Sie sind auf Seite 1von 99

Nordisk sprkhistoria

Fredrag frn det 1:a studentkollokviet i nordisk sprkvetenskap Berlin, 7 9 juni 1996

Herausgegeben von Jurij Kusmenko und Sven Lange

Berlin 1996

INHALT

Jurij Kusmenko/ Sven Lange Rune Palm (Stockholm) Magnus Kllstrm (Stockholm) Torsten Stein (Berlin) Kristina Kotcheva (Berlin) Niklas Matsson (Stockholm) Charlotta Brylla (Berlin) Yvonne Lindqvist (Stockholm)

VORWORT

RUNKUNSKAP UNDER MEDELTID


EN ANALYSMODELL OCH NGRA RESULTAT

RUNSTENEN S 204 I VERSEL KYRKA ETT


REKONSTRUKTIONSFRSLAG OCH ETT NAMNPROBLEM

19

GENUSUTVECKLINGEN I SVENSKA I JMFRELSE MED


ANDRA GERMANSKA SPRK

29

DEN-LSA KONSTRUKTIONEN I SVENSKA SYNKRONI OCH


DIAKRONI

36

ANTECIPERANDE DET VID SUBJEKTS- OCH OBJEKTS-ATTSATS I FORNSVENSKA OCH LDRE NYSVENSKA

46

RAMKONSTRUKTIONER I SVENSKA OCH TYSKA BISATSER


UR DIAKRONT PERSPEKTIV

56

VERSTTNINGENS BETYDELSE

63

Albena Beltschewa KONKURRENS, TENDENS OCH INKONSEKVENS I ANVNDNINGEN AV KOMMA ATT I TRE SVENSKA BIBELVERSIONER (Berlin) Sven Lange (Stockholm) Jurij Kusmenko (Berlin) ATT UNDERSKA OCH FRFALSKA NYSVENSKA TEXTER

70

78

DIALEKTOLOGI OCH SPRKHISTORIA

91

VORWORT

In diesem Band werden die Vortrge des 1. studentischen Kolloquiums zur nordischen Sprachwissenschaft (Thema: Nordische Sprachgeschichte) vorgelegt, das vom 7. bis zum 9. Juni 1996 in Berlin stattgefunden hat. Mit dem Kolloquium wird der Grundstein fr die Zusammenarbeit auch der skandinavistischen Institute, dem Nordeuropa-Institut der Humboldt-Universitt zu Berlin und dem Institut fr nordische Sprachen der Universitt Stockholm, welche dank des Partnerschaftsvertrages zwischen unseren Universitten zustandegekommen ist. Es ist geplant, jhrlich eine gemeinsamme Veranstaltung zu einem sprachwissenschaftlichen Thema durchzufhren. Das Kolloquium hat zum Ziel, die besten Arbeiten der Studierenden und Doktoranden zum Gegenstand gemeinsamer wissenschaftlicher Diskussion zu machen, das Interesse der Studierenden an sprachwissenschaftlicher Fragestellungen weiter zu frdern und gemeinsame sprachwissenschaftliche Projekte zu erarbeiten. In diesem Jahr wurde fr unser Kolloquium das Rahmenthema "Nordische Sprachgeschichte" gewhlt, da dieses Thema im Studienjahr 1995/96 in den Lehrveranstaltungen beider Institute schwerpunktmig reprsentiert war. Im vorliegenden Band sind zehn Beitrge zur nordischen Sprachgeschichte versammelt, die von den Studierenden Albena Beltschewa (Berlin), Magnus Kllstrm (Stockholm), Kristina Kotcheva (Berlin), Torstein Stein (Berlin), den Doktoranden Charlotta Brylla (Berlin), Yvonne Lindqvist (Stockholm), Niklas Matsson (Stockholm), und den Dozenten Jurij Kusmenko (Berlin), Sven Lange (Stockholm) und Rune Palm (Stockholm) vorgelegt wurden. Der Band dokumentiert damit erste Ergebnisse unserer Zusammenarbeit, die zu unserem gegenseitigen Nutzen sowohl in Lehre als auch in Forschung weitergefhrt werden soll. Die Beitrge erscheinen in der selben Reihenfolge, in der die Vortrge gehalten wurden.

Jurij Kusmenko, Sven Lange Berlin/Stockholm, November 1996

Rune Palm (Stockholm) RUNKUNSKAP UNDER MEDELTID


EN ANALYSMODELL OCH NGRA RESULTAT

0. Introduktion Under sen vikingatid och tidig medeltid konfronteras i Norden tv skriftsystem: ett inhemskt, runorna, och ett frmmande och nytt, latinskriften. Nr nordborna kom i kontakt med det latinska alfabetet, hade de ristat runor i omkring 800 r. Latinskriften introducerades sledes i ett samhlle med en lng skrifttradition. Runskriften blev inte heller omedelbart undantrngd av latinskriftskulturen. Arkeologiska utgrvningar i medeltidsstder (t. ex. Bergen i Norge, Lund i Danmark, Gamla Ldse och Sigtuna i Sverige) har bringat i dagen en stor mngd runristade freml i ett antal och med ett innehll som visar att runorna anvndes tminstone en bra bit in p 1300-talet. I diskussionen om medeltidsrunorna har ett runlitterat samhlle med en utbredd runsk ls- och skrivkunnighet framskymtat (Liestl, 1971; Svrdstrm, 1972, 1982; Wessn, 1969). Det har bl. a. hvdats att runorna var en parallellskrift till latinskriften, ett folkligt alternativ till alfabetet och en skrift fr vardagliga syften. Trots att den stora variationen i runinskrifter (kronologiskt, geografiskt, fremlsmssigt och innehllsmssigt) visar att runorna har anvnts fr olika syften under en lng tid ver stora delar av Norden, br pstenden som ovan ifrgasttas. Vad menas t. ex. med en parallellskrift, vad r en folklig skrift och vilka r de vardagliga syftena? Fr att f svar p dessa och andra frgor behvs en modell fr analys av anvndningen av runor under medeltid. Mitt syfte r att presentera en sdan modell och visa p ngra typer av resultat som kan erhllas genom analysen.

1. P vg till en modell fr analys av runkunskap I skriftkonfrontationens inledningsskede lter sig tv olika domner fr de bda skriftsystemen urskiljas (se figur 1). Latinskriften var en skolskrift anvnd fr latin, skriven av professionella skrivare i lrda miljer och nedtecknad med penna och blck p pergament. Runorna sin sida hade anvnts sedan lngt fre vikingatid av olika ristare fr folksprk i icke-kyrkliga miljer, ristad med kniv i tr, metall, lder etc. eller huggen i sten. Med tiden kommer denna dikotomi att brytas upp s att runorna trnger in i den lrda vrlden och latinskriften in i den folkliga, bl. a. genom att latinskriften anvndes fr ristade meddelanden p folksprk och runorna fr latinska texter, till och med skrivna p pergament. Uppstllningen erbjuder ett antal viktiga niver fr analys av den medeltida runkunskapen genom att den tar fasta p miljer och individer samt val av sprk, medium och skrift.

Figur 1. Latinskriftens och runornas domner


Latinskrift Skrivsituation Skribenter Sprk Medium Skrivdon lrd munkar, prster latin bok och diplom (pergament) penna och blck Runor folklig runristare folksprk freml (tr, metall, lder, sten) kniv/hammare och huggmejsel

2. Analysmodell Med runkunskap frsts hr i frsta rummet skrivande och lsande, men ven andra aspekter ssom medvetenheten om skriftens och texters mjligheter mste beaktas. Analysen av runkunskap under medeltid anknyter drfr till diskussionen om "literacy" och "orality", vilken ofta fokuseras p just samhlle, sprk och individernas medvetande (t. ex. Havelock, 1991). Ett samhlle bestr av individer som under vissa frutsttningar ingr i institutioner (kyrka, kloster, statsfrvaltning) eller mer lst sammanhllna intressegrupper (gillen, skrn) och som under andra agerar enskilt. De anvnder sprket, skrivet och talat, fr olika ndaml. Ngra r bde skribenter och lsare, andra endast lsare, ngra kanske endast "skriver" mer eller mindre obegripliga texter och ytterligare andra brukar inte skrift alls. Vi skall hr ta fasta just p bruket av runskriften fr att kunna sga ngot om runkunskapen under medeltid. Figur 2 ger en uppstllning av de olika niverna i analysen.
Figur 2. Niver fr analys av runkunskap
Samhlle Niv 1 Niv 2 Niv 3 Niv 4 Niv 5 Niv 6 Miljer Skribenter/ lsare Texter Sprk Skrift/ medium Frdigheter institutioner individer t. ex. prster, munkar religisa, officiella latin (alfabet) pergament utvecklade grupper hantverkare, enskilda folkliga, privata folksprk runor tr, metall m. m. enkla

Fremlen och inskrifterna br kunna ge en fingervisning om de olika miljer dr runskriften existerade och vilka anvndarna var. Deras medvetenhet om skrift och dess anvndningar tolkas hr i ett snvt perspektiv, nmligen medvetenheten om fr vilka syften skriften kan anvndas och hur. Texterna r i de flesta fall avsedda att lsas, eller att lsas upp fr de icke lskunniga. Det r allts frgan om ett visuellt sprk. En text som r kldd i en sdan form att den enkelt fyller sin funktion att bli lst och frstdd visar att skribenten haft relativt utvecklade frdigheter. Detta gller bde inskriftens innehll (formulering) och form (utfrande). En inskrift som r svrlst och drfr besvrlig att frst antyder att skribenten inte besuttit ngra avancerade frdigheter. En annan dimension av runkunskap anges av hur och om texterna brukas fr olika syften. 7

Den skisserade modellen skall hr prvas p ett antal medeltida runinskrifter, men genom att den r generell kan den anvndas fr studier av all slags skriftkunskap. Det svenska landskapet Vstergtland erbjuder ett lagom stort material fr en pilotstudie. Frn landskapet knner vi drygt 150 runristade freml som kan bestmmas som medeltida. Avgrnsningen av materialet grs dels genom typologisk datering (gravstenar, dopfuntar m. fl. kyrkliga artefakter), dels genom stratigrafisk (t. ex. bruksfreml i stadsmilj). Grnsen fr medeltid dras hr c:a 1050. Kriterierna medfr att resta runstenar, som normalt anses som vikingatida, uteslutits ven om de har ristats och rests efter 1000-talets mitt.

3. Analys Utgngspunkten fr analysen utgrs av kvantitativa sammanstllningar av de runristade fremlen och inskrifterna ver tid och rum. Tv stora oskerhetsfaktorer pverkar dock den kvantitativa delen. Fr det frsta r dateringarna ofta svepande med marginaler p 50 r. Fr det andra utgr det bevarade materialet sannolikt inte ett representativt urval av det en gng existerande, t. ex. bevaras oorganiskt material (sten, metall) bttre n organiskt (tr, skinn, ben). Dessutom varierar gynnsamheten fr bevarandet med jordartsfrhllanden, t. ex. anses bevarandefrhllandena i Gamla Ldse vara gynnsammare fr materialet frn 1200- n frn 1300-talet. ven antikvariska intressen har pverkat bilden genom att de framfr allt vrnat kyrkliga freml. Slutsatser om runskrivandets omfng p en viss plats eller under en viss tid, eller om frndringar ver tid och rum rymmer sledes ett relativt stort mtt av oskerhet. Analysen mste drfr inrikta sig p kvalitativa iakttagelser, vilka inte behver pverkas i samma utstrckning som de kvantitativa. Den kvalitativa analysen kommer i frsta skedet att beakta miljer, texter och sprk fr att ringa in anvndningen av runor och p grundval drav i ett andra skede diskutera individerna och deras runkunskap.
Tabell 1. Dateringar fr runristade gravmonument och andra freml.
Gravmonument 1000-tal 1100-tal 1200-tal 1300-tal ? 22 21 23

Andra freml 1 23 44 13 8 89

23 44 67 13 9 156

1 67

Enligt tabell 1 visar de bevarade gravmonumenten en tmligen jmn frdelning 10001300, medan andra typer av freml har en ojmn spridning 11001400. Tidsskillnaden p c:a 100 r kan tolkas som att runorna brjade anvndas fr annat n monumentinskrifter frst i ett senare skede, men hr freligger just ett sdant fall dr representativiteten kan vara satt ur spel. Vi fr dock starka indicier om att bruket av runor varade lngre i icke-monumentala sammanhang, eftersom sannolikheten fr bevarande av gravmonument r strre n fr mnga andra typer av freml. Under 1300-talet tycks dock anvndningen av runskriften i Vstergtland avta och ven upphra. 8

P 1000-talet belggs bruket av runor nstan uteslutande av gravinskrifter frn ett omrde strax sder om Vttern (HggesledHusabySkara). Inskrifterna frn 1100- och 1200-talet visar en strre spridning och tyngdpunkten har frskjutits sterut till trakterna kring klostren i Varnhem och Gudhem. Dessutom finns en vstlig, tmligen isolerad fyndort, Gamla Ldse. 1300-talsinskrifterna stammar framfr allt frn stadsmilj, Gamla Ldse och Skara. Detta skulle vid frsta pseende kunna tolkas som om runorna under 1100- och 1200-talet kar sina domner inte bara inskriftsmssigt utan ven geografiskt. Hr mste man dock beakta 1000-talets stora mngd resta runstenar, som har en i stort sett lika stor geografisk spridning. Dock kan ett kat bruk i specifikt medeltida sammanhang sknjas.

3.1 Miljerna Fyndplatsen fr ett objekt behver naturligtvis inte terge den milj dr det fungerade och inskriften var mnad att lsas. Miljn avsljas dock ofta genom fremlets art. Freml som kyrkklockor, dopfuntar och gravstenar hr till den kyrkliga miljn, medan hantverksredskap (t. ex. mttstockar) rimligen hr till folkliga miljer. Fr andra typer av objekt (t. ex. sklar och knivar) r bedmningen svrare. Hr har fyndplatsen i de flesta fall ftt flla avgrandet (tre runristade amuletter har frts till folkliga miljer). Fortsttningsvis hlls tv huvudtyper av miljer isr, en klerikal (kyrka och kloster) och en folklig. I tabell 2 presenteras de runristade objekten frdelade dels p ngra vanliga fremlstyper, dels p de bda huvudtyperna av miljer.
Tabell 2. Fremlstyper, frdelade p klerikala och folkliga miljer.
Klerikala miljer Gravmonument 1000-tal 1100-tal 1200-tal 1300-tal ? 22 21 23

Folkliga miljer vriga

Tot.

Kyrkklockor

Dopfuntar

Redskap

Runkavlar etc. 1 6 11 1 1 20

vriga

8 4

4 3

9 5

1 67

4 17

(22) (34) (39) ( 4) ( 3) (103)

2 13 6 4 25

2 4 2

( 1) (10) (28) ( 9) ( 5) (53)

23 44 67 13 9 156

12

Enligt tabell 2 stammar knappt 70% av de bevarade fremlen frn klerikala miljer och drygt 30% frn folkliga. Kyrkans bruk av runor belggs frn ett stort geografiskt omrde, medan de frn icke-klerikala miljer r begrnsade till de tre stderna Gamla Ldse (29), Skara (7) och Falkping (1). Inskrifter i klostermilj belggs frn Varnhem och Gudhem samt Dominikanklostret i Gamla Ldse. En viktig skillnad nr det gller runornas anvndning r att de kyrkliga fremlen nstan uteslutande utgrs av fasta inventarier: gravstenar, kyrkklockor, dopfuntar och byggnadsdetaljer, medan de folkliga miljerna endast belgger inskrifter p olika typer av lsfreml, vanligen redskap av privat natur. Hela 90% av lsfremlen hrrr frn folkliga miljer i stder och terstoden framfr allt frn 9

kloster. Klostren tycks drigenom inta en mellanstllning med bde gravmonument och lsfreml. Vi ser hr en eventuell skillnad i bruket av runor i olika miljer.

3.2 Texterna Runtexter kan studeras p flera stt, t. ex. med hnsyn till innehll (bner, signaturer etc.), mlgrupp (officiellaprivata), funktion (narrativa, performativa etc.) och lngd (meningar, ord, tecken). Den medeltida gravinskriften kan tjna som skdningsexempel. Den r en officiell text, offentligt placerad p kyrkogrden och avsedd att lsas av den lskunnige som passerade. Inskriften p en s. k. kistlockformig gravhll frn Broddetorp (Vg 81) har ursprungligen besttt av fyra kanske fem textenheter.
A: bendikt romfarari : let gera : hualf : enna : ifir magnus koan drg ------s... B: ok : do : han om nat : firir eira : postla : messoaftan : simonis : t : iute : in at er ret hu ...

Den inleds med en s. k. sponsorsformel som anger vem som ltit utfra monumentet och vem som avlidit ("Benedikt romfarare lt gra denna gravvrd ver Magnus"), fljt av ett eftermle ("en god ung man"). Efter en kortare lakun anges ddsdagen ("Och han dog under natten fre apostlarna Simons och Judas' mssoafton" [dvs. natten fre den 27 oktober], avsikten r att ange anniversariet, nr den rliga ddsmssan skulle hllas). Inskriften avslutas med en numer skadad uppmaning till bn, som dock kan restitueras frn andra inskrifter ("Envar br [hr bedja Pater noster]"). Inskriften innehller bde narrativa och hortativa element och har ursprungligen besttt av ca 30 ord och 140 runor. Gravinskrifterna r emellertid speciella statusmonument utfrda av professionella ristare, och de kommer drfr att endast berras tillflligtvis i den fortsatta analysen.

3.2.1 Inskriftslngd De lngsta inskrifterna ptrffas just p gravstenar. vriga fremlstyper br ver lag kortare och innehllsfattigare texter. Tabell 3 anger inskriftslngden i antal ord per olika fremlstyper i de olika miljerna. (23 objekt har inskrifter som ej kan tolkas, t. ex. inskrifter med synbarligen meningslsa runrckor och inskrifter med runliknande tecken. Dessa redovisas ej, varfr endast 66 freml kvarstr.)

10

Tabell 3. Inskriftslngd, ord/freml. 0 = initialer eller icke-sprkliga texter, ?=inskrifter vars antal ord ej kan bestmmas p grund av skada.
0 Folklig Redskap Runkavlar vriga Klerikal Klockor Dopfuntar vriga 4

1 6 1

2-3 6 3

4-5 1

6-9

101

? 1 4

19 8 7 12 7 13 66

2 3

1 9

5 1 2 15

4 3 2 18

1 1 3

2 1 4

3 9

3 8

54 freml har s pass oskadade inskrifter att lngden kan bestmmas. Av dessa br knappt 70% mycket korta inskrifter (tre ord eller frre), och endast c:a 15% har tio ord eller fler. De lngre inskrifterna upptrder frmst i klerikala miljer (ofta p klockor, men ven p andra typer av objekt). De r mindre vanliga p folkliga freml. De tre exemplen p relativt lnga inskrifter i folklig milj kommer alla frn amuletter. En av de lngsta texterna belggs faktiskt p en amulett (Vg 216) som utvikt mter ca 90 x 20 mm. En inskrifts lngd hnger framfr allt samman med dess syfte, och fremlets storlek spelar mindre roll. Fr jmfrelsens skull kan nmnas att medeltalet fr de oskadade gravinskrifterna ligger p nio ord.

