småbarnsmammor och hundägare, så hon slog sig ner i gräset medan hon åt. Identifierade både historiska och moderna kända byggnader: Palace of Westminster, St Paul’s Cathedral och Gherkin Tower. Hon slutade aldrig att förundras över att hon bodde i en av världens äldsta och främsta städer.

    Kycklingsalladen smakade konstigt. Sofia lämnade mer än hälften. Hon reste sig och borstade av några grässtrån från byxorna. Slängde resterna i en papperskorg. Sedan gick hon en lång promenad runt parken och bara njöt av den soliga vårdagen. Den gångna veckans regn och rusk var ett avlägset minne. På endast ett par dagar hade vädret gjort en helomvändning. En mild bris bar med sig ett löfte om den annalkande sommaren och träden spred sina gröna bladverk över Londons gator.

        Detta var inte en dag som Sofia tänkte ägna åt att gräma sig över sumpade chanser. Vem visste vilka möjligheter som väntade runt hörnet.

    Sofia

    Maj 2013

    En vecka senare satt Sofia på en japansk restaurang i Soho efter jobbet och väntade på Pekka. Hon mumsade tankfullt på kimchi och sköljde ner den inlagda kålen med grönt te. Tidigare hade hon inte varit särskilt förtjust i kimchi, men nu smakade kombinationen av salt, chili, ingefära och vitlök gudomligt. Den lilla skålen var snart tom och hon beställde in en till.

        På långt håll kunde hon urskilja Pekkas gängliga gestalt från alla de andra kostymklädda männen som kom gående nerför gatan. Det var det första hon lagt märke till hos honom när de träffades. Han rörde sig ryckigt och hans långa smala armar och ben spretade åt alla håll och kanter när han gick, lite som en sprattelgubbe.  Hon hade förmodat att det var något som så småningom skulle irritera henne - varför kunde han inte bara gå som alla andra? - men det hade tvärtom blivit ett av de allra käraste kännetecknen hos honom. Hon kunde alltid urskilja Pekka från en folkmängd bara genom sättet han rörde sig på. 

        När han kom närmare framträdde hans benvita hår, gråbleka ögon och de markerade kindbenen allt tydligare och det rådde inte längre någon tvekan om att han inte alls var lik alla de andra anonyma kontorsslavarna i sina mörka kostymer

        Till det yttre var Pekka hennes raka motsats. Sofia var kort med runda former. Till och med hennes mörka hår ringlade sig nerför ryggen i mjuka lockar. Ett av hennes ögon skiftade i en grönbrun nyans som fick hennes blick att se gåtfull ut medan det andra gick i nästan samma blågråa ton som Pekkas. Hon och Pekka brukade skoja om att de åtminstone hade något gemensamt. Sofia hade läst någonstans att i vissa kulturer kallades olikfärgade ögon för spökögon. Det ansågs ge bäraren en förmåga att se in i andevärlden. Men Sofia tyckte mest att det var ett ganska coolt genetisk betingat särdrag.

        Innan Pekka slog sig ner på stolen mitt emot Sofia gav han henne en hastig puss på munnen.

        Har du bestämt dig redan? Jag är utsvulten, utbrast han och försvann genast bakom den inplastade menyn.

        Jag tänkte beställa vegetarisk sushi, sa Sofia.

       Mm, det låter gott. Det tar jag också. Sen ska jag nog ha ramensoppa med kyckling. Vill du inte ha något mer?

        Han tittade frågande på henne över kanten på menyn. När hon skakade på huvudet gestikulerade Pekka till servitören att de var redo att beställa något att dricka.

        Pekka bad om en Kirin Ichiban till sig själv. Han tog öldrickandet på största allvar och detta var hans sätt att visa att han minsann visste vad man skulle beställa när man var på en japansk restaurang.

       Servitören tittade frågande på Sofia.

    And you, Madame, can I get you another drink?

        Just some more green tea please.

    Servitören var på väg därifrån när Pekka hejdade honom.

    We are ready to order our food as well.

    Pekka åt som om han inte sett mat på en hel månad och de hade kommit halvvägs igenom måltiden innan Sofia fick en chans att berätta den stora nyheten för honom. Hon var inte säker på om han skulle bli glad eller lika chockerad som hon själv blivit när hon fick beskedet för endast ett par timmar sedan. Ett besked som skulle förändra deras liv för alltid, oavsett vad de valde att göra.

        Du vet att jag har mått lite dåligt i några dagar, började hon.

