Coolboy r en typisk liten irlndsk by nedanfr berget Corragh.

Livet kretsar kring hemmet och krarna, hstarna oh fren, kyrkan och puben. Men i samband med utredningen om ett ddsfall rubbas cirklarna. En rik irlndsk-amerikan som flyttat till bygden med sin japanska hustru vcker frvirring och nyfikenhet. Polischefen Colm frs p villovgar. Men ocks den unga lantbrukarhustrun Rachel sker gtans lsning. En spnnande roman, som ger en frgrik bild av mnniskor och miljer under en brytningstid i den irlndska republiken.
Bokens styrka ligger i skildringen av ett lantligt Irland som kanske r p vg att frsvinna. Men Coolboy har andra frtjnster, till exempel en privatspanare som hller huvudet kallare n specialisten Colm, bondhustrun Rachel Brady. Och en lyckad knorr p slutet. Jan Mrtensson, Deckarspalten, Sydsvenskan Denna roman om ett brott p Irland har mnga inslag som r vanliga i pusseldeckare. - Samtidigt vill uppenbarligen frfattaren n ver deckargenrens grnser och beskriva ett Irland i frndring. - Resultatet r en bok som r trevlig och stundtals insiktsfull. Ann hrberg, Bibliotekstjnst En flyhnt skriven thriller. Den drivna stilen gr lsningen ltt. Spnningen hller i sig. Birgit mossa, Lntagaren.

Tryckt version utgiven av Sahlgrens Frlag ab SF-03300 Otalampi, Finland

Huvudpersonerna i den ordning de upptrder Colm OKelly, polis (senare superintendent), Gorey Willie Doherty, bondson, Coolboy Edward Garney, Ballymoney Mary Doyle, Ballymoney Arthur Miller, hstuppfdare, Kilcorkey Tony Ryan, irlndsk-amerikansk fretagsledare, NewYork/Blackburn House Kumiko Seguro, Tonys andra hustru Larry Kennedy, stallkarl, Kilcorkey Bill Bush, bonde, Coolboy Gladys, pensionatsvrdinna, Kilcoole Bert Mattock, hundmatsfabrikant, Arklow Rachel Brady, Coolboy Paddy Killilea, Kilanerin/Wicklow Gap Barry FitzGerald, chief superintendent, Dublin Eileen Byrne, hembitrde, Blackburn House George Hewitt, trdgrdsarbetare, Blackburn House Seamus Reagan, grdskarl, Blackburn House Tom Burns, stallkarl, Blackburn House John Kelly, bilreparatr, Arklow Edmund White, skribent, Coolboy Bertie OConnor, IRA-ledare, Arklow Anne Rice, barnmorska, nunna, Ballinhassig Albert OMalley, getfarmare, antiabortaktivist, Coolboy
3

Andra upplagan Typsnitt Garamond

Tord Wallstrm 2002 ISBN 951-9016-18-X

1951

ad var det ni brkade om? frgade polisen. Willie Doherty fste blicken p en cigarrettfimp, som lg i ett hrn. Den hade bildat en svart flck p den mrkgr skifferplattan, hade inte varit slckt nr den hamnat dr och ingen hade brytt sig om att tram-pa p den. Det sger jag inte. Det angr ingen. Nehej, sa polisen och tog av sig mssan med det blanka garda-mrket. Han lade den p bordsskivan av mrkgrn linoleum, satte sig tillrtta vid den gamla skrivmaskinen och hamrade med viss mda ner orden: Den anhllne vgrar uppge orsaken till grlet. Utan mssa sg han inte srskilt respektingivande ut, tnkte Willie. Alltihopa fanns i mssan. Det hade varit likadant hemma p skolgrden i Coolboy. Colm OKellys stddighet satt i hans mssa. D hade det varit en keps med rtt ovanligt rutmnster och han var mallig ver den. Sedan han hade ftt en rejl hurril i nacken av lraren tog han motvilligt av sig den inom7

hus. Men om han blev av med den p skolgrden och hans gulrda hrtestar flammade upp som en fyrbk tappade han ltt garden. Det r bara det, sa polisen, att Edward Garney frmodligen inte kommer att verleva och nr du fr en advokat blir du nog nd tvungen att bertta fr honom vad ni grlade om. Vem har du tnkt anlita? Skit samma, sa Willie. Det fr vl bli Tarrant. OK, sa polisen. Men Tarrant r bara van vid trafikml och smrre krogslagsml. I det hr fallet ser det ut att vara frga om mord, eller i varje fall drp och d blir det rttegng i tingshuset i Wexford och dr skulle Tarrant gra en slt figur. Och det enda som eventuellt kan tala till din frdel fast det r knappast ngot frsvar r att du r knd fr att ha ett sjujkla humr och alltid har haft det. De knde varandra vl, var frn samma by, hade gtt i samma skola. Inte i samma klass men p samma skolgrd: den lilla asfaltplanen mellan kyrkogrden och den lga grrappade byggnad med skiffertak, som hyste de tv klasserna i Coolboy, vardera med omkring 20 pojkar och
8

flickor i rskurserna 1, 2 och 3, respektive 3, 4 och 5. Det hade gtt mer n tio r sedan dess och om ngon av deras lrare nu skulle trffa dem skulle han eller hon knappast knna igen dem. I varje fall inte Colm, som lmnat skolan och trakten som en ganska spenslig och frvuxen 15-ring men nu hade utvecklats till en reslig karl, lagom muskuls och med bara en liten antydan till lmage. Hret hade mrknat och hade endast kvar en svag skiftning i rtt, frknarna var s gott som borta och ansiktsfrgen hlsosamt rosig. Det mest utmrkande i hans drag var att hakan var aningen fr liten och att de bl gonen kunde ha suttit lngre ifrn varandra. Willie, nersjunken i besksstolen mittemot, sg ut att vara den ldre en missuppfattning eftersom han i sjlva verket var tv r yngre. Hans anletsdrag var grovhuggna, gonen sm, kindknotorna kraftiga, munnen rtt kttig och hakan tudelad. Han var satt till vxten, benen en aning krumma, och gav intrycket av att vara betydligt kortare till vxten n Colm men ocks det var en synvilla; de var i sjlva verket av ungefr samma kroppslngd. Det mrka hret kom sllan i kontakt med en kam, de gula tnderna
9

inte ofta med ngon tandborste, hans hnder var mrka av ingrodd jord och lera. nd var han inte p ngot stt frnsttande, bara s utprglat bondsk. Frn skolgrden i Coolboy hade de gtt skilda vgar. Colms far, som varit bokhllare p det stora mejeriet i Kilcoole vid huvudvgen, hade ftt ett bttre jobb i Arklow, familjen hade flyttat dit samma r som Colm lmnat skolan. Han var enda barnet och hade det vl frspnt. Hela hans tillvaro hade varit bekymmersfri. Alltsedan han redan i smbarnsldern bestmt sig fr att bli polis var vgen utstakad hela strckan till examen i polisskolan med ypperliga betyg, provtjnstgring i ngra mindre landsbygdsdistrikt och sedan frflyttning till Gorey, dr han nu var i frd med att bygga sin karrir. Vid 26 rs lder var han redan gift och stadgad, hade kpt en enplansvilla en bungalow i ett av Goreys villaomrden, hade en lojal och arbetsam hustru, som helt gnade sig t hemmet, en ettrig son... och snart vntades tillkning. Willie hade stannat i Coolboy och bodde fortfarande, fast han var 24, kvar i frldrahemmet: en gammal bondgrd, lik alla andra, ett stycke upp p den svaga sluttningen ovanfr kyrkan
10

och skolan. Han var ldst i en barnskara p fyra, ende pojken, hade sedan smbarnsldern hjlpt till p grden; flyttat fren mellan beteshagarna med hjlp av de bda lurviga vallhundarna eller passat smsystrarna d modern arbetade i lagrden. Men bst tyckte han om att skta hstarna liksom flera andra smbnder i trakten frskte sig fadern p att fda upp hstar, hade alltid fem eller sex i stallet och lyckades d och d slja ngon med god frtjnst. Willie hade en srskild kontakt med hstarna och nr han var tillsammans med dem visade han aldrig den tendens till hftiga lynnesutbrott, som ibland kunde g ut ver hans mnskliga omgivning och hade medfrt att frhllandet till fadern stndigt var spnt. Allteftersom fadern tidigt ldrades kom Willie att ta ver alltmer av ansvaret fr grden ngot annat hade aldrig varit p tal och ngon annan framtid n grden hade han inte. De tre systrarna lyckades i tur och ordning skaffa sig karlar genom att bli med barn, en av dem bodde kvar i trakten, de andra hade frsvunnit t andra hll. Men Willie hade aldrig lyckats f ngot stadigt flicksllskap han tyckte sig vara i en tervndsgrnd, en cul-de-sac, bunden vid gr11

den och de skrpliga frldrarna. Det enda som gav hans liv ngot vrde var umgnget med hstarna och de minst tv kvllar i veckan han tillbringade p ngon av pubar-na i Ballymoney, Kilcoole, Gorey eller Arklow. Dr drack han Guinness, Harp eller Murphy tillsammans med jmnriga, som var i ungefr samma situation som han, eller ldre karlar som haft mycket lngre tid p sig att forma sina liv men egentligen aldrig gjort ngra allvarliga frsk. Colm tog varje morgon klockan kvart i tio sin lilla Ford Anglia och gav sig av till polisstationen det var egentligen gngavstnd men eftersom hustrun inte hade krkort kunde han lika grna ta bilen. tta timmar senare kunde han i regel avsluta skiftet och kra hem fr att ta middag puben beskte han hgst en gng i veckan, p lrdagkvllen, och d grna tillsammans med hustrun om det gtt att skaffa barnvakt. Men eftersom han alltid hade sin karrir i tankarna och dessutom gillade polisjobbet ansg sig Colm egentligen vara i tjnst dygnet runt och var beredd att rycka ut vid vilken tidpunkt som helst. Nr den sergeant, som hade jouren, ringde och berttade att det hade varit ett allvarligt krogbrk i Ballymoney var han dr efter
12

femton minuter, i god tid fre kollegerna i polisbilen och nstan en halv timme innan ambulansen anlnde frn Wexford. Det verkar som om Willie Doherty har slagit ihjl ngon, hade sergeanten sagt. Sedan Colm tervnt till hembygden hade han och Willie sttt samman flera gnger p gatan, i tidningsbutiken, p puben, men de hade bara vxlat de vanliga hlsningsfraserna: Hur r lget? Hur str det till med familjen? See you! En gng d han hade rende i Coolboy hade Colm fljt en impuls och krt upp till grden, dr han hade hittat Willie i full frd med att mocka i stallet. Men han hade snabbt frsttt sitt misstag: han krde ju polisbilen och Willie hade ingen lust att ge grannarna ngot att skvallra och sprida rykten om. Egentligen tyckte Colm bra om Willie, gillade hans envishet och ihrdighet i arbetet. Antagonismen mellan de bda var inte msesidig. Det var alltid Willie som hade muckat grl p skolgrden. Ibland hade han bara flugit p Colm med knytnvarna, satt krokben fr honom eller slagit av honom mssan. Colm hade frsvarat sig handgripligt, d han tvingades till
13

det, och ibland hade det blivit till riktiga slagsml. Men Colm kunde inte begripa vad det var som vckte den yngre pojkens aversion eftersom han sjlv grna skulle vilja vara hans vn. Nr han nu betraktade Willie p andra sidan bordet dk minnena frn skolldern upp hos Colm. Det r frresten rtt konstigt att du inte redan slagit ihjl ngon. Till exempel mig, sa han. Fr helvete! sa Willie. Du var ju tv r ldre. Colm tergick snabbt till sin roll som polis. Ni hade allts kommit verens om att avgra tvisten utanfr puben.. Vem var det som freslog det? Det var fr fan jag, sa Willie. Jag ville inte stlla till det fr Doyle, han hade redan ftt tv barstolar frvandlade till pinnved frra veckan. Men d var jag inte ens dr. Ni gick allts ut p gatan. Du gick frst och Edward Garney kom efter. Han brjade sprattla och leva, sa Willie. For om-kring som en tnt. Frskte mtta en spark mot mig, han har fr sig att han ska bli karatemstare. Jag ville inte ha hans jkla knga i nunan, s jag klippte till honom. Det stmmer, sa Colm. Att knocka folk r du bra p. Jag lg sjlv medvetsls en halvtimme
14

och lraren var p vg att kalla p ambulansen. Det gick vgen den gngen, fast alltid d jag fr huvudvrk tnker jag p dig. Men den hr gngen var det s att Edward Garney slog skallen i en sten och att skallen sprack. Colm var tyst en stund och stirrade p Willie, som glodde i golvet. Egentligen tyckte han synd om honom fr frsta gngen under alla dessa r tyckte han synd om honom. Jaha, sa Colm, det r vl inget mer att sga. Inget tvivel om vem som utdelade det ddande slaget. Ddande? sa Willie. Han kanske klarar sig. Kanske. Men jag skulle inte satsa ens ett pund p det. Colm vnde sig mot skrivmaskinen och fortsatte kmpa med den. Jag skriver ut det hr, s fr du underteckna sen. Ta dig en cigg s lnge, jag bjuder. Han skt ver ett skrynkligt paket Marlborough och en tndsticksask. Willie hade rkt hela cigarretten innan Colm hade skrivit frdigt. Han slngde fimpen till den andra i hrnet utan att slcka den. Colm kastade en frnrmad blick t det hllet men sa ingenting. Telefonen ringde ute i korridoren och Colm gick ut. Han kom
15

tillbaka efter en kort stund med ett enda ord:. Ddande. Willie hll blicken p den rykande cigarrettfimpen. Sg mig, sa Colm, var det Mary brket gllde? Det var hon vl knappast vrd. Willie reagerade som om han ftt en elektrisk stt och mumlade knappt hrbart: Jag hade i alla fall inte tnkt sl ihjl honom. Jag skulle inte kunna dda ngon. Han var ett svin, men jag kan inte ens nacka en hna. Frutom huvudstaden Dublin, dit alla vgar och jrnvgar br, finns det egentligen bara tv typer av stder p Irland: De som ligger inne i landet, ofta vid ngon flod, och fungerar som centrum fr ett omrde med lantbruk, frsktsel och boskapsuppfdning. De har livlig kpenskap men sllan ngra strre industrier n bilverkstder och cementgjuterier. Och de som ligger ute vid havet, ofta grundade av vikingar och i regel vid en flodmynning. Ocks kuststderna lever till stor del av handel, men dr finns ocks hamnar med fiskebtar och i regel ngon medelstor fabrik som dominerar nringslivet.
16

Gorey och Arklow representerade vardera kategorin: landsbygdsstaden och hamnstaden. De var ungefr lika stora, omkring 8000 invnare, och avstndet mellan dem var inte mer n 20 kilometer, men de var liksom vnda t varsitt hll: county-grnsen gick mitt emellan dem. Gorey hrde till Wexford, Arklow till Wicklow. Ballymoney och Coolboy, som bda lg p Wexford-sidan av grnsen, var ocks typiska exempel p tv vanliga typer av irlndska byar. Ballymoney var den strre med samlad bebyggelse lngs en bygata, Coolboy mera utspridd kring en vgkorsning, dr kyrkan och skolan lg och postkontoret var inrymt i en mycket liten diversebutik. I vre ndan av Goreys Main Street, snett emot den protestantiska kyrkan som med sitt fyrkantiga, skyttevrnsfrsedda torn mycket liknade en medeltidsborg, lg polisstationen.. Den var uppfrd i slutet av 1800-talet, en ganska vacker och mycket bastant byg gnad med svartrandade hrn och en rund portal ver huvudingngen. Interiren var kall och fngelselik med mrka stengolv och vitmlade vggar. Willie hade tillbringat natten i en av de primitiva arrestlokalerna. Han hade ftt frukost p en plt17

bricka och nu satt han i samma stol framfr skrivbordet som kvllen fre, d han frhrdes av Colm, men mittemot honom befann sig nu en fetlagd man med jovialiskt ansikte och lockigt hr: advokaten Roger Tarrant. Jag tror frsts inte att jag kan f dig friknd, sa Tarrant. Men om vi lgger upp det frnuftigt borde vi kunna f anklagelsen ndrad frn drp till vllande av annans dd. Fast jag tnker frska f det till en ren olyckshndelse. Fr det var ju inte ditt slag som ddade Edward Garney utan att han slog skallen i stenen d han fll. Jag tog vgen frbi nr jag krde hit och tittade hur det ser ut dr. Det ligger en hg gatstenar intill husvggen. De mste ha legat dr sen de byggde trottoaren fr minst trettio r sen. Det r ingen ordning alls i Ballymoney. Det kunde vara ett trivsamt stlle med den dr breda gatan ner emot bron. Och tv rader av trd. Men det r fullt med skrp verallt. Varenda vr r det nn gamling som sr blommor i rabatterna, men sen r det bara ogrs. Frresten: jag skulle kunna vcka tal mot kommunen fr den dr stenhgen, om det inte hade varit fr den skulle han ha klarat sig. Jag mste tala med frldrarna om det. De skulle kunna f ett rtt skap18

ligt skadestnd. Fr du hade vl inte tnkt sl ihjl honom? Tarrant var en ofrtrttlig och ohejdbar pratmakare. ven bland irlndare, dr denna egenskap frmodligen r vanligare n hos andra folkslag, utmrkte han sig genom sin fenomenala svada. Nr han vl hade ftt upp ngan, vilket inte tog honom mer n en halv minut, var han omjlig att stoppa. Han behvde aldrig hmta andan, talade helt utan pauser, band samman meningarna och vergick utan uppehll frn det ena mnet till det andra allteftersom de rann upp i hans livliga hjrna. I distriktsdomstolen i Arklow, dr han i regel hll till, hade han drivit sin verbala talang till fullndning. Vare sig det gllde mindre trafikml eller civilml om skadestnd pratade han snder allt motstnd och bde klagare och domare hade fr lnge sedan resignerat och gett upp sina frsk att stoppa honom. Kom han med ngon frga lmnade han sllan tid fr ett svar. Men Willie lyckades nu snabbt inflika: Nej, jag blev bara frbannad nr han frskte sparka mig. Rent sjlvfrsvar, allts. Fast det viktigaste r att du nd visar dig ngerfull i rtten.
19

 Jag hade bara en jkla otur. Allts, en olyckshndelse. Men ven om du inte ngrar dig mste du frska stta upp en frkrossad min, tror du att du klarar det? Infr domaren, allts. Det r vad som gller, tro mig. Det tjnar ingenting till att frska vara tuff infr en domare. Jag vet. Du minns Kevin Morgan, som hade gett sig p ett fruntimmer p Harbour Street och slitit av henne trosorna d polisbilen rkade komma frbi. I sjlva verket var det inget vldtktsfrsk fr hon var med p noterna, precis som Kevin sa, det r jag sker p. Men Kevin skulle aldrig f ngon att tro p honom, om hon vittnade emot honom. Jag frskte f honom att begripa att han mste vara ngerfull, att han var packad, och det var frresten hon ocks, och att han aldrig skulle kunna frg sig mot henne eftersom han lskade henne och s vidare, att han skulle ta p sig hela skulden men hnvisa till att han aldrig tidigare varit straffad, fr han r i sjlva verket en vldigt snll och ordningsam kille, och att han var beredd att ge henne ersttning om hon krvde men hoppades att hon skulle frlta honom. Och s vidare. Men den dumma flickan vgade inte annat n ljuga, fr annars hade hon
20

ftt stryk av sin far, som r en riktig buse, och Kevin gav fan i alla mina rd och s gick det som det gick. Han kunde ha kommit undan med en mnad eller s, kanske till och med villkorligt, men i stllet fick han fem r p Mountjoy och hela hans liv frstrdes. Liksom hennes, frresten, fr de skulle skert ha blivit ett lyckligt par tillsammans. S frsk inte visa dig stddig eller s utan sg bara som det var: att ni blivit osams och bestmde att gra upp och att du blev rdd d Edward mttade sparken mot dig. Jag bryr mig inte om vad det var ni brkade om. Du slog honom inte srskilt hrt, eller hur? Han bara trillade. Och det var inte ditt fel att det lg en hg gamla gatstenar p trottoaren. Frresten har du polisen Colm p din sida. Jag hrde att ni har varit skolkamrater. Han kommer skert att vittna till din frdel. Och Sen Callagan och Peter Graham, som r de enda som egentligen sg vad som hnde, r beredda att gra det. De intygar ocks att det var en olyckshndelse. Egentligen fr jag vl inte sga det, men det r till din frdel att Edward var protestant. Jag r s gott som sker p att du kan komma undan rtt lttvindigt. Men du har nd ftt en minnesbeta som fr dig att ta det lugnare i fort21

sttningen. Jag vet att du har ett jkla humr men jag tror inte att du r dum i huvudet. Och ta p dig en kostym om du har ngon. Du fr nog stanna kvar i kurran en natt till. Men nu ska jag fara direkt till rtten och se till att du blir frislppt. Sen r det bara att vnta p rttegngen. Hur r det med din far? Jag sg honom p gatan i frra veckan, tyckte han verkade rtt krasslig. Det r nog snart dags fr dig att ta ver grden. Hur gr det med hstarna? Det var till stor del Colms vittnesml som kom att rdda Willie frn ett hrt straff. Slaget var allts inte ddande? frgade domaren. Nej, det kan det inte ha varit, sa Colm. Rttslkaren kunde inte konstatera ngra skador p kken, det mste ha varit ett ganska ltt slag. nd tillrckligt fr att den avlidne skulle fllas till marken, eller hur? Ja, men ingen av dem var srskilt nykter. Och trottoaren utanfr puben r full av gropar och kanter, som det r ltt att snava p. Jag minns att jag sjlv snavade nr jag var p vg till mordplatsen. Mordplatsen?
22

Colms rosiga ansiktsfrg blev pltsligt nnu rdare, innan han fann sig. Frlt, ers nd, det var en rutinmssig felsgning. Jag menar brottsplatsen. Jaha. Och dr lg ocks en hg med gamla gatstenar? Ja. Jag tycker det r skamligt. klagarens slutpldering blev anmrkningsvrt vlvillig han hade, sa han, ingenting emot att ndra talet frn drp till vllande av annans dd om domstolen s ansg lmpligt. Tarrant skrpte sig och fattade sig osedvanligt kort. Han beskrev Willie som en rttskaffens och hygglig karl som aldrig tidigare varit inblandad i ngot krogslagsml (i varje fall, kunde han frsts ha tillagt, inget som lett till polisingripande) och vidhll benhrt olycksfallslinjen. Domen ld p tv mnaders fngelse fr vllande. Men den var villkorlig och Willie kunde lmna domstolen som en fri man. Colm, som hade sin Ford, gav honom lift och krde honom nda hem. Det var hyggligt av dig, sa Willie, att hjlpa mig med ditt vittnesml. Inte alls, sa Colm. Det var bara min plikt. Det var s det gick till, eller hur?
23

 Ungefr. Men jag srjer honom inte. Du hatade honom, allts. Och jag tror jag anar varfr. Jag tror det var fr Marys skull. Willie teg. Var det inte s? Han var ett krk, sa Willie. Han hade gjort henne med barn. Hon var ju bara sexton. Och sen kallade han henne hora! Colm satt tyst och tnkte en stund. Vi behver inte tala mer om det. Jag frstr. Men det r en sak jag aldrig har begripit: Varfr var du s jvlig mot mig i skolan?. Det begriper inte jag heller. Men vi kan vl sluta fred och vara vnner nu, tycker du inte? OK. Jag ska se till att jag fr uppdraget att vara din vervakare under de hr tv ren. Det betyder ingenting. Vi mste bara trffas d och d. Du behver inte hlla dig borta frn puben, bara vara frsiktig med drickat. Och frska dmpa ditt humr. Skert. Colm satte av Willie vid grindppningen och sg efter honom d han lufsade upp mot grden. Tv hstar kom springande ver fltet och
24

stannade vid stngslet. Willie klappade dem p halsen och Colm hrde tydligt hur han pratade med dem.

25

epubliken var nnu ett statiskt land bundet vid det frgngna, fastlst vid sin vldsamma historia, fngat i pvens garn, oavbrutet pmint om gamla orttvisor, prglat av mindervrdesknslor. Men detta gllde inte hela befolkningen, inte den minoritet av protestanter som bildade en sammansvetsad klan vars ekonomiska inflytande fortfarande stod helt utom all proportion. Willie var katolik och det var ocks Colm. Men Edward, vilkens skalle sprckts mot hgen av gatstenar i Ballymoney, var enda barnet i en protestantisk familj och detta stllde mjligen Willies brott i annorlunda dager. Han betraktades inte som ngon vldsman. P puben bemttes han med viss respekt. Det talades inte mycket om den desdigra kvllen i Ballymoney, men med tiden kom det nd att spinnas myter om den. Ocks de unga kvinnorna upptrdde annorlunda mot honom. Vid den rliga julbalen p en dansrestaurang utanfr Gorey trffade han
26

Brenda, en bonddotter frn byn Kilbride, inte vacker men duktig, stark och lugn i sinnet. Efter ngra mnader gifte de sig och Brenda flyttade in p grden i Coolboy. De bda ren, d Willie stod under vervakning, frlpte vl i sin rapport till rtten gav Colm honom de bsta vitsord. Det hnde fortfarande att Willie fick pltsliga raseriutbrott, men Brenda lyckades alltid snabbt lugna honom om hon fanns i nrheten. Hon var den enda, sa man i byn, som kunde tas med honom d han var p det humret. Willie insg ocks sjlv att det var s och drfr lskade han sin hustru, inte innerligt och mt, ty han var ingen innerlig och msint man, men desto mera handfast och uppriktigt. Inom fem r hade de tv sner och en dotter. Men ocks barnen blev ibland offer fr Willies vildsinta humr och med ren kom det att bli ett kat avstnd mellan dem och fadern precis som mellan Willie och hans far, som han sllan talade med trots att de bodde i samma hus. Liksom en stor del av Irlands ungdomar p den tiden gav sig pojkarna s snart de fick en chans av inte bara hemifrn utan utomlands, och bda hamnade i Liverpool, dr de frsrjde sig med
27

byggjobb och hrde av sig bara vid jultid. Men dottern, som lskade att skta hstarna och ge sig ut p lnga ridturer, stannade hemma lngre och var sin moders fasta std. Willies far blev allt svagare, en morgon lg han dd i sngen. Modern levde ytterligare tio r, innan det var dags ocks fr henne att begravas ut8anfr kyrkan i Coolboy, dr man hade utsikt ver kullarna till Irlndska sjn och ngon enstaka gng, d vdret var srskilt klart, kunde skymta Wales. Willie ndrade inte mycket p grden. Grunden fr familjens existens var fortfarande kttkreaturen och frflocken. Men hans strsta intresse var hstarna och d och d lyckades han mycket bra med uppfdning och trning och kunde f in extra slantar, tillrckligt fr att hlla stallet i skick och bygga ut det men inte nog fr att ge ocks det gamla boningshuset det underhll det s vl behvde. Colm hade egentligen aldrig tnkt bli kvar fr gott i Gorey han hade haft siktet instllt p en viktigare post, i Dublin eller Cork eller i varje fall i Wexford. Men med den vxande barnaskaran till slut fyra flickor och en pojke drog han ner p sina ambitioner; han hade nd titeln
28

Super Intendent, polisdistriktets hgsta befattning, och njde sig med det. Edward Garney hade begravts p den protestantiska kyrkogrden i Arklow och hans frldrar flyttade snart frn orten. Advokaten Tarrants frsk att f dem att begra skadestnd frn kommunen avvisade de bestmt. Fyrtio r frflt utan att mnga lade mrke till det.

29

1991
r att ha rangen av europavg var N11:n frn Dublin till Wexford och frjehamnen Rosslare mycket primitiv. Med hjlp av EUpengar frbttrades den visserligen stndigt, farliga kurvor rtades ut, smala passager breddades, men den var fortfarande full av strckor dr utlndska bilister krde p helspnn med hjrtat i halsgropen medan de flesta irlndare grna lekte rallyfrare med suvernt ddsfrakt. Vid in- och utfarten till det kaotiska Dublin pgick ett motorvgsbygge men alla frbifarter lg nnu p planeringsstadiet vgen gick allts rakt igenom smstder och byar och ofta var de passagerna vldigt knixiga. I Arklow passerades frst Avocafloden, som r ganska bred nra mynningen, p en lng, lg stenbro, vgen vnde sedan tvrt hger i ett gathrn och fortsatte uppfr den starkt lutande Main Street. Det var obegripligt att bde lngtradare och bussar klarade det nlsgat men underligt nog blev det stockningar enbart d ngot
30

begravningstg var p vg frn den fula katolska kyrkan till begravningsplatsen i stadens utkant. Vgen fortsatte sedan genom ett vackert landskap med Wicklowbergens nedre kullar och den vulkanliknande Corraghtoppen i norr, i sder ett svagt bljande lgland ut mot Irlndska sjns branta kust med ett mjukt format kustberg som blickpunkt. Ungefr halvvgs till Gorey lg dr den lilla byn Kilcoole med en protestantisk grstenskyrka p ena sidan av vgen och en liten diversehandel med postkontor och bensinmack p den andra. Efter den slarviga och ganska alkoholiserade makens frnflle sktte lilla fru Donovan butiken fredmligt, ofta med bistnd av ngon av de tre dttrarna och tv snerna, som visserligen hade arbeten p annat hll men ryckte in till moderns hjlp nr det behvdes. I en svag kurva ett stycke drifrn lg Teddy Blakes pub, ett blomstrande nringsstlle som blivit en samlingspunkt fr bde vgfarande och trstiga ortsbor. Frn Kilcoole ledde den gamla landsvgen in mot kullarna till Ballymoney och sedan vidare till Arklow medan en annan, mycket mindre vg ledde till Coolboy vgntet var hr som an31

norstdes p Irland nrmast labyrintiskt och bara man hittade kunde man alltid vlja olika rutter mellan samma platser. Frn Ballymoneyvgen ledde en smal krvg frn ett par grindstolpar rakt in ver ett grsflt till en grd med namnet Kilcorkey. Den var urldrig. Den stilfulla huvudbyggnaden, som skuggades av ett par vldiga blodbokar, hrstammade frn 1700-talet, men den kringbyggda grden innanfr en portal var med sin plan av stora, blankntta stenar och sina stenskjul, fhus och lider skerligen ett par hundra r ldre. P Kilcorkey bodde Arthur Miller och hans ldriga frldrar. Han hade bott dr i hela sitt 43riga liv. Frldrarna, som var av en gammal angloirlndsk slkt, hade kommit norrifrn och kpt grden ngot r innan han fddes. Han fick aldrig ngra syskon. Grden med dess djur var hans barndomsvrld. Han umgicks med djuren, srskilt hundarna och hstarna. Han var spenslig till vxten och ganska kortvuxen, som en jockey, och han trivdes bst i sadeln eller tillsammans med hstarna i hagen. Grden var inte srskilt stor, jorden allt annat n brdig, bara ngra f krar lmpade sig fr odling av korn
32

eller sockerbetor, resten var, frutom ett par skogsdungar, betesmark fr hstarna, fren och kttkreaturen. Arthur insg att den bsta, fast kanske ocks mest riskfulla, nringsgrenen borde vara uppfdning och trning av hstar och han gnade en stor del av sin tid mellan tjugo och trettio t att beska galopptvlingar och hstcentra bde i Irland och i England. Ibland arbetade han dr i lnga perioder och han sg till att skaffa sig mnga kontakter i denna ganska slutna vrld. Det r galopp och hoppning som gller p Irland, inte trav. Konkurrensen r mycket stor och det fanns flera andra hstuppfdare i trakten men knappast ngon med ett s serist intresse och en sdan mlmedvetenhet som Arthur. Med hjlp av fadern, som slt en del tomter fr villabebyggelse i kanten mot Ballymoney, byggde Arthur ett modernt stall med tio boxar. Bara ett par av hstarna i det stallet var hans egna, resten hade han i trning fr olika gare. Arthur Miller var ungkarl. Han var ljushrig, hade vattniga bl gon och ett mycket vackert och sympatiskt leende, som gjorde det ltt fr honom att f kontakt med folk. Ingen visste om han ngonsin hade haft ngon flickvn och
33

ingen brydde sig heller om det. Ingen skulle komma p tanken att han kunde ha ngon dragning t det egna knet han umgicks lika glatt med bda knen och han var omtyckt av alla. Han var dessutom knd som en respektabel och inflytelserik medlem av den lilla protestantiska frsamlingen, som hrde till pastoratet Arklow, dr prsten bodde. Arthur var kyrkvrd i den gr stenkyrkan i Kilcoole, ordfrande i frsamlingsrdet och den som alltid sg till att helgedomen var fejad, uppvrmd med infravrme och blomsterprydd d prsten varje sndag frmiddag kom fr att frrtta gudstjnst. I regel var det ocks Arthur som lste episteltexten. Men Arthur hade ocks en annan sida, som f i bygden knde till: han var professionell pokerspelare. I mnga r krde han varje sndagseftermiddag efter hgmssan och det sedvanliga kyrkkaffet till Dublin, dr ett gng pokerspelare samlades. De spelade med mycket hga insatser och det hnde att Arthur kunde ka hem till Kilcorkey flera tusen pund rikare. Natur-ligtvis rkade han ibland ut fr ett bakslag, men inte vrre n att han kunde klara upp det med en frdate-rad check nsta vecka lyckades han alltid skaffa tckning fr den.
34