3.2.2 Textinnehll I ngra fall br fremlen inskrifter med flera textenheter (jfr. Broddetorpsstenen ovan). Det strsta antalet ptrffas p en klocka frn Saleby kyrka (Vg 210). Inskriften bestr av en datering till ret 1228 (a jak var gr, a var ushundra tu hundra ok tiugu vinter ok atta fran byr Gus), den magiska frkortningen agla, brjan p nglahlsningen (Ave Maria gratia plena) och en vlnskan till Dionysius (Dionysius sit benedictus). Antalet texter r allts ngot strre n antalet freml (78 respektive 66). I tabell 4 har texterna kategoriserats i ngra vanligt frekommande typer. garformlerna bestr av initialer, ett namn (t. ex. orilder, laggsklsbotten, Vg 266) eller en mening som anger gande (Hlga a mik, smrspade, Vg 239). Signaturerna anger att ngon har gjort ett freml (Andreas gere kar, dopfunt, Vg 252) eller ristat runorna (orkel naktergal risti runir essir i Olafs kirki[u], dopfuntsfot, Vg 243). Bner (t. ex. Ave Maria) och avvrjande inskrifter (t. ex. fuark) har sammanfrts som magiska inskrifter. Som framgr av tabell 4 utgrs ca 75% av texterna av sdana mer eller mindra fasta formler (c:a 40% av garformler och signaturer, c:a 35% av magiska texter), och endast 25% av texterna har ett annat, mindre formelaktigt innehll. Det r framfr allt i formelgrupperna som de korta inskrifterna ptrffas. Exempel p lnga signaturer och magiska inskrifter finns dock. (Inskriften p klockan frn Kyrkesfalla, Vg 219, bestr av 12 ord, och amuletten frn Hgstena, Vg 216, innehller en besvrjelse mot gengngare p 24 ord.) Vi kan ocks notera att det framfr allt r inskrifterna som hr till kyrkomiljn som innehller flera textenheter. 11

Tabell 4. Textinnehll, text/inskrift. Parentes anger att texten inte r frsta text p ett freml.
garformel Folkliga Redskap Kavlar vriga Klerikala Klockor Dopfuntar vriga 13 1

Signatur

Magisk

Annat

1 2 3 10 (3) 1 (1) 4 (1) 21 (5)

4(1) 5 5 1 2 2 18 (1)

18 (1) 8 8 12 (5) 7 (3) 12 (3) 66 (12)

4 17

1 (2) 4 (2) 3 (2) 9 (6)

garformeln ptrffas uteslutande p redskap, de flesta frn folkliga miljer, ngra f frn kloster. Signaturerna mter frmst p hantverkstillverkade objekt frn kyrkor, men finns ven p en slja av horn (Fv, 1972, 265). Inskrifter med magiskt innehll r mer spridda ver fremlstyper och miljer. Bnerna r sjlvfallet vanliga i den klerikala miljn, men frekommer ven p redskap, t. ex. har en garnvinda(?) frn Skara (Fv, 1973, 200f.) inskriften: Ave Maria. Andra besvrjelser r mer jmnt spridda ver miljerna. I alla dessa fall r texterna nra knutna till fremlen och miljerna (jfr. gravinskrifterna). ven texterna med annat innehll r ofta knutna till det freml p vilket de r anbragta. Men ett litet antal texter r mer fria i frhllande till sina objekt. Till den frsta gruppen hr texter som anger fremlets art och funktion. Inskriften p en slagval anger att det just r en slagval (prghil, Vg 272), och texten p dopfunten Vg 244 frn Hemsj gamla kyrka verstts: "Alla sjlar hr dpas in i frsamlingen genom mig, sklen (dvs. dopfunten)". Av likartat slag r ngra "bildtexter". En numer frsvunnen inskrift p en kyrkdrr frn Fredsberg (Vg 202) tycks ha berttat att "[Man] ser [att] Mikael drpte ormen" och kan ha fungerat som en frklaring till en bildframstllning p drren. Exempel p att frhllandet mellan text och freml inte alltid r omedelbart ges av de s. k. runbreven. En fragmentarisk runpinne frn Ldse (Vg 280) br inskrift p tv sidor. Inskriften innehller nu c:a 9 ord, men har ursprungligen varit tmligen lng. Inskriften lyder: A: Var u vin min, Arnfinder B: ... lgg it, hva gange, och den tycks innehlla en uppmaning till Arnfinn att vara vnligt sinnad. B-sidan ger ingen sjlvklar mening, "lgg ... vem som n ginge(?)". I dessa fall r fremlet reducerat till att vara inskriftsbrare.

3.2.3 Textfunktion och mlgrupper Inskrifterna kan ven grupperas med hnsyn till deras mlgrupper (officiella och privata) och texterna till deras funktion (narrativa, exhortativa, performativa och sociala). Att bestmma funktionen r inte alldeles enkelt, t. ex. kan en garformel ha flera funktioner. Den kan vara narrativ: "Torild (ger sklen)", exhortativ, dvs. att den skall tolkas: "Tag inte (rr inte m. m.) sklen!" och performativ, dvs. bevarande och skyddande genom sin blotta nrvaro p fremlet. Grupperingen 12

av texterna r gjord utifrn min uppfattning om deras tydligaste (och drmed frmsta) funktion (figur 3). Jag betraktar t. ex. garformlerna som hortativa texter och runbreven som narrativa, trots att de bda exemplen innehller uppmaningar. Inte heller frdelningen p mlgrupper r problemfri. Ett flertal inskrifter r vare sig strikt privata, dvs. skrivna fr eget bruk, eller officiella, utan riktar sig till en eller ngra f individer. Jag har drfr infrt en mellangrupp med halvprivata inskrifter. I flera fall kan indelningen diskuteras, men den torde nd rtt vl trffa inskrifternas mlgrupper och texternas ursprungliga funktioner.
Figur 3. De vstgtska runinskrifternas mlgrupper och funktioner.
Officiella Narrativa Sponsorsformler (gravmonument) Hantverkarsignaturer (gravmonument, kyrkoinventarier) Bildtexter (kyrkoinventarier) Uppmaningar till bner (gravmonument) Bner, magiska texter (klockor, dopfuntar) Halvprivata Brev (runben, runkavlar) Hantverkarsignaturer? (slja) Privata

Exhortativa

garsignaturer (redskap, verktyg)

Performativa Sociala (Rekreation)

Besvrjelser, trollformler Besvrjelser, trollformler (redskap, runkavlar) (runkavlar, amuletter) Klotter (runkavlar) Klotter (runkavlar)

Genom de freml som br runinskrifter kan vi konstatera att de officiella inskrifterna upptrder i och vid kyrkan som institution, de halvprivata och privata i kloster och i stadsmilj. De officiella inskrifterna ger exempel p narrativa, exhortativa och performativa texter, de privata endast p performativa och sociala. Genom de bda runbreven belgger de halvprivata inskrifterna alla textfunktionerna. Om vi i stllet ser till antal fr vi en intressant motsttning. De narrativa texterna belggs med f undantag i officiella inskrifter, medan de exhortativa och i nnu hgre grad de performativa r vanligast i halvprivata och privata inskrifter. Fr berttande har sledes runorna inte anvnts i ngon strre utstrckning utanfr kyrkans domn.

3.3 Sprk I inskrifterna frekommer fornsvenska och latin. Flera av texterna r dock inte sprkspecifika. Det gller de som bestr av enbart personnamn och korta bner (Ave Maria /gratia/) eller s. k. magiska ord (fuork, agla). Nr dessa undantagits finns fornsvenska texter p 26 av fremlen. Latinska texter r mer sllsynta med endast sju belgg. Folksprket har anvnts fr alla funktioner och mlgrupper. De officiella narrativa texterna r vanligast, men fornsvenska frekommer ven i exhortativa och performativa texter. Ett sdant exempel frn den privata sfren ges av en sticka med en inskrift avsedd att stmma blod (Fv, 1983, 236f.). 13

Latin dremot har ytterst sllan valts fr narrativa texter. Endast tv inskrifter tycks hra till denna kategori. Ett benfragment (Vg 265) funnet i en strandavlagring, innehller texten Late genitor, v och anses innehlla ett s. k. runbrev "Hll dig gmd, far ...". En blyvikt (Vg 234) har en text som anger vikten till en mark (un[a] marca). Ngon offentlig narrativ latinsk text frekommer allts ej. Tre inskrifter r uppenbart performativa, de bda inskrifterna p kyrkklockor (Vg 210, 248) och den privata inskriften p en amulett (Vg 264), citat frn Commendatio animae). De tv terstende texternas funktion r svrbestmd. Ett stylushandtag i tr innehller ett citat frn Psaltaren 50:6 (Vg 262), och ett mtdon frn Ldse innehller den tveksamt tolkade inskriften Ales tales arvales "Du skall fda dessa bnder" (Vg 260). Dessa tv inskrifter kan vara performativa, kanske ren utsmyckning. Tv av de latinska texterna frekommer p profana freml (vikten och mttdonet) och tre upptrder i religisa magiska sammanhang. Inskriften p stylushandtaget och runbrevet hr mhnda hemma i en klerikal milj, kanske ett kloster.

3.4 Skriften Den grafemuppsttning som kan bestmmas utifrn inskrifternas enskilda runtecken (grafer) avviker mer eller mindre frn den grunduppsttning som den 16-typiga runraden erbjuder. Olika ristare har i olika stor utstrckning begagnat sig av s. k. stungna runor, som ger ristaren mjligheter till ett mer ljudnra skrivande. Inskrifter med stungna runor upptrder frmst i den klerikala miljn. Dr finns srskilda vokaltecken fr e, y, , , samt konsonanttecken c, d, g, p, v och z. I inskrifterna frn folkliga miljer frekommer endast specialtecken fr e, g och . Det existerar sledes tv grafemuppsttningar, en standard som r vanlig i folkliga miljer och en utkad i de klerikala. En annan skillnad mellan inskrifter frn de bda miljerna r att bindrunor r vanligare i klerikala miljer. Inskriften p dopfunten frn Hemsj (Vg 244) inleds Allar sialar hr dpas ... med bindrunor i a+la+r, sia+la+r och d+o+p. Bde de stugna runorna och bindrunorna r utslag av ett mer avancerat skrivande, dvs. en mer utvecklad runkunskap.

3.5 Individerna Frgan om vilka som skrev och lste runor under medeltiden r inte alldeles ltt att besvara. Den som ristade en inskrift behver inte vara den som de facto skrev den, utan runristningar kan ha existerat som frlagor innan de utfrdes i sten eller annat material. I det vstgtska medeltidsmaterialet knner vi dock namnen p tv runristare, Torkel nktergal (Vg 243) och prosten Bjrn (Vg 219). I det senare exemplet har prosten sttt fr runinskriften p den klocka som Skldulf gjutit (Skialdulfr han gt mik ok Biorn skar mik, provaster han). Till de runkunnigas skara hr ocks tillverkarna av runinskrifterna p gravmonumenten, stenmstarna och stenhuggarna. Runskribenter fanns allts i den kyrkliga miljn (prster och vissa professionella hantverkare), skerligen ocks i klostren (munkar och nunnor). ven i stderna fanns personer som kunde skriva runor, men det r svrare att ange inom vilka grupper dessa verkade. Inskriften p blyvikten 14

(Vg 234) pekar p en trolig grupp, handelsmnnen. Andra grupper av runkunniga avsljar sig ej i materialet. Lsarna r mer anonyma n skribenterna, men det ligger i de flesta inskrifters natur att bli lsta, t. ex. uppmanas till lsning genom frasen "tyd runorna" (ra runur) p en runristad pinne frn Ldse (Fv, 1992, 172f.). Lsarna finner vi naturligtvis i samma miljer som inskrifterna, frutom kyrkans mn och folk i klostren, vanliga kyrkobeskare och stadsbor. Vi har inga skra belgg p runskribenter frn folkliga miljer utanfr stderna. Frekomsten av inskrifter i sockenkyrkorna och p kyrkogrdarna frustter att det fanns ett antal lskunniga p landsbygden. De som kunde lsa runor br dock rimligen ha varit fler n de som kunde skriva, svl i stder som p landet.

3.6 Frdigheter Den aktiva runkunskap, det "skrivande", som belyses genom inskrifterna kan bedmas p en skala utveckladenkel, dr inskriftens formulering och utfrande (planering, bruket av skiljetecken och stungna runor samt handstilen) fr flla utslaget. Med undantag fr gravinskrifterna gr det ej att dra ngra absoluta skiljelinjer fr distinktionen utveckladenkel mellan olika inskrifts- och fremlstyper. Vissa dopfuntar och kyrklockor visar prov p utvecklad runkunskap, andra p enkel. Det stora flertalet texter r mycket korta och drfr oftast mindre intressanta att bedma med hnsyn till deras formulering. Om ett par initialer eller ett namn r tillrckligt fr att ange gande, har skrivandet fyllt sin funktion. Lngden i sig har allts ingen avgrande betydelse. Det rent tekniska utfrandet varierar. Den verkliga professionalismen finner man i de officiella inskrifterna, framfr allt hos stenmstarna. Men prov p god teknik ges ocks av ngra freml med halvprivata inskrifter. Sljan av horn frn Skara (Fv, 1972, 265) har en inskrift som berttar vem som tillverkat den (Gere Arvier). Inskriften r mycket omsorgsfullt utfrd och har krvt tskilligt arbete genom att runorna r upphjda i relief. Den knda inskriften Mun u mik, man ik. Un u mer, an er finns p en vackert tillverkad vvkniv av ene frn Ldse (Vg 279). Bda dessa exempel r dock lite speciella. Frmodligen har vi hr att gra med gvor, dr ristaren har anstrngt sig extra. Men vi finner ven vl utfrda ristningar p trpinnar och benbitar (Vg 180, Fv, 1992, 172f.). Det fanns allts vlskrivande skribenter bde i klerikala och folkliga miljer. Materialet visar ocks att det existerade olika grader av runkunskap. Huruvida den klockgjutare som gt klockan i Kyrkefalla (Vg 219) var runkunnig eller ej framgr inte av inskriften, men hans frmga har utan tvivel understigit prstens. Andra klockor visar faktiskt prov p dligt runkunnande. Den person (klockgjutare?) som ristat den ursprade runrckan fruokhniastbmR (Vg 203) uppvisar ingen utvecklad frmga. Flera hantverkare var emellertid mycket skriftkunniga. Den Harald stenmstare som ansvarat fr ett antal gravmonument i Vstergtland tycks behrska svl runor som latinskrift och bde folksprk och latin (se t. ex. gravhllen frn Ugglum, Vg 95).

4. Sammanfattande diskussion 15

Det bevarade materialets kronologiska frdelning antyder att runorna brjade anvndas fr icke-monumentala inskrifter frst i ett senare skede. De medeltida gravmonumenten r i flera fall samtidiga med 1000-talets resta runstenar, och de r en fortsttning p ett redan existerande skriftbruk. I Vstergtland upphr detta bruk under 1200-talet. Runorna anvndes emellertid lngre fr andra och nya ndaml, men ven detta bruk syns minska under 1300-talet och upphra c:a 1400. Den geografiska spridningsbilden fr de medeltida runinskrifterna kar frn 1000-talets relativt begrnsade till 1100- och 1200-talets mer utbredda. Det tycks onekligen som om runskriften kar sina domner. Inskrifterna belggs dock endast frn klerikala och urbana miljer. Koncentrationer upptrder under 1200talet dels runt klostren i Varnhem och Gudhem, dels i Ldse. Framfr allt kyrkans, men ven klostrens roll kan ha varit avgrande fr det utkade bruket av runor. Om s r fallet, har frmodligen latinskriftskulturen sttt fr modellerna nr det gller nya omrden och funktioner fr skrift, och kyrkan och klostren har spelat en aktiv och avgrande roll fr utvecklingen av runkunskapen. Kyrkan anvnde runskriften fr officiella ndaml. P kyrkliga freml ptrffas svl narrativa, som hortativa och performativa texter. Dr r dessutom inskrifterna ofta innehllsrika och lnga, vlformulerade och vlskrivna. Sprket r fornsvenska. Hr ges sledes exempel p en utvecklad runkunskap. Och de ristare som vi knner till namnet hr hemma i denna milj. Vi vet inte vem den Torkel nktergal var som ristade runor p dopfunten i Olavskyrkan i Ldse, men den Bjrn som skar runorna i klockan i Kyrkefalla var prost (provaster). Mycket tyder p att utvecklingen av den vikingatida runraden till ett utkat medeltida runsystem gde rum inom kyrkan p grund av dess intresse fr skrift. Med tanke p klostrens eventuella roll r frskjutningen av spridningsbilden sterut till trakterna kring Varnhem och Gudhem, och vsterut till Ldse intressant. De bda cisterciensklostren i Varnhem och Gudhem anlades c:a 1150 och kan ha spelat en viss roll fr spridningen och utvecklingen av runkunskap. Dremot anlades klostret i Ldse inte frrn 1243 och upptrder drfr vl sent, ven om inskrifterna frn 1200-tal i Ldse r de mest frekventa. Anvndningen av runskriften i klostren r tyvrr dligt belagd, och inskrifterna r alldeles fr f fr att man skall kunna uttala sig med ngon bestmdhet. Men det lilla materialet innehller texter fr bde officiella och halvprivata eller privata ndaml. I Varnhems kloster har bde en runristad gravsten (Vg 79) och ett personligt freml med runinskrift (Vg 213) ptrffats. Frn Gudhem stammar en skadad gravsten med texten conversus "lekmannabroder" (Vg 111). Flera av lsfynden frn Ldse (frmst bruksfreml, t. ex. Vg 230, 231, 236, 237) har gjorts p klosteromrdet, inget av dem ger dock exempel p ngon avancerad runkunskap. Flera av inskrifterna r mer eller mindre utplnade, andra har garinskrifter. Det freml som kanske bst passar in i en klostermilj, stylushandaget, r funnet i den centrala stadsbebyggelsen i Gamla Ldse. Anvndningen av runor i staden (utanfr den klerikala miljn) tycks i stor utstrckning ha varit av halvprivat eller privat natur. Det stora flertalet inskrifter innehller garsignaturer och klotter. Ngra f inskrifter antyder dock ett ganska utvecklat bruk av runor. Den fragmentariskt bevarade runpinnen Vg 280 tycks tillsammans med den latinska uppmaningen ge belgg fr runbrev. Runorna har allts anvnts fr korrespondens, ett bruk vlknt frn norska Bergen. Staden som 16

freteelse med dess funktioner, handel och hantverk, har uppenbarligen erbjudit en gynnsam grogrund fr spridningen av runkunskap. Ngra belgg fr ett "folkligt bruk" utanfr stderna har inte framkommit. Detta betyder inte att runor endast anvnts i kyrkor, kloster och stder. Hr kan det bevarade materialets representativitet spela sentiden ett spratt. Det enda freml som ptrffats i en agrar milj r tv brynen (Vg 208, 226) med runliknande tecken, men det kan vara slumpen som medfrt att de enda belggen frn en folklig milj utanfr stderna inte ger prov p ngon utvecklad runkunskap. Bland skribenterna mrks prster och munkar, handelsmn och hantverkare. Dessutom ser vi olika grader av runkunskap. Vissa frmdde att stadkomma texter med olika funktioner, ofta vlformulerade och vlskrivna med ett avancerat bruk av tecken (stungna runor, bindrunor) och av viss lngd. De visar drmed prov p utvecklad runkunskap. Andra avfattade texter med begrnsade funktioner, ofta korta och med ett enkelt bruk av runor. Men det fanns ocks de som inte behrskade konsten att skriva med runor, vilket antyds av de inskrifter som r otolkbara utan att vara skadade samt de freml som ptrffats med runliknande tecken. Om runorna skall betraktas som en parallellskrift, tvingas man acceptera att parallellerna inte lper jmsides. En viktig anledning till detta r att runskriften i frmsta rummet r en skrift fr epigrafi, medan latinskriften r en bok- och urkundsskrift. Runkunskapen avviker drfr p flera stt frn alfabetskunskapen nr det gller texter, skribenter och deras frdigheter. Runskriften r folklig s till vida att den anvnds av andra n prster och munkar och att den brukas fr ickeofficiella sammanhang. Ngon stor spridning av skrivande i breda lager av befolkningen kan inte observeras, ej heller tycks runorna anvndas fr speciellt mnga eller avancerade syften. Nr det gller de vardagliga syftena framkommer dessa framfr allt i garinskrifter och magiska inskrifter. De bda halvprivata "breven", som ger exempel p ett mer kommunikativt bruk, r i likhet med runbreven frn Norge knutna till staden som handels- och hantverksmilj. Intressegrupper som gillen och skrn har uppenbarligen haft intresse fr runorna fr sina specifika syften. ven andra grupper eller enskilda individer br ha haft behov av runor, men av detta syns inget i det bevarade materialet. Runorna tycks ha strst spridning fr exhortativa och performativa texter, vilka ptrffas i alla de miljer som belgger runinskrifter, kyrka, kloster och handel och hantverk. De narrativa texterna tycks emellertid vara frbehllna kyrkans officiella inskrifter. Det kan faktiskt vara s att vi ser en nedgng i tillkomsten av folkliga narrativa texter under medeltid. Under vikingatid nr runstenarna restes i det agrara landskapet, fungerade texterna i vardagen. Under medeltid tycks det som om bruket av runor centraliseras till kyrkan och till intressegrupper i staden.

Litteratur Fv = Fornvnnen. Tidskrift fr svensk antikvarisk forskning. Utg. av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 1, 1906. Havelock, E., 1991: "The oral-literate equation. A formula for the modern mind". I: D. A. Olsom ; N. Torrance: Literacy and Orality, Cambridge. Liestl, A., 1971: "The Literate Vikings". I: Proceedings of the sixth Viking Congress, Uppsala. 17

Svrdstrm, E., 1972: "Svensk medeltidsrunologi". I: Rig. , 1982: Runfynden frn gamla Ldse. (Ldse vstsvensk medeltidsstad IV:5), Stockholm. Vg = Vstergtlands runinskrifter granskade och tolkade av Hugo Jungner och Elisabeth Svrdstrm. 194070. Sveriges runinskrifter utg. av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien V, Stockholm. Wessn, E., 1969: Frn Rk till Forsa. Om runornas historia under vikingatiden. Filologiskt arkiv 14, Stockholm.