        Pekka tittade på henne som om det var en nyhet för honom.

        Jag fick gå hem från jobbet förra veckan. Kommer du inte ihåg det?

        Jo, men det var ju förra veckan. Jag trodde att du var frisk nu.

        Jag har känt mig lite underlig ända sedan dess så jag gick till läkaren idag.

       Pekka lade ner pinnarna och såg oroligt på henne.

        Är du okej?

        Jag är inte sjuk eller så, sa Sofia försiktigt. Jag är med barn.

        Va! Men det är ju fantastiskt, utbrast Pekka och slog ut med armarna som om han ville omfamna hela världen.

        Han såg verkligen väldigt glad ut, vilket fick Sofia att känna sig bristfällig i sin egen reaktion.

    Själv hade hon nästan tuppat av när läkaren berättade för henne att hon var gravid. Inte för att hon var så översvallande lycklig, utan för att hon var chockad.

        Jag trodde du skulle berätta att du drabbats av någon hemsk obotlig sjukdom och var döende, sa Pekka uppsluppet.

        Och så säger du att jag har en tendens att överdriva!

        Sofia kunde inte låta bli att le. Om hon skulle vara helt ärlig hade hon oroat sig för hur Pekka skulle ta det. Visst hade de pratat om att skaffa barn en dag men den dagen hägrade alltid någonstans långt bort i framtiden.

        Är du säker? frågade Pekka och såg så hoppfull ut att Sofia blev alldeles rörd.

        Hon hade oroat sig i onödan.

        Jag har svårt att tro det själv men läkaren verkade helt säker.

        Hur har det gått till?

        Pekka lät uppriktigt förvånad.

        Det ska jag väl ändå inte behöva förklara för dig.

        Det var exakt samma fråga som hon själv ställt läkaren när han hade upplyst henne om att hon var gravid. Men det tänkte hon inte erkänna för Pekka.

        Så du är inte arg? frågade Sofia

        Arg? Varför skulle jag vara arg? Det är ju helt underbart.

        Pekka vinkade till sig servitören igen.

    Can we have a bottle of your finest Champagne please?

    Pekka, jag kan inte dricka alkohol.

    Yeah, that's right. No champagne. Just a pint of lager then.

    Tydligen var det slut på Pekkas exotiska utsvävningar för kvällen.

        Så snabbt livet kan förändras tänkte Sofia för sig själv när de båda satt försjunkna i sina egna funderingar. Pekka tog frånvarande emot sin öl av servitören en stund senare. Han såg ut som om han just hittat en tidsmaskin och befann sig i en tidsålder han inte hade någon kunskap om, både osäker och förundrad. Som om han inte visste om han skulle stanna kvar där han var eller genast bege sig tillbaka till sin egen värld.

    Pekka

    Maj 2013

    Pekka försökte smälta nyheten. Skulle han verkligen bli pappa? Det skulle ta ett tag innan nyheten sjunkit in. Han sneglade på Sofia över kanten på ölglaset. Han hade vetat att han ville tillbringa resten av livet med henne ända sedan första gången de träffades för sex år sedan. Det hade varit en helt vanlig fredagskväll när Pekka var ute med Andrew, som han delade lägenhet med, och Sofia var ute med sina tjejkompisar. Pekka och Andrew hade varit och bowlat i Bloomsbury innan de drog vidare till en pub för att käka kvällsmat och ta några öl. Redan i dörren till puben stötte han ihop med Sofia som hade tittat på hans fötter och sedan brustit ut i skratt. Frågande tittade han själv ner mot golvet och upptäckte att han fortfarande hade bowlingskorna på sig. När han lyfte blicken och såg in i Sofias olikfärgade ögon visste han att det var henne han hade väntat på i hela sitt liv. Nu hade hon varit hans fru i snart två år och han kände sig fortfarande som världens lyckligaste man. Och hon hade just gjort honom ännu lyckligare.

        De hade pratat om att bilda familj många gånger, men Sofia verkade inte särskilt ivrig att bli mamma. Pekka hade inte velat pressa henne. Man behövde inte vara psykolog för att förstå att hennes egna upplevelser från barndomen påverkade hennes inställning till familjelivet. Sofia hade knappt någon kontakt med sin mamma eller lillebror längre. Själv kom Pekka från en varm och kärleksfull familj och hade svårt att föreställa sig hur Sofia och Emil måste ha haft det under uppväxten.