Arthur tyckte om att samla vnner kring sig, att ordna partyn. Ett problem var emellertid att hans mor, som fyllt de sjuttio, inte alls tyckte detsamma; hon ville inte ha besvret, ville ogrna byta frn sina slitna vardagsklder, hade egentligen inte mycket till vers fr bygdens folk och absolut inte fr Arthurs vnner. Och fadern hade tidigt blivit alltmer vrldsfrnvaran-de. P grden var han Arthur till mer besvr n hjlp. Det var modern som bestmde allt som fretogs inomhus, utom i Arthurs eget lilla tillhll; han hade frvandlat en gammal bryggstuga med en vldig eldstad till ett trivsamt rum med en jttelik gjutjrnskamin och slppte aldrig in frldrarna dr Arthur Miller var bekymrad inte mnga kunde ana det fr utt uppehll han obehindrat det glada humr, som gjorde honom s populr och kom hans almanacka att vara fulltecknad med inbjudningar till cocktailpartyn, nr det var den ssongen, frutom kyrkordsmten, gudstjnster och naturligtvis galopptvlingar i Leopardstown och runtom Irland. Det hade gtt bra i mnga r. Arthur hade gjort sig knd som en duktig hstkarl och ftt
35

tillrckligt mnga hstar i trning. Det fungerade s hr: Hstgaren, i regel en mycket vlbrgad industrigare eller affrsman i Dublin, Belfast eller England och i ett fall en stormrik saudiarabisk shejk, som fattat tycke fr Irland och kpt sig ett gammalt slott dr, hade sjlv ringa intresse fr djuren annat n som investeringar och statusobjekt att briljera med p partyn. garen inkvarterade hsten hos Arthur som han sedan bara hll sporadisk kontakt med och trffade ngon enstaka gng p galoppbanan. Arthur svarade allts inte bara fr kost och logi utan sktte ocks hstarnas trning och tvlande. Tjnade hsten pengar p banan fick Arthur 10 procent av vinstsumman, men dessutom naturligtvis full betalning fr alla sina kostnader. Fr det mesta red Arthur sjlv hstarna vid tvlingarna, han var en duktig jockey. Ngra gnger hade han ocks rest med hstar till Frankrike och England och p sin meritlista kunde han stta flera omtalade frstaplaceringar. Ett problem var oskerheten fr framtiden. garen kunde nrsomhelst bestmma sig fr att gra sig av med hsten. Eller flytta den till ett av de strre och mera knda trningsstallen, ngot som till Arthurs besvikelse flera gnger hnde
36

lagom till att han hade ftt en galoppr, som brjade lta tala om sig. Andra tog ran av allt hans mlmedvetna arbete, med sorg i hjrtat sg han den ena efter den andra av sina skyddslingar frsvinna frn hans stall och frodiga betesngar. Kvar fanns nu endast fyra hstar, bland dem den treriga fuxen Queen of Gold, kallad Queeny, gd av en mngmiljonr vid namn Tony Ryan som placerat henne dr redan som ettring och gett Arthur fria hnder att skta henne och trna henne. Arthur hade srskilt fst sig vid Queeny. Det var ovanligt fr honom; han hade fresatt sig att betrakta de inhysta hstarna enbart som sitt levebrd, aktat sig fr att gna dem ngra knslor. Han var naturligtvis djurvn, fast av den robusta och logiska sorten, och nr det gllde de egna djuren, en lurvig och envis gammal ponny och fem oemotstndligt pigga jack russel-terrier, kunde han smprata med dem, klappa dem och leka med dem. Men allts inte hstarna med undantag av Queeny. Mellan henne och Arthur hade utvecklats en kontakt, som kunde tyckas nstan vernaturlig. Den byggde p hstens frmga att exakt avlsa det mnskliga kroppssprket och notera de allra
37

minsta rrelser, till och med muskelspnningarna d Arthur satt i sadeln. Och p Arthurs alltmer utvecklade frmga att avlsa hstars rrelser och mimik. Arthur och hsten kunde fra tysta samtal med varandra. Queeny hade inlett sin tvlingskarrir med ngra magnifika vinnarlopp. Hon skulle, Arthur var vertygad om det, bli en vrldsstjrna om han bara fick leda henne med omsorg och frsiktighet. Skulle han frlora henne stod inte bara hans framtid p spel, stallet skulle inte lngre bra sig, utan ocks hans sinnesjmvikt. Inom sig visste han att den obekymrade och gladlynta fasad han nstan alltid lyckades visa upp utt egentligen var falsk. D han var ensam i sin kammare om kvllarna brottades han med sig sjlv och svrmodet. Ibland tnkte han d: Jag hatar mnniskorna. Arthur anade genast ord d det kom ett telefonsamtal frn USA och Tony Ryan inledde med litet oskyldigt men konstlat smprat om vdret, hlsan och vxtligheten innan han kom in p sitt verkliga rende: Och Queeny mr bra? Utmrkt, sa Arthur. Jag har nyss sett till
36

henne ute i hagen. Hon gick fint i Leopardstown i sndags, hrde jag. Det blev en bra slant... din del kommer som vanligt till ditt bankkonto. Var loppet hrt? Det gick ungefr som jag hade planerat. Vi startade lugnt och frsiktigt. Men hon arbetade sig fram successivt och p upploppet var hon oslagbar. Det r en fantastisk hst. Jag vet det. Jag har funderat p hur jag ska gra med henne. Jag tnker ta ver henne till USA. Arthur svalde och blev vit i ansiktet men hmtade sig p ngra sekunder, ingenting i hans rst avsljade hans upprrdhet. Vill du ha mitt rd ompp saken? Jag har bestmt mig. Hon skulle kunna springa in stora summor i det hr landet. Och hr finns trningsstall som r verkligt frstklassiga. Jag r frresten delgare i ett. Det r inget fel p ditt stall och din trning, men jag tror att det r dags att g vidare med litet hrdare tag. Frresten kanske jag sljer henne om jag fr ett bra pris. Jag kommer till Irland om en vecka och tnkte beska dig. Fredag skulle passa bra. Vi ksn tala om saken d. Jag kommer ngon gng
39

p eftermiddagen s att jag hinner ta en ridtur. P fredag... tnkte Arthur. Han skulle ha sitt party i paviljongen d. Jag r tyvrr upptagen den kvllen. Men med en pltslig impuls lade han till: Jag har bjudit in ngra vnner, kanske du ocks vill vara med? Naturligtvis. Jag gillar att trffa nytt folk, i synnerhet irlndare. Jag bor frsts p Blackburn s det r ju inte lngt. S fr vi ocks god tid att frbereda kusens transport till USA. Och allra mest... tnkte Arthur d luren lagts p. Allra mest hatar jag Tony Ryan. Tony Ryan var irlndskamerikan men trots att han levt strre delen av sitt liv i USA mer irlndare n amerikanare. Eftersom han var fdd p Irland hade han ocks irlndskt medborgarskap han tillbringade numera nstan halva sin tid p Irland och stod hgt upp p listan ver republikens mest frmgna. Genom sina ibland hrda affrsmetoder hade han naturligtvis ftt en del ovnner, men bland gemene man i landet var han populr irlndarna visar grna stolthet ver de landsmn som lyckats vl och lgger inte ngra moraliska aspekter p sdant. Inte
40

heller r de bengna fr avundsjuka. Ryan sgs p bilder i tidningarna s gott som varje vecka. Vid 40 rs lder var han en kraftig och stilig karl med allt det bruna hret i behll och ett par skarpa blgr gon under buskiga gonbryn men med grovkornig ansiktshy. Han hade brjat sin klttring tidigt och stod nu p hjden av sin bana. Han var fortfarande hgsta chef fr Brown Foods, det amerikanska livsmedelsbolag som sedan han anstlldes fr ngot rtionde sedan hade utvecklats till ett av vrldens strsta i branschen. Han betraktades som oumbrlig dr och s lnge aktiegarna var storbeltna riskerade han hade brjat sin klttring tidigt och stod nu p hjden av sin bana. Han var fortfarande hgsta chef fr Brown Foods, det amerikanska livsmedelsbolag som sedan han anstlldes fr ngot rtionde sedan hade utvecklats till ett av vrldens strsta i branschen. Han betraktades som oumbrlig dr och s lnge aktiegarna var storbeltna riskerade han inte att bli av med sin jttelika rsln och sina bonusfrmner, ven om han hade delegerat nstan allt arbete t underlydande och bara sysslade med de stora, avgrande besluten. I stllet gnade han sig t att frmera den privata frmgenhet
41

han skapat t sig genom att investera den i en lng rad projekt: ett flygbolag, en tidningskoncern med avlggare i flera lnder, en vxande hotellkedja. Och, allts, fast i ganska blygsam grad, galopphstar. Han hade alltid lyckats hlla massmedia, i synnerhet skvallerpressen, p avstnd och drfr var mycket litet knt om hans privatliv, egentligen endast att han var skild och omgift med en japansk fotomodell. Han disponerade en magnifik tjnstevning i anslutning till livsmedelsbolagets hgkvarter i New York, han hade en lantegendom i Vermont, en vning i Dublin, en annan i London och han hade fr ngra r sedan kpt Blackburn House, en herrgrd i Avocas dalgng i sdra Wicklow, inte lngt frn Arklow och Ballymoney. Men Arthur Miller var s gott som den ende i den trakten han hade kontakt med. Ngra r tidigare, d stallet var fullbelagt, hade Arthur flera anstllda men nu var bara tv karlar kvar. John Redmond, en ldre man, hade varit lnge i grdens tjnst. Han betraktade Arthurs lderstigne far som sin husbonde och var inte till mycket hjlp i stallet. Den 21-rige Larry Ken42

nedy hade varit p grden i ver ett r och gnade sig s gott som helt t hstarna under Arthurs verinseende. Larry var en liten och smal irlndsk pojke med rd kalufs och Kilcorkey hade blivit hans hem. Han var fdd i de slumartade kvarteren p Dublins North Side och hade haft en fruktansvrd barndom i en familj med en utarbetad och desillusionerad mor, en arbetsls och alkoholiserad far och fem syskon som liksom han sjlv lmnats vind fr vg. Arthur hade trffat Larry p galoppbanan i Leo-pardstown, dr han dykt upp vid stallet och brjat hjlpa till utan att frga om lov. Det var alldeles tydligt att han hade hand med hstar och han var arbetsvillig och lttillgnglig. D Arthur frgat honom om hans bakgrund hade han utan vidare berttat att han suttit i fngelse fr ngra bilstlder, att han nu levde p arbetslshetsunderstd och inte hade ngot annat hem n en utsliten soffa hos frldrarna, att han lskade hstar och att han avskydde staden och skulle vilja komma drifrn. Han fljde med Arthur till Kilcorkey den kvllen och blev kvar dr. Han hjlpte sjlv till att gra en gammal mjlkkammare beboelig, t i kket dr Arthurs mor svarade fr mathllningen och tillbringade ns43

tan all sin tid med hstarna eller i verkstadsboden; han hade ocks fallenhet fr mekanik och bilar. Frutom mat och husrum fick han hyfsad betalning, kpte sig en del klder, en TV och en begagnad moped som han trimmade tills den gick lika fort som en motorcykel. Arthur litade p honom och var ofta frbluffad ver hans knepighet och tydliga intelligens, men var nd beredd p att han pltsligt kunde trttna p lantlivet och ge sig tillbaka till Dublin. Vi blir av med Queeny, sa Arthur. Det kan vi vl inte bli! Ryan tnker ta ver henne till Amerika. Det fr han inte! Det mste vi frhindra! Ja visst, sa Arthur, det mste vi. Men jag vet inte riktigt hur. Jag hatar Ryan! Han vet ingenting om hstar. Tnker bara p pengar. Jag skulle kunna dda honom! De gick t varsitt hll p grdsplanen, Larry mot sin mjlkkammare, men Arthur ropade honom tillbaka. Om man vill arrangera en bilolycka, sa han. Hur manipulerar man d lmpligast en bil? Det r enkelt. Man kan till exempel tmma ur bromsvtskan. Eller gra s att den droppar
44

ut litet lngsamt, det r nog bttre. Man mste ocks stta varningslampan ur funktion, men det r ltt fixat.

45

okergnget hll till i en stor modern villa i den vlbrgade Dublin-stadsdelen Dalkey, i en souterrng vning lyxigt inredd som en irlndsk bar. Varje sndagseftermiddag, frutom under sommarmnaderna, stod minst fyra bilar parkerade p den breda garageuppfarten: BMW, Mercedes och Volvo, alltid skinande och vlpolerade och en nedstnkt VW Golf av ldre modell... den var Arthur Millers. Miller var den ende som kunde rknas som tminstone halvprofessionell spelare, eftersom vinster och frluster i hg grad pverkade hans frsrjning. De vriga var s vlbestllda att inte ens femsiffriga summor hade ngon strre betydelse fr deras ekonomi. De hade redan spelat i flera r, ngra hade lmnat gnget men ersatts av andra, men de knde varandra bara mycket ytligt. De tilltalade varandra med frnamnen, gav sig aldrig in p familjra samtal och hade ringa knnedom om varandras officiella liv.
46

Bara en gng hade det mnstret brutits: det var en vacker sommardag d Wilfred, en av pokervnnerna, ovntat krt in till Arthurs grd i sllskap med sin fru (om det nu var hans fru) bara, som han sa, fr en liten lantlig visit. Arthur fljde paret runt i trdgrden, men det stod klart att rendet i sjlva verket var ett annat. Gsten gav sig inte frrn de tre satt vid ett bord i Millers ombyggda brygghus, frdiga fr den frsta pokergiven. Arthur hade vunnit ver 8 000 pund innan gsten gav upp och i samma gonblick tog sig t brstet och visade tecken p en hjrtattack. Checken! skrek Arthur. Han mste skriva p checken! Med hustruns hjlp lyckades Arthur leta fram checkblocket ur Wilfreds plnbok och f lappen utskriven och undertecknad. Frst nr det var klart hjlpte han Wilfred till en soffa, dr denne snart kryade p sig och skrattade t alltsammans. De skildes som vnner... pokervnner. Dagens pokerparti var slut och det hade inte varit lyckligt fr Arthurs del. Men han hade satsat lgre n han brukade visste att han inte
47

var i hgsta form. Han avvaktade rtt tillflle och fann det, d han och Wilfred tillsammans gick mot bilarna. Han visste att Wilfred hade vitt utgrenade kontakter p bda sidor av lagen och att dma av hans reaktion p episoden med hjrtattacken trodde han att han kunde lita p honom; att Arthur hade betraktat pokerskuldens inkasserande som viktigare n hans liv hade Wilfred tagit som ngot sjlvklart. Jag kanske behver hjlp av dig, sa Arthur. Inget problem, sa Wilfred. Fr jag frutstter att det inte rr sig om pengar? Nej, i varje fall inte direkt. Det gller en hst. Tony Ryans hst. Han tnker ta ver henne till Amerika. Jag kan inte g med p det. Och du kan inte kpa den? Nej, det skulle han aldrig g med p. Och du har ingen hllhake p honom? Nej. Tony Ryan har sina fiender. Han har inte riktigt lrt sig hur det gr till p Irland. IRA frskte pressa pengar av honom. Han vgrade och gick till polisen, det skulle han inte ha gjort. Jag tror nog att jag kan hjlpa dig. Arthur hade ingen brdska hem, han ville ha tid
48

att tnka ver situationen. I stllet fr att ta av mot N11:an fortsatte han rakt fram p den gamla kustvgen, genom Bray, Greystones och Wicklow. Han njt av landskapet de bljande dynerna ut mot sandstrnderna och i vster Wicklowbergen, de hgsta topparna tckta av blndande vit sn, en ovanlig syn. Vid Brittas Bay krde han ner mot stranden och stannade en stund fr att lyssna till vinden och vgsvallet och betrakta en grupp ryttare, d de red frbi. Han tog fram en mapp ur handskfacket och blddrade i den. Blanketterna frn The Turf Club, Kapplpningssllskapet, var ifyllda, likas frsljningspapperen de saknade bara Ryans underskrift.

49

ngenting hade haft strre vrde fr de irlndska bnderna n marken, flten, ngarna, jorden. En obetydlig kerlapp kunde bli orsak till evig osmja. Det enda som rknades som materiell rikedom var mark-arealen och det var dr all omsorg lades ner. Inte p husen, som kunde vara i bedrvligt skick, knappt mer n beboeliga. Inte p blomrabatter och skna trdgrdar. Inte p klder och andra godelar. Inte p hustruns vlbefinnande, sllan p barnens utbildning. Inget sdant kunde erbjuda den trygghet marken gav. Det hade alltid varit s. Det hngde vl samman med den irlndska historien. Med de engelska jord-drottarnas vlde, statartillvaron, arrendeoket, ofrihe-ten. P den tiden hade all den anvndbara jorden i Coolboy hrt till ett par stora grdar, bnderna tvingades betala ockerpriser fr
50

rtten att bruka krarna, hotades eljest av vrkning. Ett par gnger hade det varit uppror och Coolboys hjlte var en fattig torpare, som hade skjutits till dds d han skt frsvara sin familj mot jordgarens vrkningspatrull. Det var fr mer n hundra r sedan, men historien lever lnge p Irland och fastn Coolboys krar och ngar numera brukades av sjlvgande bnder i stllet fr av torpare och arrendatatorer hade synen p marken inte frndrats... det fanns ngot som kan kallas jordhunger. Den innebar att man naturligtvis i frsta hand vrnade om den areal man gde och nstan alltid frvrvat genom arv. I andra hand skte man utka den. Ofta var detta ndvndigt eftersom de flesta grdarna var alltfr sm fr ett ngorlunda rationellt jordbruk. nd hnde det att de delades mellan brder ven om det vanligaste var att ldste brodern tog hand om grden medan de yngre brderna liksom systrarna mste ska sin framtid p annat hll och i regel inte hade ngon annan utvg n att emigrera. Bill Bushs grd lg mycket vackert p sluttningen av en av Corraghbergets nedre kullar, , ett grrappat hus i tv vningar, precis likt tu51

sentals andra farmhouses p Irland, hrjat av regn och blst och aldrig renoverat sedan det byggdes utom naturligtvis stillvida att vatten, el och avlopp dragits in fr ett par decennier sedan. Golven var slitna, de tapetserade vggarna flckiga och kket inte moderniserat p annat stt n med en elspis, ett bulligt kylskp och en liten tvttmaskin. De enda vrmekllorna var en gammal gjutjrnsspis i kket och ppna spisgluggar i ngra av rummen. Man eldade med tor v eller ved, men mest t krkorna fr skorstensspjllet r en av de modernite-ter som aldrig har slagit igenom i den anglosaxiska vrlden. Men grden var precis tillrcklig fr familjens ndtorftiga brgning, i synnerhet som Bush var en mycket arbetsam lantbrukare och dessutom ganska framsynt. Hustrun Anne var till god hjlp. Till grden hrde en s kallad mjlkkvot, det vill sga rtten att leverera mjlk till mejeriet i Kilcoole. I regel var mjlkkorna hustruns ansvar p en mindre grd mannen svarade fr fren och kttboskapen. Anne hade tjugo kreatur att se till. De skulle mjlkas p morgonen, vallas ut p bete och sedan tas hem igen fr kvllsmjlkningen. Anne sgs oftast med en mjlkspann i

vardera handen, hennes arbetsbrda var orimligt tung hon skulle ju dessutom skta hushllet och se till att barnen hade klder. Hon var tidigt bjd och trd, nstan tandls i munnen och med hret stndigt i oordning. Endast en gng i veckan kom hon hemifrn, det var p fredagar d det hrde till rutinen att byns karlar krde sina kvinnor till Gorey fr veckans uppkp och d sjlva satt p puben medan kvinnorna trffades p ett kaf. De hade tv sner i tonren och tv yngre dttrar. Flickorna skulle det nog ordna sig fr, men Bush insg att det kunde bli problem med pojkarna de var nmligen bda helt instllda p att bli jordbrukare och borde ges samma chans. Nr Brian Kelly, bonden p en angrnsande grd, dog ver 80 r gammal utan ngra efterlevande och grden drfr skulle sljas av arvingarna, ett par avlgsna slktingar, tog Bush fr givet att han skulle erbjudas att kpa den. Markpriserna var nnu tmligen lga i trakten, med hjlp av ett bankln skulle han ltt klara investeringen. Jag hrde att du vill verta Kellys grd, sa Pat Cullen. .
53

52

 Ja, jag rknar liksom med det. Jag behver utka med tanke p grabbarna och jag har alltid haft mina gon p den grden. Och du var verkligen en god granne med Kelly. Han skulle vl knappast ha klarat sig utan er hjlp. Fr slktingarna sg han aldrig till. Nej, det var nog s. Jag brukade titta in till honom ibland. Och det hnde att frugan gick ver med mat. Ja, nog borde du f verta grden. Men slktingarna tnker tydligen bara p att f ut s mycket som mjligt av den. Du har vl hrt att de lmnat den till Warrens i Gorey fr frsljning? P anbud. Bush blev tyst. Visste du inte det? sa Pat. Det var en annons i The Guardian i fredags. Karlarna i Coolboy hade knappast ngon kontakt med varandra under veckorna. Var och en arbetade p sin grd utan att trffa grannarna. Det fanns ingen pub i den lilla byn. Den naturliga kontaktplatsen blev planen mellan kyrkan, skolan och Cullens lilla lanthandel/postkontor. Dr parkerades bilarna under lrdagsmssan och efter den avslutande vlsignelsen samlades karlarna i grupper fr att prata om vdret, jordbruket och
54

annat i vntan p kvinnfolken, som var upptagna i livliga samtal redan d de kom genom kyrkdrren. Bill visste inte att Kellys grd redan var utlyst fr frsljning, sa Pat Cullen till hustrun Mary, d de kom hem efter mssan. Det mste ha varit en chock fr honom, sa Mary. Innan slktingarna dk upp frn ingenstans hade han vl rknat med att f verta den grden billigt. Och det hade inte varit mer n rtt. Han fr vl lgga in ett anbud och kan nog hlla det lgt. Fr det kan vl inte vara mnga som vill ha den grden. Man skulle kunna tro det, sa Pat. Men jag har hrt att det redan finns ett anbud hos mklaren. Och det r skert inte lgt, fr det ryktas att det kommer frn en som har gott om pengar: Tony Ryan. Tony Ryan! Vad i hela friden ska han med den jordbiten till? Ja, inte vet jag. Det verkar som om han har gett alla mklare hr i trakten i uppdrag att kpa nstan all mark de kommer ver. Han vill vl investera pengar i sitt gamla hemland. Och helst i den hr delen av landet, fr det sgs att det r nnstans hrifrn han hrstammar.
55

Bill Bush var frkrossad. Kellys grd hade funnits i hans bakhuvud alltsedan barndomen. Den grden kommer att bli vr, hade fadern sagt. Vi behver den marken och Kelly har ingen som kan ta vid. Under hela sin uppvxt hade Bill sedan levt i den frestllningen att ngarna och hagarna och den lilla skogsdungen lngst uppe p kullen egentligen hrde till familjen, att Kelly bara brukade den marken s lnge han levde. Det var nu lnge sedan Bill hade vertagit grden av fadern som ende sonen hade han egentligen inte haft ngot alternativ och inte heller ngon annan nskan. Han hade vxt samman med grden, blivit en del av den. Han var en senig, smvuxen karl med hrda muskler, envis som en sna, outtrttlig som en oxe, livlig som en unghst. Han hade jorden i sina nvars porer, sol, regn och vind i sitt ansikte. Nr Kelly blivit alltmer orkesls ryckte Bill grna in fr att hjlpa honom. D Bill pljde sina krar tog han grna en svng ocks ver till Kellys sida av diket med traktorn, ibland utan att be om ngon ersttning, ibland p Kellys frslag fr ngra pund. Om Kellys fr kom p rymmen var det Bill och pojkarna som letade
56

rtt p dem och tog hem dem och sedan sg till att stngslet lagades. Endast med stor svrighet insg Bill nu att han gjort sig skyldig till sjlvbedrgeri, att han av ren dumhet lurat sig sjlv. Han hade knt till att Kelly hade avlgsna slktingar ngonstans, frmodligen i England, men han hade aldrig rknat med dem i verkligheten de hade aldrig visat sig, aldrig hrt av sig. Och Kelly hade sjlv varit infrstdd med att Bill Bush och hans pojkar skulle verta hans mark. Nr jag lmnar in fr du vl lgga igen det hr diket, kunde han sga, och sl ihop de hr bda flten. Eller: Jag borde frsts stta ett nytt stngsel hr, men det fr du vl ordna nr jag har krupit ner i trkistan. Det var aldrig tal om att skriva ngot testamente. Under hela sndagen sa Bill inte ett ord till hustrun eller barnen. Han hll sig fr sig sjlv med sina grubblerier. P mndagsmorgonen tog han sin gamla Morris och krde Gorey, dr han var vid mklaren Edmond Warrens kontor d drren lstes upp.
57

 Det gller grden i Coolboy, sa han. Jag frstr det, sa Warren som knde Bill till utseendet. Det r din granngrd, eller hur? Det stmmer. Och det r meningen att jag ska kpa den. Jag frstr det ocks. Och det har vllat mig bekymmer. Jag har till och med talat med arvingarna om det de fretrds av en rtt obehaglig typ frn London, som gjort sig rik p byggenskap. Slj grden till Bill Bush, har jag sagt, det r det enklaste. Och ni kan strunta i min provision. Men det gick inte att tala med honom. Han skulle ha auktion. Och jag har ftt ett anbud redan. Det ligger hgt. Du har ingen chans att bjuda ver det. Det gr jag! I s fall trissar du bara upp priset tills det blir rent orimligt. Men du kommer nd inte att f grden. De enda som kommer att tjna p det r Kellys jkla arvingar. Jag vet det. Tro mig. Glm det. Fr ditt eget bsta. Vem r den andre? Jag fr inte sga det. Jag kan bara sga att fr honom rr det sig om fickpengar. Tony Ryan? sa Bush. r det Tony Ryan? Kan han inte fara tillbaka till Amerika eller nn
58

annanstans! Han har inget hr att gra! Det r vran mark! Det spelar vl ingen roll, du kommer ju nd frr eller senare att f veta det: Ja, det r Tony Ryan. Jag frmodar att han tnker slja tomter och bygga villor. Det ligger fint till dr med utsikt ver dalen. Men du kan ju alltid arrendera marken innan dess. Arrendera! skrek Bush, som pltsligt tappade besinningen. Aldrig i livet! Han lugnade sig snabbt. Min farfars far var arrendator. Min farfar kpte sig fri frn det engelska packet. Min far byggde upp grden. Mina pojkar ska fortstta nr jag slutat. Tony Ryan m ha hur mycket fickpengar som helst, men han ska f lra sig vad det betyder att vara irlndare.

59

sdra sidan av Kilcorkeys kringbyggda grd lg trdgrden en ganska stor paradtrdgrd i formell, geometrisk stil. Den hade frmodligen anlagts redan d huset byggdes och utformningen hade inte frndrats mycket sedan dess. Den bestod av tv kvadrater, inramade av lga, klippta buxbomhckar och rabatter, i mitten en cirkelformad mycket vacker rosenbdd. En hg bokhck bildade grnsen till en lika stor kkstrdgrd. Arthur Miller sg med hjlp av modern till att hlla trdgrden i s gott skick att han varje sommar kunde visa den fr beskare under den rliga Garden Week, d privata trdgrdar ett par sndagar ppnades fr intresserade. Han odlade helst perenner, grna av litet ovanligare arter och om bara vderleken varit ngorlunda gynnsam prunkade hans rabatter av Aconitum och Agapanthus, Bergenia, Chrysantemum och Penstemon och mnga andra arter, vilkas latinska namn han hll noga reda p. Han hade ocks
60

en rabatt med hga lupiner i de mest frbluffande frgkombinationer. I kkstrdgrden odlade han rdbetor, rdisor, sallad, gurka och andra rotfrukter och grnsaker i vlrensade rader. Skrden versteg vida grdens behov och drfr slde han i regel en del till Shortts lanthandel i Ballymoney p fredagar. Han hade ocks en uppbyggd sparrissng och vid en mur ett gammalt, vitt frgrenat fikontrd som varje r gav riklig skrd. Mellan blomstertrdgrden och kkstrdgrden hade Arthur med hjlp av en bysnickare uppfrt ett ttkantigt lusthus. Det hade ett mycket vackert tak av antika skifferplattor, bnkar runt vggarna och ett ttkantigt bord. Hans vnkrets vande sig vid att tminstone en gng om ret inbjudas till grillfest. Att dessa inbjudningar inte kom p sommaren, d det var vanligt med barbecue, utan vintertid d folk annars helst vistades inomhus gjorde dem bara mera spnnande. I regel ordnade Arthur ett sdant trdgrdsparty ngon gng i november, d vdret mestadels var kyligt och regnigt och man till och med kunde bereda sig p snglopp. Till novemberfesten gllde det det att samla folk som var okonventionella och litet ventyrliga. Det
61

finns gott om sdana mnniskor p Irland och Arthur hade aldrig svrt att hitta dem. Kanske, tnkte han, skulle Tony Ryan vara udda i sllskapet och lgga sordin p stmningen, men det kunde inte hjlpas. Och irlndare var frresten inte bengna att fjanta sig fr kndisar, om Ryan frskte gra sig mrkvrdig skulle han nog snabbt tas ner p jorden. Han hade skickat ut handskrivna inbjudningar i god tid och alla hade tackat ja per telefon. John McCormack, pubgare i Gorey, med sin fru Catherine... skojfriska och okonstlade mnniskor, som gillade att komma bort frn sitt eget etablissemang och dricka andras l och whiskey. Gerry Heapes, engelsman bosatt i Wicklow Town, en grhrig gentleman som Arthur mtt p galoppbanan... han hade rest vida omkring i vrlden och varit storviltjgare i Kenya, han var alltid pigg p att diskutera vilket mne som helst. Katie Flynn, blek, blond, alltid kldd i svart, skild frn en hstuppfdare... hennes vurm fr vad hon ansg vara konst hon mlade blommor i akvarell var ibland litet pfrestande men det kunde vara intressant att bussa ihop henne med Gerry. Det tyska paret Schmidt, Karl och Ania, som hade dragit p sig en verdimensionerad
62

och halvt frfallen herrgrdsbyggnad i Blackrock nra kusten och frsatt sig i stora ekonomiska svrigheter d de frskte gra den beboelig hon svarade fr frsrjningen genom tillflliga lrarjobb. De frskte mlmedvetet gra Irland till sitt nya hemland och tackade aldrig nej till en partyinbjudan, ven om de sllan hade rd att bjuda tillbaka. Och Gladys... Arthur hade inte kunnat undvika att bjuda Gladys. Tillsammans med maken drev hon ett litet pensionat, ett bed & breakfaststlle i Kilcoole, men maken var hjrtsjuk, drack fr mycket och var drmed oduglig fr bde det ena och det andra. Gladys var Arthurs bsta kvinnliga vn... ja, hon var, fast detta p ngot svrfrklarligt stt hade undgtt alla i bygden, mer n hans vn. Hon var en kortvxt och ganska yppig blondin, sg mycket bra ut, var full av liv och mycket pratglad. Hon hade en pojke och en flicka i de vre tonren, som bda studerade i Dublin. Hon sktte pensionatet med outtmlig energi och hade en trogen skara gster, de flesta Dublin-bor som tyckte om att koppla av med lantligt liv under veckoslut och helger. Sedan maken tappat allt intresse fr intimare krleksliv och ktenskapet drmed i praktiken men
63

inte officiellt hade upphrt skte hon med hans tysta godknnande tillfredsstllelse p andra hll och tminstone en kvll i mnaden gick hon obemrkt den korta vgen till Kilcorkey, dr Arthur fastn han egentligen uppskattade henne mer som frtrogen vn n som lskogspartner grna lt henne f utlopp fr sina lidelser. Gladys mdde alltid bra av att komma hemifrn och drfr brukade Arthur bjuda henne till sina partyn att maken skulle flja med kom dock aldrig p tal. Ryan ringde, sa Arthur. Han kommer sent p eftermiddagen. Och han vill rida Queeny, jag gillar det inte men kan inte hindra det. Han r inte mycket till ryttare, sa Larry. Jag vill att du tar hand om honom. Han fr lna stvlar och klder av oss. Se till att det r stdat i stallkammaren. Sen kan du ta med honom p rundan till Coolboy och genom skogen hem. Mste jag? Ja, fr jag ska ju ha party, mste frbereda det. Se till att du r artig mot honom. Men frsk att hejda honom om han fr fr sig att rida fr vilt. Queeny r inte van att ha en sdan klump
64

p ryggen. Skit i Ryan men lt fr guds skull inte Queeny rka ut fr ngonting. P frmiddagen hade Arthur varit i Arklow och handlat kyckling, grillbitar och tio flaskor vin fr partyt. Ryan hade ringt vid middagstid och medan Arthur nu vntade p honom gnade han sig t att snygga upp trdgrden och paviljongen. Han gjorde i ordning de fyra antika oljelampor, som skulle lysa upp drinne, ngon elstrm var inte inkopplad. Och han placerade den runda gaskamin, som skulle vrma upp t gsterna, mitt under bordet som han alltid brukade gra. Nr Tony Ryan svngde in under blodbokarna i sin svarta BMW gick Arthur honom till mtes. Det r bst du rider ut genast, sa han, fr skymningen kommer rtt tidigt s hr rs. Larry har tagit in henne fr att gra i ordning henne. Jag skulle vilja ledsaga dig, men i stllet gr Larry det, du kan lita p den grabben. Jag mste gra klart fr partyt. De andra gsterna kommer om ett par timmar. Nr de frsta gsterna kom var allting frberett. Det var McCormacks frn Gorey, p gott humr som alltid. Ryan kom frn stallkammaren efter att ha duschat och kltt om, Arthur in65

troducerade och bjd p drinkar. Sedan kom snart de andra och partyt var omedelbart i full gng. De flesta hll sig frst kring den hemmagjorda grillen, dr gldbdden gav hrlig vrme, och Arthur brjade steka kycklinglr och kttbitar. D han bad gsterna att ta plats i paviljongen var stmningen redan ganska hg dr satt man trngt och ttt och vrmen kade snabbt s pass att man brjade ta av sig trjor och jackor. Det hr pminner mig faktiskt om Afrika, sa Gerry Heapes som hamnat bredvid Katie Flynn. En grupp glada vnner i ett tlt, en grillbrasa utanfr. Och dofterna drifrn r desamma. Men hr r vl risken mindre fr angrepp av lejon eller galna elefanter. Gerry har jagat storvilt i Afrika, frklarade Arthur. Du kan grna bertta mer om det. Nej, det vill jag inte. Det tillhr en gngen tid och jag r inte srskilt stolt ver den. Det r klart att man mste skjuta en del djur, men inte p det sttet. Jag blev utled p alla trofjgarna, rikt folk frn Europa och Amerika som betalade ofantliga summor fr det diskutabla njet att slakta vilda djur. Vi var med fr att hjlpa och skydda de dr veklingarna och det hnde att
66

det var skott frn vra bssor som trffade rtt fast vi givetvis lt dem tro annorlunda, fr det var de som betalade vra lner. Har du skjutit ngot lejon? frgade Katie. Ja, tyvrr. Tre. Det vill jag helst glmma. Men det som kom mig att lgga av var att jag tvingades skjuta en elefant. Jag gjorde inget fel, skottet trffade precis dr det skulle. Men att se den falla och d... mycket lngsamt... med en suck... Vad hade jag gjort! Jag sa upp mig samma dag. Sen dess har jag bara skjutit lerduvor. Jag har varit p storviltsafari i Afrika ett par gnger, sa Ryan. Jag hade stor gldje av det. Isen lade sig, men McCormack ryckte snabbt in fr att bryta den. Fumlade litet efter ett nytt samtalsmne, innan han fann det: Rttegngen mot Catherine Nevin p Jack Whites pub... r det inte en frfrlig kvinna! Att ta livet av sin karl p det viset! Jag vet inte det, sa Gladys. Hon kanske hade sina skl. Hon r i varje fall vldigt sexig, sa Karl Schmidt. Du tycker det ja, sa hans hustru Ania iskallt. Vi stannade till dr en gng fr att f ngot i oss p vg hem frn Dublin. Hon stod bakom disken och jag trodde Karl skulle ta upp hen67

nes brst med gonen. Frlt, inflikade Tony Ryan. Det hr r ngot jag har gtt miste om, vill ngon frklara? Jack Whites pub, sa John McCormack, ligger vid vgen mellan Arklow och Mount Kennedy. Du har skert krt frbi dr flera gnger. Fr ngra r sen vertogs den av Tom Nevin, som hade haft en annan pub i Dublin. Jag knde honom ganska vl, vi var ju kolleger. Han var en rtt trkig typ, men det var vl inget strre fel p honom. Hans fru blev hans de. Hon mste vara komplett galen. Hon frskte ta livet av honom p alla mjliga vis, skte till och med hjlp av IRA. Till slut stack hon ihjl honom med en kkskniv. Och hon var smart, sa Gerry Heapes, fr hon satte griller i huvudet p bde polis och domare och virrade till det fr dem totalt. Mordutredningen var en skandal. Men nu str hon ntligen infr rtta i Dublin och det vore underligt om hon inte dms till livstid. Men bevisen r inte srskilt starka, invnde Gladys. Mest hrsgen. Och man vet inte vad Nevin egentligen var fr karl och vad som lg bakom. Tydligen var hon alldeles desperat. Jag tycker nd hon r alldeles frfrlig, sa
68