18

Magnus Kllstrm (Stockholm) RUNSTENEN S 204 I VERSEL KYRKA


ETT REKONSTRUKTIONSFRSLAG OCH ETT NAMNPROBLEM

1. Inledning Sveriges runinskrifter utgr i dag den naturliga utgngspunkten fr runforskningen i Sverige. Avsikten med detta stora korpusverk r att i text och bild behandla alla knda runinskrifter i landet ett arbete som trots att frsta delen utkom redan r 1900 nnu inte r avslutat. Mnga olika forskare har varit involverade i detta verk, vilket har inneburit att principerna fr hur en inskrift skall behandlas har varierat. Detta mrks bl. a. nr frfattaren har sttt infr en skadad inskrift med runfljder som inte omedelbart har kunnat versttas. ldre forskare som Erik Brate vrjde sig inte fr att ska en mening i den mest sndervittrade inskrift medan senare utgivare som t. ex. Elias Wessn och Sven B. F. Jansson i regel var frsiktigare och ibland t. o. m. helt kunde avst frn att framfra ngon mening. I ett par band av runverket andra delen av Smlands runinskrifter (1961) och frsta delen av Gotlands runinskrifter (1962) r kommentarerna genomgende mycket sparsmakade och lmnar ofta svrigheter i inskrifterna olsta. Bakom detta kan man troligen spra redaktionella riktlinjer om att hlla artiklarna korta. Genom att Sveriges runinskrifter inte anvnds som klla bara av sprkmn utan ocks av arkeologer och historiker r det viktigt att de lsningar och tolkningar som gller som officiella lpande diskuteras och revideras. Betydande insatser har hr gjorts av bl. a. Evert Salberger, som framfr allt intresserat sig fr tidigare otolkade personnamn (se t. ex. Salberger, 1978). I denna artikel kommer jag att nrmare granska inskriften p en runsten, som i runverket ftt en ganska styvmoderlig behandling. Stenen finns vid versel kyrka i Sdermanland och benmns i runverket S 204. Artikeln i Sdermanlands runinskrifter (192436) r pfallande kort trots att inskriften rymmer flera intressanta problem. En orsak r sekert att stenen lnge var frsvunnen och frst terfanns samma r som den sista delen av detta arbete trycktes. Runstenen sitter inmurad kyrkans sdra yttermur, omedelbart ster om ingngen till kyrkan. Av en ldre avbildning framgr att den mste ha haft denna placering redan under 1600-talet. Ristningen r svrt skadad genom att strre delen av stenens mittparti har flagrat av, vilket har skapat tv lakuner i runtexten. Wessn (SRI 3, 192436, 180) lser och tolkar inskriften p fljande stt:
:hier : skal : stenta : stein ... kialt : runi ... || ... uarfaitr : iftiR : faurs : brour sen Hr skall st sten ... [reste] uarfaitr efter sin farbroder.

I artikeln nmns att ristningen mste vara utfrd av samme ristare som har ristat nnu en sten vid versel kyrka (S 206), men i vrigt ger Wessn inga kommentarer till vare sig partiet med runorna ... kialt : runi ... eller det egen-

19

artade namnet uarfaitr. Mitt syfte r hr att dels frska rekonstruera hela inskriften p denna sten, dels ge ett frslag till tolkningen av personnamnet.

2. Rekonstruktionsfrslag Att rekonstruera en runinskrift, som faller utanfr den gngse schablonen X. lt resa denna sten efter Y., sin fader r i regel ganska vanskligt. I just detta fall r vi dock s lyckligt lottade att det vid versel kyrka finns ytterligare tv runstenar (S 206 och S 208), som har utfrts av samme ristare som S 204. Dessa bda stenar utgr tillsammans ett parstensmonument och inskrifterna lyder enligt Wessn (SRI 3, 192436, 182): [S 206:]
: hir : skal : stenta : staena : isiR : runum : ru-niR : raisti : k---auk : at syni : sina : auk : hielmlauk : at bryr : sina Hr skall stnda stenarna dessa, av runor rda, reste dem Gudlg efter sina sner, och Hjlmlg efter sina brder.

[S 208:]
: kulauk auk : hielmlaug : aR ... ----u raistu : ... ern : auk : at : orstain : boanta : koan : buki : frayslutum : arfi : ful ... sum iR : sustursun inibrataR :

Gudlg och Hjlmlg ... de reste ... [-b]rn och efter Torsten, en god bonde, som bodde i Frslunda, Full[uges] arvinge, ... som r nnebrants systerson.

Inskriften S 206 inleds med ett verspar i fornyrdislag, varefter inskriften vergr i prosa. Eftersom brjan av inskriften p S 204 i det nrmaste r likalydande kan man misstnka att texten kan ha varit utformad efter samma princip. Detta blir tydligare om man frsksvis stller upp inskriften p S 204 efter det mnster som finns p S 206: [S 206:]
Her skal standa stinaR essiR risti G[ul]aug runum ru[]niR, at syni sina, ok Hialmlaug at brr sina.

[S 204:]
Her skal standa stin[n] ... kialt runi ... [risti] uarfaitr ftiR faurs brour sinn.

I det frsta versparet frekommer allitterationen standa : stinn medan man i det andra kan anta att den otolkade runfljden runi ... har allittererat med det av Wessn supplerade risti. Betrffande det frsta versparet har Roland Otterbjrk (1983, 42) freslagit att lakuner skall fyllas med prepositionen ftiR efter fljt av ett skiljetecken 20

samt 1 2 runor i den ddes namn, som drfr troligtvis har lytt inkialt. Otterbjrks supplering [in]kialt, ackusativ av mansnamnet Ingialdr r skerligen riktig. Namnet r tidigare belagt i sex srmlndska runinskrifter. Prepositionen kan dock inte ha varit ftiR, som Otterbjrk freslr, eftersom lakunen i sin helhet hgst kan ha innehllit sex runor eller skiljetecken. Rimligare r i stllet att ristaren hr anvnt synonymen at, vilket ocks r den preposition som frekommer p S 206 och S 208. Inskriftens frsta verspar har allts med stor sannolikhet haft fljande form:
hier : skal : stenta : stein [: at : in]kialt Her skal standa stinn at Ingiald Hr skall stenen st efter Ingjald

Att den ddes namn mste skas i inskriftens brjan framgr av att slutet endast omtalar att uarfaitr reste stenen efter sin farbroder. Det antagna versparet kan ocks jmfras med ingressen p ett par andra srmlndska runstenar: Stinn standr at Hastain, risti sialfR faiR at sun dauan Stenen str efter Hsten, reste den sjlv fadern efter den dde sonen (S 122) och Stinn saRsi standr at Frosta, IngirunaR sun ok Gulifs. OlifR risti ftiR brour sinn Denna sten str efter Froste, Ingeruns och Gudlevs son. Olev reste (den) efter sin broder (S 340). Om inskriftens frsta verspar framstr som oproblematiskt r det desto svrare att komma till rtta med det andra versparet, dr endast brjan och slutet r bevarat: runi ... uarfaitr. Antalet runor i det avflagrade partitet gr inte heller att berkna. Det frefaller dock rimligt att framfr namnet uarfaitr anta ett verb risti, eftersom detta mste ha allittererat med det inledande runi... Hur denna runfljd skall tolkas r mera oskert, men det r mjligt att det rr sig om en nominativ- eller ackusativform av substantivet run f. runa. Ordet run r ursprungligen en o-stam, men finns under 1000-talet ocks dokumenterat med i-stamsbjning. Denna form mter bl. a. p ett par av Selans runstenar (S 205 och S 210). Om det frsta ordet i versparet varit runi[R] br detta tolkas som en ackusativform eftersom subjektet sannolikt skall skas i det avslutande namnet uarfaitr. Suppleringen risti mste i s fall frkastas till frmn fr en form av verbet rista. Vad som har funnits mellan runi[R] och det antagna [risti] r svrt att sga, men det ligger nra till hands att hr anta ett demonstrativt pronomen eller en adjektivisk bestmning. Det andra versparet skulle allts frslagsvis kunna rekonstrueras som:
runi[R : isaR : risti :] uarfaitr runiR essaR risti uarfaitr Dessa runor ristade uarfaitr

eller kanske:
runi[R : ritaR : risti :] uarfaitr runiR rettaR risti uarfaitr Rtta runor ristade uarfaitr

21

Mot dessa rekonstruktionsfrslag kan dock ett par invndningar gras. Fr det frsta r ordfljden objekt + predikat + subjekt pfallande, men kan frklaras med att inskriften r versifierad. Ett jmfrbart exempel finns p U 112 Kyrkstigen, Eds socken, dr inskriften inleds med versparet RunaR rista / let Ragnvaldr Runorna lt Ragnvald rista. Den andra invndningen gller att rekonstruktionen frutstter att uarfaitr sjlv har ristat stenen efter sin farbroder. Att runristaren ibland kan vara identisk med stenresaren r inte oknt (t. ex. U 353, U 887), men freteelsen r relativt ovanlig. S 204 gr dessutom inte uttryck av att vara ngot tillfllighetsverk, utan r ristad av en erfaren och skicklig ristare. Ortografiska och ornamentala detaljer talar ocks fr att stenen liksom S 206 och S 208 skall attribueras till en ristare sbjrn, som p Selan utfrt ytterligare tv stenar (S 205 och S 213). Det finns dock nnu en mjlighet att supplera det skadade partiet. Den frsta runfljden har hittills med Wessn tergivits som runi..., en lsning som dock inte r helt sker vad det gller det sista tecknet. Runan bestr av en huvudstav utan bistavar, varfr en lsning i r naturlig, men det skall noteras att ristningsytan c:a 0,5 cm till hger om denna stav r fullstndigt avflagrad. Granskar man de vriga tecken i inskriften finner man att ristaren ofta anvnder r- och u-runor, dr bistaven inte utgr frn huvudstavens topp utan i stllet frn den vre ramlinjen, c:a 1 cm frn huvudstaven. Den hr aktuella runan kan drfr ocks ha varit r eller u. Ngot som strker denna misstanke r att huvudstaven r svagt bgbjd, vilket ocks r fallet med u-runan i ordet faurs och den sista r-runan i brour. Inskriftens i-runor har dremot frhllandevis rak huvudstav. Frutom runi... kan allts runfljden ocks lsas runr... eller runu... Det frsta alternativet ger inte direkt ngra associationer medan det senare skulle kunna vara terstoden av ett runu[m], dativ pluralis av ordet run. Denna form leder tankarna till runfljden runum : ru-niR runum runiR rda av runor som frekommer p motsvarande stlle i den versifierade delen av S 206. Eftersom bda stenarna r ristade av samme man r det inte otroligt att detta uttryck ven kan ha funnits p S 204. Participet mste dock hr ha haft formen ruinn eftersom subjektet av allt att dma str i singularis (stinn). Mitt frslag r allts att det andra versparet p S 204 ursprungligen har haft denna form:
runu[m : ruin : raisti :] uarfaitr runum ruinn risti uarfaitr rd av runor, reste den uarfaitr

3. Namntolkningen Vad som terstr att frklara r det egenartade namnet uarfaitr. Ngon direkt motsvarighet till detta namn r inte knd frn ngon annan klla. I versttningen i Sdermanlands runinskrifter str namnet kvar i fetstil utan nrmare kommentar. Lsningen uarfaitr r sker med undantag fr att det inte skert gr att avgra om namnet r bevarat i sin helhet eller om en eller ett par runor kan ha gtt frlorade i dess brjan.

22

Ngot som talar fr att namnet p S 204 verkligen har varit uarfaitr utan ngra fregende runor r att ett namnelement uar ven frekommer i andra inskrifter, bde som frled och som enkelt namn. De exempel som man har rknat hit r frutom uarfaitr fljande: uar (Vg 117), uarasi (S 210), uar : asi (U 718), uarkas (U 337) och uarhas (U 357), jfr. SRI 5 (194070, 192). Gemensamt fr alla dessa namnbelgg r att de i runverket har lmnats otolkade eller med ett befogat frgetecken. Det kan vara lmpligt att nrmare granska ngra av de freslagna tolkningarna av dessa namn eftersom de eventuellt kan ha ett samband med selastenens dunkla personnamn. Vad man frst kan konstatera r att uarkas (U 337) och uarhas (U 357) sannolikt skall utmnstras frn namnserien. Skrivningen med h p U 357, som mste terge ett frikativt g-ljud, visar nmligen att vi hr mste rkna med frleden Varg-. Den senare leden kan antingen tolkas som fvn. ss gud, s (Brate, 1926, 37; Strid, 1988, 14) eller som en motsvarighet till fvn. hoss gr (Svrdstrm & Gustavson, 1975, 170). Det vstgtska namnbelgget uar har givit upphov till flera tolkningsfrslag. Enligt Elisabeth Svrdstrm (SRI 5, 194070, 192) uppfattade Hugo Jungner namnet som Verr, motsvarande appellativet verr m. man. Detta namn r dock endast knt som iotna heiti i Snorres Edda (se Lind, 190515, sp. 1082) och skrivningen med a-runa gr tolkningen mindre sannolik (ristaren anvnder annars i eller e fr att beteckna e-ljud). Sjlv finner Svrdstrm det inte osannolikt att ristaren kan ha avsett mansnamnet yarr jar, som r knt frn flera svenska runinskrifter (l 21, S 143, g 154, U 797). Evert Salberger (1978, 157f.) tolkar uar som ett mansnamn Varr, vilket finns belagt i vstnordiska kllor som dvrgnamn och som namn p tv smeder i Hrlfs saga kraka (Lind, 191515, sp. 1075). Enligt Salberger br namnet ursprungligen ha varit ett binamn med betydelsen den frsiktige (fvn. varr, fsv. var). Kees Samplonius (1993, 114) finner Salbergers tolkning mjlig, men vill hellre se Varr som en kortform av namn som Hvarr, Bovarr, Solvarr etc. Det sist framfrda tolkningen torde vara Lena Petersons frslag att tolka runfljden uar som ett mansnamn Vr, identiskt med substantivet fvn. vr n. vr. Som semantiska paralleller anfr hon mansnamnen Sumarr och Vetr, vilka r knda frn svl vstnordiskt som stnordiskt omrde (diskussionsreferat i Samplonius 1993, 118f.). Namnbelggen uarasi (S 210) och uar : asi (U 718) avser sannolikt samma person, vilket redan Wessn har antagit (SRI 8, 194951, 243). Bortsett frn en uppenbarligen misslyckad tolkning av U. W. Dieterich (1844, 51) der schirmende Abkmling der Gtter r Salberger den ende som har frskt frklara detta namn. Enligt Salberger (1978, 155ff.) rr det sig om kortnamnet Asi se med ett framfrstllt binamn i form av adjektivet fvn. varr, fsv var frsiktig. Namnet skall allts ha lytt Var-Asi den frsiktige se. Exempel p framfrstllda binamn finns ngra svenska runinskrifter, bl. a. kartuki Kar-Toki Kr-Toke, den krushrige Toke (Vg 180) och robalir Rau-BalliR RdBalle (Vs 24). Bland de ovan nmnda tolkningarna r Salbergers frslag att i uar se en motsvarighet till fvn. varr, fsv. var det mest tilltalande. Lena Petersons tolkning av uar p Vg 117 som Vr r tveksam eftersom detta namn ljudmssigt kommer att sammanfalla med namnet p en ktenskapetsgudinna, som vi bl. a. knner

23

frn Eddan. Gudanamn i osammansatt form var som bekant tabu under vikingatiden. Betrffande selastenens uarfaitr har tidigare endast ett tolkningsfrslag framlagts. Roland Otterbjrk (1983, 42f.) anser att runfljden kan terge ett absolut anvnt binamn *Vrfitr med betydelsen den som r fet om vren. Otterbjrk menar att detta namn skall ha anvnts ironiskt om en mycket mager person. I det fall namnet r ofullstndigt bevarat freslr han ett felristat [smi]aurfaitr, dr frleden motsvarar fsv. sm(i)r n. smr. Otterbjrks tolkning Vrfitr r vl formellt oantastlig, men betydelsen frfaller lite mrklig eftersom man p vren snarare brukar vara mager n fet. Den alternativa frklaringen [smi]aurfaitr *Smirfitr frutstter att ristaren gjort sig skyldig till ett omkastningsfel, vilket knappast r ett metodiskt riktigt stt att frska supplera runor i namnets brjan. Att den senare leden i namnet uarfaitr terger adjektivet fvn. feitr, fsv. feter kan knappast betvivlas. I den nordiska namnskatten finns flera exempel p att detta adjektiv har kunnat frekomma som binamn, t. ex. Eyilfr feiti (900-talet) i Vpnfiringa saga (Lind 192021, sp. 78), Absalon Feeth (1199), son till Esbern Snare (DGP II, sp. 266), Nicolaus feet (Uppland 1344, SD 5, 309, 311) och Ptar Feet (Smland 1355, SD 6, 583). Ett runsvenskt namn Fitr torde ocks i felristad form kunna dlja sig i runfljden fiatr p en smlndsk runsten (Sm 169, se Williams, 1991, 167f.). Sammansttningen med adjektivet fet visar tydligt att vi mste ha att gra med ett binamn eftersom ngon sdan namnled inte frekommer i egentliga personnamn. Till skillnad frn Otterbjrk vill jag dock finna en tolkning, dr det rder ett mera logiskt frhllande mellan betydelserna av fr- och efterleden i namnet. Det kan drfr vara lmpligt att underska i vilka typer av sammansttningar som adjektivet fet frekommer i de nordiska fornsprken. Fritzner upptar fyra sdana exempel frn vstnordiskt omrde: allfeitr meget fed, halafeitr som har feit hale, kornfeitr fed af Fodring af Korn; om Hest och selfeitr srdeles fed (som selr). I svenska medeltidskllor finns tv sammansttningar belagda: fulfeter mycket fet och kinfeter fet om kinderna (Sderwall). Endast den frstnmnda sammansttningen frekommer som binamn (Erlendr allfeitr 1299, se Lind, 192021, sp. 3). I tv av fallen, fvn. allfeitr och fsv. fulfeter, har adjektivet frsetts med ett frstrkande prefix. Ngot sdant som kan frenas med runfljden uar r dock inte knt. Dremot skulle man mjligen kunna tnka p den fornvstnordiska partikeln var = van for lite, drlig (Iversen, 1972, 195.4), vilken frekommer i sammansttning med bl. a. adjektiv och particip som t. ex. varhluta, varhaldinn, varbinn och varlaunar. vergngen van > var r dock inte belagd i fornsvenskan, varfr detta tolkningsfrslag sannolikt mste frkastas. Intressantare r i stllet att tv av sammansttningarna (fvn. halafeitr och fsv. kinfeter) i frleden har ett substantiv som betecknar en kroppsdel: fvn. hli m. svans och fsv. kin f. kind. Eftersom uarfaitr ursprungligen mste ha varit ett binamn r det frestande att anta att frleden uar syftar p en kroppsdel, som karaktriseras av efterleden -fitr. Runfljden skulle d nrmast kunna identifieras med substantivet fvn. vorr, fsv. var, vr f. lpp. Fvn. vorr tergr enligt Vries (1962, 676) p urnordiska *warzu- och r beslktat med t. ex. gotiska wairilo, fornengelska weler (<*werel) och fornpreussiska warsus. Ordets etymologi r osker. Vries tnker sig nrmast en 24