    Pekka hade aldrig tvivlat på att Sofia älskade honom. Men ibland var han osäker på om hon delade hans dröm om att bilda familj och skapa ett hem tillsammans. Han hade väntat tålmodigt och hoppats på att hon så småningom skulle ändra inställning. Men i själva verket hade han varit orolig för att den dagen aldrig skulle komma. Och vad skulle då hända med deras förhållande?

        Men nu såg han att det strålande om henne. Graviditeten klädde Sofia.

        Pekka tog en djup klunk av ölen och sjönk längre ner i sina egna tankar. Den där välbekanta gnagande känslan av obehag gjorde sig påmind. Den hade följt honom i många år och ibland högg den till när han var som mest sårbar.

        I gymnasiet hade Pekka haft en flickvän, Nina. Det var en barnslig förälskelse, det insåg han nu. De skulle aldrig ha förblivit ett par även om saker och ting hade varit annorlunda. De var alltför olika. Nina hade blivit gravid sista terminen, precis innan studenten. Det var aldrig något tal om att hon skulle behålla barnet. Det ingick inte i Ninas plan. Pekka skulle ha tagit sitt ansvar men innerst inne var han lättad när hon valde att avsluta graviditeten. Han hade följt med Nina till abortkliniken för att stötta och trösta. Det var en fruktansvärd upplevelse för dem båda. Värst var det förstås för Nina som fick utstå den fysiska smärtan. Men Pekka hade också lidit av ångest och skuldkänslor en lång tid efteråt. Det var inte bara deras ofödda barn som utplånades i operationssalen den dagen. Även deras kärlek dog bort. Efter den händelsen kunde de inte längre se varandra i ögonen. Han visste inte ens vad Nina gjorde idag.

        Redan i ett tidigt stadium av hans och Sofias förhållande hade Pekka berättat om Nina och aborten. Sofia visste att det var något som han inte ville gå igenom igen. I slutänden var det så klart Sofias kropp och Sofias beslut. Men han var lättad över att hon också verkade glad över det överraskande beskedet att det växte en liten människa inuti henne.

        Ibland när Pekka såg barnfamiljer på stan kom det där hugget så plötsligt att han nästan tappade andan. På senare tid hade han allt oftare funderat på hur hans och Ninas barn skulle ha sett ut om det fått leva. Var det en pojke eller en flicka? Hur det skulle ha känts att hålla de små händerna i sina.  Känna doften av den varma huden. Tyngden av kroppen i hans famn. Pekka skulle ha fått uppleva barnets första steg, första ord, första gången barnet trillade av gungan och barnets sökande efter tröst. Barnet skulle ha varit nästan tio år nu. Nio uteblivna födelsedagar då han skulle ha överöst sitt barn med presenter, kärlek och sötsaker.

        Med en ofrivillig skälvning som började i tårna och spred sig genom kroppen som en våg skakade han av sig tankarna på ett föräldraskap som aldrig blev av. De kändes inte längre lika tunga nu när ett litet liv växte i Sofias mage. Han måste vara närvarande i stunden. Fira detta stora ögonblick med sin fru.

        En våg av tacksamhet vällde över honom. Han hade fått en andra chans att bli pappa. Livet som växte i Sofia var en oväntad men värdefull gåva som ödet hade gett dem. Den här gången skulle han ta vara på den.

    Sofia

    Juni 2013

    Sofia stirrade på brevet som hon höll i handen: Repossession Notice.

       Det var adresserat till Mrs Jennings, ägaren till lägenheten som hon och Pekka hyrde. I vanliga fall lade Sofia hennes brev i en prydlig hög på hallbordet. En gång i månaden tog hon med sig brevskörden till mäklarfirman som de hyrde lägenheten av och de skickade sedan posten vidare till ägaren. Men idag hade Sofia varit trött och illamående när hon kom hem från jobbet och hon hade öppnat ett av Mrs Jennings brev av bara farten. Och vilken tur det var!

       Enligt banken skulle lägenheten beslagtas vid månadsskiftet, vilket var om 16 dagar, och sedan säljas på auktion. Någon annan skulle flytta in i deras tvårummare som trots sunkiga heltäckningsmattor och ålderstigen köksinredning varit deras hem under så många år. De hade varit lyckliga där, högt upp bland trädkronorna med utsikt över Kentish Towns takåsar och Hampstead Heath. Och läget kunde knappast vara bättre

    Gefällt Ihnen die Vorschau?
    Seite 1 von 1