Katie. Som hon upptrder i domstolen ... som om hon vore en hjltinna! Nog hade jag ibland lust att sticka kniven i min karl, men snt gr man ju inte. Nej, sa Gladys, fr du r ju protestant och kunde ta ut skilsmssa. Men fr oss katolska kvinnor p Irland r det inte s ltt. Arthur Miller noterade att ocks detta samtalsmne brjade bli alllfr hett och ingrep snabbt: Hugg fr er ordentligt, jag ska hmta mer frn grillen. Du John, se till att glasen r fyllda. Och s kan vi vl hitta ngot trevligare n mord att diskutera. Nr tallrikarna fyllts med mera ktt och sallad, glasen med rtt vin och Arthur ter slagit sig ner vid bordet frgade Ryan, vnd till Arthur: Vi red frbi Coolboy, det r oerhrt vackert dr. Uppe i backen gick ngra ganska fina hstar. Vem ger dem? Det var en som verkligen rrde sig vackert, ett brunt fullblod, kanske tre r eller s. Det mste ha varit hos Willie Doherty, sa Arthur. Han har verkligen haft tur med den hsten. Han satsade allt han gde p att f en fin stamtavla och hsten den heter Cool Speed har
69

redan vunnit flera lopp. Kommer skert att g lngt. Willie Doherty... sa Ryan. Honom har jag inte hrt talas om. Nej, men hr i bygden r han vlknd. Han vertog frldragrden. Den r inte stor. Han lever mest fr sina hstar. I synnerhet sen han blev nkling, sa Gladys. Jag tycker synd om honom. Hustrun, hon hette Brenda, dog fr bara ngra mnader sen i cancer och han var alldeles uppgiven. Dottern kom hem fr att hjlpa honom men gav sig snart ivg, de kunde aldrig dra jmnt. Likadant r det med de bda pojkarna och ingen av dem r intresserad av grden. Det r bra att han nd har sina hstar. Han anses ha ett hftigt humr som bara hustrun kunde tygla, sa John. En gng i sin ungdom slog han ihjl en rival vid ett krogbrk i Ballymoney. Men han kom lindrigt undan, fick villkorligt, fr det bedmdes som en olyckshndelse. Edward tror jag han hette, den som Willie slog ihjl. De var vl ungefr jmnriga. Ryan ryckte till, nstan omrkligt: Edward ... Hette han s, han som blev ddad? Ja, och det ryktades om att de hade grlat
70

om en flicka. Hon hette Mary, men efternamnet minns jag inte. Doyle, sa Gladys. Ja, det stmmer. Hon frsvann till ngot nunnekloster sen och fick vl barn dr. Kom aldrig tillbaka till byn. Alla menade att det var Edwards barn. Det var drfr Willie hade blivit s ursinnig fr att Edward gjort flickan med barn och sen vergivit henne. Ryan hade blivit tyst och tankfull. Underligt, tnkte Arthur, att den historien berrde honom s djupt. Den dr hsten, sa Ryan om en stund. Tror du att han vill slja den? Nej, sa Arthur. Det tror jag inte. Men du kan ju alltid frska. Allteftersom vinflaskorna tmdes och vrmen steg blev samtalet i Arthurs paviljong sedan alltmera oordnat. Alla satt mycket ttt tillsammans och tycktes trivas gott med det. Mitt p bordet stod en gammal fotogenlykta som sken bde p maten och p ansiktena. Men vad som frsiggick under bordsskivan kunde ingen veta. Katie blev alltmera upprymd, dr hon satt inklmd mellan Gerry Heapes och Tony Ryan. Paret McCor-mack satt tillsammans och det
71

gjorde ocks paret Schmidt, men p ena sidan Schmidt satt Gladys, innanfr vrden Arthur som givetvis satt nrmast paviljongens ppning. Sedan Ania s ppenhjrtigt avsljat Karls fallenhet fr yppiga kvinnor och sin egen motvilja mot den svagheten sjlv sg hon inte illa ut men hrde inte till de rundare hade Gladys intresse tnts. Arthur mrkte att han hade ftt en bredare sittplats var gng han varit borta vid grillen eller d han hade hmtat trtan, som Katie haft med sig till kaffet. Och det var alldeles omjligt fr honom att f Gladys att flytta sig en centimeter hur menande blickar han n gav henne. Eftersom Ania tydligt visade sitt obehag brjade stmningen p den sidan av bordet nrma sig det pinsamma och Arthur var drfr lttad nr Tony Ryan bad om urskt och frklarade att han mste ge sig av och alla reste sig och trngde sig ut ur paviljongen. Jag hr av mig om Queeny, sa Ryan till Arthur som fljde honom till bilen. Jag sger till nr det r dags fr flygtransporten. Du fr vl forsla henne till Shannon. Dimman hade lttat. Det hade blivit litet kyligare. En halvmne skymtade ibland till mellan
72

flyende moln p natthimlen och mrkret var inte kompakt. Ryan krde inte ut p N11:an vid Kilcoole, han valde i stllet den gamla landsvgen. Han krde mycket lugnt och saktade in vid Ballymoney utanfr puben stannade han ett gonblick; det var allts hr det hnde, tnkte han. Utan att tnka sig fr krde han sedan rakt i ett vgskl dr han borde ha tagit av till hger fr att komma till Arklow och hamnade d p en vg som var ny fr honom. Han hade ingen brdska, han var full av tankar. Han frstod att han var p Corraghbergets sluttning och att han ltt skulle kunna leta sig till Avoca den vgen. Som de flesta amerikanare var han en mycket god bilfrare och han parerade alla kurvor och backar med hjlp av vxelspaken utan att egentligen behva anvnda fotbromsen. Det var frst nr vgen hade smalnat i den trnga dalgng, dr hans grd var belgen, som han mste bromsa hrt i en kurva... utan ngot resultat. Han lyckades snabbt vxla ner och motorbromsa men tappade kontrollen ett gonblick och krde av vgen. Bilen lade sig mjukt p sidan i ett dike. Han hade inte hg fart och blev
73

inte ens omskakad, mest bara irriterad ver sig sjlv och bilen. Han hade bara ngon kilometer hem och gick den strckan snabbt. Det var nra midnatt och huset lg tyst och de, hans hustru hade lagt sig. Ryan gick in p sitt kontor, dr han tog fram en svart dokumentvska, som stod bredvid skrivbordet. Ur ett av de inre facken letade han fram ett brev, ppnade det och lste: Min kre son. D jag nu knner att slutet r nra, att jag tvingas lmna dig och din mor, vill jag avbrda mig en skuld till dig som under mnga r har frmrkat mitt sinne; skulden att jag aldrig skt frklara fr dig ditt verkliga ursprung. Jag har flera gnger velat gra det men din mor har alltid frmtt mig att tiga och jag anklagar henne inte fr det. Nu vill jag emellertid ntligen sga dig sanningen. Du frstod tidigt, det insg jag, att du inte r min och Selmas naturlige son, att du var adopterad. Och jag vet att du ngra gnger, d du var i tiorsldern, kom med frgor om det, frgor som du aldrig fick ngot riktigt uttmmande svar p. Fr oss var detta av mindre betydelse, vi betrak74

tade dig alltid som vr egen son. Du kom till oss mycket tidigt, nstan som nyfdd. Eftersom du inte frgade mera trodde vi att saken hade mindre betydelse ocks fr dig och gladde oss t detta. Emellertid har du ju nu under mnga r knutit allt nrmare kontakter med Irland, det land som ven vi har en speciell knsla fr eftersom bde dina farfrldrar och morfrldrar en gng utvandrade drifrn fr att finna sin framtid i USA. Jag har glatt mig t att du trivts s bra p Irland och har funnit detta helt naturligt. Du r ju fdd p Irland, ngot som jag tror att du tidigt frstod ven om vi aldrig talade nrmare om det. Jag vill nu att du skall veta de nrmare omstndigheterna kring din adoption. Jag hoppas att du betraktar denna vetskap som mindre viktig. Jag tror dock att den kan ge dig en frklaring till vissa knslor, som du kanske undrat ver, som din krlek till det irlndska, och det r ocks mjligt att dina efterkommande kan ha gldje av att veta den verkliga bakgrunden. Din mor och jag kunde inte f ngra egna barn, detta av rent medicinska skl. Men d vi hade varit gifta i sex r blev vr lngtan efter ett barn allt svrare och vi insg att vr enda mjlighet var att adoptera. Vi fick fr oss att vi grna skulle vilja
75

ha ett irlndskt barn, det var ocks detta som var lttast att ordna. P den tiden, det var ren efter andra vrldskriget, kom varje r flera hundra barn frn Irland fr att bli adopterade i USA. En gng, nr jag var p Irland du var vl i 20-rsldern bestmde jag mig fr att forska i det hr. Jag hade inget annat n adoptionspapperen att g efter, men dr fanns uppgiften om nr du hade ftts. Det stod ingenting alls om dina frldrar, jag tyckte det var ganska underligt, men nr jag gick till utrikesdepartementets arkiv fanns dr ett register frn den hr tiden med uppgifter om alla de barn som hade exporterats till USA ja, det lter grymt, men det var faktiskt frga om en organiserad export och jag undrar hur ngot sdant kunde f pg s lnge, nda till lngt in p 60-talet. Jag frstr nu att allt inte gtt till som det borde, men jag kan nd inte ngra vad vi gjorde, fr jag tror inte att du hade ftt en bttre framtid p Irland. Uppgifterna var mycket rudimentra, men dr nmndes ett katolskt barnhem i Cork med namnet Heliga Hjrtat. Jag for dit och lyckades f dem att motvilligt ge ngra flera uppgifter. Och detta r vad jag fann: Du fddes och det vet du ju den 1 november
76

1951 frmodligen dr p hemmet. Din mors namn var Mary Doyle och jag tror hon var mycket ung. I kolumnen fr faderns namn stod endast Oknd, men ngon hade med en annan stil skrivit dit namnet Edward med ett frgetecken i marginalen. D jag frgade om det kunde de inte svara, men jag frstod p deras beteende att han var dd. Nr jag frgade dem var Mary Doyle hrde hemma svarade de bara Ngonstans i Wexford. Adoptionen hade ordnats av en katolsk byr i Dublin, men det visste jag redan fr det var med dem vi hade kontakten innan du kom till oss med ett flygplan frn Shannon och vi hmtade dig i Boston. Detta r allt jag kunde lista ut, men du vet nu i alla fall din riktiga mors namn och du vet ocks i vilken del av Irland du frmodligen kom till, nmligen i County Wexford. Det var detta jag ville bertta fr dig och mer vet jag allts inte. Jag kan inte heller sga om din biologiska mor r i livet, men i s fall jag vill rda dig till att inte ska leta rtt p henne fr detta skulle skert endast vlla svra knsloproblem bde fr henne och fr dig. Fr sanningen r nd att du r vr son och ingen annans. Med krlek. Din Far.
77

Tony Ryan gick in i sovrummet, dr hustrun sov djupt och inte hade mrkt att han kommit hem. Han behvde aldrig mycket smn, bara ngra timmar. P morgonen ringde han till brderna Kellys bilverkstad i Arklow och bad dem brga bilen: Och kolla vad som skett med bromsarna, sa han. Det r ngot mystiskt med det hr.

ag mtte polisbilen, sa gamla fru Conway, d hon kom in i butiken i Kilcoole. Jag tror det var Colm OKelly. Han svngde in vid Kilcorkey. Jag undrar vad han hade fr rende dit, sa Mrs Donovan. Jag hoppas inte Larry har stllt till med ngot. Han verkar skta sig vl. Han var inne hr p frmiddagen och kpte cigarretter. En trevlig grabb. Ja, verkligen. Hromdagen, nr jag var ute i trdgrden, kom han frbi p vgen. Nr han sg att jag hade problem med en buske jag skulle grva upp stannade han och hjlpte mig. Det r inte mnga ungdomar nufrtiden som bryr sig om sdant. Arthur hade party hromkvllen och jag hrde att Tony Ryan var med. Men nu r han inte hemma: han hller p att frbereda sndagens gudstjnst, hans bil str utanfr kyrkan. - Ja, och nu kommer Colm tillbaka, ser jag.

Colm hittade Arthur Miller vid altaret.

78 79

 Jag var vid grden. Larry sa att du var hr. Skter han sig vl nu? Ja visst, varfr frgar du det? Jag vet ju hans bakgrund. Du mste frst det: Vi har alltid en viss kontroll p dem som suttit inne. Det r vr skyldighet. r det fr att frga mig om honom som du r hr? I s fall har du svaret: Larry klarar sig. S lnge han fr vara i fred fr sitt gamla gng i Dublin. Och fr polisen i Gorey. Bra, jag tror dig. Jag hoppas du inte tar lika illa upp om jag frgar dig om en annan sak Det vet jag inte. Jag har ingenting emot polisen och absolut inte ngot mot dig. Det r bara det att jag ibland tycker att ni lgger er i folks privatliv litet fr mycket. Larry mste veta att folk litar p honom nu, ven polisen. Det kan jag hlla med om. Men ibland mste vi lgga oss i. Och vare sig du gillar det eller inte mste jag gra det nu, fr det gller ett misstnkt mordfrsk. Arthur gnade sig t att slta ut altarduken. Det r en annan sak, sa han. Tony Ryan rkade ut fr en bilolycka sent i fredags kvll, sa Colm. Det kanske du har hrt? Nej, det visste jag inte.
80

Det var inget mrkvrdigt, han krde bara i diket med bilen alldeles i nrheten av hemmet. Men nr verkstaden hade brgat bilen och underskte den upptckte de att bromsarna var helt ur funktion. Det fanns ingen bromsvtska. Den hade runnit ut genom ett hl i bromsledningen. Det hlet mste ha gjorts av ngon. Bilen var allts manipulerad fr att bli livsfarlig. Ryan anmlde det till polisen i Arklow. Och de har bett mig om hjlp. Jag drar mig fr att brja forska i det hr, men om det skulle komma ut att vi vgrat ta Tony Ryan p orden och inte ens gjort en ansats till en underskning ligger vi illa till. Han kom frn ditt party i frrgr kvll, eller hur? Ja visst, sa Arthur. Arklow-polisen har bett mig ta reda p vilka som var p det partyt. Det kan inte uteslutas att ngon av dem mixtrat med Ryans bil. Det kan det visst, sa Arthur. Det r alldeles omjligt. Det var ingen som knde Ryan bland dem. Och frresten satt vi alla i paviljongen hela kvllen. Men ngon mste vl ha beskt toaletten? Nej, fr karlarna gick ut och pinkade i buskarna och vad fruntimren betrffar tror jag fak81

tiskt att ingen av dem blev ndig frrn d Ryan kt och jag visade dem till toaletten. Colm bad om namnen p partygsterna och Arthur rknade upp dem. De var alla vlknda for Colm, som konstaterade: Ja, det har du rtt i, det kan inte vara ngon av dem, det vore alldeles otroligt. Det kan ju tnkas att bromsledningen var skadad redan d Ryan kom. Jag tittade om jag kunde se ngon oljeflck p parkeringsplatsen. Men den hade krattats. Javisst, det skter farsan. Han hatar hjulspr i gruset. Tnk om han kunde gra ngot nyttigare ibland. Men inte sg han ngon oljeflck, d skulle han ha reagerat direkt. Colm funderade en stund. OK, sa han. Frlt att jag strde dig i ditt kyrkliga vrv. Vi kan nog glmma alltsammans. Jag ska sga till Arklow-gubbarna att det ingenting finns att rapportera. De kommer skert att avskriva det hr. Tony Ryan skulle vl bara gra sig mrkvrdig.

oningarna p den irlndska landsbygden kan rangordnas i vissa kategorier. Nederst p listan str The Farmhouse, bondgrden som vanligtvis r en karaktrsls byggnad i en eller tv vningar, uppfrd p 1800 talet eller senare och som regel rappad i gr puts. Och The Cottage, oftast ett ganska litet hus, murat av vackra naturstenar som ibland dolts av puts, med mycket tjocka vggar och mer n hundrarigt. verst stod frsts The Castle, slottet. Det fanns ganska mnga sdana, ngra ensligt belgna, andra centralpunkter i sm stder eller byar, som vxt upp omkring dem. De flesta hade under flera generationer varit i slktens go, anfadern var i regel en engelsman som lagt beslag p marken under den koloniala tiden. Det fanns svrt frfallna slott, andra som blivit till ruiner. Ngra av de nnu beboeliga inrymde ovrderliga mlningar, gobelnger, silverpjser, antika mbler och andra fantastiska skatter, som
83

82

dock successivt reducerades av inbrottstjuvar och rnarligor, vilka i regel hade kontakt med IRA p Nordirland. Det kunde hnda att en gammal slottsherre bands till hnder och ftter och tvingades se p nr rnarna bar ut alla mbler, mlningar och silverklenoder till en mbelbuss, som stod parkerad utanfr. Men det fanns ocks slott som en yngre generation p olika stt frskte hlla kvar i slkten, trots svra ekonomiska problem. Ngra gjordes om till lyxiga hotell, andra ppnades med sina parkanlggningar fr turister. I den hr trakten fanns inget riktigt castle, dremot en lng rad byggnader av kategorin drunder: The House. Ett house var en stor herrgrd, ofta uppfrt i skrytsam stil av en storgodsgare som vurmade fr det pompsa men ibland med stilfull arkitektur i regency eller viktoriansk stil. Till en sdan herrgrd hrde frr stora landomrden och byar. Numera r gorna hrt begrnsade och inskrnker sig i mnga fall enbart till en stor park och ngra betesngar. Mnga mangrdsbyggnader hade helt frlorat sin ursprungliga funktion och andra hade hamnat i frfall. En del hade d kpts billigt av yngre, optimistiska familjer. Det tyska paret Schmidt, Arthur Millers
84

partygster, hade ett sdant hus som de aldrig skulle f rd att underhlla. Men det fanns ocks de som teruppvckts som bostder eller sommartillhll fr penningstinna affrsmn eller industrichefer frn Irland, England, USA eller andra lnder. Och fr kndisar som till exempel Harrison Ford, Julia Roberts och andra filmstjrnor. Utan att behva stta ngon grns fr investeringarna terstllde de husen till deras ursprungliga grandeur. Det fanns ocks houses av en litet annorlunda typ; inte speciellt gamla, byggda kring mitten av 1800-talet och aldrig omfattande srskilt stora landarealer. De hade i regel uppfrts av rika engelsmn, som ville dra sig tillbaka till ett konstlat verklassliv efter att ha skapat sig frmgenheter i kolonierna p den tiden var fr vrigt ocks Irland i det nrmaste en engelsk koloni. Ett sdant hus var Blackburn House. Det byggdes av en man vid namn Blaker-Smith, som lnge hade varit verbeflhavare fr den brittiska kolonialarmn i Indien, ngot som dokumenterades av en nu frvildad liten skog av rhododendronbuskar frn Himalayas sluttningar d de blommade p vren i mnga olika frger vckte de stor uppmrksamhet hos de
85

vgfarande. Till Blackburn hrde ingen brdig jordbruksmark, endast ngsmarker med bete fr ett antal hstar. Strre delen av arealen bestod av en klippig hjdstrckning vid sidan av Avocaflodens dalgng och dr fanns inte heller ngon srskilt vrdefull skog. I slutet av 1800-talet hade man gjort en del kopparfyndigheter i berggrunden, resultatet var ngra halvt frfallna gruvgngar och ett par djupa gruvhl, men utvinningen hade snart upphrt. Blackburn House hade bytt gare flera gnger under rens lopp. Omkring r 1950 inkptes det av en major Groghan, som hade tillbringat strre delen av sin aktiva tjnst i Sydafrika och flyttade in i huset med sin sydafrikanska hustru. Efter hustruns dd bodde han kvar ngra r till sin egen dd r 1971. Eftersom makarna var barnlsa gick Blackburn House d i arv till en osorterad hop av mer eller mindre avlgsna slktingar, som startade en trta. Arvstvisten lstes inte frrn efter fem r och huset hade brjat frfalla, d Tony Ryan kpte egendomen i slutet av r 1987. Ryan hade d just genomgtt en skilsmssa frn sin amerikanska hustru Jane. De hade varit gifta i femton r, hade tv dttrar och till att brja med ett lyckligt samliv p grden i Vermont. Men Ryans
86

allt intensivare affrsliv och hans energiska arbete med uppbyggnaden av Brown Foods till ett internationellt jttefretag kom naturligtvis att inverka p ktenskapet. Han var nstan aldrig hemma. Till slut trttnade Jane. Ocks Tony insg att situationen var ohllbar. De skildes som vnner och bibehll kontakten Tony lyckades mellanlanda i Vermont tminstone en gng i mnaden fr att umgs med dttrarna... och sin exhustru. Men skilsmssan var inte problemfri; tvisten gllde den ekonomiska uppgrelsen och var nnu inte slutgiltigt avgjord. Tony hade nskat ge hustrun och barnen ett underhll som vida versteg vad som kunde anses rimligt, men han tvingades nd stta en grns; han frskte nmligen brja ett nytt liv. Det livet hade tv fasta punkter. Den ena var Blackburn House. Han fann sig alltmer hemmastadd p Irland, dr han visste att han hade sina rtter. Den andra var Kumiko Seguro, den nya Mrs Ryan. De hade trffats p ett party i New York, dr Kumiko d arbetade som fotomodell. Hon var fdd i Japan, men hade som barn kommit
87

till USA med frldrarna. Vid 38 rs lder var hon uppenbarelse av det slag, som kom de flesta mn att tystna och lta synnervernas impulser g vidare frn hjrnan direkt ner till sexualorganen detta gllde dock i regel inte irlndska mn som snarare sg henne som en himmelsk uppenbarelse, overklig och fullstndigt ouppnelig. Hennes utseende var inte utprglat japanskt, hennes gon stora och glnsande, ansiktet ytterst vlformat, halsen lng och benen slanka. Hon var lngre n de flesta japaner p en gata i Tokyo var hon huvudet hgre n andra, i New York ungefr av medellngd. Kumiko hade trttnat p modellyrket, tyckte hon var fr gammal fr det, lngtade efter lugn och ro. D Tony och hon mttes fann de omedelbart varann. Kumiko hade aldrig varit gift men var i en livssituation, som liknade Tonys; hon hade just lmnat ett frhllande som varat ovanligt lnge. Tony var erfaren nog fr att se rakt igenom hennes uppseendevckande yttre skepnad och fann en harmonisk sjl. Kumiko fann en man som trots sin rikedom och outtrttliga energi skte efter omtanke och sinnesro och brjade nrma sig en punkt i livet, d han verkligen kunde brja leva. Utmrkande fr dem bda
88

var kravlsheten och frigjordheten. Irland och Blackburn House blev deras gemensamma nmnare. Kumiko hade i hela sitt liv intresserat sig fr heminredning. Hon hade en konstnrlig dra och ett utprglat sinne fr frg och form. D Tony frsta gngen tog henne med till Irland och Blackburn House blev hon begeistrad; det var dr hon ville bo. Hon brjade gra upp planer p hur huset kunde omvandlas och Tony gav henne fria hnder. Han ordnade det praktiska, sg mest till husets yttre och dess stomme. Han anlitade en byggmstare frn orten, som med stor yrkesstolthet och med skickliga medarbetare renoverade huset frn grund till tak. Efter ett halvr var det inflyttningsklart. Blackburn House lg vid en mindre vg, trolskt skuggad av lvkronor och fuchsiabuskar. Den fljde en trng och ganska brant bidal frn huvudvgen, som vindlade genom Avocadalen mellan Arklow och Rathdrum, och upp emot Corraghs sluttningar. Vid vgen reste sig tv murade stolpar prydda med kalkstensurnor och med tv kraftiga smidda jrngrindar, som nstan alltid stod ppna, och dr lg ocks en pittoresk
89

grindstuga. En krvg ledde genom en lindall ngra hundra meter uppfr sluttningen och mynnade i en cirkelrund park med hckar, blomsterrabatter och krattade grusgngar. Tog man dr av till vnster kom man till ett ppnare landskap med bljande kullar, dr hstar betade i inhgnade fllor, och dr lg ocks en stor grdsplan inramad av en stallbyggnad, ngra andra bodar och garage, en liten cottage med stenvggar och ett mindre boningshus av senare datum. Mellan huvudbyggnaden och grdsplanen fanns ett stort vxthus. Men rakt fram lg The House, en stor tvvningsbyggnad, stilren utan ondiga utsmyckningar, vggarna grovt rappade i ljusgult med hrn och fnsterramar i vitt. Det brutna taket var kltt med skiffer, vervningens fasad hade en rad med tta stora fnster, vart och ett med tio rutor. En bred granittrappa ledde ngra steg upp till en vackert snidad, dubbel entrdrr under ett tak, som hlls uppe av fyra pelare. Frn en liten vestibul kom man genom glasdrrar in till hallen, dr en mycket vacker marmortrappa gick i en bge till vervningen med sovrum, badrum och andra utrymmen. Till h90

ger i trapphallen ledde en drr till biblioteket, som ocks var Tony Ryans hemmakontor, inrett i engelsk stil med hyllor och skrivbord i glnsande mahogny och djupa lderftljer. Tog man drren till vnster kom man in i ett mycket rymligt kk, ytterst modernt inrett och med ett stort matbord framfr ett av de bda fnstren mot trdgrden. Gick man i stllet rakt fram i trapphallen kom man genom en bred dubbeldrr in i en salong, som imponerade bde genom storleken, det utskta mble-manget och de mjuka orientaliska mattorna. Det dominerades av en ppen eldstad, inramad av svart marmor. Men det det som fr modligen gjorde Blackburn House unikt bland Irlands houses terstod: konservatoriet. Det var byggt helt efter Kumikos ider. Det stod i direkt frbindelse med salongen via en bred glasdrr och dess golvyta var omkring ttio kvadratmeter. Det var helt i glas och strckte sig ver husets tv vningar fnstren frn sovrummen vette dit ut. Eftersom glaset var dubbelt och isolerande kunde temperaturen i konservatoriet hllas p behaglig subtropisk niv ret om och dr vxte ett stort antal blommor
91

och buskar, som annars inte kunde ses p dessa breddgrader annat n i Chrystal Palace p Royal Botanic Garden i London. I centrum lg en damm med rda och vita nckrosor. Ngra palmer strckte sig redan nstan en vning upp emot taket och hr och dr stod enkla trdgrdsbnkar i sten eller tr, omgivna av blommande hibiskus, bougainvillea, gardenia eller kamelia. Kumiko tillbringade stor del av sin tid i konservatoriet. Hon lskade att syssla med blommorna, fljde hur de frodades, rensade, klippte, vattnade, spred gdning. D Tony var hemma var de ofta tillsammans drute, soliga morgnar tog de med sig frukosten dit. Tony hade frmgan att koppla av frn affrerna... men bara fr en dag eller s. P kvllarna, d Kumiko lste eller sg TV, satt han i regel vid skrivbordet i biblioteket eller hade telefonkonferenser med sina medarbetare vrlden ver. Och under lnga perioder var han borta, antingen p resor eller tvingad att stanna i hgkvarteret i New York, dr nya planer stndigt drogs upp, omorganiseringar frbereddes, affrstransaktioner genomdrevs. De hade insett att det skulle bli s. I varje fall under ett antal r framt. Kumiko hade varit
92

frberedd p det och Tony hade gjort mer n hon kunde begra fr att underltta hennes liv p Irland. Han frskte frbereda sig fr ett lugnare liv, skte hela tiden minska sitt engagemang. Men det blev inte riktigt som han nskade han hade gjort sig s oumbrlig fr Brown Foods och alla aktiegarna att de aldrig ville lyssna p honom, d han nmnde att det var dags fr honom att lngsamt brja dra sig tillbaka. De visste att minsta antydan om Ryans frestende avgng skulle f aktiekursen att rasa och fastn han redan var en av de hgst betalda fretagsledarna i vrlden erbjd de honom stndigt hgre ln och strre frmner. Han brjade knna sig som i ett skruvstd.

93

tmningen runt det stora ovala konferensbordet var tryckt. Ingen sa ngot. P ena lngsidan satt tv mn i 30-rsldern, formellt kldda i slips och dyrbara tweedkavajer frn Donegal. Mappar med dokument lg p teakskivan framfr dem. De bda representerade Brown Foods irlndska bolag. Mitt p bordet stod en bricka med glas och ngra flaskor Ballygowan-vatten. P den andra lngsidan satt en medellders man med grtt hr, vderbitet ansikte och ovanligt grova hnder... han tycktes frmmande i den mondna miljn. Bredvid sig hade han en ngot yngre, fetlagd karl med glasgon. Ocks dessa bda bar kavaj och slips, men tweeden var av billigare kvalitet och slipsarna ganska illa knutna. Deras namn var Bert Mattock, gare och chef fr Mattock Dog Foods i Arklow, och Howard Hallbutt, revisor och affrsjurist med ett litet kon94

tor vid Main Street i samma stad. Sammantrdesrummet lg p en av de versta vningarna i en nybyggd kontorsskrapa i glas och betong intill Dublins vidstrckta hamnomrde. Utsikten var grandios. I frgrunden strckte sig floden Liffey under tullbron, frbi det magnifika gamla Tullhuset och Four Courts, under OConnell-bron med dess statyer och Half Penny Bridge, den gamla gngbron. Gatorna myllrade av trafik och ver hustaken reste sig Trinity-universitetets kupoler, Dublin-borgen och de bdaDublin-borgen och de bda katedralerna, den katolska Christ Church och den protestantiska St. Patrick. Lngst borta vid horisonten skymtade Wicklowbergen i ett dis. En av de Donegal-kavajerna harklade sig och sa: Mr Ryan tycks vara frsenad. Men han fredrar skert att vi brjar den hr frhandlingen utan att vnta p honom. Det gller allts Brown Foods frvrv av Mattock Dog Food Limited i Arklow. Frutsttningarna finns noggrant beskrivna i de proper vi har skickat er. I korthet gller allts att vi, det vill sga Brown Foods Ireland, r beredda att verta samtliga de aktier som nu innehas av Mr Bert Mattock och hans
95

familj till ett pris av tv miljoner irlndska pund. I princip innebr detta att vi inlser Mattock Limiteds skuld till Allied Bank och drmed mjliggr fretagets fortlevnad. Vi betalar dessutom en engngsumma av 50 000 pund till Mr Mattock som ett avgngsveder-lag, underfrsttt att han lmnar sin post som verkstllande direktr i fretaget. r detta klart? Nej, sa den ldre av mnnen p andra sidan bordet. Det r ett skambud och en ofrskmdhet. Inbillar ni er att jag tnker lmna mitt livsverk fr en spottstyver! Tony Ryan r en ohyfsad och hjrtls uppkomling, som tror att han kan hrja p Irland som en bulldozer. Och bara han dyker upp hr ska jag sga honom det och betydligt mera rakt i ansiktet. Den fetlagde mannen bredvid honom skruvade p sig och viskade fullt hrbart: Ta det lugnt, Bert. Vi r vl hr fr att frhandla... Just det, sa Donegal-tweeden. Mr Hallbutt har alldeles rtt. Vi r hr fr att frhandla. Det finns ingen anledning fr Mr Mattock att hetsa upp sig. I verkligheten r vrt erbjudande hgst generst. Det r ju inte enbart tv miljoner plus 50 000 vi betalar. Dessutom vertar vi ansvaret
96

fr andra skulder p i det nrmaste en miljon. Det knackade p drren och en kvinna stack in huvudet och sa: Mr Ryan r tyvrr frsenad. Vi vet det, sa Donegal-tweeden. Sg till honom, nr han kommer, att vi har brjat i vntan p honom. Om han kommer, sa Bert Mattock. Tweeden ignorerade honom och fortsatte: Fretaget har under de senaste ren gtt med en frlust p ver 60 000 pund per r... Och ni vet lika vl som jag att det beror p den hrda konkurrensen frn England och att utvecklingen r p vg att vnda. Det r mjligt, men det kommer att ta tskilliga r innan djurmatsmarknaden hr i landet r ens tillnrmelsevis lika lukrativ som i det vriga Europa och Amerika. Under de ren behvs ytterligare kapitaltillskott. Men Mattock Dog Food har nu drivits s lngt i botten att det bara finns en utvg utver den vi erbjuder, nmligen konkurs. Vi skulle mycket vl kunna vnta p den konkursen och f fretaget praktiskt taget till sknks. Aldrig! sa Mattock. Vi har haft kontakt med Allied Bank, sa tweeden. De r mycket bekymrade ver ute97

blivna rntebetalningar. De skulle fredra den hr lsningen. Det r egentligen inte mycket att frhandla om, eftersom det inte finns ngot annat alternativ. n konkurs, allts. Men, det r klart, vi kan frhandla om ert personliga avgngsvederlag. Jag kan tnka mig att Mr Ryan kan vara beredd att ka det, till och med frdubbla det. Mattock reste sig hftigt frn stolen. Kom! sa han till Hallbutt. Ryan kommer i alla fall inte. Jag tnker inte sitta hr och bli frdmjukad av hans underhuggare. Han stormade ut ur rummet. Hallbutt fljde tveksamt efter, djupt generad. Beklagar, sa han innan han stngde drren. Jaha, det var det, sa tweeden. Vi skulle kanske ha vntat p Ryan. Han brukar alltid passa tiden. Har han inte gett ngot besked? Nej, tydligen inte. Vi fr hra efter. Sekreteraren i Ryans kontor hade inte hrt ngot. Hans bil fanns inte i garaget, vakten hade inte sett honom anlnda. Frsk f tag i honom, sa Donegal-tweeden och slog sig ner i en ftlj. Sekreteraren satte sig vid skrivbordet och brjade ringa.
98