betydelse das abschliessende, bedeckende bildat till den indoeuropeiska roten *uer, som bl. a. freligger i verbet verja wehren, schtzen, verteidigen. Det fsv. substantivet var, vr finns endast belagt i pluralis (varra, vrra). Sderwall anfr ett halvt dussin belgg, varav det ldsta stammar frn 1300talet och det yngsta frn brjan av 1500-talet. Dessutom finns ett par exempel p en svag form vara av samma ord. I de fastlandssvenska landskapslagarna saknas belgg fr ordet, men en forngutnisk motsvarighet ver f. lpp (Schlyter) frekommer en gng i Gutalagen. I svenska dialekter finns endast enstaka exempel knda: m'nver (<-var) (verkalix), mnv'rr (Nordkalix) samt varkula fradge fr lpparne; egentl. om dende (Bohusln), se Widmark (1959, 166) samt Reitz. Fvn. vorr r en feminin o-stam, dr pluralndelsen vxlar mellan -ar och -ir (Iversen, 64.3). Noreen (1904, 409.3) upptar fsv. var, vr (och fgutn. ver) som en feminin i-stam. Anledningen r att ordet uppvisar dubbelformer med oomljudd resp. i-omljudd vokal, vilket inte sllan frekommer hos de feminina istammarna (t. ex. fvn. tt : tt, stt : stt). Det kan dock anmrkas att de fsv. pluralformerna av ordet i samtliga fall har ndelsen -a(r). Vilken stamgrupp ordet har tillhrt i runsvenskan r oknt, vilket gr det svrt att ge ngon exakt transkription av namnet i den ovan freslagna tolkningen. Nrmast skulle det kunna terges som Varfitr, men ett Vrfitr eller Vorfitr kan inte uteslutas. Namnet Varfitr skall allts enligt min mening ha betytt han som har en fet lpp. Man kan hr jmfra med runsvenska namn som t. ex. skamals Skammhals den korthalsade, han som har en kort hals (S 40 m. fl.), unaki unn-hnakki Tunnacke (Sm 7) och harina, sannolikt att tolka som ackusativformen av ett Harnni Hrdnne, han som har en hrd panna (g 122). Bland de medeltida binamnen finns tskilliga exempel p denna typ av bildningar, t. ex. Blafot, Blapanna, Bredhaskalle, Korttumme, Krokfot, Krokhand, Stormule, Svartabuk (Hellquist, 1912, 100f; Moder, 1964, 101). I regel str det karakteriserande adjektivet i frleden medan det kroppsdelsbetecknande substantivet terfinns som efterled. Den motsatta bildningen r dock inte oknd. P runstenen S 208 vid versel kyrka frekommer ett inibrataR, vilket terger genitivformen av ett runsv. nnibrantr han som har en brant panna. Samma namn r ven belagt p en upplndsk runsten (U 705). P en runsten vid Skinna i Tillinge socken, Uppland, finns mansnamnet futrar, vilket mste tolkas som Fot(h)rar den fotsnabbe, sammansatt av substantivet fotr fot och adjektivet hrar snabb (Jansson, 1973, 150). ven bland de fornvstnordiska binamnen frekommer denna typ av bildning. Man kan t. ex. erinra om ilbreir, sammansatt av substantivet il f. fotsula och adjektivet breir bred (Lind, 192021, sp. 177). Ett annat exempel fast i svag form r knamnet ibreii, som den svenske kungen Inge d. . en gng skall ha begvats med. Snorre berttar i Heimskringla hur norrmnnen under Magnus Barfot hade hrjat i Vstergtland och frskansat sig i en jordborg p en i Vnern. Nr Inge och hans mn lt drjde med sitt angrepp diktade norrmnnen en nidvisa om den saktfrdige sveakungen (efter Jnsson, 1915, 591):

alllengi dvelr Ingi

25

ofanrei enn ibreii Meget lnge forhaler Inge, med den brede bag, sit ridt ovenfra

De ovan nmnda exemplen visar att ett mansnamn Varfitr inte r ngon orimlighet om man rknar med att det ursprungligen varit ett binamn. Selastenens resare har skerligen egentligen burit ngot annat mera vanligt namn som t. ex. Svinn eller Biorn. Att han p stenen har fredragit binamnet framfr sitt riktiga namn beror skert p att han velat skilja ut sig frn namnar i grannskapet. Det r tnkbart att fvn. vorr, fsv. var, vr ocks kan freligga i de tidigare nmnda namnen uar och uarasi, uar : asi. I det enkla uar skulle vi i s fall ha ett namn Lpp jmfrbart med runsvenska namn som Fotr, Auga, Hals, (H)nakki m. fl. Denna typ av namn anses ha uppkommit genom att namnbraren haft en kroppsdel av egenartad form eller varit behftad med ngot lyte (Moder, 1964, 101). Namnet uarasi, uar : asi skulle med en ltt modifiering av Salbergers tolkning kunna terge ett Lpp-se, se med lppen. Frdelen med dessa tolkningar r att man fr en mera konkret grund fr namngivningen n den ganska vaga egenskapen frsiktighet, som Salberger frutstter.

4. Sammanfattning Om jag ovan har trffat det rtta br den skadade runstenen S 204 vid versel kyrka ursprungligen ha burit fljande text:
: hier : skal : stenta : stein [: at : in]kialt : runu[m : ruin : raisti :] uarfaitr : iftiR : faurs : brour sen Her skal standa stinn at Ingiald, runum ruinn risti Varfitr ftiR faur brour sinn. Hr skall st sten efter Ingjald, rd av runor, reste den Varfet efter sin farbroder.

Litteratur Brate, E., 1926: Svenska runristare. KVHAAs handlingar 33:56, Stockholm. DGP = Knudsen, G.; Kristensen, M.; Hornby, R., 193648/194969: Danmarks gamle Personnavne. I: Fornavne. II. Tilnavne, Kbenhavn. Dieterich, U. W., 1844: Runen-Sprach-Schatz oder Wrterbuch ber die ltesten Sprachdenkmale Scandinaviens, Stockholm/Leipzig. Fritzner = Fritzner, J., 18861896: Ordbog over Det gamle norske Sprog IIII. Kristiania. 1972: IV. Rettelser och tillegg ved Finn Hdnebo, Oslo/Bergen/Troms.

26

Hellquist, E., 1912: "Fornsvenska tillnamn". I: Xenia Lideniana. Festskrift tillgnad professor Evald Lidn p hans femtiorsdag den 3 oktober 1912, Stockholm. Iversen, R., 1972: Norrn grammatik. 7. utgave revidert ved E. F. Halvorsen, [Utan tryckort]. Jansson, S. B. F., 1973: "Skinnastenen i Tillinge". I: Fornvnnen 68. Jnsson, F., 1915: Den norsk-islndska skjaldedigtning. Bd II, Kbenhavn. Lind, E. H., 190515: Norsk-islndska dopnamn ock fingerade namn frn medeltiden, Uppsala. Lind, E. H., 192021: Norsk-islndska personbinamn frn medeltiden, Uppsala. Noreen, A., 1904: Altschwedische Grammatik mit einschluss des altgutnischen. Altnordische Grammatik II, Halle. Moder, I., 1964: Svenska personnamn. Handbok fr universitetsbruk och sjlvstudier utgiven av Birger Sundqvist och Carl-Eric Thors med en bibliografi av Roland Otterbjrk. Anthroponymica Suecana 5, Lund. Otterbjrk, R., 1983: "faruki, kurR och ublubR. Namnproblem i srmlndska runinskrifter". I: Studia Anthroponymica Scandinavica 1. Rietz = Rietz, J. E., 1867: Ordbok fver svenska allmoge-sprket, Lund. 1955: Register och rttelser av E. Abrahamsson, Lund. Salberger, E., 1978: Runsvenska namnstudier, Lund. Samplonius, K., 1993: "Zum runenschwedischen Namen kunuar". I: Personnamn i nordiska och andra germanska sprk. Handlingar frn NORNA:s artonde symposium i Uppsala 1619 augusti 1991. NORNArapporter 51, Uppsala. Schlyter = Schlyter, D. C. J., 1877: Ordbok till Samlingen af Sweriges Gamla Lagar, Lund. SD = Diplomatarium Suecanum. Svenskt Diplomatorium. 1. Stockholm 1829f. Sm = SRI 4 193560. SRI 1 190006 = lands runinskrifter. Sveriges runinskrifter 1. Granskade och tolkade av Sven Sderberg och Erik Brate, Stockholm. SRI 2 191118 = stergtlands runinskrifter. Sveriges runinskrifter 2. Granskade och tolkade av Erik Brate, Stockholm. SRI 3 192436 = Sdermanlands runinskrifter. Sveriges runinskrifter 3. Granskade och tolkade av Erik Brate och Elias Wessn, Stockholm. SRI 4 193560 = Smlands runinskrifter. Sveriges runinskrifter 4. Granskade och tolkade av Ragnar Kinander, Stockholm. SRI 5 194070 = Vstergtlands runinskrifter. Sveriges runinskrifter 5. Granskade och tolkade av Hugo Jungner och Elisabeth Svrdstrm, Stockholm. SRI 69 1940 = Upplands runinskrifter 14. Sveriges runinskrifter 69. Granskade och tolkade av Elias Wessn och Sven B. F. Jansson, Stockholm. SRI 8 194951 = Upplands runinskrifter 3. Sveriges runinskrifter 8. Granskade och tolkade av Elias Wessn och Sven B. F. Jansson, Stockholm. SRI 13 1964 = Vstmanlands runinskrifter. Sveriges runinskrifter 13. Granskade och tolkade av Sven B. F. Jansson, Stockholm. Strid, J. P., 1988: Jdra runsten. I: Vstmanlands Fornminnesfrenings och Vstmanlands Lns Museums rsskrift. 27

Svrdstrm, E.; Gustavson, H., 1975: Runfynd 1974. I: Fornvnnen 70. S = SRI 3 192436. Sderwall = Sderwall, K. F., 18841918: Ordbok fver svenska medeltidssprket. Lund. 192573: Supplement av K. F. Sdervall, W. kerlund, K. G. Ljunggren & E. Wessn, Lund. U = SRI 69 1940. Vg = SRI 5 194070. Widmark, G., 1959: Det nordiska U-omljudet. En dialektgeografisk underskning, Uppsala. Williams, H., 1991: Ljungby kyrkas runsten. I: Kalmar ln 76. de Vries, J., 1962: Altnordisches etymologisches Wrterbuch. 2. verbesserte Auflage, Leiden. Vs = SRI 13 1964. l = SRI 1 190106. g = SRI 2 191118.

28

Torsten Stein (Berlin) GENUSUTVECKLINGEN I SVENSKA I JMFRELSE MED ANDRA GERMANSKA SPRK

Denna uppsats handlar om tillkomsten av det skandinaviska tvgenussystemet. Litteraturen till detta mne (jag har frmst anvnt Wessns Svensk sprkhistoria och den ryska framstllningen De germanska sprkens historiskt-typologiska morfologi, Guhman et al., 1977) gr i grova drag ut p att tvgenussystemet r en fljd av frenklingar i kasussystemet. Om man jmfr utvecklingen med andra sprk, till exempel engelska, visar det sig dock att andra faktorer kan ha varit av strre betydelse ven i svenskan och danskan. Men ven i dessa sprk str tregenussystemet ofta kvar i dialekterna. I ett avslutande avsnitt kommer jag drfr att hnvisa till innovationer inom genussystemet som finns i vissa dialekter.

1. Tregenussystemet i de forngermanska sprken Alla forngermanska sprken har ett tregenussystem. De skiljer mellan genus beroende av vilken stam som ordet tillhr. Artikeln r i mnga fall ett redundansfenomen fr att uttrycka genustillhrighet. Om ett substantiv tillhr en viss stam, s betyder det i mnga fall samtidigt att det tillhr en bjningsgrupp som i sin tur r bunden till bara ett eller i ngra fall tv genus. S uttrycker till exempel r-ndelsen hos de maskulina a-stammarna entydigt att ordet r maskulinum, utan att det behvs en artikel. P detta stt gr det att urskilja maskulina, feminina och neutrala bjningsmnster hos substantiv. Den hr principen genomfrs emellertid inte fullstndigt, och det kan drfr finnas stammar med olika genustillhrighet. Den ryska framstllningen De germanska sprkens historiskt-typologiska morfologi urskiljer olika grader som anger hur konsekvent principen genomfrs (Guhman et al., 1977, 147ff.):

1.1 Starkt markerade stammar De starkt markerade stammarnas ndelser r karakteristiska fr en stam och ett genus i alla kasusformer. Till fljd av detta rcker morfologiska medel till fr att uttrycka vilket genus som substantivet tillhr. Ett exempel p detta r de feminina o-stammarna i gotiskan. Jmfrelsen av bjningsmnstret med de maskulina astammarna visar att det bara r nominativ pluralis som har samma form, alla andra kasusformer r genusspecifika.

1.2 Markerade stammar I gruppen av markerade stammar blir genusfrhllendena bara tydliga p ngra stllen i paradigmet. Exempel p skillnaden mallan bjninen av a-, u- och nstammar kan nmnas. Till alla tre grupper hr bara maskulina och neutrala 29

substantiv. Det hnder ofta att maskulina och neutrala ord bara r markerade gentemot varandra, medan markeringen oftast r stark mellan feminina och ickefeminina bjningsmnster.

1.3 Icke-markerade stammar Om substantiv av alla tre genus kan tillhra en och samma bjningskategori s betyder detta att stammen inte r genusmarkerande. Detta r fallet till exempel med r-stammarna. Substantiv med r-stam tillhr ofta betydelsekategorin slktskap. Utvecklingen brjar med en mngfald olika stammar med olika genustillhrighet (och drmed svag markering av genus) och gr mot starka bjningsmnster (med stark genusmarkering). Mindre produktiva stammar vxlar efterhand till produktiva och anpassar sin bjning. Gruppen av icke-markerade stammar blir drmed mindre och mindre. Man skulle drfr kunna sga att de bjningstyper som icke r markerade efter genus r de mest arkaiska. Den hr tesen strks ocks av att slktskapsbeteckningarna tillhr just den gruppen.

2. vergngen till ett lexikaliskt-syntaktiskt genussystem Det ovan beskrivna systemet brjar upplsa sig under hgmedeltiden, frst i de vstgermanska sprken. Brjan p denna upplsning r att de maskulina astammarna fr ackusativndelsen (nollndelsen) i nominativ. Drmed upphvs markeringen mellan maskuliner och ndelselsa neutrer i denna bjningskategori. D det nu inte finns ngra morfologiska medel kvar fr att kunna skilja mellan neutrer och maskuliner, vertas denna funktion av kongruensbjda ordklasser som artiklar, pronomen och adjektiv. S smningom blir dessa syntaktiska medel som hade varit redundant som genusmarkr innan viktigast fr genusmarkeringen. Femininerna bibehller dubbelmarkeringen av genus lngst, de har allts bde kvar den morfologiska skillnaden (o-stammar: -a i nominativ, -u i ackusativ) och kongruensbjs med hjlp av pronomen, artiklar och adjektiv. Hr uppenbarar sig dessutom en vsentlig skillnad inom det germanska sprkomrdet: de vstgermanska sprken tappar genusmarkeringen i genitiv och dativ, medan fornhgtyska behller genusmarkerande former. Drmed finns det tre olika tendenser inom det germanska sprkomrdet under medeltiden: 1. konservering och stabilisering av tregenussystemet (tyska, islndska och friska); 2. upplsning av genusmarkeringen i bjningssystemet och delvis vergng till ett tvgenussystem [(danska, svenska, norska (bda systemen parallellt) och hollndska (ocks bda systemen)]; 3. total eliminering av genus som grammatisk kategori (engelska, afrikaans). Utvecklingslinjerna 2. och 3. lper parallellt med frenklingen av kasussystemet och reduceringen av antalet kasus, exempelvis till tv resp. tre kasus i engelskan och de skandinaviska sprken.

30

2.1 Bortfall av genus som morfologisk kategori engelska Tendensen att avskaffa genus som morfologisk kategori visar sig tydligast i engelskan, samtidigt som detta intrffar mycket tidigt, nmligen redan p 1100- till 1300-talet. Fornengelska har ett tregenussystem, men en tidig tendens till otydliga konstraster mellan genustyperna. Till fljd av detta r genus frhllandevis svagt markerat. Detta gller till skillnad frn de sprk som behandlades ovan ocks de lexikaliskt-syntaktiska medlen. Redan p 1000-talet brjar genusskillnaderna upplsa sig i vissa dialekter, frmst i norra England (Northumberland), som var kontaktzonen mellan engelska och de skandinaviska sprken under hela vikingatiden. S tidigt som p 1100-talet frsvinner genusspecifieringen frn bjningssystemet. I slutet av 1100-talet anvnds heller inte lngre de genusspecifika formerna fr bestmda artikeln, och det objda e brjar glla i alla genus bde i singularis och pluralis. Senare, frn mitten av 1100-talet till slutet av 1300-talet, fljer ocks demonstrativpronomen och adjektiv efter i denna utveckling. Under 1300-talets andra hlft brjar det engelska skriftsprket rtta sig efter Londons blandsprk. I och med det frsvinner genus som morfologisk kategori helt och hllet. I stllet uppstr under nyengelsk tid en ny indelning i aktiva och passiva substantiv och drmed en semantiskt motiverad genusindelning.

2.2 Ngra drag i det svenska tvgenussystemets tillkomst 2.2.1 Spridning av genitiv p -s Redan i ldre fornsvenska finns det vissa tecken p en frenkling av bjningssystemet: genitivndelsen -s trnger in i maskulina i- och u-stammar. P 1200-talet trnger -s som genitivknnetecken ocks in i femininum; det upptrder frst i lnord men frn och med seklets mitt ocks i inhemska ord. ndelsen -a hller sig bara kvar i fasta uttryck (t. ex. till handa, tillbaka etc.) (Wessn, 1951, 102). I slutet av medeltiden ervrar -s till och med genitiv pluralis. Drmed frsvinner den sista kasusformen med genusspecifika ndelser, och genusmarkeringen r helt beroende av syntaktiska medel.

2.2.2 Sammanfall av nominativ- och ackusativformer Yngre fornsvenska r ocks tiden fr uppkomsten av tvkasussystemet med grundform och genitiv. Objektsformen r bara kvar vid vissa pronomen. Det r i det hr sammanhanget viktigt att komma ihg att skillnader mellan nominativ och ackusativ bara har funnits hos maskuliner och ngra femininer, men att de flesta neutrala och feminina mnster aldrig har haft olika former fr dessa tv kasus. Hos starka maskuliner i singularis trngs formen fr nominativ tillbaka och erstts av ackusativformen. Detta sker genom att nominativndelsen -r faller bort, vilket i sin tur hnder frst i bestmd form dr -r-et str fre slutartikeln. Den nya formen anvnds regelbundet frn och med ca 1400. Svaga maskuliner och femininer behller emellertid n s lnge skillnaden mellan bda kasus, de bjs 31

nnu i Nya Testamentet (NT, 1526) enligt det fornsvenska mnstret (nom. sne, ack. sna). Den gamla starka nominativen p -r finns fortfarande i specialuttryck som dager, eller ocks i okvdingsord och knamn (fhunder, skalker etc.). Detta begrundas med att den lngre formen uppfattas som mera uttrycksfull. Vidare har nominativformerna en relativt stark stllning hos personbetecknande ord, eftersom dessa oftare anvnds i nominativ. I resultatet av dessa utvecklingar finns det som regel inga skillnader i bjningen av starka maskuliner och neutrer i singularis. Femininerna brjar anpassa sig genom att de vertar genitiv p -s. I vissa dialekter har skillnaderna mellan nominativ och ackusativ hllit sig vid liv, srskilt hos svaga substantiv. Uppsvenska ml anvnder nominativndelsen -e hos ord som betecknar levande varelser (bonde, gosse, gubbe, oxe, orre) medan de vriga har -a: haga, pinna, staka, stolpa, droppa, slda, backa. Pluralformerna har redan under fornsvensk tid samma form i nominativ och ackusativ, tminstone i de omrden som har r-bortfall: stava, fiska, draka r formerna fr bda kasus. -r-et tervnder till bestmd form pluralis frst mot slutet av medeltiden (Wessn, 1951, 100ff.).

2.2.3 Frndringar i adjektiv- och pronomenbjning Frenklingar upptrder ocks i adjektivens bjningssystem. Dr faller -a som knnetecken fr den feminina formen bort, s att formen liknar maskulinum. Skillnaden till neutrum finns dremot fortfarande. Genusskillnaden mellan maskulinum och femininum frsvinner hos adjektiv allts nstan helt, bda bildar gemensamma former som avgrnsar sig mot en stark form fr neutrum. I pluralis sprider sig emellertid -a och brjar glla i alla tre genus. Samma assimilationstendens kan iakttas i dagens talsprk, dr neutrala substantiv p konsonant ofta fr -a som suffigerad artikel i bestmd form pluralis (ex. husena, takena i likhet med rikena, pplena etc.). Artiklar und ngra pronomen bevarar olika former fr maskulinum och femininum mycket lnge ocks i talsprk. P s stt finns tregenussystemet i konsekvent anvndning i Gustav Vasas Bibel (GVB): dr anvnds formerna en, min fr maskulinum, men een, mijn fr femininum, och bde det anaforiska pronomenet och slutartikeln skiljer p maskuliner och femininer: i skolen alzintet swria, hwarken om himmelen ty han r Gudz stool, Eller om jordena, ty hon r hans fotapall (Wessn, 1951, 149). Det r mjligt att 1500-talets bibelsprk r mycket konservativt och anvnder sig av arkaismer som inte lngre var levande i den tidens sprk, antagligen fr att bibelsprket skulle lta mera hgtidligt.