Ingen svarar p Blackburn House. Ring hans privata nummer p Blackburn. Frga hans hustru var han r. Sekreteraren ringde nnu ett samtal. Nej, han r inte hemma. Hon trodde han var hr i Dublin. Hon sger att hon inte har sett honom sen i gr frmiddag. Vldigt underligt. Men det r vl inget att gra. Han dyker vl upp. Bert Mattock krde tullbron ver floden, fortsatte lngs Sandymount till den sdra utfarten, dr det EU-sponsrade motorvgsbygget hade pbrjats, fortsatte p den hrt trafikerade vgen mot Bray och vidare p N11:an sderut genom dalgngen med det vackra namnet Glen ODowns. Howard Hallbutt satt tyst i passagerarstet. Mattock fick vara i fred med sina tankar. Hans upprrdhet hade lttat. I sjlva verket var han fullt medveten om det frtvivlade lget. Jag vet att jag verilade mig, sa han till Hallbut. Men jag kunde inte gra ngot t det. Du borde slja till Ryan, sa Hallbut. Han vet naturligtvis vad han gr, men han r nd din enda chans.
99

 Logiskt sett, kanske. Men saken r den att jag inte kan tnka logiskt. Tio r har jag gnat t hundmatsfretaget. Om du vill veta bakgrunden s r den att jag hade en helvetes fattig och ynklig barndom p en farm som var alldeles fr liten fr en familj med sju ungar och en farsa som hll p att supa ihjl sig. Jag slet p grdar tills jag var 20, jobbade p en cementfabrik tills jag var 30 och hade till slut samlat tillrckligt med pengar fr att ta ett bankln och brja tillverka hundmat. Fr jag visste att det var ngot fr framtiden och jag har haft hundar i hela mitt liv. Det gick s pass bra att jag kunde bygga fabriken i Arklow fr tio r sen och det gick i fem r till, innan konkurrensen brjade vxa. Jag hade fr litet kapital, kunde inte satsa p TV-reklam och snt. Och rvarorna blev bara dyrare. Men det var inte bara det, och inom sig visste Mattock det mycket vl. Det var ocks det att han var s envist oresonlig. Han var oslagbar nr det gllde hrt arbete, han tyckte om att arbeta. Men eftersom han krvde samma egenskaper ocks av sina anstllda hade han svrt att f folk att stanna i fretaget. Och d han sjlv saknade ekonomisk utbildning var han hnvisad till att lta andra skta ekonomin. Han lyckades hitta
100

en betydligt yngre man fr frsljning och marknadsfring. Men eftersom han vgrade ndra p sin inrotade vertygelse att den hundmat han sjlv hade utvecklat och noga testat p sina egna hundar i mnga r inte bara var mer n vrd sitt pris i jmfrelse med de konkurrerande produkter, som brjade lanseras frn England, och eftersom han ocks betraktade annonser och reklam med stark misstro... eftersom han allts saknade frmgan att rucka p sina ursprungliga ider och flja med i utvecklingen brjade frsljningen g allt smre och kalkylerna fr fabriken i Arklow att visa p ett minus, som fr varje r blev allt vrre. Hallbut visste allt detta. Han hade knt Mattock i minst ett decennium och bisttt honom med bokfringen. Nr Mattock hade bett honom flja med till ett affrsmte i Dublin hade han inte kunnat sga nej. Jag ska trffa Tony Ryan, hade Mattock sagt. Han vill verta fabriken. Jag tnker inte g med p det, men jag vill hra vad han har att komma med. Jag behver ha ngon med mig, mest som vittne. Men jag vill inte ta med ngon frn fabriken. Jag kan inte gra ngot annat n lyssna.
101

 Just det. Ngot annat behvs inte. Och, tnkte Hallbut, dr han satt i passagerarstet... nog lyssnade jag alltid. Jag r verkligen ledsen fr din skull, sa han. Men jag frmodar att det inte r ngot jag kan gra. Nej, det r det nog inte. Annat n att du kan glmma hela den hr episoden. Det var fel av mig att be dig flja med mig som ngon slags bisittare. Och jag behandlade dig illa nr jag bara lmnade mtet. Vad tnker du gra nu? Jag ska nog fundera ut ngot. Han satte av Hallbut vid hans villa, som lg alldeles vid infarten till Arklow, och krde sjlv vidare ver bron, uppfr Main Street och till industriomrdet vid Gorey-utfarten, dr hans hundmatsfabrik var belgen. Klockan var strax efter fem och han hejade t ngra av de anstllda, som var p vg hem. Han gick en vnda runt lokalerna, stannade ngra gnger fr att rkna sckar av sd och kttmjl, kontrollerade att ngra blandare var ordentligt rengjorda och gick sedan till sitt kontor, dr han satte sig vid skrivbordet och stirrade rakt in i vggen. Dr satt en affisch med bilden av en lurvig hund
102

och texten: MATTOCKS DOG FOOD BST FR MIG OCH ALLA MINA KOMPISAR . Tony Ryan var frsvunnen. Till Dublin-kontoret kom han inte den dagen, inte heller nsta dag. Han uteblev frn ett viktigt sammantrde i London och nr hgkvarteret i New York hade kopplat upp fr den rutinmssiga telefonkonferens som varje fredag hlls mellan den globala koncernens alla nationella delar kunde man inte f kontakt med honom. Detta hade aldrig tidigare hnt. Viktiga avgranden mste uppskjutas, verksamheten brjade halta, paniken lg nra. Genom hela organisationen utvxlades fax- och telexmeddelanden med frgor om Ryan, men frst efter en vecka sg hans nrmaste medarbetare det ndvndigt att ocks kontakta polisen. Larmet gick frst till Dublin, som skickade det vidare till Arklow. Polischefen dr gav sig av till Blackburn fr att frga Mrs Ryan, som gav samma besked hon tidigare hade gett till Dublinkontoret: Tony for hrifrn p mndagseftermidda103

gen. Jag har inte sett honom sen dess och inte hrt av honom. Men jag r inte srskilt bekymrad, det har hnt tidigare att han mst ndra planer och hastigt ge sig av ngonstans. Fast d har han alltid hrt av sig och frklarat, var han n varit. BMW:n r hr, han tog vr andra bil, som egentligen r min, en rd Ford Fiesta. Den r alldeles ny och han gillar att kra den, sger att den r enklare att ta sig fram med i Dublintrafiken. Hade han tagit ngot med sig klder och sdant? Nej, det tror jag inte. Bara sin dokumentvska, som han alltid br med sig. Och passet? Det hade han frsts alltid p sig. Larmet gick vidare till Interpol. Och drmed kunde ingen lngre hindra att det blev offentligt. Tidningsrubrikerna var i det nrmaste identiska: TONY RYAN SPRLST FRSVUNNEN Brown Foods aktier sjnk ett par procent p nstan alla brser.

u, Jerry, sa Colm OKelly. Du fr ta bilen och ge dig ivg till Kilkpatrick. Du vet den dr ravinen uppe i berget. Det r egentligen i Arklow-polisens distrikt, men de har bett oss om hjlp. De har ftt en rapport om att det ligger ett bilvrak i botten p ravinen. Det r vl ngon buse som gjort sig av med en skrotbil. Skogarna r fulla av sna, men att vrka ner den i den ravinen r verkligen att g fr lngt. Vi mste i alla fall kolla saken. Men titta om den har registreringsskyltarna kvar eller om det finns ngot annat som kan hjlpa oss f tag i garen. Ta Richard med dig, han kan vnta med rapportskrivandet. Det lr inte bli ltt att brga den, sa Jerry Bricks, sergeanten. Nej, men det r inte vr sak. Frsvitt vi inte kan konstatera ngot brott. Ravinen vid Kilkpatrick var en mrklig naturformation, i sjlva verket en av de ovanligaste p hela Irland. Den fanns p Corraghbergets
105

104

norra sluttning, dr en istidsbck hade grvt sig en smal och mycket djup fra ner i kalkstenen och p ett stlle bildat en hla mellan nstan lodrta vggar. Eftersom den lg ett stycke frn allmn vg var den ganska ringa knd men d och d beskt av turister. En illa underhllen skogsvg ledde fram till en liten utsiktspunkt med ett rcke och den som vgade kunde ta sig ner p bottnen genom ett system av trappavsatser, smala stigar och rankiga trstegar. Medan kamraten stannade vid bilen tog sig Bricks frsiktigt ner. Han underskte bilen och gjorde ngra anteckningar p ett block, innan han klttrade tillbaka upp. Det fanns i varje fall ingen mnniska dr, sa han nr han kom upp ver kanten. Men det r rtt underligt: bilen mste vara alldeles ny. En Ford Fiesta. Och registreringsskyltarna fanns faktiskt kvar. S det mste g att spra garen. Tillbaka p stationen i Gorey satte han sig genast vid telefonen och ringde bilregistret. Sedan han ftt svaret gick han in till Colm: Registreringsskyltarna fanns kvar, sa han. Det r klart vem garen var. Och? sa Colm. Tony Ryan.
106

Colm var tyst en stund. Och Tony Ryan? Nej, det fanns ingen mnniska dr. Bilen mste ha knuffats ner frn kanten. Vi sg ocks spr av det. Ni fr ge er tillbaka dit omedelbart. Sprra av vgen upp till ravinen, inhgna omrdet och vnta tills jag kommer. Jag mste rapportera det hr till Dublin-polisen frst. Jag skulle tro att de skickar ut brottsplatsunderskare genast och vi fr vakta stllet tills vidare. Bde natt och dag. Nr de tekniska experterna frn Dublin anlnde ett par timmar senare hade Colm och hans mannar redan metodiskt underskt alla spr p utsiktsplatsen ovanfr klyftan och tagit en del fotografier. Dr fanns inga bilspr annat n de frn Fiestan, dr den gtt ver kanten och rivit med sig ngra torra buskar. Marken var stenig, hrd och torr och de kunde inte heller hitta ngra fotspr, inte ens dr den eller de som hade knuffat ner bilen kunde frmodas ha tagit spjrn. Enda resultatet av underskningen var ngra godispapper, ett hopknycklat Marlborough-paket och ngra cigar-rettfimpar, men det skrpet hade skert legat dr lnge och hade ingenting med Fiestan att gra.
197

Colm ledsagade Dublin-kollegerna ner i ravinen och bistod dem i deras underskning. Bilen hade landat med motorn frst och sedan stllt sig p alla fyra hjulen. Frampartiet var intryckt men i vrigt var fordonet frvnansvrt oskadat. Underskningen blev s gott som resultatls. Fraren mste ha haft handskar och ett par sdana lg i handskfacket tillsammans med bilens registreringsdokument och en karta ver Irland. I kofferten lg ett par stvlar, av storleken att dma tillhrande en kvinna, och en gammal oljerock. Inget av de plaggen sg ut att ha varit i bruk p lnge. Men bakstet var uppfllt, vilket tydde p att ngot skrymmande hade varit lastat. Till och med bensintanken var intakt. Men bilbatteriet hade slitits loss ur motorhuven och lg ramponerat ett stycke bredvid vraket. Drmed hade klockan p instrumentbrdan stannat och Colm noterade klockslaget: 0234. S snart han var tillbaka p polisstationen i Gorey ringde Colm polishgkvarter i Dublin och kopplades till den kommissarie, som sktte samordningen av skandet efter Tony Ryan: Du fr en rapport frn de mannar du skickade ut, sa han. Men underskningen av bilvraket gav inte mycket. Utom en sak: jag tror
108

att vi kan faststlla nr bilen vrktes ner i klyftan: det var klockan 0234 natten till den 19 november, en tisdag. Det kan naturligtvis ocks ha varit ngot dygn senare, men inte tidigare. Mrs Ryan har ju uppgivit att Ryan gav sig av med bilen p frmiddagen den 18:e. En sak till: Ryan kan naturligtvis ha blivit kidnappad och bortfrd. Eller han kan ha mrdats i s fall br liket finnas ngonstans i trakten, det r den slutsats jag drar. Men vad som n har skett med Ryan r fyndet av bilen dr i ravinen ganska svrt att frklara. Det kan ha varit ett rnmord fr det fanns inget av vrde kvar i bilen. Men varfr gjorde sig mrdaren eller om det var kidnappare besvr att vrka ner bilen i den dr ravinen? Den kunde bara ha lmnats p en skogsvg eller i ett buskage. Jag kan tnka mig att ngon i bygden r inblandad. Fr att hitta vgen till ravinen krvs viss lokalknnedom, i synnerhet om det r mitt i natten. Det r mjligt att du har rtt. Ni fr hlla gonen ppna drnere medan vi fortstter att bara hr i Gorey. Men Colm var alltfr pessimistisk. Nr Jerry Bricks nsta frmiddag brjade skandet efter Fiestan och Ryan med ett besk p puben i Ballymoney
109

fick han omedelbart napp: Tony Ryan, sa Jim Doyle, krogvrden. Javisst, han var inne hr fr ngra dagar sen. Talade du med honom? Det r klart jag gjorde. Han r inte mrkvrdig av sig. Jag knde frsts igen honom. Han bestllde en liten porter. Frgade om byn och folket hr. Jag frstr inte varfr, men han kom in p det dr som hnde fr lnge sen, d Willie Doherty slog ihjl Edward Garney; sa att han hade hrt talas om det. Jag berttade vad jag kom ihg om det. Sa att det var synd om Willie, fr det var inte s han hade menat. Sen gav Ryan sig ivg. Sg du hans bil? Ja, jag blev rtt snopen, jag trodde han skulle ha ett riktigt vrlk. Men han krde omkring i en liten Fiesta. Vad hade den fr frg? Den var vl rd. Sg du vart han krde? Han fortsatte uppt gatan. Men jag vet inte om han svngde av mot Arklow eller krde mot Coolboy. Och det var ingen mer i bilen? Nej, det var det inte. Ryan hade vl tagit ledigt och var ute och sg sig omkring. Han kanske
110

hade varit hos Arthur Miller, han har ju en hst hos honom. Eller han kanske skulle till Coolboy, fr jag har hrt att han ska kpa mark dr. Och det r vl OK vad mig anbelangar. Det r p tiden att ngon stter litet fart p den hr bygden.

111

et var begravning i Coolboy. Begravningar r viktiga hndelser p Irland. Irlndare tar srskilt allvarligt p dden den r ju, i varje fall om man har varit ngorlunda trogen pven, hans kardinaler och biskopar, egentligen bara vergngen frn en tillvaro till en annan mycket angenmare. Fast ngra riskerar naturligtvis att hamna p fel niv. Men sjlva begravningen r nd en allvarstyngd tilldragelse. Det vsentliga r att visa den hdangngne sin respekt och att alla ges tillflle till detta, bde familjen, de nrmaste anfrvanterna, de avlgsna slktingar som den dde knappast trffat i livet samt vnner, grannar och alla bybor och andra inbyggare inom en ganska vid omkrets. Det r ingenting fel i detta, det r en vacker tradition. Och det ger omvxling i den annars ganska enahanda tillvaron. I Coolboy var det begravning ungefr varannan vecka. Byn var visserligen inte stor, men dr bodde mnga gamla mnniskor som gick bort, den ena efter den andra. Ibland avled ngon
112

hgst aktiv bybo i ngon sjukdom, ibland begravdes smbarn som drabbats av hjrnhinneinflammation eller ngon annan svr epidemi. Det var nd ingen strre risk fr en befolkningsminskning, fr nativiteten hll sig nnu p ganska hg niv och pvens bannbullor mot preventivmedel och abort fljdes noga. Liksom Bibelns maning: Frken eder och uppfyllen jorden (helst med irlndare). Sorgligast var det d ngot barn pltsligt hade omkommit genom olyckshndelse... och sdana var alltfr vanliga p landsbygden. Nu var det Peter Kava-nagh, bara tio r gammal, som hade blivit krossad mot en grindstolpe av en traktor med fel p bromsarna. Hela bygden mtte nu upp fr att frska ge trst t frldrarna och t hans lillasyster, som han alltid hllit i handen d de gtt till och frn skolan. Alla hade sett dem och glatts t syskonkrleken. Fader Kinnock, kyrkoherden i Kilanerin, hll ett finstmt tal, den lilla kistan bars ut och snktes i graven p kyrkbacken. Irlndska sjn glittrade vid horisonten. Och eftert serverades sedvanligt te t begravningsgsterna i Coolboys lilla Community Hall, som ocks fungerade som gymnastiksal t skolan.
113

Sen och Rachel Brady gav lift hem t gamla fru Mildred Becket, som bodde i en stuga ett stycke lngre bort p vgen. Rachel och hon hade ett gemensamt intresse: trdgrdssktsel. Men de hade olika syn p mnet; Rachels trdgrd var ett under ifrga om planering och frgsammansttningar, Mildred tyckte bttre om att blanda allt hullerombuller i rabatterna och placerade ut tomtar och lnghalsade plastsvanar fr att ytterligare frhja fgringen. Kom med in p en kopp te, sa Rachel. Sen gick fr att byta om och ge sig ut p flten medan Mildred och Rachel slog sig ner vid kksbordet i den skna vrmen frn Agaspisen. s sorgligt det var! sa Mildred. Stackars frldrar. Och det vrsta r att en olycka sllan kommer ensam. Jag undrar vad som nu ska hnda! Det r alltid s. Jag minns ett r fr lnge sen d det var likadant. Frst blev en karl ihjlslagen i Ballymoney, sen brndes stackars fru Doyle inne och hela den familjen splittrades. Det var hemskt. Om det som hnde i Ballymoney har jag hrt berttas, sa Rachel. Vr granne Willie var inblandad i det. Men om eldsvdan har ingen
114

sagt ngonting. Var det huset dr nere i snkan mot Ballymoney, dr det nu finns bara ngra murar kvar? Ja, det var det. Det var s sorgligt att man helst vill glmma det. Och Doyles har inga slktingar hr i trakten. De var fem i familjen, tre barn ldsta flickan hette Mary och var vl 16, men hon hade rest bort just innan det hr hnde. De andra var en pojke och en flicka och de var mycket yngre, inte ens 10 r. Pat Doyle gde inte stugan, han hyrde den av en bonde. Det var en fattig familj, han jobbade p lantgrdar hr och dr men han hade svrt med spriten. Frun hette Mamie och var en duktig kvinna det var hon som hll ihop familjen, fast hon hade det inte ltt. Nr det hr hnde var hon ensam hemma, maken var p arbetet och smbarnen i skolan. Ingen vet hur det gick till men det verkade som hon hade slagit omkull en fotogendunk eller ngot snt, fr huset stod i full lga p bara ngon minut och nr brandkren frn Arklow ntligen kom fram var det ingenting de kunde gra. De hittade Mamie dd bland spillrorna. Pat blev som galen och kunde inte klara ngonting. Smbarnen togs om hand p barnhem. Och Mary, ldsta flickan, kom aldrig
115

mer tillbaka. Hela familjen bara frsvann! Vart hade Mary rest? Ja, det r en annan historia. Hon hade skickats till ngot hem i sder fr att fda barn. S sa man och s var det nog. Och fadern till det barnet, det sa man ocks, var han som Willie hade slagit ihjl utanfr puben i Ballymoney. Tnk hur det kan g! Att en hel familj bara kan frsvinna! Ibland undrar jag verkligen vad Vr Herre tnker p. Sen och Rachel Brady bodde mitt emot Willie Dohertys flt, dr hans hstar betade. Deras nybyggda villa var inte av den standardtyp som p Irland kallas bungalow utan ett mycket vackert hus i tv vningar med en entr som frde tankarna till Medelhavet eftersom den var inramad av ett par bgvalv. Sen var yngst av byns bnder och den ende som hade ngon lantbruksutbildning. Hans far hade sett vl till de tre snernas framtid. Den ldste vertog slktgrden, som var en av de strsta i trakten, mellanbrodern hade vertagit ett lantbruk p annat hll och Sen var i frd med att utveckla och modernisera en grd nra kyrkan, som modern hade rvt av en barnls
116

slkting... efter att i mnga r, som seden var p Irland, ha frberett arvskiftet genom att omsorgsfullt ta hand om den ldrade nklingen till hans dd. Sen och Rachel hade mtts i Dublin, d Sen studerade till lantbrukare och Rachel till ekonom. De hade mycket gemensamt. Ocks Rachel kom frn en lantbrukarfamilj, en grd i nrheten av Enniscorthy. Sen vertog grden i Coolboy, dr det gamla boningshuset lg i en snka; i stllet fr det byggde de allts den vackra villan uppe vid vgen med utsikt mot Irlndska sjn t ena hllet och mot Corraghberget t det andra. Alldeles fre giftermlet hade Rachel rkat ut fr en olyckshndelse i Dublin. Hon blev pkrd p en trottoar av en rattfyllerist, svrt skadad i ena knet och invalidiserad fr livet. Hon mste anvnda kpp och hade svrt att g lngre strckor. Medan Sen stndigt var i arbete med att s och skrda, torka sd och fodra kttdjuren, hll Rachel mestadels till i sitt stora och hemtrevliga kk, dit folk frn byn grna tittade in fr en pratstund. Hon var en mycket vacker kvinna med sitt mrka hr och sina klara, bruna gon och hon hade en speciell frmga att lyssna, snappa upp saker och ge goda rd nr ngon
117

bad om det. Drfr talade mnga mer frtroligt med henne n med ngon annan de visste ocks att Rachel behll allt fr sig sjlv och att de kunde lita p henne. Hon blev ngot av en biktmor fr Coolboyborna. Ty ngon biktfar att rkna med hade de inte; prsten Paul Casey var en ung och oerfaren man, som hade tvingats in p prstbanan av sin despotiske far och inte hade gjort sig populr i frsamlingen. Han hade svrt att passa tiden fr mssorna, skyndade sig igenom dem i rasande fart och var vida mera intresserad av det motsatta knet n vad det anstr en katolsk prelat. Fr Rachel hade han fattat ett srskilt tycke. Prstgrden lg strax intill och minst tre kvllar i veckan lt han sig bjudas p te i Rachels kk. Hon kunde inte hindra honom, de vinkar hon gav honom ltsades han inte om och Sen var alldeles fr snll fr att ingripa. De tyckte bda synd om prsten; han var en ensam och olycklig man, alldeles ur stnd att klara ett liv i celibat. Rachel hade kommit till Coolboy som en frmling frn en annan vrld, men nd fann hon sig snart tillrtta och lrde sig trivas med sin tillvaro. Byborna respekterade henne. D hon var ute i trdgrden stannade de alltid fr att prata d de
118

kom frbi och s gott som varje dag knackade ngon p och slog sig ner i hennes kk. P det sttet fick hon veta allt som skedde i stugorna medan hon lyssnade berttade kvinnorna, och ibland ven mnnen, vad de annars skulle ha tvingats bra p i tysthet. Ibland kunde hon komma med rd och hjlp t dem att reda ut sina bekymmer, ibland bistod hon dem ocks med att avfatta skrivelser och annat. Coolboy var, tnkte hon ibland, en liten bit av vrlden dr allt fanns samlat: krlek och hat, lycka och olycka, framgng och besvikelse. Liv och dd. Jag vill att du ska hjlpa mig med en sak, sa Rachel till fader Casey. Jag vill veta vad som en gng hnde med en flicka frn byn. Hon hette Mary Doyle och det var fr fyrtio r sen. Det sgs att hon skickades till ngot hem fr att fda barn. Och jag r sker p att kyrkoherden var inblandad. Jag vill att du ska leta i de gamla bckerna nr du nsta gng tjnstgr p pastorsexpeditionen och ta reda p vart det var hon skickades.

119

addy Killilea bodde fr tillfllet hos en gubbe uppe vid Wicklow Gap. Gubben hade en stuga som stod p grnsen till frfall men nnu var beboelig. Han nrmade sig de 70 och hade brjat f svrt att klara sig sjlv. Paddy hade trffat honom p en kreatursmarknad och skjutsat hem honom. D han sg hur gubben hade det tyckte han synd om honom och erbjd sig att hjlpa honom ta hem mat, laga taket dr det lckte och hugga ved fr kksspisen. Ibland bodde Paddy hemma hos sin mor i ett vackert gammalt stenhus i tv vningar i utkanten av Coolboys grannby Kilanerin. Det gdes av familjen och Paddy hade vuxit upp dr tillsammans med sex brder och fyra systrar. Men till grden hrde inte mycket mark fadern hade arbetat p det nrbelgna godset... han hade i sjlva verket arbetat ihjl sig d Paddy var bara sju. Paddy hade tv smsystrar och de bda ldsta brderna hade gett sig av hemifrn. Ett par av dem tog sig till Amerika men ngra blev kvar i
120

trakten och frsrjde sig med att fda upp fr p betesmarker och ngar, som de arrenderade billigt av bnderna. Eller genom att slppa ut fren p sockerbetsflten efter skrden de rensade d marken p all blasten, vilken var nyttig frfda. Paddy sjlv frsrjde sig med allehanda smjobb. Han var duktig p att bygga stenmurar, dry walls. Han plockade stenar av lmplig storlek och sammanfogade dem utan murbruk s fint att murarna hll hur lnge som helst de blev bara starkare med ren d de stadgades av rtter frn buskar och trd. P sommaren sktte Paddy grsmattor t folk som inte orkade gra det sjlva och dessutom hade han lyckats f uppdraget att klippa grset runt Coolboys lilla kyrka. Paddy t i regel hemma hos sin mamma och han kunde ocks bo i en kammare dr. Men han tyckte bttre om att ha en egen lya, dr han kunde gra som han ville, och hade kpt en liten stuga som han inredde med gamla mbler och annat han kom ver. Men fr tillfllet bodde han allts mestadels hos gubben vid Wicklow Gap. Han kvitterade ut arbetslshetsunderstd frn kassan i Gorey och klarade sig ndtorftigt p det men behvde de extrainkomster han kunde
121

f och som han givetvis aldrig deklarerade. Nr det nrmade sig jul hade han alltid en sker inkomstklla: han samlade julpynt. Det vill sga kvistar av holly, jrnek. Den vxte vild, fanns hr och dr i stora buskage och var srskilt vacker framt senhsten och vintern, d de rda bren lyste mot det djupgrna, blnkande lvverket. De kringresande nomader, som kallas travellers, ansg sig ha monopol p jrneken och rensade rent lngs de flesta vgar, men Paddy Killilea hll utkik efter jrneksnr ret om och visste precis var de frodigaste buskarna med mest br fanns ocks lngs de sm skogsvgar, som jrneksamlarna inte hittade. I november gnade han s en vecka t att fara runt med sin skrotfrdiga Ford Escort, frsedd med en hemmagjord slpkrra utan bromsljus, och skrda jrnek. Han levererade kvistarna till en uppkpare i Gorey, som exporterade dem i lagom knippor till Tyskland. Det var ngot mrkligt med de hr jrnekskvistarna. Nr de satt fast p trden och frsknade naturen var de inte vrda ett dugg. Men nr de lg i en kartong i ett varuhus eller en krimskramsbutik i Berlin eller Mnchen kunde de vara vrda nda upp till tio pund i irlndsk valuta. Av det fick Killilea bara tio pence eller s men var njd med det.
122

Nr Paddy nu kom krande lngs en smal och krokig grusvg p Corraghbergets vstra sluttning fick han syn p en srskilt vacker jrneksbuske i kanten av en skogsglnta. Krran var s gott som fullastad men litet mera rymdes nog och drfr bromsade han in s hftigt att han fick sladd och hll p att kra ut i terrngen. Mellan honom och jrneksbusken lg, upptckte han till sin frargelse, ett ganska besvrligt hinder: ett djupt och delvis vattenfyllt dike, fullt av taggiga buskar och stora, blta sumpvxter. Men mitt i diket sg han en sten, eller kanske en trstock... tillrckligt fotfste fr att komma ver. Han tog sats och klev ut p den... den sjnk och han tappade balansen, ramlade raklng i vattnet. Innan han fick upp huvudet ver ytan sg han fr ett gonblick rakt in i ett par stirrande vidppna gon. Och nr han lyckats resa sig och stod med vatten upp till midjan fick han syn p en mnniskohand och skymtade ett ansikte genom det grumliga vattnet. Colm OKelly firade sin 64:e fdelsedag utan stora thvor. Han hade tagit ledigt frn jobbet och gnade frmiddagen t att blddra i en klippbok och begrunda sitt liv som polis han hade
123

ju bara ett r kvar till pensioneringen och sg fram emot den dagen med blandade knslor. Hela sitt polisliv hade han tillbringat i Gorey, de senaste 22 ren som superintendent. Det var vl inte riktigt vad han hade siktat p nr han var ung och ambitis och nnu betraktade polisyrket som ett kall. Men han hade ingen anledning att ngra ngonting, tnkte han. Han hade vant sig vid ett lugnare liv n det han hade fantiserat om. Och ngra hjdpunkter hade det nd varit, det sg han nr han blddrade i klippboken. Rnkuppen mot Bank of Irelands kontor till exempel, det var ngot att minnas. Nstan varenda bankkontor i republiken hade vid det hr laget rnats av vltrnade och vlbevpnade IRA-gng frn Nordirland, men bara ett par gnger hade polisarbetet fungerat som det skulle. I Gorey hade det gjort det. Fast det hngde naturligtvis till stor del p turen. Nr larmet gick hade Colm befunnit sig alldeles utanfr bankkontoret, bilen stod parkerad intill och nr rnarna kom ut och gav sig av i en stulen Mercedes kunde han utan svrigheter hnga efter dem och rapportera genom polisradion, som konstigt nog fungerade utan mankemang, vart de krde: kustvgen till
124

Courtowns fiskehamn, dr de gick ombord p en motorbt som lg beredd och stack till sjss... rakt i famnen p en kustbevakningsbt som rkade befinna sig just i de farvattnen. Nr rnarna avlevererades p kajen bara tv timmar efter kuppen stod Colm dr och tog emot dem... ja, det var ett trevligt minne. Men ocks mnga sorgliga... Eldsvdan vid Holcock, d tre smpojkar brndes inne i en lada, de hade lekt med tndstickor frsts. Drunkningar utan-fr Courtown, bilolyckor... det var alldeles fr mnga sdana p Irland. Och alla lgenhetsbrk, illa tilltygade kvinnor, misshandlade barn... Colm avskydde det. Men allra mest deprimerande var nd, tnkte Colm, den irlndska poliskrens frsmrade rykte, vilket i sin tur berodde p den sjunkande moralen. En grad av tmligen oskyldig korruption accepterades i republiken, det var sant. Men nu avsljades den ena skandalen efter den andra ocks hgt uppe i etablissemanget. Och inte ens polisen var fri frn smittan. I Gorey-distriktet hade man frskonats, tminstone svitt Colm kunde bedma... fast helt sker kunde han ju inte vara. Men Arklow-polisens beteende i utredningen av mordet p Jack Whites pub var
125

frfrligt utredarna hade sjlva umgtts tmligen intimt med den misstnkta krogvrdinnan. Och detsamma gllde till och med den domare, som hade hand om fallet. Och hur var det med polisen i Dublin? Kunde han lita p dem? Skandet efter Tony Ryan kom ju ingen vart. Det stod klart, tnkte Colm, att ett grovt brott begtts, att Ryan var mrdad. Och att det hade skett ngonstans i trakten. Pubvrden i Ballymoney var den siste som sett Ryan i livet. Ungefr tolv timmar senare hade hans bil knuffats ner i ravinen i Kilkpatrick. I stllet fr att fortstta den internationella efterforskningen borde man stta in alla resurser p att frska hitta liket ngonstans i trakten. D han kommit s lngt i sina funderingar ringde telefonen. Det var Jerry Bricks. Frlt att jag str dig p din fdelsedag, sa han. Men jag vet att du vill vara den frste, eller i varje fall den andre, som fr beskedet: De har hittat ett manslik i ett dike uppe vid Corragh. Tony Ryan? - Det vet jag naturligtvis inte, vi ska just fara dit. Men det r mjligt. Eller rttare sagt troligt. Varifrn kom larmet? Frn Cullens vid posten i Coolboy. Det r
126

tydligen Paddy Killilea som hittat liket. Jag gav order om att han skulle hlla sig kvar dr fr att visa oss vgen. Ta med dig s mnga du kan och k till Coolboy, sa Colm. Jag tar min bil. Kan jag ka hem nu? sa Paddy. Jag fryser s frbannat. Han hade ftt lna ett par byxor och en jacka av Cullen, men han var fortfarande blt. Och det hade brjat blsa. Vart ker du? frgade Colm. Hem till morsan. Jag mste vrma mig. Se till att du blir kvar dr. Jag skickar dit Jerry i morgon fr att gra anteckningar och skriva en rapport. Han fr skjutsa dig ner till bilen nu. De hade sprrat av vgen p en strcka och letade efter spr i vgbanan men hittade inget annat n sladdspren frn Paddys bil och krra, nr han hade bromsat in. De gjorde ingenting t liket i diket frrn fotografen Petersen anlnt frn Arklow och tagit en massa bilder ur olika vinklar. Det hade brjat skymma och han anvnde blixt. Nr en polispiket, tv bilar och en ambulans anlnde frn Dublin hade det mrknat och mannarna arbetade i ljuset av strlkas127

tare, d de lyfte ver kroppen till en liksck p en br de hade lnga stvlar men kunde inte undg att blta ner sig ordentligt. Innan de drog igen blixtlsen p likscken tog Colm sig en titt p kroppen och det nedsmutsade ansiktet. Ja, sa han, det r Tony Ryan OK. Han noterade ocks ddsorsaken. Skallen frefll vara sprckt. Det var en hemsk syn och han tittade snabbt bort, men fick d en minnesbild i tankarna. Han hade sett det frr. Utanfr puben i Ballymoney.

olm hade just kommit in p sitt kontor och hngt av sig rocken, d han fick ett telefonsamtal: Barry FitzGerald hr. Hur str det till? Barry... De hade gtt p polisskolan tillsammans. Han var Detective Chief Superintendent i Dublin nu. Det var lnge sen. Jo, det r bra. Men du har ftt ett problem att lsa, eller hur? Det r rtt t dig. Kan inte skada med litet rubbningar i rutinen. Jag har aldrig frsttt varfr du njde dig med en polischefspost i landsorten. Du skulle ha varit med mig hr i Dublin. Vi hade blivit ett oslagbart team. Kanske det. Men jag har trivts bra hr. Jo, det frstr jag. Men du har inte ftt chansen att utveckla din kapacitet. Det ska du f nu. Vad menar du? Vi har bildat en utredningsgrupp hr i Dublin fr mordet p Ryan. Men det innebr inte att vi kopplar bort dig. Jag vill att du ska ing i grup129

128

pen. Som min nrmaste man. Du fr verlmna rutinrendena till din andreman och gna dig helt t det hr. Har du ngot att invnda? Nej, det ska vl g att ordna. Menar du att jag ska komma till Dublin? Ingalunda. Du fr fria hnder dr i Wexford. Vi jobbar vidare hr som frut d Ryan bara var frsvunnen. Men vi mste st i stndig kontakt. Du har befogenheter att begra den hjlp du behver av oss. Du ska stta igng direkt. Jag freslr att du brjar i Blackburn House. Hr vad nkan har att sga. Colm bestmde sig fr att frska g ngorlunda metodiskt tillvga, att tidsmssigt brja s nra mordet som mjligt och omsorgsfullt flja Ryans frehavanden under de sista dagarna han var i livet. P morgonen for han frst till puben i Ballymoney, dr vrden Jim Doyle gav honom samma redogrelse som han tidigare hade gett t Jerry om Ryans intresse fr Willie Doherty och drpet p Edward Garney. Och han sa inget annat? frgade Colm. Nej. Jo, han frgade vad jag visste om Edward. Inte mycket, sa jag, annat n att han var litet vild av sig, i varje fall fr att vara protestant,
130

och att han hade tur med flickor. En del av dem betraktar protestantiska grabbar som srskilt spnnande, det r likadant nu. Frbjuden frukt, du vet. Han verkade inte vara rdd fr ngonting? Ryan, allts? Nej, tvrtom. Han var fullstndigt avslappnad. Men att han hade ett rende ngonstans kunde jag frst. Jag fick fr mig att han var p vg till Coolboy. Och jag tyckte det var litet konstigt att han drog upp det dr med Willie och Edward. Men det var vl bara ngot han hade hrt berttas. Det var lnlst att fortstta efterforskningarna i Coolboy. Dr hade alla ortsbor redan svarat p frgor om den rda Fiestan. Ingen hade sett den. Men detta var andra sidan vntat eftersom bilar av den sorten r s vanliga att de knappast vcker ngon uppmrksamhet. De fordon som Coolboy-borna bttre hade gonen p var skpvagnar och minibussar. Det var vanligt att skojare for omkring p landsbygden i sdana fr att slja verktyg och andra varor, i regel stldgods, p grdarna. Och samtidigt rekognoscera fr kommande inbrottsrder. Enligt Jim Doyle hade Ryan varit p puben
131

vid 10.30-tiden. Mrs Ryan hade uppgivit att han farit hemifrn fre 10. Han kunde knappast ha hunnit med ngot rende dremellan nsta etapp i Colms efterforskningar var allts Blackburn House. Grindarna dr stod som vanligt ppna men han krde inte in utan parkerade p en utbuktning av vgen utanfr. Ingen sgs till i grindstugan. Han promenerade genom alln till grdsplanen, gick uppfr den stora trappan och knackade p med hjlp av den lderdomliga portklappen av mssing, formad som ett varghuvud. Efter en stund ppnades drren av en flicka i 18-rsldern. Det r frn polisen, sa Colm. Och vem r du? Eileen Byrne. Jag arbetar hr. Hjlper till med matlagning och stdning och snt. Jag sker Mrs Ryan. Flickan sg pltsligt en smula skrmd ut. Ja, hon r hemma... Men... jag tror hon r upptagen. Jag kan vnta, sa Colm och klev p. Innan flickan hunnit stnga drren efter dem hade han passerat den lilla vestibulen och var i trapphallen. Men... stammade flickan.
132

Jag vntar hr inne. Hmta Mrs Ryan nr hon r ledig. Colm fortsatte in i salongen och hpnade ver det praktfulla mblemanget. Glasdrren stod ppen mot det vldiga konservatoriet med nckrosdammen i centrum, palmer, grna buskar... p en trdgrdsbnk lg en naken kvinna med gyllenbrun hud, skilda ben och en karl ver sig. Colm stod blickstilla och betraktade samlaget en stund innan han ljudlst gick ut ur salongen och letade upp kket, dr flickan Eileen stod vid diskbnken. Ja, Mrs Ryan r upptagen, sa han. Det hade du alldeles rtt i. Jag frgar dig i stllet. Nr sg du senast Tony Ryan? h, sa flickan. Det var p morgonen den dagen han frsvann. Han var alltid morgonpigg och nr jag kom satt han redan hr vid kksbordet och drack kaffe. Sen gav han sig av. Han sa ingenting mer n god morgon t mig. Och vad gjorde du resten av den dagen? Jag var hr och jobbade. Till klockan 5, d jag gick hem. Jag bor hr nere i byn. Och Mrs Ryan, var var hon? Hon var ocks hemma. Hon hll mest till i
133

konservatoriet och i vxthuset och ibland var hon ute i trdgrden eller hos hstarna. Han som knullar henne just nu, vem r det? r det stallkarlen eller trdgrdsmstaren? D han sg att flickan blev alldeles frskrckt ngrade han sitt ordval.. Det-det r George, stammade hon. Han skter trdgrden. Men jag fr inget sga. Det behver du inte. Men du kan ge mig en kopp te medan jag vntar p att de blir frdiga. Frlt att jag uttryckte mig s rtt. Jag borde veta bttre. Flickan serverade te och stllde fram en burk med kex. Rster hrdes frn trapphallen, ytterdrren slog igen och Mrs Ryan, alias Kumiko Seguro, kom in i kket men tvrstannade d hon sg Colm vid bordet. Hon var kldd i en blommig, rd kimono och barfota. Colm, som hade vntat sig en liten japanska med sneda gon och rakt hr tappade andan infr denna slanka uppenbarelse men samlade sig snabbt: Superintendent OKelly. Vid Gorey-polisen. Jag ber om urskt att jag str er s pass tidigt p dagen. Jag hrde att ni redan hade besk. Det var bara George, sa Kumiko. Han r anstlld hr som trdgrdsmstare. Vi var ute i
134

konservatoriet och pratade om vad som skulle gras dr. Har ni sett vrt konservatorium? Ja, sa Colm. Och det var verkligen en vacker syn. Han sg hur hon hajade till, men hon behll fattningen: Ni r vl hr fr Tonys skull... har ni hittat honom? Det slog pltsligt Colm att hustrun tydligen inte hade underrttats om likfyndet. Han hade tagit fr givet att Arklow-polisen skulle skta om den saken. Ni vet allts inte att han ptrffats? Han betraktade henne noga, sg henne rakt i gonen, uppmrksam p hennes reaktion. Nej, tnkte han, hon visste det tydligen inte. Men var r han? Nr kommer han hem? Jag beklagar, sa Colm. Er make r dd. Dd? Ja, hans kropp ptrffades i gr. Inte srskilt lngt hrifrn, fr vrigt. Han hade svra skallskador, hade utsatts fr ett vldsamt vergrepp. Ni skulle naturligtvis ha underrttats, ngot mste ha gtt snett. Men hrde ni inte heller om det i radio eller TV? Jag ser nstan aldrig p TV-nyheterna. Och
135

jag lyssnar inte p radio. Och jag gick och lade mig tidigt i gr kvll. Och ni har inte trffat ngon i dag p morgonen? Bara Eileen. Varfr sa du ingenting, Eileen! Jag trodde frun visste. Det var s otckt! Och trdgrdsmstaren? Han sa inte heller ngot. Jag frstr inte varfr. Han mste vl ha vetat? , herregud, jag hade aldrig frestllt mig att han kunde d! Att han var frsvunnen... det skrmde mig inte. Jag inbillade mig att han bara dragit sig undan, att han insett att han inte kunde arbeta stndigt, att han kanske rest bort fr att finna sig sjlv p en de eller s. Jag var sker p att han snart skulle komma tillbaka. Vem kan ha ddat honom? Det vet vi inte. Men allt det ni kan bertta om er make r viktigt. Srskilt om vad han har gjort den senaste tiden. Jag vet inte mycket om det. Jag har aldrig intresserat mig fr hans affrer. Men, jo, jag vet en sak: han hade ett sammantrde p kontoret i Dublin dagen efter det han frsvann. Hans sekreterare ringde och frgade efter honom. Han hade inte kommit till mtet. Men det r allt jag vet.
136

Vi visste det redan, sa Colm. Har talat med hans sekreterare. Var finns han nu? Vart har ni frt honom? Till polishuset i Dublin, han mste frsts obduceras. Och frmodligen kommer ni att bli hmtad dit i dag eller i morgon fr en identifiering. Det r Dublin-polisen som har hand om det. Jag ska inte besvra er lngre nu. Men jag kommer snart att hra av mig igen. Jag vill grna ha ett lngre samtal med er. Var snll och tnk igenom allting noga. Det kan vara s att ngot ni sjlv tycker r fullstndigt oviktigt i sjlva verket kan vara en avgrande ledtrd i utredningen. Han mrkte, mycket till sin frvning, att ngra trar rann utfr hennes kinder. Jag lskade honom, viskade hon. Jag lskade honom. Han trodde henne. Trots det han bevittnat i kon-servatoriet det hade naturligtvis ingenting med krlek att gra. Har ni ngon nra vn som kan komma och vara hos er? Nej, jag har inga nra vnner hr p Irland. Bara i Japan. Och i Amerika. Men jag klarar mig. Eileen, sa Colm till flickan som stod vid spisen, stum och frsagd. Du har en viktigare upp137

gift n ngonsin, men jag tror att du kan klara den, fr du r en rar och duktig irlndsk flicka. Du mste hjlpa Mrs Ryan s gott du kan. Och om ngonting hnder, som du inte kan klara av, ska du genast ringa till mig. Han gav henne sitt kort. Ni sg oss i konservatoriet, eller hur? sa Kumiko. Kan ni frst att det saknar betydelse, att det inte var krlek? Ja, sa Colm. Det frstr jag. Det vore fel av mig att frska glmma det, men jag behver inte ta med det i ngon rapport. Hon fljde honom till drren. Vi ska nog hitta mrdaren, sa han. Det spelar ingen roll. Jag vill bara vara ensam nu. D hon stngde drren hade hon brjat grta. Han gick motvilligt och lngsamt utfr trappan, skrckslagen ver de knslor som pltsligt hade varit p vg att inta hans hrda polishjrta och ver impulsen att ta henne i famn och trsta henne. Misstnkt nr 1 r allts George, trdgrdsmstaren, tnkte han. Han borde kanske genast ska upp honom och stlla honom mot vggen, men
138

det fick anst. Det kunde inte skada med en del bakgrundsuppgifter frst. Han gick genom alln till grindstugan och knackade p drren. En grhrig och kortvuxen karl i arbetsklder ppnade och Colm presenterade sig. Jas, polisen! Ja, jag frstr. Jag heter Seamus Reagan, jag r anstlld hr p grden. Som ett slags alltiallo. Min hustru stdar t Ryans ibland. Men hon r nere i byn en vnda nu. Varsgod och stig p. Det gller vl mordet. Vi har grubblat mycket ver Mr Ryans frsvinnande. Men att han skulle ha ddats! Och hr i trakten! Det r fruktansvrt. Vi knde honom bara som arbetsgivare och han var fr det mesta bortrest. Men vi hade ingenting alls emot honom, betraktade honom som en hederlig karl. S ni har bott lnge i den hr stugan? I trettio r snart. Jag fick anstllning hos gamle major Groghan och var hos honom nda till hans dd, fr tta r sen var det vl. Sen blev vi kvar hr medan arvingarna grlade om arvet. Det var ingen rolig tid. Huset brjade frfalla utan att vi kunde gra ngot t det. Det var en lycka d Mr Ryan kpte egendomen och brjade renovera och reparera. Och Mrs Ryan, hon r verkligen duktig, inte mnga har sdan utskt
139

smak som hon. Vi tyckte nog att det slsades en del, men det fanns ju mycket pengar. Och vi fick den hr stugan upprustad ocks. Vilka mer r anstllda hr? Det r Tom Burns, som skter hstarna, fyra stycken. Han var ocks hr p major Groghans tid, men nr Groghan dog fick han sluta. Fast han bodde kvar i sin lilla stuga, de kunde inte f ut honom drifrn. Han hade det knapert men klarade sig p arbetslshetsunderstdet. Och han har ngra hns och ett par grisar. Nr Mr Ryan tog ver fick Tom tillbaka jobbet med mycket hgre ln n han nnsin haft. Och han skter det bra fast han brjar bli till ren, han r ngra r ldre n jag. S r det George. Han anstlldes av Mr Ryan fr att skta trdgrden. Jag hjlper ocks till med det men har svrt att hinna. Och s flickan Eileen, som hjlper Mrs Ryan i huset. Det r en fin flicka men litet blyg. Du sa inte mycket om George. Han heter George Hewitt. Han r engelsman. Eller frn Wales, tror jag. I 35-rsldern. Det var Mr Ryan som anstllde honom, men jag begriper inte riktigt varfr. Han kan inte mycket om trdgrdssktsel. Det r Mrs Ryan
140

som bestmmer allt, han gr bara det han blir tillsagd att gra. Jag har inte mycket kontakt med honom, faktiskt. Knner honom knappast. Jag tycker inte om honom. Du fr bereda dig p att bli kallad till ett riktigt frhr, sa Colm och gick bort till sin bil vid vgen. Han ringde p biltelefonen till ledningsgruppen i Dublin och bad om en personunderskning av George Hewitt, engelsman frn Wales, tillflligt bosatt p Blackburn House i Arklow. Kolla frst om han finns med i ngot brottsregister, sa han. Ta sen reda p allt som finns om honom. Han hade redan startat bilen och styrde ner mot Arklow, d det slog honom: Det pstdda attentatet mot Ryans bil! Det kunde naturligtvis finnas ett samband med mordet. Men det hade aldrig klarlagts. Han hade lmnat sin rapport om samtalet hos Arthur Miller till Arklow-polisen och inte hrt ngot mer. Frmodligen hade de vl som han ocks vntat sig lagt papperen p hg. Att han inte tnkt p det genast var en lapsus. Han krde direkt till Brderna Kellys lilla bilverkstad, som lg bakom en bensinmack vid utfarten mot Gorey. Brderna Kelly var skickliga
141

bilmekaniker. Kim, den yngre, sktte bokfring, anskaffande av reservdelar, oljebyten och mera rutinmssiga reparationer. Den ldre, John, var ngot av en bilkirurg han gick ocks mestadels omkring i en vit rock, som dock var starkt smutsad av olja och sot. Han kunde lyssna sig till de flesta mekaniska fel i en bil och angrep dem med osviklig skerhet. Colm frgade honom om Ryans bil. Ja, sa John, det var ngot mystiskt med den. Bromsoljeledningen hade ett hl, s litet att det knappast syntes, och all bromsoljan hade pressats ut genom det. Det var frsts ltt fixat. Jag bytte ledningen, det tog bara ngon timme. Hade det hlet stadkommits medvetet? Det frefll s. Det kunde naturligtvis ha varit ett materialfel. Men det var s att flottren till varningslampan var uppbunden. Allts ett klart sabotage. Ja, och det sa jag ocks till Ryan. Men han verkade inte ta s allvarligt p det. Om man vill vlla en bilolycka genom att frstra bromsarna kan man naturligtvis bara slita av bromsledningen ngonstans. Men d slutar bromsarna fungera direkt. S var det inte hr. Bara ngon droppe av bromsoljan kunde komma genom hlet, utom
142

just d man bromsade och det blev tryck. D sprutade oljan ut i en fin strle. Frsta och andra gngen man bromsade mrktes ingenting, skert inte heller fljande gnger. Men sen gick pedalen i botten utan ngon verkan alls och d kunde man ligga illa till. Hur kunde hlet ha gjorts? Kanske med en liten borr. Men jag har inte sett ngot liknande. Finns rret kvar? Ja, jag har det nog hr ngonstans, sa John och rotade i en wellpappskartong. Herregud, tnkte Colm. De har inte ens brytt sig om att beslagta bevismaterialet! Jag tar det med mig. Jag fr tala med Arthur Miller igen, tnkte Colm. Men sabotaget kunde naturligtvis ha gjorts lngt tidigare, kanske i garaget hemma p grden. Ryan hade inte krt lngt, inte bromsat srskilt mnga gnger, i varje fall inte om han krde ngorlunda lugnt Kunde den som saboterat Ryans BMW p ett s sofistikerat stt allts vara densamme som ett par veckor senare mrdade honom genom att sprcka hans skalle? Kanske, men det stmmer inte riktigt, tnkte Colm.
143

Men i polisjobbet gllde det att hitta samband, tnka ut mjliga hndelsefrlopp och sedan testa dem. Det ena kunde leda till det andra.

MATTOCK DOG FOOD. Skylten stod kvar vid vgkanten ett stycke bort. Men bakom den fanns nu bara en ruin och en kontorslokal, som var frvnansvrt intakt, nedsotad och delvis svartbrnd men inte frstrd. Brandkren hade kunnat rdda den men fabrikslokalen hade blivit totalfrstrd vid eldsvdan tv veckor tidigare. Mattock... hade han inte hrt det vid en genomgng i Dublin ngon vecka efter Ryans frsvinnande? Han tog en prm frn bakstet och blddrade tills han fann vad han skte: en kopia av Ryans kalendarium fr veckan efter frsvinnandet. Dr stod det, i rutan fr den 20 november klockan 11.30: Mattock Dog Foods. Colm svngde in vid skylten och parkerade utanfr kontoret. Drren var ppen och han gick rakt in. Dr satt en man vid ett skrivbord han knde honom vl till utseendet: det var Bill Mattock. S verksamheten ligger inte helt nere? sa
144

Colm. Det r ju inte mycket kvar av fabriken. Nej, sa Mattock, jag kan inte ge upp, fast jag kanske borde gra det. Du hade vl frskrat? Ja, och bara polisen gitter slutfra rapporten r det nog inga problem. De r skra p brandorsaken. Varmgng i en flkt, lste jag i tidningen. Det stmmer. Och nr brandlarmet utlstes var det redan fr sent. Colm hade inget stort frtroende fr Arklowpolisens utredningar, i synnerhet inte nr det gllde eldsvdor. Att de verhuvudtaget skulle kunna hitta brandorsaken genom att leta i denna hg av kolnat virke och frvriden metall var givetvis otnkbart. Men ngot mste de skriva i rapporten. Och om Mattock anlagt branden sjlv skulle det nd aldrig kunna bevisas. Jag hller p med mordet p Tony Ryan, sa Colm. Frsker kartlgga hans frehavanden. Du skulle ha trffat honom ngra dagar efter det han frsvann, eller hur? Mattocks ansikte uttryckte bestrtning. Vi har naturligtvis kollat almanackan hos hans sekreterare. Ja visst, det frsts. Men han dk aldrig upp.
145

 Vad gllde saken? Vi hade diskuterat ett samarbete, sa Mattock. Brown Foods skulle ta med Mattock Dog Foods i sitt sortiment. Colm noterade en viss oskerhet i rsten. Det var nog ngot annat det gllde, tnkte han. Jag trodde inte Ryan gnade sig t sdana detaljfrgor i koncernen. Nej, men han kom aldrig. S det blev nd ingenting av med det. Och nu har fabriken brunnit ner s jag har annat att tnka p. Hoppas att det ordnar sig, sa Colm. Du tnker vl bygga upp etablissemanget p nytt? Jag rknar med det. Men jag vet inte hur det gr. Lycka till, sa Colm. Jag ville bara titta in nr jag nd kte frbi. Han tnde skert p, tnkte Colm nr han krde drifrn. Och det r nog inte uteslutet att han mutade Arklow-polisen till att gra en extra slarvig utredning. Ngot samband fanns det nog, fast det var svrt att klara ut. Den 18 eller 19 november mrdades Ryan. Den 20 november hade Ryan kallat Mattock till ett sammantrde. Den 24 brann Mattocks fabrik. Kunde de pusselbitarna passa ihop?
146

Vid Kilcoole tog Colm av mot Ballymoney och svngde sen in till Kilcorkey. Han parkerade bilen under en av blodbokarna och gick genom ppningen i muren in p den kringbyggda grden. Ett par av Millers Jack Russel-jyckar kom farande mot honom men han sg inte till ngon mnniska. Drren till en bod stod ppen, han hrde sgljud dr inifrn och gick in. Larry Kennedy var i frd med att sga av ett vat-tenledningsrr, fastspnt i ett skruvstd. D han fick syn p Colm vnde han bort huvudet och fortsatte sga. Tro inte illa om alla poliser, sa Colm. Du r p rtt sida om lagen nu. Och faktum r att jag har glada nyheter t dig. Du ska f tillbaka krkortet. Det kom papper om det frn Dublin och jag rekommenderade det. Det r tv r sen det drogs in, eller hur? Ja, mumlade Larry. Men du har vl krt ibland nd, frmodar jag. P smvgar och s. Fr att inte tappa taget om ratten. Det r OK fr min del, men nu kan du snart kra lagligt igen det r vl bra? Larry fortsatte sga. Colm tittade sig omkring i verkstadsboden. Dr fanns gott om attiraljer av alla sorter. Hans blick fll p en liten elektrisk
147

borrmaskin. Bredvid den lg en pltask med svarta borrar i olika dimensioner. Ni har en fin verktygsutrustning hr. Kan vl laga det mesta. Borra hl och s? Larry hejdade sig i sgandet. Colm hade avlossat ett lst skott helt i blindo, men nu sg han att det trffat prick och fast han tyckte litet synd om Larry kunde han inte lta bli att utnyttja situationen. Han tog upp bromsrret frn BMW:n ur fickan, letade reda p den finaste borren och sa: Med en sn hr borr kan man vl borra vldigt sm hl? S sm som hlet i det hr rret. Larry hade ingen chans att dlja att han var skrckslagen. Det var en positiv egenskap hos honom, tnkte Colm: hans totala ofrmga att dlja sina knslor. Han saknade fullstndigt det pokeransikte som hans arbetsgivare Arthur Miller levde ett dubbelliv p. Lugn, sa Colm. Jag vill dig inget ont. Jag mste bara reda ut en sak. Han stack in borren i hlet p rret. Ja, faktiskt. Den passar precis. Larry stod blek och handfallen vid skruvstdet, som om han vntade p sin dom. Colm funderade en stund.
148

Hr du Larry, sa han. Jag tror att det var du som saboterade Ryans bil den dr kvllen. Jag r i sjlva verket rtt sker p det. Fattar du inte alls vad du har gjort? Bilstlder, snatterier och snt, som du har sysslat med tidigare, kan till nds frklaras av din frvirrade uppvxt. Men det hr r mordfrsk och det r ngot helt annat. Det kan ge dig fngelse i tjugo r, allra minst. Du har ftt den ena chansen efter den andra. Jag vet inte om Arthur Miller r den rtte att hjlpa dig p rtt vg, men du hade i alla fall kommit en bit. Och folk hade brjat lita p dig. Nu har du frstrt alltsammans. Larry tittade i golvet. Begriper du det? sa Colm. Ja, mumlade Larry. Och glm det inte. Du ska f en chans till, men det r den absolut sista. Egentligen skulle jag naturligtvis anhlla dig, men jag r s gammal i gamet att jag inte alltid behver flja regelboken. Jag tnker inte stta dit dig. Men du ska svara mig p en sak: Varfr gjorde du det? Han tnkte ta Queeny ifrn oss, mumlade Larry. Hon skulle skickas till Amerika. Queeny? Ja, det var hans hst.
149

 P det viset. Och du var frtjust i Queeny? Ja. Och du gillade inte Ryan. Nej. Visste Arthur vad du hll p med? Nej. Men han hade vl ingenting emot det, kan jag frst. Du behver inte sga mer. Jag tror att du i sjlva verket r en hygglig grabb. Men gr du mig besviken en gng till r det definitivt klippt. Och jag tar med mig den hr borren. Den r bevismaterial, det finns skert metallspr frn bromsrret p den. Han gick ut frn verkstadsboden. Naturligtvis, tnkte han, r jag inte riktigt klok. Det var i alla fall frga om mordfrsk Han trffade Arthur Miller i frd med att lgga om en vattenledning.i stallet. Jaha, sa Miller. Jag tnkte nog att du skulle dyka upp igen. Fr nu har du vl ftt ditt livs chans att visa vad du duger till. Det var en ruskig historia med Ryan. Har du ngra ledtrdar? Du knde Ryan rtt vl, frstr jag, sa Colm utan att svara p frgan. Bara i hstsammanhang. Som affrskontakt. Han hade en hst hr?
150

Just det. Men jag hrde att han tnkte ta ver hsten till Amerika? Han hade vl planer p det. Hade nd ingen tid att gna t galoppsporten. Men jag fick honom p andra tankar. Queeny blir kvar hr. Hon r min nu. Kpte du henne? Just det. Det var drfr Ryan var hr den dr dagen vi hade partyt. Vi hade gjort upp affren och allt var klart. Jag vntar bara p registreringspapperen. Hur gick det frresten med den dr utredningen om sabotaget mot Ryans bil som du hll p med? Kom du till ngon klarhet? Pokeransiktet! tnkte Colm. Att han har frckheten att frga om det, fastn han skert mycket vl vet hur det gick till och kanske sjlv ligger bakom. Nej, sa Colm. Den rann ut i sanden, precis som jag hade vntat mig. Nr Colm kom tillbaka till polisstationen i Gorey lg ett par faxmeddelanden p hans bord, bda frn ledningsgruppen i Dublin. Det frsta var rapporten om obduktionen. Han gnade snabbt igenom den.
151

Ddsorsak: hrt slag i huvudet, skallen sprckt, dden frmodligen gonblicklig. Ovisst om genom slag med hrt redskap eller genom fall. Inga andra tecken p yttre vld. Mellan tre och fyra veckor fre likfyndet. Liket hela tiden delvis nedsnkt i vatten. Inga tecken p allvarlig sjukdom, hjrtats kranskrl dock ngot frkalkade. Freml som avlgsnats frn kroppen fre obduktionen: Rolex-klocka i guld. Fingerring i guld med diamant. Rolex-klocka, tnkte Colm. Ja, jag sg den. Det kan knappast ha varit frga om ett rnmord. Det andra faxet var ett utdrag ur Scotland Yards brottsregister: HEWITT, George Alfred. Fdd den 28 augusti Fdd 1963 i Cunmartin, Wales. Fadern fabriksarbetare. Yrke: obestmt. (Bilfrsljare, bartender.) Ogift. Underhllsskyldig fr ett barn, modern Sara Martin, Clove Road 15, Cunmartin. Senast knda adress: Cumbria Road 302, Liverpool. Nuvarande adress oknd, vistas frmodligen i Irlndska republiken. Domar: 1968, Cunmartins distriktsdomstol, snatteri,
152

villkorligt. 1977, Liverpools andra distrikt, checkbedrgeri, tv mnaders fngelse, avtjnat. 1979, bedrgeri (sol-och-vr), Londons andra distriktsdomstol, tre mnaders fngelse, avtjnat. 1989, Cardiff, anmld fr bedrgeri, efterforskningar resultatlsa, efterlyst. Colm sg p klockan. Det var ngra minuter i fem. Han ringde FitzGerald, som frgade: Hur har det gtt? Jag sg rapporten om Hewitt. Verkar vara en ful fisk. Har du talat med honom? Nej, inte n. Bra. Vi mste ta det hr frsiktigt. Jag kommer till Gorey i morgon bitti. Inget nytt p er front? Nej, inget av vrde. Jag brjar tro att du har rtt. Mrdaren finns nog ngonstans i dina trakter..

153

nte lngt frn Bill Bushs grd och skild frn den av en tt skogsdunge med granar, lrktrd och cypresser, lg Rathgorragh House, en stor tvvnings-byggnad. Den hade en gng fr mycket lnge sedan varit prstgrd, i nrheten fanns grundstenarna av en kyrka kvar. Men nu bodde dr en engelsk ungkarl vid namn Edmund White. Han var en satt man i 40-rsldern med begynnande flint och det var f i Coolboy som knde honom; han var protestant och umgicks inte med byborna, som kommit att betrakta honom som en underlig figur. Han var ocks mycket originell, halsstarrigt envis och full av orubbliga sikter. I mer n tio r hade han gnat sig t att renovera det gamla huset men hade svrt att planera sdant och hade endast lyckats f det ndtorftigt beboeligt. Den ende ortsbo White hade ngon kontakt med var grannen Bush, som han stod p god fot med. Men han hade andra vnner av bda knen, de flesta engelsmn eller angloirlndare
154

och var och en p sitt stt en lika egenartad personlighet som han sjlv. White levde p avkastningen av ett arv, men den var inte srskilt stor och hade minskat avsevrt nr Lloyds bank kraschade. Han frsrjde sig till en del genom att skriva inlgg om n det ena n det andra till ett par konservativa tidskrifter i England. Han gjorde ocks ambitisa frsk att frfatta krleksromaner och var d periodvis totalt avskrmad frn verkligheten, men levde sig s intensivt in i sina fantasier att han aldrig lyckades avsluta ett bokmanuskript. Ibland bjd han in ngra av sina vnner till cocktail-party. Ngra av dem kom d ganska lngvga ifrn, mest fr att insupa den speciella, nstan surrealistiska atmosfren i Edmunds rymliga boning och fr att inveckla sig i livliga diskussioner i de mest skilda mnen. Ingen av gsterna hade ngra frhoppningar om riklig frtring Edmund hade i regel infrskaffat en flaska gin, en flaska whiskey, ngra pavor vin samt potatischips och ostbgar, det fick rcka med det. Det var vid ett sdant party som vrden sjlv stod i ett hrn av den oeldade och ganska dammiga salongen och underhll sig med Frank Moorhouse, en gammal studiekamrat som i mot155

sats till White hade utnyttjat sin begvning; han var filosofidocent vid Trinity College i Dublin. Det var bara ngra dagar efter det att fyndet av Ryans dda kropp i diket hade dominerat frstasidorna. Det var otckt med mordet p Ryan, sa Frank. Undrar om de kommer att lsa det. Det gr de inte, sa White. Men jag vet hur det gick till. Vad sger du! White sg hemlighetsfull ut, men tnkte inte svara. Har du sagt a fr du sga b. Vad vet du om mordet? All right, sa White, men du fr hlla tyst om det hr. Jag vet allts vem som mrdade Ryan och jag anklagar honom inte alls. Fr Ryan hade frstrt hela den hr bygden om han hade slppts ls. Han tnkte kpa in mark och bygga bungalows att slja till folk frn Dublin. Han hade s gott som lagt beslag p en grd hr uppe i backen. Fast den egentligen hr till min granne Bush. Om Ryan hade ftt som han ville skulle min mark och Bushs mark ha blivit uppslukade av villabebyggelse, utsikten hade frstrts och friden frsvunnit. Jag skulle inte ha kunnat bo kvar.
156

Menar du att Ryan rjdes ur vgen av den orsaken? Just precis. Och jag srjer honom inte. Ibland blir jag frvnad ver din livliga fantasi. Men nu r det vl nd s att den spelar dig ett spratt. Fr inte kan du vl ha ngot bevis? I s fall borde du g till polisen. Det tnker jag inte alls gra, sa Edmund. Men samma dag som Ryan frsvann, det var p frmiddagen, sg jag en Ford Fiesta kra in p en vg och stanna borta vid Kellys grd, det r den som r till salu. Jag sg en karl som gick runt dr och tittade. Och det var Ryan. S du gick allts dit och slog ihjl honom? Inte jag. Men Bush. Sg du det ocks? Nej, det gjorde jag inte. Men det sger sig sjlvt att det gick till p det viset. Och nu kan Bush verta grden, precis som det var tnkt. Och inte blir det ngra villatomter dr inte. Bill Bush frvrvade i sinom tid Kellys mark till ett mycket billigt pris. Det fanns inga andra anbudsgivare och mklaren Warren vertalade arvingarna att inhibera auktionen.