2.2.4 Orsaker till frndringarna Orsaken till att mnga frndringar intrffar just under medeltiden r enligt mnga forskares sikt framfr allt den intensiva sprkkontakten med det lgtyska sprkomrdet. Inflytandet av tyska kpmn r srskilt starkt i sdra Sverige och Stockholm. Lnorden som kommer frn lgtyskan kan inte alltid passas in s bra i det svenska formsystemet. En mngd frenklingar i formsystemet kan skert 32

frklaras med att det fanns en inflytelserik minoritet i landet som dock inte behrskade sprket. Ett exempel p detta r att verb och prepositioner fick en annan rektion (fr det mesta ackusativ i stllet fr dativ). Dessutom kan denna tes tjna som frklaring till att stora ordklasser drog ord frn mindre klasser till sig. S vergick mnga svaga maskuliner som ursprungligen hade ackusativformer p -a till femininerna (-on-stammar). Dit hr t. ex. krna, skugga, blomma, penna, skola, lga, nga, fara (Wessn, 1951, 136f.). Den starka pluralndelsen -er sprider sig ocks: neutrala lnord, srskilt de p -eri och -else, bildar frn brjan pluralis p -er, trots att de enligt paradigmet borde f -n som pluraltecken. Att maskulinum och femininum formellt sammanfll i substantiv, adjektiv och artiklar, mste ha frsvagat knslan fr vilket grammatiskt genus som ett ord hade. Detta gller i synnerhet stockholmssprket. Helt avgrande i utvecklingen t det hr hllet r uppkomsten av det anaforiska pronomenet den p 1600-talet (Wessn, 1951, 149). Den hr freteelsen nmns dock i litteraturen bara i frbigende. Den erstter han och hon nr de syftar p sakord och trnger undan de tv sistnmnda nstan helt. De frsta belggen fr anvndningen av den som anaforiskt pronomen finns i hgre klassers talsprk. Till fljd av att den anvndes som anaforiskt pronomen, frsvann ocks -a-et som slutartikel fr femininer i bestmd form. De nya formerna vertas sedan tmligen snabbt till skriftsprket, s att det redan p 1600-talet skrivs utrumformer: fisken, daghen, foten (m.) och solen, natten, handen (f.). P landet finns dremot ofta tregenussystemet kvar tills idag. Dialekterna skiljer skarpt mellan fiskn, daghn, fotn och sola, natta, hanna (ibid.). Trots att skriftsprket anvnder tvgenussystemet, frenklas reglerna rent formellt frst r 1900, nr Svenska Akademiens Ordbok i sin 7:e upplaga klassar orden i utrum och neutrum. nnu 6:e upplagan (1889) tar upp substantiven enligt tregenussystemet.

3. Innovationer i det skandinaviska genussystemet Jag har hr inte fr avsikt att beskriva det moderna standardsprkliga tvgenussystemet i svenska och danska. I stllet kommer jag att i ett avslutande avsnitt ta upp ngra exempel p upplsningen av detta system och p en ny genusindelning som verkar finnas i vissa dialekter. Bland dessa har jag valt vstjyska.

3.1 Konsekvent logiskt genus i vstjyska dialekter Vstjylland och stjylland delas av en viktig dialektgrns: stjyska anvnder sig av slutartikeln fr att markera bestmd form, medan vstjyska har fristende artikel i likhet med tyska. Kongruent med den sistnmnda isoglossen finns det bara ett genus p vstjyskt omrde. Annars r bilden i danska dialekter fljande: Nordstra Jylland, Fyn och Sjlland och p svenska sidan av resund Skne har tre genus. Tvgenussystemet finns i sdra och stra Jylland. Vestjylland dremot har bara ett genus, nmligen en-genus (till det hr avsnittet se Nielsen, 1959). Orsaken till detta r antagligen att den och det inte anvnds som artiklar i vstjyska, utan i stllet det fristende . Krnomrdet fr den hr innovationen r vstra Jylland, p resten av Jylland finns tv genus trots fristende artikel. Neutrum 33

r emellertid inte alldeles oknt, men det anvnds bara som anaforiskt pronomen fr mnesord, oavsett om de frn brjan r utrum eller neutrum. Resultatet r en semantisk indelning av substantiven. Den nya gruppen av neutrala substantiv omfattar ord som i standardsprket har utralt genus, till exempel is, mlk, lyng, ost, sand, rug, sne. Samma fenomen att ord vxlar frn utrum till neutrum p grund av sin semantik finns ocks i andra dialekter, till exempel i stjyska. Skillnaden r att de genuina neutrerna dr inte ndrar sitt genus. Det finns ytterligare anledningar att tro att genussystemet hller p att upplsas (eller frndras) p ocks andra hll p Jylland: Dr finns inte lngre kongruensbjning, det heter till exempel et stor hus.

4. Avslutande kommentarer Denna uppsats har frskt frklara uppkomsten av det moderna skandinaviska tvgenussystemet. Utan tvivel var kasussystemets frenkling en viktig frutsttning fr den hr utvecklingen. Men det r bara halva sanningen. Det frklarar nmligen inte varfr t. ex. den nstan identiska bjningen av maskulina och neutrala astammar inte resulterar i ett gemensamt genus. Frklaringen hrtill ligger nog inte i sjlva substantivbjningen, utan i syntaxen och en fonologisk slump. Det mycket enkla faktum att skillnaden i uttal mellan artikelformerna een och en r betydligt mindre n den mellan en och ett verkar ha haft strre konsekvenser p genusutvecklingens historia n frenklingarna i kasussystemet som litteraturen lgger s stor vikt p. Den andra mycket viktiga faktorn r uppkomsten av pronomenet den. Den hr frklaringen r mycket lik kommentarerna gllande engelskans utveckling. Frklaringen att genus som grammatisk kategori frsvinner frn engelska s tidigt grundar sig ju mycket starkare p att skillnaderna frn brjan r sm och att e brjar glla alla tre genus. Samtidigt verkar det som om sprk eller dialekter med fristende artikel hade lttare att avskaffa genus (jfr. kommentarerna om vstjyska dialekter). Detta gller naturligtvis bara om kasussystemet r tillrckligt frenklat och om de fonetiska skillnaderna mellan de genusspecifika artikelformerna inte r fr stora (tyska). Den preliminra slutpunkten i utvecklingen r tydligen en tendens till att behandla mnesord eller begrepp som uppfattas som en mngd eller helhet som neutrum, medan resten av orden med undantag fr levande varelser blir utrum eller genus commune. P detta stt brjar kanske ett nytt, logiskt genussystem utbilda sig p sina hll.

Litteratur Andersson, E., 1976: "Balansen mellan semantiskt och grammatiskt genus i svenskan". I: Folkmlsstudier 26. Benson, S., 1957: "Om genuskategorier och genuskriterier i svenskan". I: Arkiv fr nordisk filologi. Bd 72 N 12. Bergman, G., 1968: Kortfattad svensk sprkhistoria, Stockholm. Cederschild, W., 1913: Studier ver genusvxlingen i fornvstnordiska och fornsvenska, Gteborg. 34

Guhman, M. M.; Makajev, E. A.; Jarceva, V. N. (utg.), 1977: Istorikotipologieskaja morfologija germanskih jazykov. Moskva. Nielsen, N. ., 1959: De jyske dialekter, Kbenhavn. Olsen, M., 1924: "Om grammatisk og logisk kjn i stlandske og srlandske bymaal". I: Festskrift til Amund B. Larsen p hans 75-rs fdelsedag 15.desember 1924, Kristiania. s. 7381. Omtryck i: Jahr, E. H.; Lorentz, O. (utg.), 1985: Morfologi. Studier i norsk sprkvitenskap bd 3, Oslo. Teleman, U., 1965: "Svenskans genusmorfem". Arkiv fr nordisk filologi 80 N 1-4. Wessn, E., 1951: Svensk sprkhistoria. Bd 1, Stockholm.

35

Kristina Kotcheva (Berlin) DEN-LSA KONSTRUKTIONER I SVENSKAN: SYNKRONI OCH DIAKRONI

I. Inledning I detta arbete diskuterar jag betydelseskillnaderna mellan konstruktioner svagt adjektiv + bestmt substantiv med och utan adjektivartikel. Jag kommer att frska ta reda p problemet om vi har att gra med varianter av samma konstruktion utan ngon skillnad i betydelsen eller med tv fraser med olika semantik. Frst kommer jag att presentera ngra synpunkter p problemet och skildra situationen i den nutida svenskan. En exkurs om konstruktionernas historiska utveckling r ocks ndvndig fr att kunna betrakta de den- och den-lsa fraserna inte bara ur synkroniskt perspektiv utan ven som ett resultat av rhundradens frndring av form och semantik inom sprksystemet. Till slut diskuterar jag ngra exempel p fraser utan prepositiv artikel. II. Underskningen Som empirisk del i arbetet har jag underskt ett nummer av Svenska Dagbladet (11 maj 1994). Mitt intresse gllde d frgan om det finns den-lsa fraser, hur mnga de r och om det finns typiska kontexter fr den ena eller den andra typen. Ett annat ml var att frska skapa en jmfrelsebasis med E. Wijk-Anderssons underskning av Upsala Nya Tidning 27 juli 1991. Som den- resp. den-lsa fraser rknades alla konstruktioner svagtbjt adjektiv + substantiv med slutartikel med och utan prepositiv adjektivartikel. Namn med attribut har tagits med. Exemplen fr bruket av den-lsa fraser som jag hittade i SvD var flera n E. Wijk-Andersson hittade 1991. Orsakerna kan vara olika: ena sidan skulle den kade procentsiffran (36% i SvD jmfrt med 28% i UNT) kunna tyda p en tendens till utbredning av den den-lsa konstruktionen. tta procent p fyra r syns vara vertygande. Men varken min eller E. Wijk-Anderssons (stillvida jag kan dma frn hennes artikel) underskning r tillrckligt representativ, varfr att resultaten inte kan anses som bevis. Bara tv tidningar har underskts i bara ett av sina nummer. Fr att kunna dma behver man en strre underskning samt anvndning av statistiska metoder nr man rknar ut procentsiffran. Procentsiffrorna visar inte heller p vilket stt den- och den-lsa konstruktioner r frdelade ver tidningarna. I SvD:s ekonomiska del finns det 7 av 16 sidor utan en enda den-ls konstruktion och tre sidor utan varken den- eller den-lsa fraser. Dessa fakta visar andra sidan att konstruktionen utan prepositiv artikel kanske inte breder ut sig utan frblir en sllan frekommande frastyp. I resten av SvD finns 8 sidor utan den-lsa fraser och 4 utan den-fraser. De flesta konstruktionerna utan prepositiv adjektivartikel fanns i delarna Vdret (t. ex. sdra/norra osv. Sverige), Stockholmsguiden (mest namn som t. ex. Grna Lund, Gamla stan o. d.) och Kulturen. Frst frskte jag ta reda p frgan om det r en srskild grupp adjektiv som frekommer i fraser utan prepositiv adjektivartikel. Men de flesta attributen ptrffades svl i den- som i den-lsa fraser. Ett undantag utgr adjektiv som 36

betecknar lge (t. ex. sdra, vstra, centrala osv.): de har preferens fr den-lsa fraser (ngot som M. Ivarsson, 1933, 208 och K. gren, 1912, 83 ocks nmner). Frsket att hitta en regel fr bruket eller icke-bruket av den prepositiva adjektivartikeln genom frgeformulr med verkliga exempel ur SvD (man fick vlja mellan den artikulerade och den artikellsa varianten av samma konstruktion, oavsett om originalen har varit med eller utan artikel) misslyckades eftersom resultaten var s differentierade att man inte kunde se en konstant preferens fr den- eller den-lsa fraser i ngon av meningarna. Jag kunde konstatera att ngra informanter tenderade till den- och andra till den-lsa konstruktoner. Mjliga orsaker hrtill kan vara lder, hrkomst eller kan hnga ihop med skillnaden mellan informanternas talsprk och strvan att bruka skriftsprket p det rtta sttet. Ett annat stt att gruppera fraserna r att titta p substantiviska delen av frasen. En grupp substantiv med klar preferens fr den-lsa fraser utgr egennamn (Lund i Grna Lund, Nattevagten filmtitel i danska Nattevagten osv.). Egennamn och substantiv som fungerar som egennamn har en mycket hg grad av egenskapen knd och tenderar till icke-bruk av adjektivartikeln (jfr. lilla Maja, gamle Bengt). Om betydelsen hos sdana fraser se nedan i kapitlet 4.2.1.

III. Problemet 1. Den teoretiska utgngspunkten: tre uppsatser I artikeln "Varfr utelmnas inte adjektivets bestmda artikel?" av E. WijkAndersson tror sig denna hitta orsaken till icke-utelmnandet av den prepositiva artikeln i konstruktionen svagt adjektiv + bestmt substantiv. Hennes uppfattning r att den/det bevaras fr att disambiguera flertydligheten av adjektivformen. Vad betrffar adjektivartikeln -a s "kan [den] beteckna pluralis, bestmt species och i vissa fall femininum. [...] Men det finns ven en ambigus substantivartikel, nmligen -en, som str fr bde utrum singular och neutrum plural." (WijkAndersson, 1991, 303f.) ven om E. Wijk-Andersson argumenterar med Grices samarbetsprincip och konversationsmaximer viser hennes exempel p "mer eller mindre ambigusa framfrstllda attribut" att hon inte alls r intresserad av kontexten i vilken fraserna frekommer. Annars skulle hon inte ha skrivit att den svaga adjektivformen behver en prepositiv artikel fr att inte blandas med en verbform. Wijk-Anderssons artikel r en av de senare leden i en kedja av bcker, uppsatser och avhandlingar som bl. a. behandlar substantivets bestmdhet, utvecklingen och betydelsen av den svaga adjektivformen, dess artikel och rollen av artikeln svl prepositiv som suffigerad. Uppsatsen r en polemiserande reaktion p M. Ivarssons artikel "Varfr utelmnas adjektivets bestmda artikel?" (1933). I artikeln redovisas exempel ur tidningssprket och nordsvenska dialekter med utelmnad adjektivartikel. Frfattaren indelar de artikellsa konstruktionerna i tre grupper, beroende p accentfrdelningen mellan adjektiv och substantiv: Typ 1: trycksvagt adjektiv tryckstarkt substantiv: hit hr relativt fasta frbindelser "vilka som sdana gtt in i talsprket"; "betydelsen [av adjektivet] r inte dd men den sover", t. ex. Dda havet; Typ 2: tryckstarkt adjektiv trycksvagt substantiv: till denna grupp hr srskiljande adjektiv som uttrycker motsats t. ex. stora bten lilla bten; 37

Typ 3: ungefr jmn tryckfrdelning p adjektiv och substantiv: betoningen har enligt Ivarsson expressiv betydelse, t. ex. rena smrjan, ppna havet. (Ivarsson, 1933, 197) I sin uppsats nmner M. Ivarsson en artikel av A. Swrd (1932) dr frfattaren tar reda p rubrikens sprk och bl. a. "koncentrering[en] genom utelmning av fr frstelsen ovsentliga ord". A. Swrd konstaterar att artikellsa konstruktioner r "allmnt i stockholmspressen men lngt ifrn ovanligt i vrigt." (Swrd, 1932, 94) Han hnvisar ocks till accentfrdelningen mellan adjektiv och substantiv : den sna vren ...; s'ena vren, vilket vcker M. Ivarssons intresse och ger honom impulsen att underska fenomenet p egen hand. Ivarsson konstaterar att adjektivartikeln inte bara utelmnas i rubrikerna utan ocks i lpande text, ven p reportage- och kseriesidorna. Hans underskningar franleder honom att dra slutsatsen att "de artikellsa adjektivfrbindelserna nu befinna sig p framryckning" (Ivarsson, 1933, 195f.). I uppsatsen finns inga statistiska data fr frekvensen av den-lsa konstruktioner men de tycks vara vanliga (se ocks citat ovan). Till brjan av sin artikel skriver Ivarsson att han under skoltiden trodde frbindelser av typen "skna Paris" hrstammar frn "denna i ordets smre mening pedagogiska svenska med dess framkonstruerade fllor, som icke voro idiom utan sprkfel" (Ivarsson, 1933, 189). I dessa tre uppsatser om artikelbruket vid attributiva fraser i pressen i den nutida svenskan anses adjektivartiklen vara en obligatorisk del av konstruktionen. Utelmnandet av adjektivartikeln r sin sida avvikelse frn normen. Man frsker att ta reda p frgan varfr adjektivartikeln utelmnas eller brukas, men inte med frgan vad bruket resp. icke-bruket betyder.

2. Adjektiv- och substantivartikelns ursprung: en historisk exkurs Fr att kunna bedma om det finns betydelseskillnader mellan konstruktioner med och utan adjektivartikel mste man frst och frmst ta reda p frgan hur bda artiklarna, den prepositiva adjektivartikeln och den suffigerade substantivatikeln, uppsttt. De flesta nordiska dialekterna har tv bestmda artiklar: prepositiv och suffigerad. Detta skiljer dem frn andra germanska sprk, som har bara en som fregr attributivfrbindelsen (som t. ex. i engelskan eller tyskan). Det finns olika frsk att frklara detta fenomen. Man ser adjektivartikelns ursprung i utvecklingen av den svaga adjektivdeklinationen (bl. a. Heinrichs, 1954; Noreen, 1913). Enligt H. M. Heinrichs hade adjektivet ett suffix som markerade bestmdhet. Under tidens lopp uppfattade sprkbrukarna inte suffixet som tillrckligt fr att knneteckna bestmdhet. "[Man] suchte nach einem neuen Mittel, die Bestimmtheit auch uerlich deutlicher hervortreten zu lassen. Und wieder griff man zu einem Demonstrativpronomen, diesmal zu den meist anaphorisch gebrauchten *sa, *so, *at, bzw. fr das nordische auch zu 'enn, en, et'" (Heinrichs, 1954, 73). W. Hodler ser adjektivet som en substantiveringsform som har kombinerats med ett substantiviskt pronomen: "der Adjektivartikel ist der substantivierende und der generelle, aus dem determinativen Pronomen hervorgegangen." (Hodler, 1954, 101) Om tryckfrdelningen skriver han: "Das Pronomen war zunchst starktonig und das Nomen in Enklise; aber dieses Verhltnis kehrte sich um." 38

(Hodler, 1954, 72). I konstruktionen svagt adjektiv + bestmt substantiv har adjektivet sin ursprungliga attributiva roll, men artikeln hr fortfarande dit. Jag vill sammanfatta uppfattningarna hos tre forskare om hur adjektiv- och substantivartiklarna har utvecklats: Larm, Kacnel'son och Hodler. Den frstnmnde ger en frklaring som tycks mig passande att brja med, Kacnel'sons redogrelse kan anses som polemik mot Larm och den sistnmnde beskriver substantivartikeln, s att man fr en detaljerad framstllning om hur utvecklingen kunde ha skett. Fr uppkomsten av konstruktionen med (tre)dubbel bestmning dvs. artikel + svagt adjektiv + substantiv med slutartikel anger Karl Larm tre mjliga orsaker: 1. Ursprunget r typen n gamli man "som intager s brett rum i . fsv." nr den suffigerade artikeln blev vanligare, kom den att anvndas ocks i denna fras. I nysvenskan har den nya typen nstan fullstndigt trngt undan n gamli man; n gamli man + suffigerad artikel = n gamli mannin 2. Den ursprungliga typen gamli mannin frsgs med demonstrativet n nr frasen behvde srskild framhvning. Med vergngen av n till artikel uppfattades ocks det framfrstllda demonstrativet som artikel. n pronomen > artikel + gamli mannin = n gamli mannin 3. Analogi och blandning ledde till sammansmltning av bda typerna n gamli man och gamli mannin n gamli man + gamli mannin = n gamli mannin (Larm, 1936, 68) Vilken mjlighet av dem tre r den mest sannolika analyserar K. Larm i sin redovisning av fornsvenska texter (lagtexter, prosa, poesi). Frekvensen av formerna stdjer andra mjligheten eftersom i texter med hg frekvens av typen gamli mannen ptrffas de flesta exemplen av typen n gamli mannin. andra sidan "r den nysv typen den gamle mannen semologiskt [dvs. semantiskt] nrmare beslktad med fsv. n gamli man n med gamli mannin" (Larm, 1936, 68). Slutligen menar frfattaren att typen med prepositiv artikel, svagt adjektiv och artikelfrsett substantiv uppsttt genom en blandning av de bda ldre typerna. "Detta kan s lttare tnkas i en tid, d stndig oskerhet och vacklan rder mellan olika uttrycksformer i sprket, och man mste vl antaga, att utvecklingen brjat i talsprket, varefter formen med dubbel artikel mer och mer upptagits i skriftsprket, i frsta hand givetvis prosan" (Larm, 1936, 69). D denna utveckling betrffar talsprket, inskrnkar frfattaren sin slutsats med ppekandet om svrigheten att gra alltfr skra slutledningar. Larms favorisering av den tredje mjligheten kan anses som strvan efter kompromis, men lsningen han freslr syns mig vara alltfr enkel. Oklart frblir ocks orsaken fr skribenternas oskerhet nr det gller bruket av den rtta formen. Kacnel'son sin sida ser utvecklingen av tanke och sprk som en logisk helhet. Uppkomsten av frasen den + svagtbjt adjektiv + substantiv med suffigerad artikel betraktar han som resultatet av tv processer: utvecklingen av svaga adjektiv ur en substantiveringsform med prepositiv artikel och uppkomsten av den suffigerade substantivartikeln. Liksom B. Delbrck (1916) betraktar han frastyperna mar inn gamli och inn gamli mar, men tycker att beteckningen inte passar till frasernas betydelse eftersom substantiven i bda fall r individualiserande. 39