157

id sndagens pokerparti i Dalkey fann frst Arthur men satsade sedan alltfr optimistiskt och blev av med allting. Till slut stod han p plus minus noll. Dagens vinnare var i stllet Wilfred. De gjorde sllskap till bilarna och hajade bda till, d de sg en blvit garda-bil passera i lg fart. Du var inte riktigt i form i dag, sa Wilfred. Och jag kan frst varfr. Men jag sg att det ordnade sig med hsten. Ja. Hoppas bara att du visste vad du gjorde och hll huvudet kallt. Arthur svarade inte. Och hans ansikte avsljade ingenting.

ag har ftt fram litet mer om den dr figuren Hewitt, sa FitzGerald d de hade slagit sig ner vid det lilla konferensbordet i Colms poliskontor. Sol-och-vr r tydligen hans specialitet. Det han nu r efterlyst fr r lurendrejeri i Cardiff han har stllt en nka p bar backe efter att ha tubbat henne till att lmna allt hon hade till honom och det var en mindre frmgenhet. Men engelsmnnen har inte gjort ngra strre frsk att spra honom. Sol-och-vr... sa Colm. Men jag har svrt att tro att det var det han sysslade med hr. Kumiko... Mrs Ryan r inte den typen som faller fr snt. Hon skulle ha genomskdat det med en gng. Ja, sa FitzGerald. Dessutom var hon ju gift. Och allt tyder vl p att hon har varit tillfreds med sin tillvaro. Vet du om Ryan hade skrivit ngot testamente? Nej, men jag frmodar det. En sak r klar: Han var en geners natur. Hela egendomen i
159

158

Vermont sknkte han till sin hustru vid skilsmssan och gav dessutom henne och barnen ett frsvarligt underhll... fast det verkar som om de nd inte r njda. Och Blackburn House var i sjlva verket inte hans: han hade skrivit ver hela egendomen och en hel del annat p sin nya fru. Men det kanske var av skatteskl eller som ett moment i ngon smart ekonomisk kalkyl. Det tror jag inte, sa Colm. Han hade vl nd strre delen av sin frmgenhet kvar? Givetvis. Men fr den dr figuren Hewitt var vl Mrs Ryan ett lckert bete, om han nu visste att egendomen var hennes och det kan man frmoda att han gjorde. Det gllde bara att manvrera ut Ryan, stta honom ur spel och sen inkassera bde nkan och hennes frmgenhet. Gud vet vad han kan ha haft fr planer. Om mordet p Ryan var frsta ledet i de planerna, sa Colm, s kommer han nd att misslyckas kapitalt med nsta led. Mrs Ryan r inte tkomlig fr honom, inte p det sttet han tror. Det var nmligen s att hon lskade Ryan. Jag tvivlar inte p det. Jag pratade med henne i gr. Du fr prata mera med henne i dag. Inget regelrtt frhr n men ett ingende och detaljerat samtal. Inget tyder p att hon r inblandad
160

i mordet. Vi har fr vrigt ingenting annat n en teori om Hewitts inblandning. Vi vntar med att frhra honom, det bsta skulle vara om vi kunde gripa honom av ngon annan anledning. Vi stter honom under bevakning och det skter vi frn Dublin jag har redan ordnat det och det finns folk p platsen fr att registrera vad han har fr sig. Ingen kommer att mrka ngot, inte ens du. Jag tar en vnda till Coolboy och till ravinen och platsen fr likfyndet. Ibland kan det dyka upp ngot bara man sker sig till brottsplatsen. Hr av dig i kvll. Jo visst ja, det var en sak till. Vi har tidigare gtt igenom en del papper i Ryans kontor p Blackburn, men det var nog ingen srskilt grundlig underskning. Jag har gett Brown Foods mannar tillstnd att kontrollera det som kan finnas p faxen och telefonsvararen i Ryans kontor p Blackburn. Och leta efter ngot viktigt affrsdokument som de saknar. Men de fr bara ppna skp och ldor med godknnande av Mrs Ryan. Hon r underrttad. Och de fr inte ta med sig ngot drifrn utan att frst visa det fr dig. Colm krde den hr gngen genom grindarna och uppfr grdsvgen. Han stllde bilen framfr huset, dr redan en Dublin-registrerad Ford
161

Passat var parkerad. D han gick uppfr trappan skymtade han en man, som betraktade honom frn vxthuset det r vl Hewitt, tnkte han, och han vntar sig nog besk av polisen, men han fr vnta ett tag till. D han klappade p porten kom Kumiko sjlv och ppnade inte i kimono men ledigt kldd i svarta byxor och rd jumper. Jag vntade er, sa hon. Och det r folk frn Dublin hr. Jag vet, sa Colm. Hoppas de inte har besvrat er. Nej, inte alls. Men jag lter dem bara ska i kontoret. Allt i det skrivbordet har att gra med affrer. Tony hade ingen omfattande privat korrespondens och de breven frvarade han i byrn i sovrummet. Och, tror jag, i en svart dokumentvska, dr han ocks hade pass och sdant. Han brukade stlla den bredvid skrivbordet men den finns inte dr. Han hade den alltid med sig nr han reste ngonstans. Fanns den inte i bilen? Nej, sa Colm. Men det mste vi underska. Han presenterade sig fr de bda Brown-mnnen, en ung man och en ldre med glasgon, och bad dem sga till nr de var frdiga. Han
162

tittade in i kket fr att hlsa p Eileen, som var i frd med att gra i ordning en tebricka, och fljde sedan Kumiko d hon bar tebrickan in i salongen. De slog sig ner i varsin skn ftlj med utsikt mot konservatoriet och Colm njt av hennes anblick, d hon stllde fram kopparna och serverade teet. Det r inte japanskt, sa hon. Det r vanligt Bewleys frukostte, det bsta te som finns. Jag r faktiskt inte srskilt frtjust i japanskt te. Jag r inte hr fr att frhra er, sa Colm. Tyvrr blir det nog s att ni mste ge er redogrelse en gng till, men d kommer det att glla vad som nrmast kan ha samband med er makes frsvinnande och dd. Nu vill jag bara tala med er. Ibland kommer ledtrdar fram bara genom sdana hr samtal. Jag vet en del redan nu. Jag vet att ni lskade honom, jag har frsttt att det jag rkade bevittna i konservatoriet inte var krlek utan erotik. Man jag skulle vilja att ni berttar fr mig mera, frst om er sjlv och Tony. Han var som en riddare fr mig, sa Kumiko. Han kom in i mitt liv just i rtta gonblicket, d jag hade brjat trttna p det. Och han frndrade det helt. Jag har aldrig lskat ngon som Tony och kommer aldrig att gra det. Och jag
163

vet att det var msesidigt. Vi betydde lika mycket fr varandra. Var Tony redan skild, d ni trffades? Ja, och det hade gjort honom olycklig. Det var vl hans fel, han jobbade fr mycket. Men han tyckte om sin hustru och sina barn. Han beskte dem ofta och det var precis s jag ville ha det. Jag vet inte vad svartsjuka r och jag tror inte heller att Tony visste det. Det finns flera olika sorters krlek. Och ni trivdes hr? Trots att ni lmnades s mycket ensam? Ja, jag ville inte bo ngon annanstans. Men det var inte s hr det skulle bli. Tony skulle trappa ner p arbetet, vara hr mera och s smningom pensionera sig tidigt. Det var vad han nskade. Men kraven p honom blev allt strre, hans frsk att ta det lugnare sg ut att misslyckas. Nr han var hr kunde han koppla av. Men bara fr en dag eller s. Han stngde av telefonen men han mste ha faxen och telefonsvararen p. P kvllarna var dr fullt av renden som krvde hans ingripande. Han fick inte vara ifred! Jag frstr. Men jag mste frga er om en annan sak: Vem r George Hewitt? Kumiko var inte det minsta illa berrd, hon
164

var beredd att bertta ocks om det. Tony anstllde honom ngot r efter det vi hade flyttat hit. Fast han rdgjorde frsts med mig. Han sa att jag behvde hjlp med trdgrden. Och att han ville ha en riktig karl hr fr att skydda mig. Men jag tror nej, jag vet det att den verkliga orsaken var en annan. Och fr de flesta mnniskor r den djupt chockerande. Jag litar p att det jag nu berttar r oss emellan. Fr jag har frsttt att ni r mera mnniska n polis. Kanske det, sa Colm. Ni kan lita p mig. Tony var bekymrad fr att han mste lmna mig ensam, ibland i lnga perioder. Han tyckte inte det var ett naturligt liv. Inte s att han planerade det. George vet ingenting om det. Han r inte en srskilt intelligent man. Men han tog snart frsta steget han blev allts min lskare... Hon frskte registrera Colms reaktion. Han tycktes inte det minsta chockerad, snarast fylld av vlbehag. Han hade gonen p hennes underliv ... Men bara d Tony var borta lnga perioder. Vi behvde aldrig tala om det, vi frstod. Jag frstod att han lg med sin frra fru, d han trffade henne i USA och att han kanske ocks hade andra kvinnor. Men det pverkade inte vrt
165

frhllande det allra minsta. Andra m tycka vad de vill om det. Men fr oss fungerade det enbart s att det frstrkte vr krlek och vr lycka. Och fastn George inte r trdgrdskunnig r han mig till god hjlp. Han r duktig att arbeta. Colm funderade en stund. Vet ni hur Tony fick kontakt med George? Nej. Men jag tror att han hade skt arbete som vakt eller ngot sdant vid Dublin-kontoret. Eileen kom in med en kanna varmt te. En av mnnen frn Dublin kom i drrppningen och sa: Vi r klara nu. Colm gick in till dem i kontorsrummet. Vi hittade inte det vi skte. Men hr finns ett brev som br intressera polisen. Colm tog brevet, som var klumpigt textat med kulspetspenna, och lste: Direktr Tony Ryan tillhanda. Det har kommit till vr knnedom att ni har tillskansat er ett vapenlager, tillhrande vr organisation. Ni uppmanas hrmed att omedelbart terstlla detta till den plats dr det frvarats. Ni str under vr stndiga bevakning och om
166

vapnen inte terstllts inom tv veckor kommer vi att vidta ndvndiga tgrder. Irish Republican Army Kommando Dublin Tack, sa Colm. Jag tar hand om det hr. Vad var det ni letade efter? Ett kontrakt som Ryan skulle granska och skriva under. Vi mste ha det i morgon. Annars gr en stor affr t helvete. Det rr sig om mnga miljoner. Han hade det nog i sin dokumentvska, sa Colm. Men ocks den r frsvunnen. Medan mnnen gav sig av tervnde han till salongen och sin stol mittemot Kumiko. Tror ni, sa han, att Hewitt kan ha med Tonys frsvinnande och dd att gra? Jag har tnkt den tanken, sa Kumiko. Han kanske inbillade sig ngot. Vi har kontrollerat hans frflutna, sa Colm. Det r inte srskilt vackert. Jag har inte talat med honom sen i gr morse. Jag kan inte frst att han d inte sa ngot om Tonys dd. Han mste ha vetat. Han ser p TV varje kvll. Jag har tnkt tala med honom i dag; frska f honom att frst att jag saknar alla
167

knslor fr honom. Frutom de erotiska. Och jag ska sga t honom att genast ge sig ivg. Jag vill inte ha honom i nrheten lngre. Vnta med det, sa Colm, i varje fall tills i morgon. Han kan bli vldsam. Det tror jag inte. Han r ingen vldsam man. Men visst kan jag vnta, om ni vill det. Tack fr att ni har varit s uppriktig, sa Colm. Vi kommer att trffas flera gnger. Nu mste jag ringa ett telefonsamtal. Han gick in i Ryans kontor, stngde drren efter sig och slog FitzGeralds direktnummer i Dublin. Bra att du hade hunnit komma till kontoret. Jag gick just genom drren. Ngot nytt? Det frefaller som om IRA r inblandat. Ryan hade ftt ett hotelsebrev. Jag begriper inte hur dina mannar kunde missa det. FitzGerald tnkte efter en stund. Jag skickar genast ner ngra man ur IRAgruppen. De r p ditt kontor senast om en och en halv timme. Ge dem alla informationer, s tar de ver. De kan snt. Colm stack in huvudet i kket och sa till Eileen: Du har mitt telefonnummer. Du kommer
168

ihg att du kan ringa mig nrsomhelst om ngot skulle hnda. Efter det avslappnade samtalet vid tebordet hade Colm pltsligt gripits av intensiv aktivitet. Han gick snabbt frn det stora huset bort till grdsplanen och in i stallet, dr han hittade stallkarlen Tom Burns i frd med att mocka i hstboxarna. Jag vill tala med dig, sa Colm. Vi gr in till dig. Sno p, fr jag har brttom. Tom kastade grepen och gick nervst fre till sin lilla stuga. De steg in i kket, dr allt var i en salig rra, diskbnken full med brte och det lilla bordet belamrat med ett verfullt askfat, en tom whiskey-flaska och en tallrik med ngra gamla brdbitar. De satte sig dr och Colm betraktade Burns ett gonblick. En liten, knotig karl med verdrivet stora hnder. Ett hrt mejslat ansikte med krokig nsa och pliriga gon under stora gonbrynsbuskar. En okammad kalufs av grtt hr, som hr och dr skiftade i smutsbrunt. Du ska svara p en frga, sa Colm. Hur var det med vapengmman? Tom darrade mrkbart, tydligen alldeles vettskrmd, och brjade stamma: J-jag v-vet inget om ngon va-vapengmma.
169

 Det vet du visst. Det har varit vapen gmda p den hr grden och det kan absolut inte ha skett utan din vetskap. Nu r du s god och berttar sanningen fr mig. Annars ligger du illa till, det kan du vara sker p. N, ut med sprket! De tvingade mig till det, sa Tom. Jag r oskyldig, jag har aldrig varit med i IRA. Jag vill bara vara i fred. Vad tvingade de dig till? De hade tagit iland en last med vapen vid Clogga Beach. De kom visst frn Libyen. Polisen var dem p spren och de mste gmma dem snabbt. De kom farande hit med en lastbil och hvde av tv stora trlrar. Det var mitt i natten. De kom in till mig och slet upp mig ur sngen och hotade mig med kpistar, sa att jag mste gmma lrarna. Var d? sa jag. Var fan som helst, sa de. Till exempel i vedboden. Sen bar de in lrarna i vedboden, som var nstan tom, och sa att om ngon fick syn p dem dr skulle jag rka verkligt illa ut. IRA r inte att leka med, de skulle knppa mig utan vidare. S nr de hade gett sig av, de hade vldigt brttom, brjade jag bra in ved i boden frn en vedstack jag hade en bit drifrn, travade vedtrna
170

och sg till att trlrarna inte kunde synas p ngot vis under dem. Sen lste jag att polisen hade hittat flera vapengmmor i trakten, men det kom en karl som jag inte knde och sa att om jag inte hll tyst skulle jag f en kula fr pannan och jag begrep att han menade allvar. Men lrarna hittades i alla fall? Det var nr Tony Ryan kpt grden och brjade reparera och bygga om. Han tyckte den gamla frfallna vedboden skulle bort och det var flera ruttna skjul som frsvann. Han sa t mig att ta vara p veden, om jag ville ha den, och nr jag hll p med det kom han och tittade och fick syn p lrarna. Vad r det dr? sa han. Inte vet jag, sa jag. D bnde han upp dem och det var kpistar och handgranater, snyggt frpackade i trull. Jag var tvungen att bertta fr honom hur de hade kommit dit. Jag trodde han skulle kontakta polisen, men det gjorde han inte. Han fick mig att hjlpa honom lasta lrarna p en traktorskopa och kra dem upp till ett gruvhl eller vad det r i skogen en halv mile hr borta, det r mycket djupt och fyllt av vatten. Dr vrkte vi ner dem. Och sen sa han t mig att glmma alltihop. Men nr de kommer och vill ha tillbaka grejorna d? sa jag. Han sa: Hnvisa bara till mig.
171

Han kom ju frn Amerika, visste inte mycket om IRA. Ett par veckor senare kom de frn IRA och frgade var lrarna var, de hade sett att vedboden var borta. Jag hnvisade till Ryan, som han hade sagt, men jag sa ingenting om att han hade vrkt ner lrarna i gruvhlet. Nr Colm kom till stationen i Gorey hade en gr Volvo just parkerat dr och tv mn kom emot honom. De var kldda i jeans och lderjackor och sg inte srskilt sympatiska ut. Hade han inte frsttt vilka de var skulle han kunnat ta dem fr ett par huliganer eller gangsters. Otroligt, tnkte han, att de redan hunnit hit. De mste ha krt som vettvillingar. Han visade dem in till sitt kontor, gav dem hotelsebrevet och redogjorde fr vad Tom Burns hade sagt. OK, sa den ene av dem. Det verkar stmma. Vi saknade minst en vapengmma frn Clogga Beach och hade rknat ut att den fanns ngonstans dr i trakten. Vi tar ver det hr. Vi ska hra med Bertie OConnor, han r skert inblandad. Han r IRA:s vrsting i den hr delen av landet. I gryningstimmen nsta morgon befann sig Bertie OConnor till fots p vg till sitt hem i ett
172

radhus nra Arklows hamnkvarter. Han hade blivit avdumpad i ett dike ett stycke utanfr stadsgrnsen. Han haltade litet, var genomvt och frs s att tnderna skallrade. Han hade tillbringat hela natten i en rkall kllare ngonstans uppe i Wicklowbergen med en strlkastare rakt i ansiktet och ett par stenhrda snutar i mrkret bakom lampan inte en sekund hade de lmnat honom i fred. I brjan hade han bara spottat och frst och hvt ur sig otidigheter men efter ngra timmar insg han att de var hans vermn och bestmde sig fr att bertta. Ja, de hade haft en vapengmma vid Blackburn House. Ja, Tony Ryan hade hittat den och tagit hand om vapnen. Ja, de frskte pressa Ryan att lmna tillbaka dem. Ja, de hade skickat hotelsebrevet. Men det var bara ett hot. IRA hade ingenting med Ryans frsvinnande och dd att gra. Det hjlpte inte hur de pressade honom, i det fallet kom de ingen vart. P morgonen fick FitzGerald rapporten muntligt p sitt kontor. Han ringde till Colm: Det stmde nog med vapengmman. Men vi kan nd avskriva IRA. Mordet har knappast ngon anknytning till dem. De slr inte ihjl folk

173

p det hr viset. Och de gmmer inte undan sina mordoffer heller, det gr stick i stv med deras syfte. Frresten fanns det ingen anledning fr dem att mrda honom s lnge de inte hade ftt tillbaka vapnen. De visste ju inte att de lg i gruvhlet. Vi fr inrikta oss p Hewitt i stllet. Dublin-tidningarna var efter sin tid: MORDET P RYAN ETT IRA-DD? stod det p frstasidorna. En knd IRA-bulvan i Arklow greps i gr kvll av polisen. Det str klart att gripandet har anknytning till mordet p industriledaren Tony Ryan. Enligt tillfrlitliga kllor hade Ryan utsatts fr utpressning och hot av IRA. Alldeles utmrkt, tnkte FitzGerald. Nu kommer de att gna den nrmaste tiden t det falskspret. Och vi kan arbeta vidare i fred fr journalisterna.

olm gnade frmiddagen t att noggrant g igenm obduktionsprotokollet, de uppgifter Dublin hade faxat om Hewitt och sina egna anteckningar. Vem kunde ha nskat livet ur Ryan? tnkte han... men tanken tvrstoppade: Det r ju inte alls klarlagt att ngon gjorde det. Det kunde ha varit en olyckshndelse. Eller ett drp. Som vid puben i Ballymoney fr lnge sen... Hursomhelst: ngon var skyldig och det gllde att f honom fast. Ett overlagt drp, allts? Men det fanns en del fakta som talade emot det. Nmligen sttet att frst gmma liket och sedan bilen, det tycktes ha varit en utrkning med det. Och visserligen, tnkte Colm, r de irlndska nejderna fulla av dolda hlor och ogenomtrngliga buskage men just dr uppe p Corraghs sluttningar r landskapet ganska ppet. Dr kunde knappast finnas bttre gmstllen n det igenvuxna och ovanligt djupa diket fr liket och ravinen fr bilen.
175

174

Det verkade som om drparen knt till de stllena och krt direkt dit. Att han var frn orten. Men ingen hade rapporterats frsvunnen i bygden. Lokalpolisen hade i regel en s god kontroll i distriktet att ingen ens kunde ka till Dublin utan att man visste det. Det var svrt att sga hur detta fungerade, men nd var det s. Ingen kunde gra det allra minsta, som brt mot de dagliga rutinerna, utan att s gott som alla, allts ven polisen, lade mrke till det. Kanske inte i Arklow eller Gorey men definitivt i mindre byar som Ballymoney och Coolboy. Det innebr allts, tnkte Colm, att det finns ngon hr i bygderna som r ganska nervs. Men han kan inte vara ngot dumhuvud, fr d skulle han ha lmnat ngot spr efter sig antingen d han vrkte liket ner i diket eller nr han puffade bilen utfr branten. Hewitt. Han hade bott s lnge i trakten att han borde ha viss lokalknnedom. Och det var inte svrt att rkna ut mjliga motiv fr honom. Att han till exempel planerat en utstuderad sol-ochvrkupp, tnkt lura till sig Blackburn House. Kanske hade han rknat med att den vackra nkan skulle ing i bytet. Kanske hade det blivit en uppgrelse mellan honom och Ryan, som slutat i drpet.
176

Det r hg tid att vi frhr Hewitt, tnkte Colm och strckte sig efter telefonen, som ringde i samma gonblick: Hewitt har stuckit, sa FitzGerald. Han tog sin bil vid 11-tiden och krde mot Wexford och Rosslare och frjan dr. Engelsmnnen kommer att ta honom s snart han krt iland i Fishguard. Bilen skickar de tillbaka till oss s att vi kan underska den. Hans stuga vid Blackburn House genomsker vi just nu. Vi borde kanske ha tagit Hewitt sjlva, men det hr gr det egentligen mycket enklare. Han kommer att sitta skert i Cardiff. Du fr fara dit och klmma t honom i morgon. Men frst mste du ta itu med japanskan... frlt Mrs Ryan. Hewitt var inne hos henne p frmiddagen innan han gav sig ivg. Och sg frresten t henne att hon inte behver komma till Dublin fr att identifiera liket. Hennes fretrderska, den frsta Mrs Ryan, har nmligen dykt upp hr och hon har gjort det. Lgg inte fingrarna emellan den hr gngen. Jag begriper att hon har charmat dig ordentligt, den dr japanskan, men skenet kan bedra, som du vet. Vi kan inte utesluta att hon r inblandad. Nej, sa Colm, d Kumiko gick mot salongen
177

och konservatoriet. Vi sitter hr inne i stllet, p kontoret. Han stngde drren efter dem, de slog sig ner i varsin lderftlj. Ni talade med George? Ja. Han kom hit. Jag frgade honom frsts varfr han inte sagt mig att Tony hade hittats dd. Jag trodde att du visste det, sa han. Hur kunde du tro det? sa jag. Hur kunde du tro att jag skulle ligga med dig om jag hade vetat att Tony var dd? Hon r frndrad, tnkte Colm. Hon klarar inte pressen lngre. Hon r p vg att bryta samman. Och pltsligt brjade hon grta. Colm gav henne en ren nsduk och lt henne grta ut. Lgg inte fingrarna emellan... tnkte han. Det r ltt sagt! Det var alldeles fel alltsammans, sa Kumiko. Det var inte alls som jag inbillade mig. Det finns ingen sdan krlek som jag trodde. Jag menade det inte. Jag hade frt George bakom ljuset, hade utnyttjat honom. Det har jag frsttt, sa Colm. Jag trodde att det var likadant fr honom... att det var erotik. Men han hade frlskat sig i mig. Han drmde om att gifta sig med mig. Och
178

jag hade ltit honom tro det. Han nskade livet ur Tony. Han trodde att jag ocks gjorde det. Det r alldeles frfrligt. Ni tror allts att George ddade Tony? Jag vill inte tro det. Det kan inte vara s! Men nr det gick upp fr honom att han hade missuppfattat allt, d jag frklarade fr honom att han ingenting betydde fr mig, att jag lskade Tony... d blev han alldeles ifrn sig. Den dr dagen d Tony frsvann, sa han, d var jag hos dig hela dagen och hela natten. Kom ihg det! Men s var det inte. Vi trffades bara i vxthuset den dagen. Det var p morgonen, vi talades alltid vid p morgnarna om vad som skulle gras. Han var aldrig hr ngon natt, aldrig ens p kvllen. Jag hade sagt honom det och han hade accepterat det. Hon brjade ter grta. Det r mitt fel att Tony r dd. Mitt fel. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag r alldeles ensam nu, jag har inget att leva fr. Ni har ert konservatorium, sa Colm. Blommorna och buskarna. Och hstarna. Ni mste frska leva vidare. Och George kommer inte att besvra er mer fr han har gett sig av. Det var nog inte ni som frde honom bakom ljuset
179

utan tvrtom; jag tror han r en mycket skicklig skojare. Men ni kanske mste vittna vid rttegngen. Frsk samla er nu. Jag vet inte om jag kan skydda er, fr jag har inte kontroll ver den hr utredningen. Men vare sig jag har fel eller inte s tror jag att ni talar sanning. Och det r inte er skuld att Tony r dd. Om ngot hnder kan ni be Eileen ringa mig. D hon fljde honom till drren kmpade han ter mot sin impuls att ta henne i famn och trsta henne men han gick raskt ver till den lilla stuga, dr George hade bott. Mannarna frn Dublin var s gott som frdiga med underskningen. Har ni hittat ngot intressant? frgade han. Inget srskilt, sa den som hade sergeantemblem p kragen. Men en del som kan klarlgga hans levnadsstt finns ju. Han har till exempel ovanligt mycket bcker. En del av dem handlar om lantbruk och trdgrdssktsel men dr finns ocks ngra romaner. Han var mycket ordningsam fr hr r stdat och fint, ser inte ut som det brukar gra i irlndska hus. Han tycks ha varit frtjust i Mrs Ryan fr i hans nattduksbord hittade vi flera frgbilder av henne, som han nog har tagit sjlv. Nakenbilder? slapp det ur Colm innan han
180

hann hejda sig. Nej, tyvrr, skrattade sergeanten. Det r hgst anstndiga poser. Men det hr kan ocks vara belysande. Han gav Colm ett dokument. Det var ett utdrag ur fastighetsregistret. Blackburn House. gare: Mrs Kumiko Ryan. Kopian var daterad fr tv r sedan, ungefr, konstaterade Colm, d Hewitt hade anstllts p grden. Och han mste ha gett sig av pltsligt och ofrberett. Fr det finns gott om mat i kylskpet och en hel del klder i garderoberna. De ska naturligtvis underskas fr blodspr och sdant. Men jag tvivlar starkt p att vi kommer att hitta ngot som kan binda honom vid mordet. Alltsammans verkar fullstndigt overlagt. Att han gav sig av tillbaka till England, till exempel. Han visste ju att han var efterlyst dr, att han skulle hamna direkt i kurran. Seamus Reagan, alltiallo-karlen, stod och hngde vid en skottkrra utanfr, nyfiken p vad som pgick. Var det George, som gjorde det? Det vet vi naturligtvis inte, sa Colm. Men du kan hjlpa oss att klara ut det hr. Ta och tnk ver vad som hnde den dr dagen Ryan frsvann.
181

Reagan tnkte en stund: Han gav sig av p frmiddagen med Fiestan. Hade inte srskilt brttom. Sen sg jag inte till honom p hela dagen. r du alldeles sker p det? Ja. Fast nu minns jag. Det var nog den dagen jag var med frugan i Arklow. Hon skulle till doktorn. Fru Collins skjutsade oss. Hon bor hr nere i byn. Hon brukar hjlpa oss med snt, fr jag har inget krkort. Hur lnge var ni borta? Och vad var klockan? Frugan hade tid hos doktorn klockan tre. Vi kte tidigt, vid tvtiden. Sen var vi vl tillbaka vid fem. Och George, vad gjorde han den dagen? - Det vet jag inte, jag sg honom aldrig. Han var vl i vxthuset som vanligt. Och i konservatoriet med Mrs Ryan. Vad gjorde han med Mrs Ryan i konservatoriet? Hjlpte henne med blommorna frsts. Vad skulle han annars gra? Blommorna och bina? frskte Colm men Reagan sg bara frgande ut. Colm gick till stallet och hittade Tom Burns i
182

en av hstboxarna. Jag har ngra frgor till, sa Colm. Vad minns du om den dr dagen d Ryan frsvann? D han frsvann? sa Burns. Det var lnge sen, inte kan jag minnas ngonting av det. Jag minns knappt vad jag gjorde i gr. Nehej, sa Colm. Det beror vl p spriten. Han var p vg till bilen men hejdade sig, d han hade ppnat drren och skulle stta sig vid ratten. Han stod och funderade en stund och gick sedan tillbaka till trappan. Han steg in utan att bry sig om att knacka och fann Kumiko i salongen. Det r en sak jag inte kan frst, sa han. Nr Tony bara frsvann s dr, blev ni inte orolig d? Var det ngot srskilt ni hade talat om dagarna innan? Han kom hem sent en natt, sa Kumiko. Jag lg och sov. Han hade varit och sett till sin hst, tror jag, och talat med Arthur Miller som hade hand om den. Han tnkte ta ver hsten till Amerika. Dagen efter var han som vanligt uppe mycket tidigt. De hade hmtat bilen, allts BMW:n, fr reparation och han var hemma hela dagen men fick inte vara ifred fr telefonsamtal.
183

Och han ringde sjlv flera stycken. Jag hller p att leta efter mitt ursprung, sa han vid lunchen. Det r ingenting jag lgger strre vikt vid, men det r roligt att veta. Han var ju fdd p Irland fast han hade bott i Amerika i hela sitt liv. Sa han ingenting om vad han hade kommit fram till? Nej, vi talade inte mer om det. Vi talade i stllet nnu en gng om vad han skulle kunna gra fr att trappa ner i jobbet. Han var rtt trtt p kvllen Jag sa att han kanske kunde resa bort ngra veckor, till en alldeles oknd plats som ingen knde till, och vila upp sig. Han funderade p det och sa att jag kanske hade rtt. Det skulle bli en vldig cirkus, sa han, men kanske det var enda mjligheten. Dagen efter hade han redan kt d jag steg upp. Jag trodde att det hade han nog gjort: gett sig av ngonstans fr att vila och komma underfund med saker. Men han hade allts inte ens sagt ngot till er? Nej, och frst tyckte jag det var litet underligt och inte likt honom. Men jag tnkte att han ville vl gra s: bara frsvinna. Han ville inte att ens jag skulle veta var han fanns, nr de brjade ringa och ska efter honom frn Brown Foods.
184

Och nr han hade varit borta ngon vecka hade jag intalat mig att han hade det sknt p ngon sderhavs eller kanske ngonstans i Afrika och att han snart skulle komma hem. Nr polisen blev inkopplad och han efterlystes av Interpol, blev ni inte orolig ens d? Jag tyckte det var obehagligt att det blev ett sdant rabalder och att s mnga mnniskor berrdes. Men det var ingenting jag kunde gra t det. Jag fortsatte precis som frut och var inte orolig. Jag litade p honom. Han var inte en man som man ltt blev orolig fr. Han gjorde aldrig ngot obetnksamt. Han var ingen man trodde kunde d. Dden existerade inte fr ngon av oss. Jag kan nnu inte fatta att han r dd.

185

olm gav sig av tidigt men var nd nra att missa morgonfrjan till Wales. Han krde fortare n han var van vid p vgen mellan Wexford och frjelget i Rosslare stod mtaren stundtals lngt ovanfr det tilltna. Han pustade ut nr han vl kommit ombord och begav sig genast upp till kafeterian fr att ta frukost, hmtade kaffe, en ostsmrgs och en croissant med hallonsylt han var ingen anhngare av stadiga irlndska morgonml med bacon, korv, gg, blodpudding och champinjonhattar. Det var en gammal frja och verfarten tog nra fyra timmar. Han satte sig i en vilftlj i den frmre salongen. Det var inte mnga passagerare, han fick ett hrn fr sig sjlv och sina tankar. Fastn han frskte blockera henne kunde han inte hindra att Kumiko stndigt dk upp i hans huvud vid alla mjliga tillfllen, en del klart olmpliga den frsta anblicken av henne d hon kom in i kket p Blackburn House efter
186

krleksstunden (som inte var en krleksstund utan en erotikstund...) i konservatoriet, barfota och kldd i en halvppen kimono. Hur skulle ett liv tillsammans med henne kunna te sig? Han upptckte att han hade mycket svrt att frestlla sig det dr fanns alldeles fr mnga oknda faktorer, alldeles fr mycket av sdant som han totalt saknade erfarenhet av. Det krvdes en utstuderad scenbild, en omfattande yttre rekvisita. Hur skulle det ha sett ut, tnkte han och smlog fr sig sjlv, om det hade varit i det trnga och flskosiga kket i hans enkla enplansvilla av standardmodell i Gorey som hon hade uppenbarat sig i kimonon? Det skulle ha tett sig skrattretande. Men i hans drmvrld frefll hon inte s exotisk. Och dr fick hon bli kvar. Han hade gift sig tidigt, alldeles fr tidigt. Och detsamma gllde naturligtvis Sara, hans hustru. Inte fr att detta ledde till olycka, fr de passade mycket vl fr varann och han lskade sin hustru lika mycket nu som p brllopsdagen och hade aldrig frrn allts mjligen nu, d han hade trffat Kumiko haft begr efter ngon annan kvinna. Mycken tid fr romantik hade det visserligen inte blivit, men det var heller inte
187

ngot de hade traktat efter. Colm hade hela tiden varit upptagen av sitt jobb och sin uteblivna karrir. Sara hade varit fullt tillfreds med hemarbetet och barnens uppfostran. Det var inte mycket han skulle ha velat ndra i sitt liv jo, en sak: fem barn var i mesta laget, det kunde gott ha rckt med tre. Visserligen hade de lyckats ge dem alla en ngorlunda god start i livet, men det hade krvt fr mycket och visst hade det varit bekymmer. Barnantalet var dock ingenting de kunnat pverka nmnvrt, kondomer och andra preventivmedel var frbjudna av bde pven och staten. De fanns att kpa under disk i Murreys tobaks- och godisbutik, men detta var olagligt och fr en respekterad medlem av poliskren var det inte lmpligt att frga efter sdant. Det fick rcka med att han sg mellan fingrarna med frsljningen. Fast en gng hade han lekt med tanken att gra en razzia och beslagta hela lagret. Egentligen, tnkte Colm, avundades han inte alls Tony Ryan. Inte kunde han jmfra sitt liv med hans om det gllde framgng, pengar, omvxling och spnning. Men nu var Ryan dd och hade inte kunnat ta ngot med sig av varken det ena eller den andra.
188

Han kpte sig en kopp kaffe till och blddrade i dagens Irish Times, dr en av de strre rubrikerna ld: TRDGRDSMSTAREN MISSTNKS FR RYAN-MORDET. Hur har de hunnit grva upp det? undrade han. Men det kanske var FitzGerald, som alltid var mn om att kasta beten till pressen. Han slumrade in och vaknade inte frrn frjan hade lagt till i Fishguard och det var dags att g ner till bilen. Han hade ett par timmars krning kvar till Cardiff, dr han utan svrigheter hittade till polishuset. En polissergeant fljde Colm till ett frhrsrum, dr George Hewitt satt vid ett bord och vntade. Colm hade bara skymtat honom tv gnger, den ena gngen i konservatoriet, den andra gngen genom ett fnster i vxthuset. Nu noterade han med viss frvning att karlen var en helt annan n den snutfagre sol-och-vrare han hade frestllt sig. Hewitt var visserligen reslig till vxten och ganska muskuls men ingen kunde beteckna honom som ett srskilt vackert exemplar av det manliga slktet. Hans ansikte var blekt och sltstruket, munnen alldeles fr liten, hrkalufsen s blond att den tycktes onaturlig... men,
189

det hade Colm lrt sig, kvinnor har ett annat stt att se p karlar och det fanns vl ngot hos Hewitt som de tnde p. Mjligen hans himmelsbl gon. Sergeanten startade bandspelaren, som stod p bordet, och lste in: Frhr med Georg Hewitt, senast mantalsskriven i Cardiff, Wales. Frhrsledare superintendent Colm OKelly, Gorey polisdistrikt, Irlndska republiken. Nrvarande sergeant Arthur Bell, Cardiff-polisen. Till sergeantens frfran stngde Colm omedelbart av apparaten och sa: Sdana dr grejor har vi inte p Irland. Vad som ska noteras om det hr frhret r det jag som bestmmer. Men om du nu genast erknner vad du gjorde den 18 november lovar jag att omedelbart trycka p startknappen och sen kan vi snabbt vara klara med det hr och behver inte besvra Cardiff-polisen lngre. Allts: George Hewitt, erknner du mordet p Tony Ryan den 18 november 1991? Han startade bandspelaren. Hewitt teg. Han stngde ter av den. OK, sa Colm. D fr vi g den lnga vgen. Jag vet att du r en hal jvel men du ska inte tro
190

att du kan komma ngonstans bara genom att tiga. Vi har nmligen samlat en hel del bevis mot dig och flera hittar vi just nu i din stuga och din bil. Och att du pltsligt ger dig av nr det brjar brnnas r ett bevis s gott som ngot. Sen kan man undra varfr du valde att springa rakt i famnen p Cardiff-polisen, men det r inte svrt att rkna ut. Det r vl bttre att avtjna ngra mnader fr sol-och-vr i ett engelskt fnghotell n att sitta p livstid i ett irlndskt fngelse, till exempel Mountjoy, tnkte du vl. Men dr tnkte du fel, fr saken r den att du nu frst fr sitta en stund i England men sen hamnar du definitivt i Mountjoy fr gott. Hade du inte begripit det? Hewitt teg fortfarande. Colm var moltyst i nstan fem minuter medan han stint stirrade Hewitt i gonen. Sergeanten brjade skruva p sig. Jag omformulerar frgan: Vad gjorde du den 19 november 1991? Och pfljande natt? Stt igng och bertta! Hewitt ppnade fr frsta gngen munnen: Jag var hemma p grden, frsts. Och jag var hos Mrs Ryan. Det kan hon intyga. Jag har alibi. Det har du allts inte alls, sa Colm. Mrs Ryan intygar inte ett enda dugg. Annat n att hon
191

trffade dig i vxthuset p morgonen men att hon sen inte sg dig p hela dagen. Liksom varken den natten eller ngon annan natt. S enkelt r det. Dremot sgs du p eftermiddagen i Tony Ryans Ford Fiesta. Ryan krde, du satt i passagerarstet. Ett otroligt simpelt och naivt trick, tnkte Colm. Gud frlte mig! Men jag mste p ngot stt f den hr figuren ur balans. Det r lgn, sa Hewitt. Vem har sagt det? De frsker bara komma t mig. De frskte alltid jvlas med mig, de dr jvla irlndarna, men de hade ingenting fr det. Hursomhelst med det, sa Colm. Men vad hnde sen? Det r lgn! sa jag ju. Det hnde ingenting. Det fungerade faktiskt, tnkte Colm. Hewitt hade bestmt sig fr att tiga, men nu var sprren bruten. Lt oss i stllet brja frn brjan, sa Colm. Och fr att gra det enklare kan jag bertta fr dig, s behver du bara bekrfta. Allts: Du hade gett dig p rymmen efter att ha lurat en stackars nka hr i Cardiff p hela hennes frmgenhet och polisen var efter dig. Du gav dig av till Dublin, dr det r ltt att hlla sig undan, men i
192

vntan p ngot nytt offer att sol-och-vra mste du frsrja dig. Fr bytet hrifrn Cardiff hade banken sprrat. Du skte jobb p Brown Foods och hade tur. Fr just d skte Ryan en karl till Blackburn House fr att bist hans hustru i trdgrden och konservatoriet och du fick det jobbet. Det var inte svrt fr dig att vertyga Ryan om din hederlighet fr om det r ngot du r bra p s r det att sl bl dunster i gonen p folk. Medan han talade hll Colm gonen stint p Hewitt och noterade minsta skiftning i hans ansiktsuttryck. Hittills hade han tydligen trffat huvudet p spiken. S upptckte du att Blackburn House i sjlva verket var skrivet p Mrs Ryan och insg att du hade ftt ditt livs chans. Visserligen var hon nnu inte nka. Men hon behvde heller inte ndvndigtvis bli det, det skulle fungera lika bra om hon blev frnskild. Det skulle inte vara svrt att stadkomma det, om du bara tog litet tid p dig, fr Ryan var ofta bortrest lnga perioder och Kumiko var inte immun mot din charm, om man nu kan anvnda det ordet. Men det fanns ett par hakar. Den ena var att Kumiko inte hade en tanke p att skilja sig frn Ryan det var inte ens lnt fr dig att framkasta en
193

sdan tanke och det frstod du s smningom mycket vl. Den andra var att du blev frlskad i henne och brjade fantisera om henne. Hewitt tycktes sjunka allt djupare ner i stolen och Colm kunde inte lngre betrakta hans ansiktsuttryck eftersom han stirrade i golvet med hngande huvud. Hittills har du inte gjort ngot olagligt, fastn du kanske har haft sdana funderingar, och drfr tycker jag att du mycket vl kan erknna att den hr beskrivningen stmmer ngorlunda, sa Colm. Gr den det? Han vntade sig inget svar och fick heller inget men tyckte sig kunna notera en svag nickning. S var det allts. Du hade aldrig rknat med det, men du blev mer intresserad av Kumiko n av hennes pengar. Men du visste att hon var ouppnelig s lnge Ryan fanns i livet. S du brjade fundera p hur du skulle f livet ur honom. Den 18 november fick du chansen. Hur det gick till fr du bertta sjlv. Nej! skrek George pltsligt. Jag har inte ddat ngon! Colm nonchalerade honom. S, i gr, nr du talade med Kumiko, kom du ntligen underfund med att din verdrivna
194

fantasi hade spelat dig ett spratt och att Kumiko var otkomligare n nnsin. Och nu ligger du verkligen illa till. Men det r ingen brdska, du har god tid p dig att tnka igenom det hr noga medan du sitter inburad hr i Wales. Du kan hra av dig nr du bestmt dig fr att erknna. Det skulle vara bst fr dig, kan minska tiden p Mountjoy hgst avsevrt. Fr annars blir det skert livstid. Men oavsett om du brjar bertta eller inte s kommer vi att hra av oss igen. Du r en stackars misslyckad krake utan moral och jag tnker inte gna mera tid t dig nu eftersom du nd sitter i s skert frvar. Frhret avslutat! Bandspelaren surrade till nr Colm tryckte p terspelningsknappen, men dr var nstan ingenting inspelat. Han gick ut tfljd av sergeanten. Det var det, sa han. Det var bara slseri med tid att fara hit, men jag hade rknat med det. Jag ville nd ta mig en titt p den hr typen. Skt om honom vl! Vi hr av oss igen nr vi har ftt fram klara bevis.