Kacnel'son anfr exempel frn fornislndsk poesi och prosa och ser en utveckling i sttet p vilket adjektiv brukas. Den svaga adjektivbjningen uppstr ur en substantivering (artikeln fungerar som markr fr en ny ordklass) som senare kommer att brukas som vanliga adjektiv i attributivstllning vid namn (Sigurdur ungi) eller substantiv som betecknar knda individer (au in fagra det glimmande guldet om Nibelungernas skatt). Bruket eller icke-bruket av adjektivartikeln beror p egenskapernas natur. Artikelbruk tyder p att egenskapen som individen har r karakteristisk fr en grupp: Sigurdur inn ungi den unge S.. Svaga adjektiv utan artikel betecknar egenskaper som en individ har i hg eller mycket hg grad, ngot som srskiljer den frn andra individer: Sigurdur ungi den gode/modige yngling S. S kommer den svaga adjektivformen utan artikel att brukas nr attributet betecknar ett stndigt epitet (Kacnel'son, 1949, 146). Egenskapen anses vara immanent fr en given individ oberoende om den uppvisar just denna egenskap i en viss situation: en som kallas fr Sigurdur ungi behver inte vara ung, utan har en ung mans egenskaper (mod t. ex.) oberoende av ldern. Tillflliga egenskaper betecknas dremot med ett artikellst starkt adjektiv. I den fornislndska prosan hrskar andra regler fr artikelbruk vid svaga adjektiv. Svaga adjektiv med individualiserande semantik frekommer bara vid egennamn och betecknar en karakteristisk egenskap. Den prepositiva artikeln kommer att frknippas starkare med substantivet n med adjektivet. Den visar att substantivet betecknar en freteelse som anses vara bekant. Detta skifte i artikelns relation stds (eller betingas) av den starka och den svaga adjektivdeklinationens sammanfall. Bruket av den ena eller den andra adjektivformen blir beroende av syntaxen: starka adjektiv upptrder bara i predikativ, svaga bara i attributiv stllning. Den komplementra distributionen leder till sammanfall av bda adjektivdeklinationerna, och eftersom artikeln r knuten till den attributiva positionen, kommer artikelbruket att bestmma om man vljer en stark eller en svag adjektivform. Skillnaden mellan bda klasserna bibehllas men nu r det en skillnad mellan bestmd och obestmd form. Samtidigt sker en utjmning av den typ av egenskaper som betecknas med svaga resp. starka adjektiv. Bda typerna kan brukas nr det gller tillflliga resp. vsentliga egenskaper. Sammanfattningsvis kan man sga att i den fornislndksa prosan ses 1. bindandet av adjektivartikeln till substantivet och 2. beroendet av adjektivformens val p artikelbruket. Ju mer vertygande Kacnel'sons framstllning av det svaga adjektivets uppkomst och artikelbrukets betydelse syns, desto mer frvnar hans korta redogrelse gllande substantivartikeln. Den ses uppst genom vergngen frn srtill ihopskrivande av f. d. adjektivartikeln efter substantiv: madr inn gamli madrinn gamli. En liknande uppfattning, fastn stdd med bttre argument, har ocks B. Delbrck. Enligt honom fanns inn (enn) som adjektiv- och som substantivartikel redan i urnordisk tid (Delbrck, 1916, 15). Substantiv och artikel var de konstanta leden i fraser med olika adjektiv. Man kom att associera ett fastare samband mellan artikel och substantiv tills man brjade skriva dem ihop: ormr inn langi (frani, mikli) > ormrinn langi > ormrinn (Delbrck, 1916, 58). W. Hodler (1954, 101) ser dremot inte uppkommsten av substantivartikeln som ett resultat av en frndrad skriftbild. Substantivartikeln, som har utvecklats av ett deiktiskt-anaforiskt pronomen, har, jmfrt med adjektivartikeln, ett annat syntaktiskt frhllande till sitt nomen. Hos substantivartikeln r detta frhllande appositionellt. I svenskan har det adjektiviska pronomenet inte placerats som 40

emfasbrande led framfr substantivet. En mjlig orsak r att det deiktisktanaforiska pronomenets emfas har minskats genom dess adjektivering och att substantivet har blivit det emfatiska ledet i frasen. Det emfasbrande substantivet har ocks huvudaccenten s att pronomenet s smningom utvecklas till ett enklitikon och slutligen bifogas substantivet som suffigerad artikel. Kombinationen av substantiv och slutartikel knnetecknar frasens bestmdhet (Hodler, 1954, 104). Sammanfattningsvis kan man sga att adjektiv- och substantivartiklarna har olika ursprung och olika semantik. Adjektivartikeln har sitt ursprung i ett substantiviskt pronomen som frst knnetecknar substantiveringar. Substantiveringarna brukas som attribut vid individualiserade substantiv och under tidens lopp uppstr en ny adjektivklass: svagtbjda adjektiv som betecknar stndiga egenskaper. Bruket eller icke-bruket av adjektivartikeln srskiljer egenskaper som tillhr en klass av egenskaper som r karakteristiska bara fr en individ. Starka adjektiv betecknar tillflliga egenskaper. Efter att bruket av adjektivklassen blir beroende av dess stllning (svaga adjektiv i attributiv, starka i predikativ stllning), brjar svaga adjektiv ven att beteckna tillflliga egenskaper. Valet av adjektivform styrs av artikelbruket. Substantivartikeln kommer senare och betecknar frasens bestmdhet.

4.2. Betydelsen av den- och den-lsa fraser diakroni och synkroni 4.2.1 Den-lsa fraser som en typ med egen semantik Frgan om betydelsen av konstruktionerna med och utan prepositiv artikel har behandlats av olika forskare. Resultaten r i stort sett identiska. Frst har frasen med prepositiv artikel varit markerad som bestmd. Med tiden upfattades denna (tre)dubbla bestmmelse som inte tillrcklig och sprket behvde ett nytt stt fr att uttrycka hgre grad av bestmdhet (jfr. Heinrichs, 1954, 73). Nu fr tiden r den-konstruktionen det vanliga sttet att bilda bestmda attributiva frbindelser. Konstruktionen utan prepositiv artikel kommer s att brukas som markerat led med hnsyn till knnemrket bestmdhet resp. frtrogenhet: "... en strre grad af bekenthet en den der er knyttet til typet det gamla huset kan angives ved udeladelse af foranstalt artikel: gamla huset" (Hansen, 1966, 208). ven K. gren betraktar fogningar av adjektiv och substantiv som ett slags individnamn som r bestmda genom enheten som begreppet innehller och inte tar prepositv artikel (1912, 81). E. Wessn skriver: "Slunda saknas prepositiv artikel ... vid namn och andra uttryck med enhetlig betydelse" (1956, 41). M. Ivarsson menar att den-lsa fraser tycks "lttast vinna insteg, dr huvudordet r ett egennamn" (1933, 192). Adjektivets betydelse blir "narkotiserad" och attributet knyts starkare till huvudordet. Konstruktionen utvecklas till ett begrepp, till ett egennamn "inom en viss krets" och "fr ett visst tillflle" (1933, 202). Som vi sg i den korta historiska exkursen uppstr typen prepositiv artikel + svagtbjt adjektiv + bestmt substantiv som det vanliga sttet att uttrycka bestmdhet. Varifrn kommer d de den-lsa fraserna och vad betyder icke-bruket av adjektivartikeln? I den fornislndska prosan finns traditionen att karakteriserande binamn t. ex. Illugi svarti, Sigurur ungi (Kacnel'son, 1949, 271) r i sig den-lsa fraser dr substantivet r ett egennamn. Denna typ verkar ha bevarats genom tiden och tycks pverka ven det aktuella sprkbruket. De 41

ovannmda citaten tyder p att ven olika forskare har upptckt sambandet mellan artikellshet och egennamn. Det kann bero p fixeringen av underskningarna som gjorts bara p det historiska eller p det nutida planet att man inte har sett en direkt frbindelse mellan det dtida och det nutida sprkbruket. Jag kommer att redovisa betingelsen av icke-bruket av den prepositiva artikeln i tre grupper den-lsa fraser. 1. Charmanta Gyllan Svensson, skna Paris, snlle socialminister Larsson och fr mordbrand hktade fru Anna Kristina Berg (exempel frn WijkAndersson, 1991, 299) har inte bara samma betoningsmnster (som Ivarsson skriver) utan samtliga substantiv r ocks egennamn. Antar man ett samband mellan den historiska utvecklingen och det nutida sprkbruket, r sdana den-lsa fraser inte ett resultat av tysk (Ivarsson, 1933, 189) eller engelsk (Ivarsson, 1933, 219) pverkan utan har uppsttt inom en genuin nordisk utveckling med rtter som kan fljas tillbaka till den fornislndska prosan. Eftersom den sedan fornislndsk tid utvecklade typen attributiva fraser med prepositivartikel r den dominerande, kann artikellsa fraser med egennamn verka som undantag. Enligt min mening utgr de en del av den sprkliga normen. Regeln kunde i detta fall lyda: en bestmd attributfras fr ingen prepositiv artikel om substantivet r ett egennamn. andra sidan kan egennamn som inte r eller inte tnkas vara srskild populra i en viss krets f prepositivartikel i en attributiv fras: klassiska Swedish International, men den klassiska Goodwill Cup (exempel ur SvD), jfr. ocks . kermalm (1967, 72) eller den detaljerade artikeln av K. Svartholm, (Svartholm, 1977). 2. Den-lsa fraser som r lexikaliserade som namn eller begrepp fr inte heller prepositiv artikel: Dda/Svarta havet, gula febern, svarta tavlan, ljusa dagen. I alla dessa fall betecknar adjektivet inte en aktuell egenskap hos substantivet utan karakteriserar det p samma stt som binamn gr. Jag ser den enda skillnaden mellan den frra och denna gruppen vara att substantivet i konstruktionen inte varit ett namn frn brjan utan blivit det genom frasens lexikalisering. Till skillnad frn egentliga namn r dessa fraser fastare och har en vidare utbredning som skrar bevarandet av dess artikellshet mot den artikelkrvande normen. 3. Lilla bten stora bten. I denna fall har vi ocks med individnamn fr ett visst tillflle att gra. Motsatsen utgr en tillrckligt tydlig kontext dr det finns tv olika freteelser. I denna kontext karakteriserar storleken btarna och samtidigt skiljer dem. Storleken blir en vsentlig egenskap fr var och en av dem. 4.2.2 Betydelseskillnad mellan fraser med och utan prepositiv artikel I Svenska. Vrt sprks byggnad har frfattaren B. Collinder exempel p fraser med och utan prepositiv artikel (Collinder, 1971, 111f.). Jag kommer att dela dem upp i tv grupper och att redovisa ngra av dem. Grupp 1: det frsta priset (som utdelades frst) frsta priset (priset fr vinnaren) det hgsta betyget (av alla, men inte A) hgsta betyget (A) 42

den frre intendenten B. (han har varit intendent) frre intendenten B. (han som var intendent frut) I denna grupp r egenskaperna, som uttrycks genom adjektiven p den vnstra sidan, snarare tillflliga, medan de p den hgra sidan r konstanta. Adjektiv och substantiv bildar tillsammans ett begrepp. T. ex. frasen det frsta priset har bildats enligt de allmna reglerna fr attributiva fraser. Artikelbruk hr dit. Konstruktionen frsta priset r dremot en fast frbindelse detta markeras genom ickebruk av adjektivartikeln. ven om frsta priset utdelas sist r det alltid vinnaren som fr det. Och ibland r det frsta priset vid tvlingars slut en bronsmedalj. Grupp 2: det rda korset Rda korset det gamla testamentet Gamla Testamentet det vita huset Vita huset. De sista tre exemplen bildar ocks en grupp: fraserna p den hgra sidan r lexikaliserade uttryck som har utvecklats till egennamn. ven skrivningen med stor bokstav visar detta. Attribut och substantiv bildar tillsammans ett begrepp vars semantik inte sammanstts av bda delarnas betydelse. Frasen det rda korset r ett kors som vid ett visst tillflle har en rd frg, medan Rda korset betecknar inte bara en knd freteelse utan frasen har ytterligare betydelsekomponenter, som inte kan hrledas genom en semantisk analys.

4.2.3 Utelmnande av den prepositiva artikeln Den dominerande sprknormen dikterar bruk av prepositiv artikel nr det gller nybildade eller nnu inte lexikaliserade attributiva fraser. Pilotunderskningen i SvD visade viss oskerhet nr det gller bruket eller icke-bruket av prepositiv artikel (i SvD fanns ven ett exempel p det andra vrldskriget p samma sida som andra vrldskriget). Det verkar som att koexistensen av icke-bruket av adjektivartikeln vid lexikaliserade attributiva fraser resp. sdana som betecknar en knd freteelse eller individ och den hrskande sprknormen leder till en oskerhet i artikelbruket, ven i lpande text. En annan orsak man kan tnka sig r strvan att spara plats, dvs. ett verkligt utelmnande av den prepositiva artikeln av typografiska skl (Swrd, 1932, 9495). I dessa fall kan man tala om utelmnande av adjektivartiekln bruket eller icke-bruket av den prepositiva artikeln leder inte till ngon skillnad i frasens semantik. Jeg vil ocks opfatte unge hesten som en variant av den unge hesten hvor artikeln er udeladt men kan indkatalyseras. (Hansen, 1966, 202)

5. Sammanfattning Enligt min mening kan man sga att nutida attributfraser utan prepositiv artikel har bevarat en individualiserande komponent och att ngra av dem p. g. a. detta har en annan betydelse n konstruktionen med prepositiv artikel. Det tycks existera principer som bestmmer om en konstruktion av svagtbjt adjektiv + bestmt 43

substantiv inte fr prepositiv artikel: frst och frmst lexikalisering av hela frasen, men ocks hg grad av (publikens och skribentens) frtrogenhet med freteelsen som denoteras med frasen. Egennamn (samt dessa som Ivarsson kallar fr ett visst tillflle) tenderar till att bli krnan av den-lsa fraser. Dessutom tyder artikellshet p att det attributiva adjektivet betecknar en vsentlig egenskap hos substantivet. ven otypiska och vid frsta gonkastet ovsentliga egenskaper kan frvandlas till (fr ett visst tillflle) vsentliga s att hela frasen inte tar adjektivartikel. andra sidan finns det en stor grupp fraser dr bruket av den prepositiva artikeln inte leder till olika semantik. I det andra fallet kan man tala om utelmnande av adjektivartikeln, men i det frsta fallet mste man betrakta artikellsheten som regelfall och inte som variant.

Litteraur Collinder, B., 1971: Svenska. Vrt sprks byggnad, Stockholm. Delbrck, B., 1916: Germanische Syntax III. Der altislndische Artikel, Leipzig. Hansen, ., 1927: Bestemt og ubestemt substantiv. Bidrag till dansk substantivsyntax, Kbenhavn. Heinrichs, H. M., 1954: Studien zum bestimmten Artikel in den germanischen Srachen, Gieen. Hodler, W., 1954: Grundzge einer germanischen Aritkellehre, Heidelberg. Ivarsson, M., 1933: "Varfr utelmnas adjektivets bestmda artikel?" I: Nysvenska studier 13, s. 189220. Kacnel'son, S. D., 1949: Istoriko-grammatieskije issledovanija. Iz istorii atributivnyh otnoenij, Moskva/Leningrad. Larm, K., 1936: Den bestmda artikeln i ldre fornsvenska. En historisksemologisk studie, Stockholm. Lundeby, E., 1965: Overbestemt substantiv i norsk og de andre nordiske sprk, Oslo/Bergen/Troms. Noreen, E., 1913: Geschichte der nordischen Sprachen besonders in altnordischer Zeit, Strassburg. Swrd, A. H., 1932: "Ngot om rubrikerna i vra tidningar". I: Nysvenska studier 12, s. 84125. Svartholm, K., 1977: "Bestmda nominalfraser med attribut". I: MINS 2, Stockholm, s. 161179. , 1979: Svenskans Artikelsystem. En genomgng av artikelbruket i barnsprket, Stockholm. Wessn, E., 1956: Svensk sprkhistorie. Bd III, Stockholm. Wijk-Andersson, E., 1992: "Varfr utelmnas inte adjektivets bestmda artikel?" I: Svenskans beskrivning 19, s. 299307. gren, K., 1912: Om anvndningen av bestmd slutartikel i svenskan, Uppsala. kermalm, ., 1967: "Den artkellsa konstruktionen i sportens sprk". I: Nysvenska studier 47, s. 6388.

44

Niklas Mattsson (Stockholm) ANTECIPERANDE DET VID SUBJEKTS- OCH OBJEKTS-ATT-SATS


I FORNSVENSKA OCH LDRE NYSVENSKA

1. Inledning Den fornsvenska att-satsen liknar p vsentliga punkter att-satsen i nusvenskan. Wessn (1965, 274) beskriver att-satsen som "fullt utbildad i vrt ldsta skriftsprk", medan Diderichsen (1941, 130) menar att den utgr den germanska hypotaxens mest konstanta element. I denna studie behandlas en att-satskonstruktion som terfinns svl i de ldsta litterra kllorna som i dagens svenska, nmligen att-sats kombinerad med det anteciperande pronomenet det. I exempel (1) och (2) visas tv fornsvenska att-satser i subjektsfunktion (hdanefter subjektssats) kombinerade med anteciperande det, varvid pronomenet grovt sett kommer att motsvara dagens formella subjekt. (Att-satsen nedan och fortsttningsvis understruken.)
(1) t r lagh forfal manz ok kono at er siuk ru (VL, 35). (2) vtan thz kunde saa hendha at rlogh sik moth riket wende (Karl, 5).

Anteciperande det frekommer emellertid inte bara vid subjektssats. I exempel (3) och (4) r tv att-satser i objektsfunktion (hdanefter objektssats) frn fornsvensk respektive ldre nysvensk tid kombinerade med anteciperande det.
(3) thy at egypto mn maghe ey thz see at mn ta faara kt (Moses, 197). (4) Doch thet sger iach, at thet r owist, om the bidia eller ey (VS, 12).

Bruket av anteciperande det frndras emellertid diakroniskt vid svl subjektssom objektssats. I fornsvenskan frekommer ofta subjektslsa satser (Wessn 1965, 187) och detta frhllande medfr att subjektssatsens verordnade sats inte sllan saknar ett anteciperande det. Vid en jmfrelse mellan nusvenskan och fornsvenskan kan man med en viss frenkling sga att ett formellt subjekt det betydligt oftare n i dag saknas i fornsvenskan, som i exempel (5) och (6).
(5) Nu kan swa wara at eer ria J gard oc ngin skaa giort gita (DL, 12). (6) Och r frst merkiandes, at thet, man nw kallar Gudz tienest, r meste parten vpkommet aff menniskios under (VS, 13).

Bruket av anteciperande det kar sledes vid subjektssats. Det rakt motsatta frhllandet tycks dock rda nr det gller objektssatsen; den nusvenska objektssatsen tycks i mindre utstrckning vara kombinerad med ett det n den fornsvenska objektssatsen (Jrgensen, 1978, 30ff., 39f.; 1987, 150). Den frndrade graden av antecipering har ibland satts i samband med en frndring av funktionen hos det anteciperande pronomenet. D att-satsen str som subjekt eller objekt, som i exemplen ovan, har en frmodad kning av bruket av anteciperande det satts i samband med ett framvxande platshllarsystem i svenskan, i vilket fall det ftt en ny funktion som platshllare (Jrgensen, 1987, 46

150). Detta r ocks orsaken till att denna underskning begrnsats till att-sats i dessa tv funktioner. I min diakroniska underskning kommer jag sledes att belysa bruket av ett anteciperande det vid subjekts- och objektssats i fornsvenska och ldre nysvenska. Jag kommer drvid att lgga speciell vikt vid frhllandet mellan bruket av ett anteciperande det och ett platshllarsystem i svenskan, men jag kommer ven att berra andra hypoteser angende pronomenets funktion.

2. Tidigare forskning Bruket av ett anteciperande det vid subjekts- och objektssats i fornsvenska och ldre nysvenska har diskuterats av bl. a. Diderichsen (1941), Wessn (1965), Jrgensen (1987) och Falk (1993) medan den historiska bakgrunden till bruket av ett anteciperande pronomen vid engelskans that-sats belyses i t. ex. Mitchell (1985). Som tidigare ppekats har bruket av ett anteciperande det ofta satts i samband med utvecklingen av ett platshllarsystem i svenskan. I Jrgensens underskning av medeltida nordisk lagtext stter man p fljande citat (Jrgensen, 1987, 150): Vid subjekts- och objektssats frefaller det nrmast som om ett system med platshllare r p vg att utvecklas. Enligt Jrgensens frmodan hller sledes anteciperande det p att introduceras i funktionen som platshllare redan i fornsvenskan. Jrgensen frmodar ocks att anteciperande det hller p att introduceras i denna funktion vid svl subjekts- som objektssats. I det fljande kommer jag frst att diskutera anteciperande det vid subjektssats, drefter det vid objektssats. Falk (1993, 236, 243ff., 266) menar, till skillnad frn Jrgensen, att ett anteciperande det vid subjektssats fungerar som platshllare frst frn brjan av 1600talet, d bruket av det ocks enligt henne relativt snabbt kar. Enligt Falk beror frndringen p att en parameter antar ett nytt vrde. Bruket av anteciperande det vid subjektssats fre 1600-talet r enligt Falk (1993, 236) styrt av icke-grammatiska faktorer: "the choice between empty or overt subject is not regulated by the grammar, but by factors outside the grammar, as for example stylistic or pragmatic factors." I Platzack (1985) redovisas ett liknande resultat. Platzack undersker flera syntaktiska frndringar i 1600-talets svenska vilka har som gemensam bakgrund "frlusten av mjligheten att ha subjektslsa satser" (Platzack, 1985, 401). En av de syntaktiska frndringar som beskrivs r det kande bruket av anteciperande det vid bisatser, bl. a. att-satser, i subjektsfunktion. ven Platzack (1985, 404f.) frklarar dessa frndringar med att en parameter antar ett nytt vrde: nollsubjektparametern byter vrde frn + till . Nr det gller graden av antecipering menar Wessn (1965, 61f.) och Jrgensen (1987, 135) att subjektssatsen i fornsvenskan vanligen kombineras med ett det. I tv underskningar frn yngre fornsvensk tid (Jansson, 1970, 14; Tisell, 1975, 86ff.) uppges omkring 30% av subjektssatserna vara kombinerade med ett det. I Falks (1993, 243) material r graden av antecipering i medeltal, om n kraftigt varierande frn period till period, omkring 30% under fornsvensk tid och fram till 1600-talet, d anteciperingen ganska pltsligt kar. Under 1600-talet och fram till 1735 r omkring 60% av subjektssatserna kombinerade med ett det i Falks material. Om Falks siffror, som r de enda jag funnit gllande den ldre ny47

svenskan, r representativa, anvnds sledes anteciperande det vid subjektssats i betydligt mindre utstrckning vid 1700-talets brjan n i dagens svenska, dr ett formellt subjekt i det nrmaste r obligatoriskt. Syftet med denna del av underskningen r fr det frsta att diakroniskt och kvantitativt underska bruket av anteciperande det vid subjektssats. Av srskilt intresse r det drvid att jmfra mitt resultat med de hypoteser och resultat som framfrts i den tidigare forskningen. Om sledes bruket kar gradvis i fornsvenskan skulle detta verensstmma med Jrgensens (1987, 150) antagande att ett platshllarsystem introduceras vid subjektsats i fornsvenskan, medan en kning under 1600-talet skulle vara i linje med Falks (1993) och Platzacks (1985) antagande att ett platshllarsystem introduceras frst vid 1600-talets brjan, vilket i sin tur skulle ga samband med en minskad mjloghet att ha subjektlsa satser i svenskan. Jag kommer fr det andra ven att underska placeringen av anteciperande det, eftersom denna faktor har betydelse vid avgrandet av pronomenets funktion (Jrgensen, 1987, 150). En hg grad av det i direkt anslutning till subjektssatsen skulle kunna tyda p att pronomenet har en annan funktion n att fylla en obligatorisk subjektsposition. I Jrgensens (1987, 150) lagtextmaterial frekommer aldrig det i direkt anslutning till subjektssatsen. (Se ven nedan om placeringen av det vid objektssats.) Den tidigare forskningen kring bruket av ett anteciperande det vid objektssats r relativt begrnsad. Utifrn sitt synkrona lagtextmaterial antar Jrgensen (1987, 150), som tidigare ppekats, att ett system med platshllare r p vg att utvecklas vid objektssats i fornsvenskan. Jrgensen tar upp tv faktorer av relevans vid diskussionen om pronomenets funktion som platshllare vid objektssats: pronomenets placering och finitheten hos den verordnade satsens huvudverb (Jrgensen, 1987, 150): "D [subjekts- och objekts-] satsen str p samma plats som ett enkelt nomen i samma funktion frekommer ingen antecedent. Sdant sammanfall kan i allmnhet endast ske nr det gller objektssatser vid finit huvudverb, vid infinit huvudverb stts [...] ibland in en antecedent fre det infinita verbet." Ledfljden i fornsvenskan (liksom i nusvenskan) r normalt fljande i satser med finit huvudverb: subjekt finit huvudverb objekt (Wessn, 1965, 206; Jrgensen, 1987, 150). Med finit huvudverb i den verordnade satsen uppstr sledes risk fr sammanfall mellan ett anteciperande det och objektssatsen, i vilket fall pronomenet blir verfldigt som platshllare; p objektets plats str ju redan att-satsen. Jrgensens material saknar (om jag frstr honom rtt) ocks fljdriktigt anteciperande det d den verordnade satsen har finit huvudverb, och hans material saknar ver huvud taget ett anteciperande det i direkt anslutning till objektssatsen. Med infinit huvudverb minskar risken fr sammanfall mellan anteciperande det och objektssatsen i fornsvenskan. Detta beror p att ledfljden normalt r fljande: subjekt hjlpverb objekt infinit huvudverb (Wessn, 1965, 206), som i exemplet nedan, dr anteciperande det intar objektets plats:
(7) ty han hade thet utlofuat at han wille wara them och theres ffdo [avkomma] mill och barmhertig (VS, 11f.).

I verordnad sats med infinit huvudverb och normal ordfljd finns sledes vanligen ingen risk fr sammanfall mellan det och objektssatsen i fornsvenskan, 48

och i Jrgensens (1987, 150) material frekommer fljdriktigt ibland ett det i verordnad sats med infinit huvudverb. Jag har endast funnit ngra f uppgifter om graden av antecipering av objektsatser. Jrgensen (1987, 150) uppger att 11,1% av objektssatserna i hans material r kombinerade med ett det. Diderichsen (1941, 130) har i sin underskning av Sknelagen funnit att pronominell representation freligger "kun i nogle faa (tvivlsomme) Tilflde" vid objektssats. Jag har inte funnit ngra uppgifter gllande graden av antecipering i den ldre nysvenskan, men Jrgensen (1978, 30ff., 39f.) uppger att 3% av objektssatserna i ett av honom underskt nusvenskt talsprksmaterial r kombinerade med ett anteciperande det. I min underskning av anteciperande det vid objektssats kommer jag att prva om ett platshllarsystem befinner sig under utveckling i fornsvenskan genom att underska fljande punkter: anteciperingens kvantitativa utveckling, eventuella frekomster av det i direkt anslutning till objektssatsen samt frhllandet mellan antecipering och finithet hos den verordnade satsens huvudverb. Jag skall slutligen nmna ngra underskningar dr bruket av ett anteciperande det frklarats p annat stt n genom ett platshllarsystem. I en underskning av Sknelagen menar Diderichsen (1941, 130f.) att anteciperande det vid subjektsoch objektssats har till uppgift att framhva att-satsen. I Mitchell (1985, vol. 1, 775ff.) ges en historisk bakgrund till bruket av ett anteciperande pronomen vid nominala satser i Old English. Bruket av ett anteciperande pronomen har enligt Mitchell sitt ursprung i sprkbrukarens oskerhet infr hypotaktiskt sammanfogade meningar vid vergngen frn paratax till hypotax. Med hjlp av ett anteciperande pronomen kunde sprkbrukaren avsluta en syntaktisk enhet, den verordnade satsen, innan nsta pbrjades och drigenom klargra meningens syntaktiska uppbyggnad. Mitchell menar ocks att det anteciperande pronomenet ursprungligen anvndes vid den muntliga framstllningen som ett medel att underltta frstelsen. Nr skerheten infr hypotaxen efterhand kade, fortsatte anteciperande pronomen att anvndas, men dessa fick nu en stilistisk eller retorisk funktion. Slutligen kan man konstatera att Falk (1993, 236) antar att bruket av anteciperande det vid subjektssats i fornsvenskan och fram till 1600-talet var styrt av icke-grammatiska faktorer, t. ex. "stylistic or pragmatic factors."

3. Material Det fornsvenska materialet bestr till strsta delen av kortare texter eller textavsnitt hmtade ur den datalagrade korpus som skrivits in vid Institutionen fr nordiska sprk, Gteborgs universitet (projektet Klltext). P. g. a. vissa brister i representativitet hos materialet frn ldre fornsvensk tid har detta kompletterats med frmst Dalalagen och ldre vstgtalagen. Materialet frn ldre nysvensk tid bestr av textsamlingen Valda stycken av svenska frfattare 15261732 (1972). Materialet redovisas i detalj i korpusfrteckningen. Materialet har delats in i fem perioder: ldre fornsvenska (12251375), yngre fornsvenska (13751526) samt ldre nysvenska, som delats in perioderna 1526 1594, 15951662 och 16631732.

49

4. Anteciperande det vid subjekts- och objektssats 4.1 Anteciperande det vid subjektssats I fornsvenskan saknar, som tidigare ppekats, subjektssatsens verordnade sats ofta ett anteciperande det. andra sidan r det inte ovanligt att subjektssatsen r kombinerad med ett det redan i de ldsta fornsvenska texterna. I tabell 1 redovisas frekomsten av anteciperande det vid subjektssats i det underskta materialet. Tabell 1. Subjektssats med respektive utan anteciperande det. Absoluta tal och procent.
subjektssats utan ant. det med ant. det s:a 12251375 16 12 (57%) (43%) 13751526 20 16 (56%) (44%) 15261594 33 23 (59%) (41%) 15951662 10 (45%) 12 (55%) 22 (100%) 16631732 9 (39%) 14 (61%) 23 (100%)

28 100%)

36 (100%)

56 (100%)

Av tabell 1 framgr att 4045% av materialets fornsvenska subjektssatser r kombinerade med ett anteciperande det; denna siffra ligger anmrkningsvrt fast fram till brjan av 1600-talet. Graden av antecipering i mitt fornsvenska material ligger ungefr mitt emellan de resultat som redovisats i den tidigare forskningen (se kap. 2). Under 1600-talet kar anteciperingen fr att vid underskningsperiodens slut vara uppe i omkring 60%. Mitt resultat verensstmmer sledes rtt vl med Falks (1993), frmst dri att anteciperingen kar vid 1600-talets brjan, och i att anteciperingen r omkring 60% vid 1700-talets brjan. Vra resultat skiljer sig emellertid t dels genom att omkring 30% av subjektssatserna r anteciperade i Falks material till 1600-talet, medan motsvarande siffra i min underskning r 4045%, dels genom att kningen i Falks (1993) material r pltslig medan den r successiv i mitt material. Man mste naturligtvis vara mycket frsiktig nr det gller att dra slutsatser ur ett s begrnsat material som det hr r frgan om. Mitt kvantitativa resultat indikerar dock att det kande bruket av det sammanhnger med de stora syntaktiska frndringar som sker i svenskan omkring r 1600 (Platzack, 1985, 401). Troligen sammanhnger det kande bruket med att subjektspositionen d brjar att upplevas som obligatorisk och med att ett platshllarsystem brjar att utvecklas.

4.1.1 Placeringen av anteciperande det vid subjektssats Anteciperande pronomenet det str vid subjektssats i de flesta fall skilt frn attsatsen (se ex. (1) och (2)). Vid endast 2 tillfllen (ex. (8) och (9)) str det i direkt anslutning till subjektssatsen, vilket innebr att 3% av materialets 77 subjektssatser med anteciperande det (se tab. 1) str i denna position.

50

(8) rw twa oghns mwnna tha tarffwas ey haffwa the frscriffno graffwena [groparna], thy mdhan elden brindher j androm oghns mwnnenom wthdragis askan aff androm, och aktis thet ath jamlika brindher j ognenom badhe ntther oc dagha (Peder, 272). (9) Men mst gr thet, at the skeen-fagre, them du medh din prydna prydt hafwer, locka och spna tigh tijne egne barn ifr [spna ifr=avvnja] (VS, 111).

En s lg grad av sammanfall kan knappast antas ifrgastta antagandet att det fungerar som platshllare. Mitt resultatet kan jmfras med Jrgensens (1987, 150), dr anteciperande pronomenet det utan undantag str skilt frn subjektssatsen. 4.2 Anteciperande det vid objektssats Att-satsens vanligaste funktion i fornsvenska och ldre nysvenska r, liksom i nusvenska, att st som objekt till olika typer av verb (t. ex. Jrgensen, 1978, 42; 1987, 150). I det underskta materialet r verben t.ex. sighia, vilia eller vissa upprepade kombinationer som taga vitne (at) eller (mycket ofta i VL) biia sva sr gu holl ok uattum sinum (at). I tabell 2 redovisas frekomsten av ett anteciperande det (oftast i ackusativ men ngon gng i genitiv: ths) vid objektssats. Tabell 2. Objektssats med respektive utan anteciperande det. Absoluta tal och procent.
objektssats utan ant. det med ant. det s:a 12251375 145 (87%) 22 (13%) 167 (100%) 13751526 57 11 (84%) (16%) 15261594 79 11 (88%) (12%) 15951662 82 2 (98%) (2%) 16631732 100 (95%) 5 (5%) 105 (100%)

68 (100%)

90 (100%)

84 (100%)

Tabellen kan sammanfattas med att 13% av materialets objektssatser frn ldre fornsvensk tid r kombinerade med ett anteciperande det. En obetydlig kning sker under yngre fornsvensk tid. Vid underskningsperiodens slut r 5% av objektssatserna kombinerade med ett det. Mitt materials objektssatser frn ldre fornsvensk tid r sledes anteciperade i ungefr samma utstrckning som objektssatserna i Jrgensens (1987, 150) medeltida lagtextmaterial (11,1%). En markant minskning av bruket i mitt material sker under 1600-talet. Mina kvantitativa resultat bekrftar sledes inte att ett platshllarsystem hller p att introduceras vid objektssats i fornsvenskan.

4.2.1 Placeringen av anteciperande det vid objektssats samt finit respektive infinit huvudverb i den verordnade satsen Liksom vid subjektssats str anteciperande pronomenet det vid objektssats oftast skilt frn att-satsen. I mitt material frekommer anteciperande det i direkt anslutning till objektssats vid 8 tillfllen, vilket innebr att omkring 15% av materialets 51 objektssatser med anteciperande det (se tabell 2) str i denna position. 51

Tv frekomster terges i exempel (10) och (11). D det str i direkt anslutning till objektssatsen r 4 huvudverb i den verordnade satsen finita och 4 infinita, ett faktum av viss betydelse fr diskussionen nedan.
(10) Sighir han swa. iak dyl i t. at iak hawir me ik warit (DL, 49). (11) Hoo hafuer lrdt honom thet, at korset, cronan, spikanar etc. skulle wara yppare [frmer] n Gudz werdiga helgon (VS, 10).

Mitt resultat visar att det vid objektssats tminstone i vissa fall kan antas ha en annan funktion n att fylla objektspositionen i den verordnade satsen. Resultatet kan jmfras med Jrgensen (1987, 150), dr inga frekomster av det i direkt anslutning till objektssatsen ptrffats. Ytterligare en skillnad mellan mitt material och Jrgensens (1987) br framhllas. I Jrgensens (1987, 150) material frekommer aldrig (om jag uppfattat honom rtt) anteciperande det vid objektssats d den verordnade satsens huvudverb r finit. Detta frhllande styrker Jrgensen i hans antagande att det fungerar som platshllare, eftersom sammanfall mellan anteciperande det och objektssats kan ske d den verordnade satsens huvudverb r finit och d ledfljden r normal, varvid det blir verfldigt som platshllare (se forskningsbakgrunden, se ven exempel (10)). Mitt resultat avviker markant frn Jrgensens. I mitt material r 55% av huvudverben finita i de anteciperade objektssatsernas verordnade satser. Det br dock omgende pongteras att ett finit huvudverb i den verordnade satsen lngt ifrn alltid medfr att det placerats i direkt anslutning till objektssatsen. Vanligen str ett eller flera led mellan det och objektssatsen, som i exemplen nedan:
(12) vidh ndan han thz lagde at the villo aldrey marsken swara (Karl, 162). (13) Och s kallades priaren och the andra brdhrene jn, och sadhe her Anders Simonson them thet aff, at al then tijdh the jcke kunde halla sich i clostred (VS, 6).

D den verordnade satsens huvudverb r infinit str anteciperande det i mitt material antingen i direkt anslutning till objektssatsen, som i exempel (11), eller p objektets plats enligt den fornsvenska ledfljden (se kap. 2), dvs. mellan det finita och det infinita verbet, som i exempel (7):
(7) ty han hade thet utlofuat at han wille wara them och theres ffdo mill och barmhertig (VS, 11f.).

Man kan sledes konstatera att huvudverbets finithet saknar betydelse nr det gller att avgra funktionen hos anteciperande det vid objektssats; anteciperande det vid objektssats frekommer i verordnad sats med svl finit som infinit huvudverb, och anteciperande pronomenet det str i ungefr samma utstrckning skilt frn som i direkt anslutning till objektssats i verordnad sats med finit respektive infinit huvudverb. Resultatet frn den kvantitiva underskningen talar dock emot antagandet att ett platshllarsystem befinner sig under utveckling vid objektssats i fornsvenskan, eftersom bruket knappast kar. Underskningen av pronomenets placering ifrgastter drtill antagandet att det ver huvud taget fungerar som platshllare vid 52

objektssats: vid 15% av frkomsterna str anteciperande det i direkt anslutning till objektssatsen. I det fljande kommer jag drfr att diskutera andra mjliga funktioner hos anteciperande det vid objektssats.

4.2.2 Ngra tnkbara funktioner hos anteciperande det vid objektssats Vid en indelning av materialet i prosa och versifierad text visar det sig att bruket av anteciperande det vid objektssats r strre i materialets versifierade texter under hela underskningsperioden (med undantag fr perioden 15261594, dr emellertid den versifierade texten nstan saknas helt), men att det minskar bde i den versifierade texten och i prosan. Jag har i sjlva verket ptrffat endast 3 objektssatser med anteciperande det i prosamaterialet frn r 1529 och senare. Bruket upphr sledes nstan helt i prosan under 1500-talets frsta hlft medan pronomenet, om n i minskad omfattning, fortstter att anvndas i den versifierade texten. Sammanlaget kan man anta att anteciperande det ofta anvnds fr att anpassa texten till ett versmtt. ven i nedanstende avsnitt ur en prosatext, Dalalagens byggningabalk, r det tnkbart att det fyller en rytmisk funtion:
(15) Riir man hsti manz at owilia hans sum ghir ella skyuti. bti rea ra firi t han a stighir. oc rea ra firi t han af stighir. wari een f ondans. sighir han t at han fik et me leghu. hawi r till twggia manna witni oc wari sacls (DL, 36).