195

achel hade en fin ny bil, en rd Toyota. Den var specialutrustad fr att underltta hennes handikapp, hade automatvxel och en extra stor bromspedal som stod i frbindelse med en spak p instrumentbrdan om hennes trasiga knled gjorde det svrt fr henne att reagera tillrckligt snabbt kunde hon allts bromsa med handen. Hon var en mycket skicklig bilfrare, lugn och sker, och hon tyckte om att kra bil. Hon var p vg till Cork, hade gett sig av tidigt p morgonen. Hon krde genom Gorey, dr kpenskapen nnu inte kommit i gng, ty irlndare r sent i sng men ocks sent uppe p morgnarna. Hon kom till Enniscorthy, sin gamla hemstad; hon stod nnu i mycket nra kontakt med sin familj p grden i stadens utkant. Hon letade sig utan svrigheter genom gatulabyrinten, passerade floden Slaney tv gnger, rundade den normandiska borgen och kom sedan ut p en ganska smal och mycket krokig vg; det var en genvg till staden New Ross, betydligt kor196

tare n om hon fortsatt p riksvg 11. New Ross ligger p den branta stranden av floden Barrow, som hon passerade p en livligt trafikerad bro och sedan fljde ett stycke ner mot den breda mynningsvik som bildas efter dess sammanflde med en annan flod, Suir, p vars strnder den stolta staden Waterford reser sig. P ngot stt blev landskapet nu mrkare och dystrare, hamn- och fiskestaden Youghal ruvade som en svart jttekorp vid vattnet. I ett ppet men sumpigt och drfr ganska kargt landskap fortsatte hon s till Cork, Irlands andra stad och huvudort i hela landskapet Munster, som omfattar ns sdra del. Hon hade d krt oavbrutet i fyra timmar och stannade vid en pub fr att ta lunch och studera kartan innan hon fortsatte. Hon var p vg till Ballinhassig strax sder om Cork. Till Det Heliga Hjrtats barn- och mdrahem. Hon hade bestmt sig fr att ska utrna vad som hnde med flickan Mary Doyle, sedan hon frsvunnit frn Coolboy fr fyrtio r sedan. Ballinhassig var en mycket liten by. Den dominerades av en gr kyrka i ena nden av bygatan
197

och ett stort tvvningshus i andra nden. Huset var byggt i svartbrnt tegel och omgivet av en hg tegelmur. Rachel sg en emaljskylt med texten Det heliga hjrtat p en grindpelare. En annan skylt frkunnade Tilltrde fr obehriga frbjudet, men hon ignorerade den grindarna var ppna och hon krde in och parkerade p en sandig plan, skuggad av vldiga almar. Hon gick uppfr granittrappan, ppnade drren och steg in i en liten vestibul. Ovanfr en lucka lste hon texten Beskare uppmanas att anmla sig hr. Luckan ppnades av en vnlig kvinna med nunnedok. Rachel presenterade sig och nmnde genast sitt rende: Jag frsker finna en kvinna som var hr fr mycket lnge sen, det var r 1951 hon var frsts bara en flicka d och fdde ett barn hr. Jag hoppas ngon kan hjlpa mig genom att se efter i de arkiv ni mste ha. Kvinnan sg inte lngre s vnlig ut. r ni en nra anhrig? Nej, men jag r frn samma by. Och jag str i nra kontakt med prsten dr, fader Casey. Det r han som har hnvisat mig hit. Jag ska kalla p frestndarinnan. Ni kan vnta p bnken hr under tiden.
198

Rachel satte sig p den korta trbnken vid vggen. Den ena av de bda glasdrrarna till den mrka trapphallen stod p glnt. Frn en av korridorerna hrde hon smbarnsskrik och en ung kvinna kom utfr trappan frn vervningen. Alla vggar var mlade i brunt utan utsmyckningar, taken gulvita och litet flckiga. Vilket frfrligt hus! tnkte Rachel. Varsgod och flj mig till mitt kontor. Jag r Syster Marta. Jag r frestndarinna hr. Det var en annan kvinna i exakt samma sorts klder. Huvudet tckt av ett vitt, nystrkt nunnedok, svart klnning med lng kjol, grova svarta skor. Och ett silverkrucifix hngande i en kedja p den vldiga barmen. Hennes ansikte var grovhugget, ngra gr hrtestar skymtade under doket. Hon gick fre Rachel lngs en av korridorerna och visade in henne genom en ppen drr, som hon sedan stngde. Rummet var mblerat med ett stort skrivbord, en karmstol, en besksstol och inget mera. Men alla vggar bestod av hyllor, fullbelamrade med prmar och mappar men inga bcker. P skrivbordet stod en telefon och en vattenkaraff med glas. Dr lg ocks en svart bibel bredvid en bronsskulptur, formad som ett bldande hjrta.
199

Rachel presenterade sig p nytt och framfrde sitt rende. Har ni varit hr frr? Nej. r ni journalist? Rachel studsade ver den fientliga tonen i frgan. Nej, inte alls, sa hon. Jag har ekonomisk utbildning men jag r bara lantbrukarhustru. Och jag r hr enbart av personligt intresse. Och i ngon mn p min frsamlings vgnar. Jag frsker gra litet slktforskning och ta reda p vad som finns att bertta om min by, Coolboy. Ni r handikappad, gr med kpp. Det mste vara svrt fr en lantbrukarhustru. Jag blev pkrd av en bil fr fem r sen. Men jag har vant mig. Guds nd, sa Syster Marta. Att ni inte blev vrre skadad eller till och med ddad. Nvl, jag kanske kan hjlpa er. Men frst: vad vet ni om Heliga Hjrtat? Inte mycket. D ska jag bertta fr er. Heliga Hjrtat r en kristen rrelse till hjlp t unga ogifta kvinnor och barn. Den r ansluten till Benediktinerna och strre delen av dem som arbetar hr r medlem200

mar i denna orden. Det hr huset byggdes fr ver hundra r sen som resultatet av en ytterst frikostig donation av en from kvinna av adlig brd. Sen dess har vi hr tagit hand om unga, ogifta kvinnor, som hamnat i omstndigheter, sett till att de kunnat fda sina barn i trygghet och sen ocks frberett framtiden fr dem och deras barn. Hr finns plats fr omkring 20 flickor. Mnga av dem r mycket unga, till och med s unga som 13 r, och deras mjligheter att klara sig sjlva r s gott som obefintliga. Mnga kommer ocks frn elndiga hemfrhllanden. Oftast efter frmedling av frsamlingsprsten fr de komma hit flera mnader fre fdseln. De ges undervisning i barnavrd, hushll och andra praktiska mnen och de fr naturligtvis ocks en god kristlig undervisning. Fdseln frbereds noga och vi har en srskild barnbrdsavdelning med legitimerade barnmorskor. I komplicerade fall fr vi omedelbar hjlp av lkare frn sjukhuset i Cork. Detta r vr verksamhet i korta drag. Men efter fdseln, frgade Rachel, vad hnder d? Det mste naturligtvis avgras individuellt. I mnga fall, ja numera i de allra flesta fallen, kan modern efter ngra veckor lmna Det Heliga
201

Hjrtat tillsammans med sitt barn. Vi har d ordnat s att hon fr hjlp i hemorten, kanske av sin egen familj eller av nra slktingar. Hon har kontakt med frsamlings-prsten och hans diakoner. Och hon fr naturligtvis det statliga bidrag som utgr fr ensamstende mdrar. Vi har drefter inget ansvar fr henne. Men i vissa fall hnder det givetvis att barnet mste adopteras bort, drfr att modern av olika skl inte r i stnd att ta hand om det. Jag frstr, sa Rachel. Och jag tror att det var det som hnde i det fall jag frsker finna klarhet i. Det jag vet r endast att flickan hette Mary Doyle och var 16 r. Hon bodde allts i min by, Coolboy i County Wexford. I byn vet ingen ngonting om henne, bara att hon frsvann. Men fader Casey letade i kyrkoanteckningarna och fann en uppgift, som noterats av den dvarande frsamlingsprsten. Dr stod, invid Mary Doyles namn: Heliga Hjrtat, Cork. Det r allts drfr jag r hr. Vi r mycket restriktiva med sdant hr, sa Syster Marta. Det kan utnyttjas p fel stt, till exempel av skrupelfria journalister. Och det r inte mycket jag kan hjlpa er med, fr sen flickorna lmnat Det Heliga Hjrtat har vi sllan n202

gon mera kontakt med dem. Det skulle annars bli alldeles ohllbart. Men det hr r ju s lnge sen och drfr ska jag tminstone lta er se om det finns ngot antecknat om flickan och fdseln i vra papper. Det r ltt gjort fr jag har allting samlat hr i rummet. Syster Marta reste sig med viss mda frn sin karmstol och traskade fram till en lng rad svarta prmar, som stod p nedre hyllan vid en av vggarna. Hon valde ut en prm med etiketten 19501959 och blddrade fram till 1951. Vet ni inte ens vilken mnad barnet fddes? Det br ha varit i september. Nej, dr finns hon inte... Och inte p oktober heller. Vi tittar p november, jaha, hr har vi henne. Mary Doyle, Coolboy, County Wexford. Hon fdde en pojke den 1 november. Ni kan se sjlv. Rachel tog emot prmen och lste den sida som lg framme. Det var en stencilerad blankett, ifyllt fr hand. Hr str Fader oknd. Ja, och det r tyvrr inte enda stllet dr det str s. Ofta har flickorna knappast ngon uppfattning om nr och var avlelsen skett. Och
203

mnga har umgtts med mnga pojkar. Men hr finns ocks ett namn: Edward. Det r ditskrivet med blyerts. Syster Ann lste i prmen. Ja, faktiskt. Jag vet inte vem som kan ha skrivit dit det. Jag vet ingenting om det. Signaturen hr under, Anne Rice, kan det vara barnmorskan? Ja, det mste det vara. Syster Anne... jag minns henne mycket vl. Hon var en duktig barnmorska. Hon r pensionerad sen ngra r tillbaka. Men jag hrde att hon r svrt sjuk, att hon r intagen p en lngvrdsklinik i Cork och bereder sig p att mta sin Herre och Gud. Sjukhuset i Cork var relativt nybyggt, en stor vitrappad lnga med fyra vningar och ngra mindre hus vid sidan om. Rachel fljde skyltarna till Lngvrds-avdelningen, som lg bakom huvudbyggnaden i en lummig park det huset var betydligt ldre, frmodligen, tnkte hon, det ursprungliga sjukhuset. Vid receptionsdisken frgade hon efter Anne Rice. Syster Anne, sa den unga skterskan. Ja, hon finns hr. Hon r mycket sjuk och vi kan inte gra annat n att dmpa hennes vrk. Hon
204

har inte lngt kvar. Men hon blir skert glad ver att f besk. Flj med mig s ska jag visa hennes rum.... Syster Anne, du har besk! Hon tycktes s vldigt liten, dr hon lg i den breda vita sngen en spillra av en en gng stark och aktiv kvinna. Skterskan buffade upp kuddarna t henne och i det bleka, frade ansiktet sg Rachel rakt in i ett par vnliga gon, som nnu var klara. Dra fram en stol och stt dig hr, s hr jag bttre, sa den gamla kvinnan. Rachel gjorde s. Ni knner mig inte, sa hon och berttade vem hon var och varifrn hon kom. Jag frsker f reda p vad som hnde en flicka, som frsvann frn vr by, och jag tror att du kan hjlpa mig. Det r lnge sen, fyrtio r. Hon hette Mary Doyle. D hon nmnde det namnet ryckte Syster Anne till och rrde sig frsiktigt s att hon kom i halvsittande stllning. Kra vn, sa hon. Du r snd av Gud! Det r Han som har frt dig hit. , vad jag har vntat p den hr stunden. ntligen fr jag bertta utan fruktan, ntligen fr jag avbrda mig min skuld. Rachel blev frskrckt:
205

 Det kunde jag inte veta. Nej. Men outgrundliga ro Herrens vgar. Nu har Han ordnat s att jag d jag snart lmnar denna vrlden inte mste ta med mig vetskapen om Marys de och det brott som jag var delaktig i. Han lter mig bertta fr dig. Jag ska bertta. Och du ska lyssna. Jag lyssnar, sa Rachel. Vet du ngot om Det Heliga Hjrtat? Jag har just varit dr, sa Rachel. Bra, d vet du vad det r. Ett hem fr blivande, ensamstende mdrar. De tas om hand dr, de unga flickorna, och fr hjlp under den svra tiden. Och det r mycket vlsignelsebringande och kristeligt. I mer n trettio r arbetade jag dr. Jag var barnmorska, jag hjlpte mnga hundra barn till vrlden. Och jag lskade mitt arbete. Men det var en sak jag aldrig kunde frlika mig med och det var att nr barnet kommit till vrlden vergav vi bde barnet och modern. De fick ge sig ivg och vi visste inte mycket om vad som hnde dem. Jag kunde inte glmma dem. Hon fll en kort stund i tankar, innan hon fortsatte. Och ibland hnde det att barnen adoptera206

des bort. Det fanns naturligtvis tillfllen d detta var ndvndigt och till vlsignelse bde fr barnet och modern, men under en period det var p 1950-talet mrkte jag att det blev allt fler adoptioner. De skttes av en kyrklig byr i Dublin och de flesta barnen skickades till Amerika. Det var alldeles fruktansvrt att se barnen tas frn sina mdrar och frsvinna och nnu vrre blev det nr jag upptckte att vr prst var inblandad. Han hette Kevin Johnson och eftersom han var kyrkoherde i frsamlingen hade han stort inflytande p Det Heliga Hjrtat och styrde och stllde. Han talade hela tiden med de unga flickorna och pverkade dem, fick dem dit han ville. Han tog upp bestllningar p barnen redan innan de var fdda och hade flickorna att skriva p ett papper om det. Sen kunde de inte hindra att barnet togs ifrn dem, fast mnga hade ngrat sig och var frtvivlade. Han fick naturligtvis betalt fr det hr men behll allt fr sig sjlv och flickorna fick ingenting. S gick det till. Jag frskte tala med biskopen om vad som pgick, men jag tror att han ocks var inblandad s jag kom ingen vart. Men allra vrst var det som hnde Mary Doyle. Det var en mycket vacker flicka, hon var snll och rar. Men hon var alldeles
207

ensam i livet, fr hennes mor omkom i en eldsvda... Jag vet det... sa Rachel. ... och hon visste inte var hennes far och syskon fanns. Fastn det bara var ngra mnader blev Mary och jag mycket goda vnner, jag kom nstan att betrakta henne som min dotter. S hade det frsts ocks varit med andra flickor men med Mary var det ngot srskilt. Och Fader Kevin kom ingen vart med henne, fr hon ville ha sitt barn. Barnet var det enda hon hade kvar! Hon tystnade ter, frsjunken i tankar en stund. Det skulle nog ordna sig fr henne, trodde jag. Jag ville hjlpa henne p alla stt. Som om hon var min dotter... Har du ngra barn? Nej, sa Rachel. Det har inte blivit s. Du ska inte srja fr det. Det r synd om barnen. Hur ska det g fr barnen? Bertta mer, sa Rachel. Hur gick det sen? Mary fdde barnet. Det blev en pojke, en mycket vacker pojke. Allt var fullt normalt, han vgde nstan tio pund. Hon var s lycklig. Men sen... Jag hade burit ut barnet i rummet bredvid, dr en skterska tog hand om det fr att tvtta
208

och pudra och gra den lilla gossen fin. S, nr jag kom fr att hmta honom var han borta! Fader Kevin hade tagit honom. Jag sprang naturligtvis ut och letade rtt p prsten. Vad gr du! skrek jag. Vad har du gjort med Marys barn! Men han knuffade undan mig och krde ut mig. Barnet r bortadopterat, sa han. Mary kan inte ta hand om det barnet. Han var alldeles frfrlig. Jag kunde ingenting gra, ingenting. Han hade stulit Marys barn! Vet du vart det togs? Till Dublin frst, frsts. Det var drifrn alla de hr hemskheterna organiserades. Och sen till Amerika, frmodar jag. Och det var bara du som reagerade? Ja, bara jag. Jag tror de alla var i maskopi med varandra. Eller rdda fr prsten och biskopen. Hela tiden tjatade de om att det var fr barnets bsta. Men modern hade aldrig ngot vrde. Och Mary, hur gick det fr henne?. Hon var fullstndigt frkrossad. Hon grt inte, hon bara slt sig inom sig sjlv. Ingen kunde f kontakt med henne, inte ens jag. Hon var som en skugga. S, ngra dagar senare, var hon frsvunnen. Hon hade drnkt sig dr i floden,
209

hittades i kvllningen. Men Fader Kevin sg till att allt tystades ner. Ingen talade om det. Hon begravdes i ett hrn av kyrkogrden. Jag letade reda p graven senare. Och jag satte dit en liten gravsten. Mary str det p den, inget mera. Jag skulle ha frsttt vad han planerade! Jag skulle ha skyddat Mary frn honom! Jag skulle ha tagit henne drifrn i tid. I alla ren har jag tnkt p det. Men nu har jag nd till slut ftt bertta det. Nu kan jag lmna detta livet utan att bra dessa minnen med mig. Och nr jag str infr Vr Herre kommer han att frlta mig. Nu r jag mycket trtt. Tack fr att du kom. Men det var Gud som snde dig, det ska du veta. Gud vlsigne dig. Jag mste frga dig en sak till. Vem var Edward? Det var barnets far. Mary hade talat med mig om honom. Hon var djupt fst vid honom, men han hade vergett henne. Och Fader Kevin, sa Rachel, lever han? Nej, sa Syster Anne. Han ruttnar i helvetet.

olm satt vid sitt skrivbord. Han var ganska nedstrmd. Han hade lmnat sinn rapport till FitzGerald om den resultatlsa resan till Cardiff. OK, sa FitzGerald, du gjorde s gott du kunde. Men du har nog blivit litet fr avtrubbad efter alla de dr lugna ren i Gorey. Jag ska skicka dit ngra av vra specialtrnade frhrsledare senare och de ska nog kncka honom. Jag tror att vi r p fel spr, sa Colm. Det r en del som inte alls stmmer. Och Hewitt r inte ngon som slr ihjl folk p det hr sttet. Det r mjligt, men just nu har vi inte mycket annat att g efter och vi mste snart visa p ngot slags resultat, fr tidningarna r efter oss. Men Ryan kan naturligtvis ha blivit offer fr en galning. Ngon som han sttt samman med av en ren tillfllighet. Sdana brott r alltid svra att lsa, eftersom de faller utanfr allt frnuft. Finns det ngon vldsam galning dr i trakterna, som du kan tnka dig?
211

210

 Galningar finns det lika mnga hr som verallt p Irland, sa Colm. Men vldsamma? De flesta r rtt oskyldiga figurer, som aldrig vllar ngra problem. Men jag ska fundera p det. Jag borde naturligtvis frhra Eileen Byrne, flickan i kket, tnkte Colm. Hon br till exempel veta om Ryan hade haft ngra underliga besk. Men hur skulle han f den blyga tsen att bertta vad hon visste... om hon visste ngot. Han vntade till lrdagen, d hon var ledig frn Blackburn House, parkerade bilen vid bron i Avoca och frgade vid puben efter Eileens bostad, hennes frldrahem. Nr han sedan gick lngs den smala bygatan, dr alla hus var nymlade i granna frger och de sm trdgrdstpporna vlsktta och fria frn ogrs, tnkte han p hur mycket trivsammare Avoca var n det skrpiga Ballymoney. Det berodde p att Avoca och dess dalgng betraktades som en av landets natursknaste prlor och att bde turister och filmare ftt gonen p byn. Ortsborna hade frsttt att utnyttja den bermmelsen och var noga med att hlla byn nice and tidy. Just som han passerade den vlsorterade lanthan-deln kom Eileen ut drifrn med tv fulla
212

plastkassar och hlsade p sitt vanliga frsiktiga och storgda stt. Jag r p vg hem till dig, sa Colm. Jag har ngra frgor om livet p Blackburn House.Vi kan prata hemma hos dig i lugn och ro. Ja, bara mamma r hemma nu, sa Eileen. Pappa jobbar skift p konstgdselfabriken i Arklow. Och mina smbrder, jag har tv, tror jag r borta och leker ngonstans. Han tog den ena plastkassen t henne och betraktade henne i smyg, d de gick lngs den smala trottoaren hennes rdblonda sjlvlockiga hr, ljusa ansiktshy med frscha, irlndska frknar... hennes gon skiftande i grnt och hennes smrta lekamen med lnga ben, trnade i irlndsk dans... Vilken fin flicka hon r! tnkte han. Mtte hon aldrig rka ut fr ngon grobian till karl! Har du ngon pojkvn? Nej, sa Eileen och rodnade. Egentligen inte. Hur lnge har du varit hos Ryans? Det r snart sju mnader. Och jag trivs bra dr. Men du har vl andra framtidsplaner? Jag skulle vilja bli sjukskterska. Men Mrs Ryan sger att jag ska sikta hgre: att jag ska
213

studera till lkare! Hon r s snll. Hon sger att hon vill hjlpa mig, betala mina studier. Fr pappa har inte rd med det. Den chansen br du naturligtvis ta. Det var bara ett kort stycke till hennes hem, ett av de sammanbyggda tvvningshusen med en drr ut mot gatan, en vestibul med en trng och brant trappa till vre botten och tv rum p bda sidor; ett enkelt mblerat matrum och ett vardagsrum med brokig mjuk matta, en bullig soffa, ett par ftljer och TV:n i ett hrn. En liten kolbrasa brann i en fyrkantig spisppning. Jag tror inte att du har tjuvlyssnat, sa Colm, och jag vet att du r en mycket rlig flicka, lojal mot Mrs Ryan. Men nd r det s att du inte kunnat undg att lgga mrke till en del. Har du sjlv ngra tankar om mordet p Mr Ryan? Nej, sa Eileen. Jag frstr ingenting av det. Han var en s fin man. Jag hrde honom aldrig sga ett ont ord om ngon. Men han hade alldeles fr mycket att gra. Kan du erinra dig om han hade ngon srskild beskare under den senaste tiden, ngon som upptrdde hotfullt eller s. Ja, det var en fredagseftermiddag fr ngra veckor sen. Det var en man som knackade p
214

och frgade efter Mr Ryan nr jag ppnade. De gick in i arbetsrummet men drren stod som vanligt ppen och jag kunde hra en del av samtalet nr jag var i kket. Det verkade som om mannen tiggde pengar. Han talade om massmord p barn, var tydligen en av de dr abortmotstndarna. Mr Ryan lt honom frst predika men sa sen vad han tyckte. Och jag vet att Mr Ryan inte alls r s emot abort som folk r hr p Irland och att han hller p kvinnans rttigheter. Inte ville han sknka ngra pengar till abortmotstndarna. D tappade karln fullstndigt besinningen och brjade skrika och hota, jag vet inte allt vad han vrkte ur sig. Mr Ryan krde honom p porten, men han bara skrek och gormade: Jag ska skjuta dig, jag ska skjuta dig! Hans gon var alldeles vilda. Djvulen ska ta dig! skrek han. Det var riktigt otckt. Bry dig inte om det, sa Mr Ryan t mig nr mannen hade gett sig ivg. Det var bara en sinnesrubbad fanatiker. Det finns alldeles fr mnga av dem. Han hade kletat upp en ruskig affisch med en bild av ett blodigt foster, en p vardera grindstolpen. Mr Ryan sa t Seamus att ta bort dem. Hur sg den dr mannen ut?
215

 Han var ganska snyggt kldd i kostym med slips. Han hade en svart dokumentvska. Och han hade mrkgrtt skgg. Kan du jmfra honom med ngot djur? En getabock, till exempel. Ja visst, det var s han sg ut. Som en getabock! Det var Albert OMalley, sa Colm. Lagstiftningen i den irlndska republiken var till stor del influerad av katolska doktriner och pvliga edikt. Statsfrfattningen faststllde den ofddes rtt till liv och abort var slunda strngt frbjudet. I England var abortlagstiftningen dremot liberal och fljden hade blivit att inemot 8000 irlndska kvinnor, de flesta unga flickor, varje r reste till engelska abortkliniker. Antiabortrrelsen skte med alla medel tppa till denna ndutgng och en av de mest aktiva abortmotstndarna var Albert OMalley, fr- och getfarmare i Coolboy. Bygdens folk hade fr lnge sedan trttnat p honom och skte p bsta stt undvika att ha med honom att gra rkade de nd ut fr honom ngon gng lt de hans tirader och predikningar g in genom det ena rat och ut ge216

nom det andra och aktade sig fr att inveckla sig i lnlsa diskussioner med honom. Men OMalleys verksamhetsflt var ganska vidstrckt och eftersom han hade satt i system att alltid ringa till radions stndiga telefonpratarprogram, dr godtrogna programledare lt honom tala fritt, hade han gjort sig knd och knd i stora delar av republiken. Han gick alltid i frmsta ledet i antiabortrrelsens demonstrationer och han reste flera gnger om ret ver till England fr att blockera abortkliniker och vjde d inte fr att infnga stackars abortskande irlndskor och utstta dem fr en utstuderad hjrntvtt. Den brittiska polisen hade gonen p honom och arresterade honom ibland fr strande av ordningen eller vldsamt motstnd, ngot som OMalley betraktade som en srskilt stor framgng. Hans yttersta ml var att en gng bli helgonfrklarad och han bokfrde noggrant alla de meriter som efter hans dd skulle kunna ge honom titeln Sankt Albert, de ofddas skyddshelgon. Fr att n det mlet hade han ocks beskt bde Lourdes, Fatima, Medjugorje och andra europeiska vallfartsorter och minst tio gnger pilgrimsvandrat barfota till toppen av Irlands heliga berg, Crogh Patrick p Connemara216

halvn. Till sin besvikelse hade han dock nnu inte lyckats stadkomma ngot odiskutabelt underverk. Han hade en gng gtt barfota ver en gldbdd han gjort i ordning p grdsplanen men var inte sker p att det rknades eftersom han hade ftt svra blsor p fotsulorna. I viss mn finansierade han denna verksamhet genom penninginsamlingar. Grden lg mer eller mindre fr ffot strre delen av arbetet dr utfrdes av hans hrt kuvade hustru och de tre hemmavarande barnen. De bda ldsta, en pojke och en flicka, hade lyckats fly hemifrn. OMalleys grd lg i en fuktig snka ungefr en kilometer frn Coolboys kyrka och Colm hade all mda att parera gropar och leriga vattenplar d han krde vgen dit ner. Han parkerade p grdsplanen bredvid bostadshuset, som hade stora fula sprickor i rappningen och sg ut att nrsomhelst kunna falla samman. OMalleys bil, en grn gammal Morris, stod vid knuten han var allts hemma och Colm hittade honom i ett skjul dr han var i frd med att sveda en nyslaktad gris med blslampa, en helvetisk syn. Han bar blodiga och oljiga lumpor och leriga gummistvlar. Nr han fick syn p Colm snkte han blslampan i hjd med hften och hll den
218

som en pistol riktad mot Colm. Slck det dr muskedundret, sa Colm. Jag vill tala med dig. Men helst inte ute i den hr slaktboden. Du ser vl att jag r upptagen, frste OMalley. Det kanske r mindre lortigt i kket, sa Colm. Jag skulle kunna ta med dig till stationen, men jag vill inte skita ner i bilen. De gick ver grdsplanen till kket, dr den frskrmda hustrun stod och rrde i en gryta p en jrnspis och mblemanget bestod av ett trbord och en gammal bilsoffa. OMalley gick utan ett ord till henne in i ett rum som var fullpackat av antiabortaffischer och broschyrer. Han plockade bort ngra travar frn en stol t Colm och satte sig sjlv p en annan vid ett verlastat litet skrivbord. Du hlsade p hos Tony Ryan ngra veckor fre hans frsvinnande, sa Colm. Vad hade du fr rende dit? Jag samlade in pengar till rrelsen. Ryan hade ju gott om dem. Men han sknkte inte ett re. Det har jag frsttt. Och jag vet ocks att du hotade honom till livet. OMalley teg.
219

 Nu skulle jag vilja veta exakt vad du hade fr dig den 18 november. Och natten till den 19. Vad vill du veta det fr? Det fr du rkna ut sjlv. N? OMalley tittade p en skrivbordsalmanacka. Jag var hemma hr. Utom p eftermiddagen, d jag var i Wexford. Det kan du ltt kontrollera, fr jag deltog i en debatt i lokalradion. Jaha, men resten av tiden, vad gjorde du d? Jag var hemma, sa jag ju. Och det kan bde frugan och ungarna intyga. Du hotade Ryan till livet. Jag ska skjuta dig! sa du till honom. Och ett par veckor senare var han dd, visserligen inte skjuten men nd dd. Hur frklarar du det? Ske din vilja, ssom i himmelen, s ock p jorden, sa OMalley. Han fick vad han frtjnade.

illbaka i sitt rum p polisstationen i Goregy tog Colm fram sin anteckningsbok och satte sig att tnka. Albert OMalley hade han genast avskrivit. Hans frekventa ddshot mot meningsmotstndare var inte mycket vrda. Det var inte lnge sedan han vid en byastmma i Coolboy hade lovat skjuta alla som arbetade med jordbruket p sndagarna. Att han hade medverkat i en radiodebatt den aktuella dagen visade sig stmma. Kilcorkey och Arthur Miller det kunde finnas ett samband dr. Miller var en av de f, ja egentligen den ende, i trakten som hade haft nrmare kontakt med Ryan. Sabotaget mot bilen hade gjorts av Larry Kennedy, det var knappast ngot tvivel om det. Men Miller kanske hade organiserat det. Enligt Larry hade Ryan avsett att ta Queen of Gold, hsten, till Amerika det skulle naturligtvis vara ett svrt slag fr Miller.
221

220

Miller frnekade detta. Han pstod att han hade vertalat Ryan att slja hsten till honom och att det kpet hade gjorts upp den dagen det var party p Kilcorkey. Men skulle Ryan verkligen s ltt ndra ett genomtnkt beslut? Ocks Kumiko hade nmnt hsten att Ryan tnkte ta den frn Kilcorkey. Colm ringde The Turf Club i Curragh och bad att f tala med den som hade hand om hstregistreringar: Det gller en hst med namnet Queen of Gold. Vem r den registrerad p? Det var vl den som nyss bytte gare... Ja, det stmmer, Tony Ryan Tony Ryan! slde den. Den nye garen r Arthur Miller, det r vl trnaren om jag minns rtt. Och nr skedde garbytet? Omregistreringen gjordes i frrgr. Men garbytet mste ha skett tidigare, fr Ryan r ju mrdad... ja, jag ser att det egentligen var fr omkring en mnad sen, papperen tycks ha legat ovanligt lnge. Men det spelar ingen roll, fr hsten har inte tvlat. Och alla papper r i ordning? Ja visst, de r undertecknade av bde sljare och kpare.
222

Ta kopior p dem, sa Colm. Men skicka originalen till mig. Se till att de postas i dag. Men jag vet inte om vi kan skicka originalen... Det kan ni visst det! Det hr r ett polisrende nu. Jag beslagtar dem. Hr r en hund begraven, sa han fr sig sjlv, tog p sig oljerocken och kepsen sedan han fick uppdraget att gna sig t mordet bar han mest civila klder och gick ut. Det var en typiskt irlndsk vinterdag: blsigt och fuktigt, temperaturen ett par grader ver noll. Han gick utfr Main Street till MacCormacks pub och hittade garen John bakom disken. Hej, sa John. Hur gr det med detektivarbetet? Jag sg i tidningen att ni misstnker trdgrdsmstaren. Det brukar alltid vara butlern, chauffren eller trdgrdsmstaren. Om det inte r nkan, frsts. S enkelt r det nog inte, sa Colm och bestllde en pint Guinness. Jag tnkte frga dig om en sak. Du var med p partyt hos Arthur Miller ngra dagar innan Ryan frsvann. Kommer du ihg vad ni talade om vid bordet under kvllen? Inte srskilt mycket, det var ett tag sen. Jag minns att Gloria och Katie hll p att rka i lu223

ven p varann och att Gerry Heapes och Tony Ryan hade olika uppfattningar om storviltsjakt i Afrika. Det var inget tal om hstar? Inte vad jag minns... Jo, Ryan hade tydligen varit ute p en ridtur och sett en unghst hos Willie Doherty, som han var intresserad av. Han frgade Miller om Willie kunde tnkas vilja slja den hsten, men det trodde inte Miller. Vi kom att tala om Willie och ngon berttade fr Ryan om det dr som hnde fr lnge sen d Willie slog ihjl en karl. Du minns ingenting du reagerade fr? Ryan var rtt tystlten under kvllen. Men han knde inte oss andra. Fast det verkade kanske som om han grubblade p ngot ibland. John fick andra kunder att servera. Colm tog sin l och satte sig vid ett bord. Det finns rtt mnga lsa ndar hr, tnkte han och det r ganska ltt att tnka ut olika alternativ. Nr Ryan lmnade puben i Ballymoney kunde han mycket vl ha krt till Kilcorkey dr han mtt sitt de. Framt kvllen hade Miller sedan haft god tid p sig att gra sig av med bde Ford Fiestan och liket. Men att krossa skallen p ngon, kunde Miller vara i stnd till ngot s vldsamt? Knappast.
224

Fast det kunde naturligtvis ha varit frga om en olyckshndelse som den dr gngen i Ballymoney... S var det Willie Doherty Ryan hade allts varit intresserad av hans hst. Det var kanske fr att skaffa upplysningar om Willie och f en hllhake p honom som han hade stannat i Ballymoney och frgat Jim Doyle. Sen for han till Willie. De blev osams och allt upprepade sig. Colm gick tillbaka till polisstationen och ringde FitzGerald. Jag har ngra teorier. Jag skulle vilja testa dem p dig. Det r bra, sa FitzGerald, men jag tycker vi kan ta det litet lugnt nu. Du kan gna dig t familjen ver veckohelgen. Jag hr av mig i nsta vecka, jag hade nd tnkt att vi skulle konferera, hela gruppen, fr det r p tiden att vi kommer loss p riktigt. IRA-spret var ddftt. Och Hewitt-spret r svagt, det hade du rtt i. De hittade inte det ringaste av intresse fastn de dammsg hans bostad totalt. Det kan bara fungera till att mata pressen med. Vi mste hitta Ryans dokumentvska, sa Colm. Jag tror att den r lsningen. Du fr redogra fr dina teorier nsta vecka.
225

olm kunde inte f Kumiko ur sina tankar. Hon r alldeles ensam, tnkte han. Som hon sjlv hade sagt. Och frmodligen utlmnad till en flock irlndska vargar och lika mnga amerikanska coyotes, som kommer att gra allt fr att plundra henne. Vi kan inte g p puben i kvll, sa han t hust-run p lrdagseftermiddagen. Det har kommit upp en sak: jag mste sticka till Blackburn House. Kumiko ppnade och visade Colm in i Tonys arbetsrum: Har ni tagit mrdaren? frgade hon. r det drfr du kommer? Nej, sa Colm, och jag r egentligen inte hr som polis. Men jag har trffat Hewitt och jag tror inte det var han. Vi undersker en del andra spr, det ska nog snart vara lst. Hur gr det fr dig? Hon var lugn och samlad, kldd i en lng svart kjol blekare n vanligt, utan makeup. Det r inte ltt, sa hon. Men jag tror att det ska reda upp sig.
226

Jag hrde att den frra Mrs Ryan hade dykt upp i Dublin. Ja, men hon kom aldrig hit och det r jag vldigt tacksam fr. De tog hand om henne p kontoret och sktte allting dr. Tony hade sett till att han hade ngra mycket lojala medarbetare. Jag tror att hon, Mrs Ryan allts, frmst var ute fr att underska hur det var med arvet. Men det var ingenting hon kunde gra, fr Tony hade ordnat s att allt var rtt och riktigt och hans advokat i New York bevakar att testamentet uppfylls noga. Det r en hederlig och sympatisk karl, han ringde mig och sa jag inte skulle oroa mig. Advokatfirman tar hand om finanserna, Tony hade bestmt det s. Mrs Ryan ger farmen i Vermont och fr sitt underhll ocks i fortsttningen Men Blackburn House r mitt visste du det? Tony skrev hela egendomen p mig. Ja, sa Colm, jag visste det. Och tnker du bo kvar hr? Ja, sa Kumiko. Jag har bestmt mig fr det nu. Jag har ingen annanstans att ta vgen. Jag har inga rtter ngonstans. Jag skulle inte kunna leva i Japan, jag vill inte bo i New York. Jag r en frmling p Irland, men Blackburn House r det
227

enda hem jag har. Tony kommer alltid att finnas kvar hr. Jag lt henne ta med sig kvarlevorna till USA och begrava honom p farmen i Vermont. Jag hade ingenting emot det, det kunde ocks vara bra fr de bda dttrarna. Men jag reste inte till begravningen, jag stannade hr hos Tony. De drack te tillsammans, talade om andra saker. Om Irland och USA. Om mnniskor och djur. Om det frgngna och om framtiden. Colm upptckte till sin hpnad att tv timmar hade gtt. Han reste sig. Jag mste ge mig ivg. Jag tror att du kommer att klara dig. Men lova mig att om ngot hnder, om du fr problem, om du blir illa behandlad, om du behver hjlp s mste du genast kontakta mig. Jag r din vn. Jag lovar, sa hon. Du r min vn. Han knde sig tryggare d han svngde ut genom grindarna som om han just hade kommit helskinnad ur en svr kris. Jag r din vn, upprepade han fr sig sjlv. Du r min vn... Han var tillfreds, nstan lycklig. Han ville inte kra direkt hem, ville frst njuta av den ovanliga sinnesstmning han hamnat i och tog drfr av p en vg mot kusten. Det var mrkt men allde228

les stjrnklart och mnen skulle snart g upp. Han krde till en plats han knde vl och hade beskt mnga gnger, ruinen av en kustbevakningsstation p den hga klippstranden med utsikt ver Irlndska sjn. Han steg ur bilen, gick till stupet och sg ut ver det spegelblanka havet mnen steg upp ur det, alldeles rd. Men pltsligt skingrades hans lugn. En tanke slog ner frn ingenstans som om vattenspegeln hade krossats av plasket frn en asteroid. Han hrde FitzGeralds ord: Skenet kan bedra, hon kan vara inblandad. Bekymrad gick han tillbaka till bilen och satte sig vid ratten. Naturligtvis. Han hade varit ofrsvarligt naiv. Han hade styrts av sina knslor, glmt att det gllde att utreda ett mord. Vad var det egentligen han visste om frhllandet mellan Kumiko och Ryan ingenting annat n det hon hade berttat. Och om henne och George... Jklar, sa han fr sig sjlv. Jag borde lgga av. Jag r alldeles fr lttlurad. Och FitzGerald hade anat det. Han startade motorn, vnde bilen och krde nrmaste vgen mot Gorey.

229

ostkontoret i Ballymoney var en relikt frn gngen tid. En fridfull plats, en oas av lugn och harmoni. Dr hrskade gamla Miss Campbell. Hon hade brjat som postfrken d hon var 22, nu var hon ver 70. Och ingenting hade frndrats. Den grna An Post-skylten hngde ver en drr i den lnga huslngan p sydsidan av Ballymoneys aveny, bara ngra meter frn ingngen till puben. Bredvid drren var en brevlda av gjutjrn inmurad. Lokalen drinnanfr vilade i ett trolskt ljus frn tv sm fnster mot gatan och, om det var efter solens nedgng, tv gldlampor med pltskrmar som hngde ner frn taket. Det fanns tv diskar i vinkel. P en av de blankntta trskivorna stod ett par skp med glasdrrar och diverse varor i sm kartonger p hyllorna: Kit-Kat, Snickers och annat godis, synlar, tygband och resrer, kulspetspennor, suddgummin och mycket annat. Dr stod ocks ngra lockfrsedda glasburkar med karameller.
230

ver disken hngde lderdomliga vykort och sirligt frglagda gratulationskort, fastgjorda med kldnypor i ett snre. Den andra disken, postdisken, hade inga luckor men var inramad av en enkel trkonstruktion, som bildade tv ppningar dr kunderna betjnades. P vggarna hngde mnadskalendrar, ngra affischer om kommande val, om Europaunionen, om frsktsel och sdant. Dr fanns ocks en del officiella kungrelser och en liten hylla med en madonnabild, ett oljetryck i snidad trram, med en rd ljuslykta av glas framfr. Rachel Brady upprtthll en ganska omfattande brevvxling med vnner och avlgsna slktingar p Irland, i England, USA och nda borta i Australien. Det var en ventil fr henne, ett stt att komma bort frn det enahanda och hndelselsa livet i Coolboy. Om hon inte hade annat rende till Gorey eller Arklow brukade Rachel ka till postkontoret i Ballymoney. Cullens lilla butik och post i Coolboy vgrade hon stta sin fot i hon stod inte ut med att dr i allmnhet lg stora flsksvlar och feta korvar p samma disk som anvndes d breven frankerades och stmplades. Men hon trivdes med posten i Ballymoney,
231

med att ppna trdrren, hra plinget frn den gamla klockan, som hngde p en fjder, och se Miss Campbell komma genom draperiet, som avskilde postlokalen frn hennes vardagsrum liten, mager men slt i hyn och alltid lika smakfullt enkelt kldd, alltid lika okonstlat artig och angenm. Och medan Miss Campbell tog hand om breven, vgde dem som frefll behva dubbelporto, kontrollerade att adresserna var korrekt och lsligt skrivna, letade fram frimrken av rtta valrer ur en prm, klistrade fast dem med hjlp av en fuktig gummisvamp i en liten ask, stmplade dem med en gammal jrnstmpel och efter en sista kontroll kastade dem i en postsck i hrnet... medan Miss Campbell ordnade med allt detta konverserade de bda kvinnorna stillsamt och belevat. Miss Campbell for inte med skvaller men hll noga reda p byborna, vilka som rest p semester, vilka ungdomar som flyttat till hgre skolor, vilka kvinnor i byn som snart skulle fda barn... och Rachel lyssnade grna och kvitterade med ngra nyheter frn Coolboy. Nu hade Rachel ett srskilt rende: Jag hrde talas om det som hnde hr vid puben fr fyrtio r sen, d en karl ddades. Vad
232

var egentligen bakgrunden till det? Det r s att Willie Doherty, som blev dmd, r vr granne. , det var en sorglig historia. Han ddade Edward Garney. Men det var nog nd en olyckshndelse, som domstolen ansg. De hade blivit osams och skulle slss. Och s gick det s illa. Vad var det de grlade om? Det var nog om en flicka. Hon hette Mary Doyle. Hon vara bara 16 r men vldigt brdmogen, stackars ts. Hon frsvann hrifrn sen. Det sas att hon ftt barn. Och Edwards frldrar flyttade ocks. Du vet inte vart de flyttade? Jo, till Cork. Jag fick deras adress, de hade eftersndning. Det var synd om dem... att frlora enda barnet p det viset. De var protestanter, hade inte mnga vnner hr i byn. Du kan f deras adress, jag har den hr i boken. Jag vet inte om de bor kvar dr men jag skulle nog tro det. Rachel skrev alltid sina brev fr hand, omsorgsfullt och med en vacker och lttlst stil. Bsta Mrs Barney, inledde hon. Jag hoppas att det hr brevet inte gr Er ledsen eller upprrd.
233

Hon presenterade sig, rligt och uppriktigt, varifrn hon kom, vad frldrarna hette allt sdant var viktiga upplysningar fr irlndare. Och hon berttade ocks om Sen och hans bakgrund. Om hur hon hade skadats vid olyckan i Dublin och hur detta hade tvingat henne att ndra p de planer hon hade haft fr sitt liv men att hon nd var njd och tillfredsstlld. Och jag har brjat intressera mig alltmer fr den hr bygden och mnniskorna hr, skrev hon. Jag har brjat forska i det som hnt hr, jag leker privatdeckare, sger min man. Det var hr i trakten som Tony Ryan mrdades och det brottet har nnu inte lsts. Jag har ftt fr mig att det kan finnas ngot samband mellan det mordet och det som hnde fr s mnga r sen vid puben i Ballymoney, d Er son ddades. Ni kanske tycker det r frfrligt av mig att dra upp det nu, det r skert ngot Ni frskt glmma, men samtidigt har jag en knsla av att Ni kanske vill bertta fr ngon utomstende och att Ni kanske ocks skulle vilja f klarhet i vad som hnde och varfr. Detta r ngot strikt mellan mig och Er, inte ens min man fr veta att jag skrivit till Er. Men jag undrar om Ni skulle vilja bertta fr mig allt det Ni kommer ihg frn
234

den tiden. Och srskilt skulle jag vilja att Ni berttade om Edward. Om Ni p ngot stt tar illa vid Er p grund av mitt brev ber jag Er frstra det och glmma det. Ni behver inte svara. Men p ngot stt knner jag p mig att Ni nd kommer att gra det och jag kommer d att bli mycket tacksam. Tre dagar senare fick hon svar. Hon satt ensam vid kksbordet d hon ppnade brevet och lste: Kra Rachel Brady, Ert ovntade brev gjorde mig till en brjan ganska nedslagen eftersom det kom att teruppvcka minnena av en tragedi som jag lnge skt avlgsna mig ifrn, men naturligtvis utan att lyckas. Att Ni som helt utomstende brjat intressera Er fr vad som verkligen hnde och vad som var bakgrunden till att vr son ddades fr mig emellertid att ndra mitt beslut att aldrig tala om det och drfr skall jag ge Er de uppgifter jag kan om Edward och hans tragiska de. Som Ni kanske vet lmnade vi trakten strax efter hans begravning. Vi slde vrt lilla hus i Ballymoney och flyttade hit till Cork, dr min make hade lyckats f ett nytt arbete. Detta var, trodde vi, vr enda mjlighet att verleva sorgen. Vi har ald235

rig varit tillbaka i den delen av Irland och kommer aldrig att tervnda. Vi har inte heller beskt Edwards gravplats vid kyrkan i Arklow. Detta frefaller Er skert underligt men orsaken r att det skulle vlla oss alltfr stor smrta. (Vi betalar naturligtvis rligen till kyrkordet fr gravens sktsel.) Fr oss r Edward p ngot stt fortfarande levande. Han var vrt enda barn och vi lskade honom djupt, kanske alltfr mycket. Jag har mnga gnger tnkt att vi skmde bort honom och att det kanske var vrt fel alltsammans, att det blivit annorlunda om vi hade gnat honom en strngare uppfostran. Men det var inte frrn han hade kommit i de senare tonren, som problemen brjade. Han hade varit duktig i skolan och hade ganska fina betyg. Men han kunde inte bestmma sig fr ngot yrke. Med faderns hjlp fick han en del tillflliga sysslor p mejeriet i Kilcoole. Men han brjade dricka alltfr mycket och vi tyckte att han borde f byta milj tminstone tillflligt. Det ret, som blev hans sista p jorden, reste han p nyret till Liverpool, dr min man har en bror som lyckats mycket bra med en mekanisk verkstad. Eftersom det frefll som om Edward hade intresse fr mekanik skulle han f arbeta dr under ngra mnader och knna sig
236

fr. Min svger och hans familj tog vl hand om honom och till en brjan gick det mycket bra. Men Edward brjade vantrivas i England och efter ngra mnader, det var i brjan av april, kom han hem. Han hade inte frndrats mycket, var fortfarande lika villrdig om sin framtid. Han fick ter ett tillflligt arbete i Kilcoole. Tillsammans med oss var han alltid lugn och rar, vi var glada ver att ha honom hemma. Men han var ofta ute sent p kvllarna och umgicks d med sina kamrater i Ballymoney och Arklow. Vi frstod att han ibland beskte ngon pub men trodde inte att han hade varit inblandad i ngot brk. Drfr kom det som en total chock fr oss d polisen den dr kvllen skte upp oss och berttade att han hade blivit drpt. Vi var helt frkrossade. Vi ville inte veta ngra detaljer om det som hade hnt. De sa att de hade grlat om en flicka, men Edward hade aldrig tagit hem ngon flicka. Vi anklagade inte den pojke som talades, han hette vl Willie, fr vi insg att det var en olyckshndelse och inget medvetet mord. Den dr frfrliga advokaten, som ville att vi skulle stmma kommunen fr att det lg ngra gatstenar p trottoaren, ville vi inte ha med att gra. Prsten bistod oss och sg till att Edward fick en vrdig
237

begravning. Och sedan gav vi oss av frn trakten. Vi r nu gamla. Vi bor i ett litet hus hr i Cork. Vi har en liten trdgrd, en hund och en katt. Vi har det bra. Men p bordet, dr jag sitter och skriver det hr, str ett foto av Edward. Om Ni ngon gng skulle komma till Cork r Ni vlkommen att hlsa p. Min man och jag talar aldrig om det frfrliga som hnde fr s mnga r sedan. Men ibland knner jag att jag skulle vilja tala med ngon om det, ngon utomstende med frmga att frst och jag tror att Ni r en sdan mnniska. Med de varmaste hlsningar Elisabeth Garney.

olislhgkvarteret i Phoenix Park p Dublins vstsida r en respektingivand bggnad, men ishgkvarteret i Phoenix Park p Dublins vstsida r en respektingivande byggnad, men Chief Superintendent FitzGeralds kontor var inte srskilt rymligt. Fem man var ungefr s mnga som kunde f sittplats dr samtidigt: FitzGerald vid sitt skrivbord, belamrat med papper och med en tebricka i ena hrnet, Colm OKelly i besksstolen mittemot, tre yngre mn p stolar vid ena vggen. Alla bar civila klder och det enda som tydde p att sammankomsten gllde ngot polisirt var en skld med polisemblemets snirkliga GS fr Garda Sochna p vggen. Dr hngde ocks en karta ver Irland. Genom det enda fnstret sg man den stora parken, ett konstgjort landskap men nd kta irlndskt. Det hr fr bli en sammanfattning, sa FitzGerald. Jag redogr fr min syn p saken och ni avbryter mig nrsomhelst med era kommentarer. Frst: Vad har underskningarna p
239

238

Brown Foods gett fr resultat? Inte mycket, vad jag kan frst. Det r mjligt att Ryan hade fiender i finansvrlden, som nskade livet ur honom, men tanken p ett bestllningsjobb kan vi nog utesluta. Ryan rrde sig fritt, hade ingen livvakt en yrkesmrdare skulle inte ha krnglat till det p det hr viset. Det r en sak, sa en av mnnen p stolarna. Dagen efter frsvinnandet skulle Ryan underhandla med en hundmatstillverkare frn Gorey, Bert Mattock. Han tnkte verta fabriken, som var konkursmssig. Men Mattock ville inte och han stack inte under stol med att han avskydde Ryan. Fast det r svrt att frst vad han skulle kunna vinna p Ryans dd. Mattock lste problemet p ett annat vis, sa Colm. Han eldade upp sin fabrik och fick ut dryga frskringspengar fr den. Med hjlp av Arklow-polisen. FitzGerald sg frgande ut. S vi kan allts utesluta Mattock? Ja, sa Colm. Bra. S har vi Hewitt. Han kan ha varit med Ryan p morgonen, d han lmnade Blackburn House i Fiestan. Avsikten kan till exempel ha varit att hmta BMW:n frn verkstaden i Gorey.
240

Nej, sa Colm Jag har kollat det. BMW:n levererades till Blackburn redan p lrdagen. Jaha. Och det r svrt att hitta ngot motiv fr Hewitt. Frsvitt det inte var ngot slags passionsdrama. Hursomhelst sitter han skert i Cardiff, s vi lmnar honom tminstone tillsvidare. terstr Mrs Ryan, japanskan. Har du grillat henne ordentligt? Nej, sa Colm. Jag tyckte det var bst att brja mjukt. Om hon skall pressas hrt r det nog bst att ngon annan tar hand om det. FitzGerald kunde inte undertrycka ett smleende. Jag skter det sjlv, om det blir aktuellt. Hon kan knappast ha utfrt mordet, men hon kan ha varit inblandad. De vriga p grden kan vi utesluta. Ngot annat? Du nmnde att mordet kunde ha varit en galnings verk, sa Colm. Det visade sig att Ryan faktiskt hade haft besk av en sdan ngon vecka fre frsvinnandet. En antiabortfanantiker vid namn Albert OMalley. Jas han, sa FitzGerald. Ja, honom knner jag till. Han hotade Ryan till livet. Men det kan knappast tas p allvar, det r hans vanliga stt
241

att avsluta dispyter. Skulle han stta alla sina hot i verket skulle befolkningssiffran fr norra Wexford och sdra Wicklow minska ptagligt. Och vi skulle st utan bde regering och parlament. Jag har inte funnit ngot annat som kan binda honom till brottet och menar att han kan avskrivas OK. Men du hade ngra teorier, Colm, kom fram med dem. Colm redogjorde fr sina tankar om Arthur Miller och Willie Doherty. De vriga i rummet lyssnade uppmrksamt och avbrt ibland med frgor. Jag har ngra papper hr, sa Colm och tog upp ett kuvert ur portfljen. De handlar om en hst som heter Queen of Gold. Jag vill att era experter ska granska Ryans namnteckning. S du tror att den r frfalskad? frgade FitzGerald. Ja, jag r s gott som sker p det. Och det kan vara ett indicium. Som jag ser det r Miller och Doherty de enda i kretsen kring Ryan som bde hade motiv att mrda honom och mjlighet att utfra ddet. Men motiven r inte srskilt starka, sa FitzGerald. Det skulle allts bara rra sig om tvis242

ter om ett par hstar... knappast skl nog fr ett s brutalt mord. Nej, sa Colm, och drfr tror jag att det inte rr sig om ett verlagt mord utan om ett oplanerat drp. Ingen sa ngot p en stund. Och s r det Ryans frsvunna dokumentvska, sa Colm. Jag tror att vi kan hitta den antingen hos Miller eller hos Doherty.

243

illie Doherty blev alltmera isolerad - hade brjat avskrma sig frn yttervrlden. Han sig hemma p grden, visade sig sllan p bygden, kom bara ngon gng i veckan till Cullens lilla handelsbod fr att kpa flsk och brd, slutade g till kyrkan. Han hade brukat titta in till Sen och Rachel ibland fr att sitta i kket och prata, mest om hstar, men Rachel hade inte sett till honom p flera veckor. Jag r bekymrad fr Willie, sa hon till Sen. Han gr bara fr sig sjlv, han har frndrats. Han har vl tappat sugen. Det har blivit fr mycket fr honom. Hustruns dd, brytningen med pojkarna och flickan. Det r inte bara det, sa Rachel. Det r ngot annat som har hnt, jag vet det. Ngot alldeles frfrligt. Jag mste tala med honom. Det kan du vl gra. Nr Sen hade gett sig av till en kreatursauktion och skulle vara borta hela dagen ringde hon
244

till Willie och bad honom komma ver p en kopp te. Om en stund kom han genom grinden, klev in i kket och slog sig ner vid bordet. De pratade som vanligt om vdret, hstarna och vxtligheten tills det inte var mer att orda om det. Rachel sa: Jag vill att du skall bertta. Willie stelnade. Vad menar du? Jag vill att du ska bertta fr mig. Du har ingen annan att tala med, Willie. Jag skall inte fra det vidare, ingen annan behver f veta sanningen. Men du kan inte g omkring och bra p den lngre, du kan inte ta den med dig i graven. Fr, du frstr Willie, jag har listat ut vem det var som ddade Tony Ryan. Jag vet bara inte exakt hur det gick till. Willie satt tyst. Men jag frstr att det finns ett samband med det som hnde p puben i Ballymoney fr fyrtio r sen, sa Rachel. D Edward Garney dog. Du kan inget veta. Jag vet vem Mary var. Och jag tror att Tony Ryan var hennes son. Willie satt som frstenad, men nickade knappt
245

mrkbart som en bekrftelse. Och jag vet att Tony Ryan beskte dig den dr kvllen han frsvann. Det r s att frn mitt sovrumsfnster ser jag rtt bort emot ditt hus och hela uppfarten dit. Jag brukar ibland titta p nr du arbetar med hstarna och jag glds t det. Men den hr kvllen rkade jag se hur en bil krde upp till dig. Du brukar inte ha gster vid den tiden p dygnet s jag kan inte frneka att jag blev litet nyfiken. Jag sg sen en man vid din drr, dr du slppte in honom. Bilen stod kvar nr jag gick och lade mig. Men p morgonen, d det ljusnade, var den borta. En vecka senare, nr de publicerade bilder av Ryans bil dr den lg i ravinen, knde jag igen den. Polisen... sa Willie. Nej, jag har inte sagt ngot till polisen. Det skulle inte falla mig in. Nr polisen frn Gorey gick runt och underskte frgade jag dem frst om ngon annan i byn sett bilen de frgade om. Nej, sa de. Och de kom ju nrmast frn dig. Om du inget hade sagt var det ingen anledning fr mig att sga ngot. Var Ryan dr fr att frska kpa Cool Speed? Men d skulle du vl sjlv ha kunnat bertta det fr polisen nr de brjade ska efter honom. Och varfr blev han
246

d kvar dr s lnge? Det mste ha varit ngot annat och jag tror det hnger samman med Edward Garneys dd. Sen fortsatte polisutredningen vecka efter vecka utan resultat, men jag lade mrke till hur du frndrades. Du har klarat av mycket i ditt liv, Willie, mer n mnga andra. Men hur ska du klara det hr? I flera minuter brottades Willie med sina tankar. Rachel fyllde p hans tekopp och vntade p att han skulle brja tala. Han ville kpa Speed men jag skrattade honom i ansiktet. Jag sljer aldrig den hsten. Han var frck och erbjd mig mer och mer pengar och till slut bad jag honom dra t helvete. Det var d han kom med det: Du slog ihjl min far, sa han. Men du fick aldrig plikta fr det. Jag ska se till att du fr gra det nu. Om du inte lter mig f hsten. Vad pratar du om! sa jag. Edward Garney, sa han, var min far. Du slog ihjl honom. D brjade jag fatta. Han ville byta sin fars liv mot hsten. Du r ett krk, sa jag. Precis som Edward Garney. Och sen? Jag sa t honom att ge sig ivg och nr han inte gjorde det tog jag tag i honom fr att kra ut honom. Han var starkare n jag trodde och
247

vi brjade vl brottas. Sen snavade han p trskeln och ramlade baklnges. Slog skallen i stentrappan. Det upprepade sig allts... Han dog. Jag stngde drren och lt honom ligga medan jag frskte f tankarna i styr. Trodde att han skulle kravla sig upp och ge sig av. Men nr jag inte hrde bilen starta tittade jag ut och han lg kvar som han ramlat. Ja, han var dd. Jag tnkte noga ver hur jag skulle gra. Jag slpade honom till hans bil och lade honom i kofferten. Jag mste flla upp bakstet fr att f plats med honom. Nycklarna satt i och jag krde ner till vgen utan att tnda lyktorna. Jag krde upp mot Corragh och vrkte av honom i ett djupt dike, som var alldeles igenvxt. Jag visste hur det sg ut dr och jag petade ner honom med en str och kastade en rutten trstock p honom s att han skulle sjunka. Sen fortsatte jag till den dr djupa ravinen p vstra sidan och knuffade ner bilen dr. Jag gick hem till fots och var hemma fre gryningen. Det lg en svart dokumentvska i bilen och jag hade tagit reda p den. Tnkte sen stoppa den i en skreva ngonstans, men jag hittade inget stlle s jag fick med mig den hem. Jag gmde den i stallet. Den var lst och jag fr248

skte inte ppna den. Jag bryr mig inte om vad den innehller. Jag tnker grva ner den. Och s eldade jag upp en alldeles ny presenning, som jag hade lagt om Ryan i bilkofferten. Jag frskte utplna alla spr vid trappan. Dr var litet blod men det var ltt att dlja. Det r en drrstopp av jrn fastgjuten i trappan och det var den han hade slagit skallen i. Och jag krattade bort alla spr efter bilen. Jag hade handskar p mig nr jag krde, frsts. Det var ungefr s jag trodde det hade gtt till, sa Rachel. Men sen kom jag att tnka p att om Tony Ryan var Edward Garneys son s var han ju ocks Marys son. Jag hade tagit livet av Marys son. Det var hemskt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Men nu har jag berttat fr dig vad som hnde. Vad ska du gra nu? Ingenting, sa Rachel. Jag borde frsts rda dig att g till polisen, men jag vet inte vad det skulle tjna till. Du kanske skulle komma undan med vllande till annans dd en gng till, men du skulle knappast f villkorlig dom. Pressen skulle brja vltra sig i historien. Hela Coolboy skulle vndas upp och ner. Och hur skulle det g fr Cool Speed? Men om ngon annan skulle ankla249

gas fr mordet r det frsts annorlunda. Jag skulle inte vilja ngon oskyldig att sukta fr ditt brott. Och s tror jag ocks du tnker. Det hade brjat blsa och himlen mrknade av en molnbank vsterifrn. Jag mste se till hstarna, sa Willie. Ja, men jag mste frst frga dig: Var du kr i Mary? Jag tyckte mycket om henne. Det finns ett ord fr det, sa Rachel. Det heter lska. Du har nog aldrig uttalat det ordet. Det ligger inte fr irlndska karlar i din generation att gra det. lskade du henne? Ja, sa Willie. nda sen vi var barn. Men jag visste att jag aldrig kunde f henne. Och nr hon hade trffat Edward frndrades hon. De satt tysta en lng stund. En hst gnggade borta p Willies flt. Det var nog Speed. Det r en sak till, sa Rachel. Det dr ret. Edward var hos slktingar i Liverpool frn januari till brjan av april det ret. Du frstr: jag har talat med hans mor om det hr. Det r ngot som inte stmmer. Mary fdde inte sitt barn i september, som alla i bygden tycks ha fr sig, utan frst den 1 november. Barnet hade avlats ngon gng i brjan av februari. Fr det var en
250

helt normal fdsel, varken fr tidig eller fr sen. Men Edward var ju borta d. Sg mig, Willie, trffade du Mary under den tiden, d Edward var borta? Lg du med henne? Willies ansikte vitnade. Jag tror du gjorde det, sa Rachel. Har du aldrig tnkt p vad det kan innebra? Hon hade fljt med mig hem, sa Willie mycket tyst. Vi vnslades i selkammaren. Jag var rtt bortkommen, men hon lrde mig. Jag visste ingenting om kvinnor. Och jag hade druckit fr mycket. Men hon lrde mig. Han stirrade i golvet medan sanningen lngsamt klarnade fr honom. ___

25

Ordfrklaringar Garda Sochna, Irlndska republikens nationella polisorganisation. Den leds av en Commissioner, som utses av regeringen. Han har tv Deputy Comissioners och tio Assistant Commissioners. Titlarna r drefter Chief Superintendent. Superintendent, Inspector, Sergeant och Garda. Mountjoy, vlknt och knt fngelse i Dublin. County, grevskap, ln. n Irland r indelad i 32 counties, varav 26 ligger i republiken och sex i Nordirland. n indelas ocks i fyra historiska provinser (landskap): Ulster, Leinster, Connaght och Munster. Nordirland betecknas ofta som Ulster, men av den provinsens nio counties ingr tre i republiken. Leopardstown, den strsta irlndska kapplpningsbanan (galopp), strax sder om Dublin. The Guardian, ortstidning fr norra Wexford. Ingr i en tidningskoncern som ocks utger Wicklow People fr Wicklow. De utkommer en gng i veckan.

252

Vill du ha ett tryckt originalexemplar av den hr boken? Du fr det fr 20 kronor plus porto 30:- = 50:- (2 bcker 70:-, 3 bcker 90:-). Stt in pengarna p plusgiro 686491-2 (Tord Wallstrm).

TORD WALLSTRMS BCKER Andarn. Resa i Centralamerika. Norstedts 1953. (ven engelsk och tysk upplaga). Finns i Ls en bok. Gryning. En bok om Zambia. Norstedts 1965. Biafra. Norstedts 1968. Frihetskrig eller ftalsrevolt? Norstedts 1970. Drmmen om en . En resa till Maldiverna. Norstedts 1973, 1983. Bergen r vra enda vnner.Ett reportage frnKurdistan. Norstedts 1975. Vattenrymden. Sderhavet 200 r efter kapten Cook. Norstedts 1977 (ven tysk upplaga). Jerusalemsfararna (tillsammans med Lars E Lind). Norstedts 1981.Finns i Ls en bok. Svenska upptckare. Bra Bcker 1983. Rastagnget. Norstedts 1983. Guldgrvarna. Svenska ventyrare i Alaska. Wiken 1986. Finns i Ls en bok. Potatiskorv och pionjrer. Mat och mnniskor Amerikas svenskbygder (tillsammans med Eivor Wallstrm). Wiken 1988. Fyrfota upptckare. Hundarna som ervrade vrlden. Streiffert 1989. Flj med till Australien. Carlssons 1992. Vi p Jorden. Mten med mnniskor och miljer. Wiken 1993. Atlantens ar. Bra Bcker 1995. Vrt hus p Irland. Gondolin 1999, 2000. Finns i Ls en bok. Handbok fr skeptiker. Vidskepelser och villfarelser. Gondo lin 1999. ar i solen. Kakao 2000. Coolboy. Sahlgrens 2002 Finns i Ls en bok. D hon dog. Gondolin 2006.Finns i Ls en bok.

tord@veberod.com