Anteciperande det bidrar hr till att ge den ver- och underordnade satsen en regelbunden rytm med tre inledande daktyler och en avslutande trok, men ven andra funktioner r naturligtvis tnkbara hr. Kanske bidrog det anteciperande pronomenet i avsnittet ovan till att klargra den sammansatta meningens syntaktiska samband och drmed ge strre klarhet t budskapet vid den muntliga lagsagan. En sdan funktion hos det pminner om funktionen hos anteciperande pronomen vid engelskans nominalsatser vid vergngen frn paratax till hypotax (se forskningsbakgrunden). Vid bda dessa antaganden om det:s funktion spelar det muntliga framfrandet en avgrande roll. Nedanstende citat, som behandlar frgan om helgonens status, r hmtat ur en argumenterande text av Olaus Petri frn 1527. Avsnittet terger textens slut.
(16) Och for korthetenes skul beslutar iach nw s, at oss r icke forbudit gra helgonen tilbrlig wrdning. Och icke nekar iach them heller bidia for oss. Doch thet sger iach, at thet r owist, om the bidia eller ey, epter thet wij ingen openbara scrift hafue ther vpp. Men at the skulle wara wore midlare och fordactingare jn for Gudh, ther faller Gudz ordh hardt emoot och stter oss Christum aleena for en midhlare (VS, 8ff.).

Det pronomen som anteciperar objektssatsen i denna text tycks framfr allt ha funktionen att understryka vikten hos det som skribenten framfr i att-satsen; att ge att-satsen emfas. Det r slutligen tnkbart att anteciperande det vid objektssats ven haft andra funktioner att fylla. Kanske har det fungerat som ett arkaiserande stilmedel.

53

5. Sammanfattning Bruket av anteciperande det vid subjektssats r kvanititativt sett ofrndrat, mellan 40 och 45%, fram till 1600-talet, d det gradvis kar fr att vid underskningsperiodens slut, dvs. vid brjan av 1700-talet, vara omkring 60%. Det tycks inte som om ett system med platshllare befinner sig under utveckling i fornsvenskan. Omkring r 1600 inleds en begrnsning av mjligheten att utelmna det, vilket troligen sammanhnger med att subjektspositionen brjar upp-levas som obligatorisk i svenskan varvid subjektslsa satser blir ovanligare. Vid underskningsperiodens slut saknar dock fortfarande hela 40% av subjektssatserna ett anteciperande det. Det r sledes fortfarande vid 1700-talets brjan lngt kvar till dagens situation med ett i det nrmaste obligatoriskt formellt subjekt. Andelen objektssatser med anteciperande det r omkring 15% fram till 1500talet, d bruket minskar. Bruket upphr nstan helt i de underskta prosatexterna frn 1500-talets frsta hlft och senare, medan det, om n i mindre omfattning, fortstter i materialets versifierade texter. Det till en brjan kvantitativt ofrndrade och s smningom minskande bruket talar emot antagandet att ett platshllarsystem befinner sig under utveckling i fornsvenskan vid objektssats. Aven det faktum att omkring 15% av materialets anteciperande det vid objektssats str i direkt anslutning till att-satsen ifrgastter antagandet att det fungerar som platshllare. Flera andra funktioner hos anteciperande det vid objektssats r tnkbara. Att pronomenet oftare terfinns i den versifierade texten n i prosan tyder p att det kan ha anvnts fr att anpassa texten till ett versmtt, men ven i prosatexter r den rytmiska funktionen tnkbar. Pronomenet kan ocks, t. ex. i de underskta lagtexterna, dvs. ursprungligen i den muntliga lagsagan, ha fungerat som ett medel att ka frstelsen genom att klargra den hypotaktiskt sammanfogade meningens syntaktiska samband. Pronomenet har skerligen ocks ibland tjnat till att framhva objektssatsens innehll, att ge att-satsen emfas. Slutligen kan pronomenet ibland ocks tnkas ha haft en stilistiskt arkaiserande funktion.

Litteratur Diderichsen, P., 1941: Stningsbygningen i Skaanske Lov. Fremstillet som Grundlag for enrationel dansk Syntaks. Acta Philologica Scandinavica 15, Kpenhamn. Falk, C., 1993: Non-referential subjects in the history of Swedish, Lund. Jansson, G., 1970: Jakob Ulvssons brev till Sturarna, 14941518. Stencil. Institutionen fr nordiska sprk, Stockholm. Jrgensens, N., 1978: Underordnade satser och fraser i talad svenska. Funktion och byggnad. Lundastudier i nordisk sprkvetenskap. Serie C 10, Lund. , 1987: Studier ver syntax och textstruktur i nordiska medeltidslagar.. Lundastudier i nordisk sprkvetenskap. Serie A 38, (ven: Samlingar utgivna av svenska fornskriftsllskapet, bd 76.), Lund. Mitchell, B., 1985: Old English syntax. 2 bd, Oxford. Olson, E., 1913: Studier ver pronomenet den i nysvenskan, Lund. Platzack, Ch., 1985: "Syntaktiska frndringar i svenskan under 1600-talet". I: 54

Svenskans beskrivning 15, Gteborg. Tisell, C., 1975: Syntaktiska studier i Bonaventuras betraktelser ver Kristi liv. Ett bidrag till knnedomen om sprket i yngre fornsvensk religis litteratur.. Acta Universitatis Stockholmiensis: Stockholm Studies in Scandinavian Philology. New Series 11, Stockholm. Wenning, A., 1930: Studier ver ordfljden i fornsvenskan. Predikatets bestmningar i ldre och yngre fornsvenskan, Lund. Wessn, E., 1965: Svensk sprkhistoria III. Grundlinjer till en historisk syntax., uppl. 2, Stockholm. Korpus Fredrik ( fsv) = Hertig Fredrik av Normandie, SSFS* 49. 1927 (E. Noreen), s. 1-10, 7584, 161170. Flores ( fsv) = Flores och Blanzeflor, SSFS* 46. 1921 (E. Olson), s. 110, 6069, 128137. Erik ( fsv) = Erikskrnikan, SSFS* 47. 1921 (R. Pipping), s. 110, 125134, 250 259. VL ( fsv) = ldre Vstgtalagen, Samling sv Sweriges gamla lagar. Vol. 1. 1827. Lagtexten r excerperad i sin helhet. DL ( fsv) = Dalalagen, Samling av Sweriges gamla lagar. Vol. 5. 1841. Lagtexten r excerperad i sin helhet Konungastyr ( fsv) = Konungastyrelsen, Fornsvensk lsebok. 1954 (E. Noreen), s. 7480. Fornsv. leg. ( fsv) = Fornsvenska legendariet, SSFS* 55. 1938 (V. Jansson), s. 1-7, 5157, 108112. Moses ( fsv) = Fem Mosebcker p fornsvenska, SSFS* 60. 1959 (O. Thorell), s. 13, 195197, 391393. Bir (y fsv) = Heliga Birgittas uppenbarelser, SSFS* 14:2. 1860 (G. E. Klemming), s. 273276, 304307, 334338. Trsten (y fsv) = Sjlens trst, SSFS* 59. 195456 (S. Henning), s. 68, 195197, 397399. Namnls (y fsv) = Namnls och Valentin, SSFS* 52. 1934 (W. Wolf), s. 210, 76 84, 152160. Lkebok (y fsv) = Lke- och rtebcker frn Sveriges medeltid, SSFS* 26. 1883 86 (G. E. Klemming), s. 310, 490495. Peder (y fsv) = Peder Mnssons bondakonst, SSFS* 75. 1983 (J. Granlund), s. 19 22, 127132, 272275. Karl (y fsv) = Karlskrnikan, SSFS* 17:2. 1866 (G. E. Klemming), s. 16, 161 166, 325329. Sture (y fsv) = Sturekrnikorna, SSFS* 17:3. 186768 (G. E. Klemming), s. 15, 111115, 226230. VS ( nysv) = Valda stycken av svenska frfattare 15261732. 1972. (Erik Noreen. 2:a uppl., Stockholm.) Excerperad i sin helhet.
*SSFS=Samlingar utgivna av svenska fornskrift-sllskapet, serie 1.

55

Charlotta Brylla (Berlin) RAMKONSTRUKTIONER I SVENSKA OCH TYSKA


BISATSER UR DIAKRONT PERSPEKTIV

Bde svenskan och tyskan har en srskilt markerad bisatsordfljd. I svenskan utmrks den av att negationen eller satsadverbialet kommer fre det finita verbet, den s. k. BIFF-regeln: (1) Hon vill inte komma, eftersom hon aldrig har trffat dem (BS). (2) Hon har aldrig trffat dem (HS). I tyskan markeras den underordnade satsen med den fr tyska och nederlndska s karakteristiska satsramen, dr det finita verbet intar slutposition i bisats: (3) Ich glaube, da er morgen abend zu uns kommt (BS). (4) Er kommt wahrscheinlich morgen zu uns (HS). I nederlndskan konstrueras bisatsen p samma stt: (5) Ik was gisteren niet in de les, omdat ik in Amsterdam was (BS). Enligt C. Platzack (1988, 241) uppstr en ny bisatsordfljd i svenskan (och fr vrigt ven i danskan och norskan) under tidsperioden 15001700. I tyskan kan en tendens till att det finita verbet str sist i bisats iakttas redan under fornhgtysk tid, men variationerna var stora och bisatsordfljden normerades frst i slutet av 1600-talet, dvs. ungefr samtidigt med den svenska freteelsen (se t. ex. Admoni, 1990, 200ff.). Jag vill hr referera ngra hypoteser om hur dessa ordfljdstyper vxte fram och i anslutning hrtill diskutera huruvida det finns ett samband mellan uppkomsten av svensk och tysk bisatsordfljd. Som vi skall se, finns det ven svenska exempel med finitet i slutposition, nmligen i fornsvenskan och ldre nysvenskan. Den moderna bisatsordfljden r fga uppmrksammad i svensk sprkhistorisk litteratur. Platzack (1988, 241) menar att den utgr en viktig novation i frhllande till de nordiska fornsprken, vilken ger rum under perioden 1500-1700. Under denna tidsrymd frsvinner kongruensen mellan subjekt och predikat i svenskan, norskan och danskan, och Platzack framlgger hypotesen att den nya bisatsordfljden beror just p att de centralskandinaviska sprken frlorar finitkongruensen med subjektet. Skillnaden mellan fornsvensk och modern svensk bisatsordfljd kan beskrivas p samma stt som skillnaden mellan modern islndska och modern svenska. Platzack skdliggr detta med hjlp av fljande trddiagram:

56

C' C NP I IP I' VP ADVP V VP NP boken (sv.) bkina (isl.)

att a

Jan Jn

e inte kpte keypti ekki e

I islndskan kongruerar finitet med subjektet och mste drfr flytta till den plats i mittfltet (I) dr kongruensen genereras (I = bjning). I svenskan, som saknar kongruens mellan subjekt och verb, behver inte denna flyttning ga rum, utan den positionen frblir tom (e) (Platzack, 1988, 242f.). Nu finns det emellertid ldre exempel som tycks uppvisa modern bisatsordfljd: (6) huar sum ei halder kunungx dom (MEL, ca 1350) (7) n han ey sigher thigiandamssu (YVL, ca 1350) Dessa r dock enligt Platzack endast skenbara motexempel. I (6) rr det sig om en s. k. kilkonstruktion, en ordfljdstyp som upptrder i bisatser dr subjektpositionen r tom. Ett led frn verbfrasen flyttar d till den tomma subjektpositionen och fungerar dr som en kil mellan subjunktionen och det finita verbet. Kilen behver inte vara en negation eller ett adverbial, men olika satsdelar har olika stark bengenhet att bli kil. Negationen uppvisar strst bengenhet att bli kil, och G. Pettersson drar drfr slutsatsen att den fornnordiska kilkonstruktionen haft en avgrande betydelse fr uppkomsten av den moderna bisatsordfljden (Platzack, 1988, 241). Platzack avvisar detta pstende, vilket jag terkommer till. Det andra exemplet (7) r ett annat skenbart motexempel. Hr menar Platzack (1988, 248) att det pronominella subjektet han skall uppfattas som enklitiskt anslutet till subjunktionen n, vilket innebr att subjektspositionen blir tom och villkoren fr kilen hrigenom r uppfyllda. Dessa tv typer r sledes strukturellt tvetydiga och naturligtvis omjliga att anvnda fr datering av vergngen till den nya ordfljden. Platzack visar dock p ett vertygande stt att det i dessa tveksamma fall oftast inte rr sig om modern bisatsordfljd och vilka kriterier som skall uppfyllas fr att bisatserna otvetydigt skall kunna uppvisa gammal eller modern ordfljd (Platzack, 1988, 250ff.). Han kommer fram till att tydliga exempel p moderna bisatser r mycket ovanliga fre 1500, medan belgg p gammal ordfljd r allt mer sllsynta i slutet av 1600-talet. Platzack argumenterar mot G. Petterssons tes att uppkomsten av den moderna bisatsordfljden skulle vara en direkt fljd av negationens starka bengenhet att bli kil. Att negationen flyttas fram i subjektlsa bisatser skulle medfra att negationen och andra nexusadverbial har sin plats framfr finitet i underordnade satser. Platzack menar dock att det knappast r troligt att en konstruktion med en sdan lg frekvens (subjektslsa satser med negation utgr endast en liten del av alla bisatstyper) kan ha ftt en sdan stor betydelse. Dessutom mste man frklara det faktum att endast danska, norska och svenska utvecklar den nya ordfljden, medan islndska, som ocks har kilkonstruktion, fortfarande har "gammal" bisatsordfljd. Detta skulle enligt Pettersson bero p den konservativa sprkvrd 57

som rder p Island. Platzack stdjer sin hypotes ytterligare med hjlp av friskan. Dr vacklar bruket av gammal och ny bisatsordfljd, vilket beror p att finitkongruensen hller p att frsvinna (Platzack, 1988, 253f.). I sin uppsats tar Platzack ocks upp ett par exempel med ett verbkomplex eller ett finit verb som sista led i bisatsen: (8) at the kirkiu byggi mughu (UL, ca 1300) Han kommenterar dessa exempel endast med avseende p att de uppvisar en skenbar modern bisatsordfljd i likhet med de ovan nmnda konstruktionerna. Jag vill emellertid diskutera denna bisatstyp lite nrmare. I fornsvenska och ldre nysvenska finns det tmligen gott om exempel p bisatser med det finita verbet i slutposition eller tminstone sent placerat i satsen: (9) n han siukr lighr (UL, ca 1300) (10) Men i Vpsala, ther som konungs stit hr i Swerige warit haffuer (O. Petri, En swensk crneka) Vad detta beror p har forskarna varit oense om, men de flesta vill frklara ordfljdstypen med pverkan frn lgtyska och latin. C. Larsson (1931, 136) diskuterar huruvida avvikelser i bisatsordfljden kan frklaras som dialektala egenheter, exempelvis nr det gller Uplandslagen och Sdermannalagen. Han avfrdar emellertid denna frklaring till att finitet upptrder i slutposition och menar att detta fenomen mste bero p tyskt eller latinskt inflytande. G. Bergman (1984, 92) ger ngra exempel ur Olaus Petris bibelversttning 1526: (11) som i stadhen skeedt war (12) at s skee skulle (13) then the begrat hadhe och skriver att bruket att stta finitet sist i vissa bisatser huvudsakligen beror p tyskt inflytande, ngot som uppsttt just genom Lutherbibeln och det av tyskan pverkade kanslisprket. H. de Boor (1922, 168ff.) hnvisar ocks till tyskt inflytande i sin underskning av olika sorters bisatser. Han menar att huvudregeln r att det finita verbet str p tredje plats i bisatsen. Mot denna regel upptrder emellertid i ngra av landskapslagarna, srskilt i Uplandslagen och Gutalagen, det finita verbet i slutet av satsen, ibland t. o. m. p sista plats. Detta gller framfr allt relativsatser men ven andra bisatstyper. Han uttrycker frsiktigt att freteelsen inte torde vara utan inflytande frn tyskan. De Boor gr ocks ett viktigt ppekande att det pronominella subjektet blir allt vanligare under denna tid, och att detta mjligen bidrar till att det finita verbet frskjuts till slutet av satsen. ven N. Jrgensen har underskt bisatser i medeltida lagtexter och konstaterar i enlighet med de Boor att de strsta avvikelserna finns i Uplandslagen. Dr finner vi sledes ett stort antal exempel p satser med verbet i slutstllning. Jrgensen diskuterar om det kan betraktas som ett medvetet arkaiserande stildrag i syfte att skapa ett hgtidligt lagsprk eller om det kan frklaras genom inflytande frn tyskan och latinet. Det senare finner Jrgensen osannolikt, d det inte verkar troligt att en sdan pverkan frmst skulle iakttas i texter dr frmmande pverkan i vrigt inte gjort sig gllande. Det frra r ocks tveksamt, d avvikelsen inte 58

behver betraktas som lderdomlig. Jrgensen anser liksom de Boor att avvikelsen ofta beror p att ett subjektspronomen som frr ofta utelmnats nu har satts ut. Avvikelsen gller d snarare att ett predikatfrasled hamnat framfr huvudverbet (Jrgensen, 1987, 129). Dessutom konstaterar Jrgensen att mnga av exemplen med finitet p sista plats r kopulafrbindelser som kan uppfattas som stereotypa konstruktioner: (14) gipt/der/fddr/biltughr r (15) drpin/sar/fangin/takin wrer S smningom frsvinner mjligheten att placera finitet sist i satsen, och frn och med 1700-talet finner vi konstruktionen endast som ett stilistiskt medvetet drag eller betingat av rim och rytm. Det tycks vara s att vi under en tid har en tmligen stor variation, nr det gller bisatser; huvudsatsordfljd (dvs. gammal bisatsordfljd), kilkonstruktioner, verbkomplex i slutet av satsen, dr det finita verbet ibland str i slutposition och s smningom den moderna bisatsordfljden som 15001700 blir allt vanligare och slutligen den enda mjligheten. I tyskan ser utvecklingen annorlunda ut. ven om vi ocks dr finner stor variation, r tendensen till ramkonstruktioner och slutstllning av det finita verbet i bisats tydlig redan i fornhgtyskan. Under medelhgtysk tid anvnds bisatsramen allt flitigare och r helt genomfrd vid slutet av perioden fr tidig nyhgtyska (13501650). Intressant r dock att tidig nyhgtyska infaller under en turbulent period med stor variation, inte minst p det syntaktiska planet. Under denna tid kan man flja ordfljdens utveckling p ett betydligt bttre stt, d underlaget av texter r vsentligt strre. Medan de forntyska texterna frmst bestr av versttningar och medelhgtyskan nstan bara erbjuder hviska epos som analysmaterial, finner vi i tidig nyhgtyska ett stort material av varierande textsorter: lagtext, urkunder, sknlitterr prosa, dagbcker, resekrnikor, affrsberttelser m. m. Tendensen till bisatsram blir sledes allt tydligare, och i slutet av 1600-talet normeras finitets slutstllning i bisatsen och terfinns i grammatikskrivningen. Den stora skillnaden mot tidigare var att det nu finns klara regler ver vilka led som fick stllas utanfr ramkonstruktion (t. ex. als- och wie-satser, infinitivkonstruktioner etc.), medan det frut varit mjligt att stlla alla mjliga led utanfr ramen, t. o. m. subjekt och objekt. Orsaken till att tyskan har det finita verbet i slutstllning i bisatsen och att detta fastlggs just i slutet av 1600-talet r ett omstritt problem i tysk diakron sprkvetenskap. Frklaringarna r mnga och jag vill hr kortfattat redovisa ngra av dem. O. Behaghel och hans lrjungar E. Hammarstrm och F. Maurer fretrder tesen att den tyska bisatsordfljden skulle bero p latinskt inflytande. Satsramen hrstammar enligt Behaghel (1932, 87) frn kanslisprket, vilket stod under massiv latinsk pverkan. Denna hypotes har mtt stort motstnd. S visar exempelvis B. Stolt i sin studie av Luthers bordssamtal att denne placerat finita verbet sist i bisats i mnga fall dr latinet inte har slutstllning (Betten, 1987, 133). Som versttare r Luther knd fr sin sjlvstndighet och att stta mlsprket i centrum ("man mu den Leuten aufs Maul schauen"). Att han vljer slutstllning kan lika vl tyda p att det r en tysk freteelse. Dessutom ppekar Fleischmann att den mest 59

inflytelserika grammatiken under 15001600-tal var Melanchtons och hos denne freskrivs inte slutstllning av finitet i bisats. W. Admoni (1990, 173) menar till skillnad frn Behaghel att bisatsramen har vxt fram ur en folklig, muntlig tradition efter att ha analyserat Luthers fabler. Han understdjs av J. Schildt (1981, 273ff.), som underskt flygblad frn nyhgtysk tid, dr bisatsramen till 99% r genomfrd. Flygblad knnetecknas som bekant av en talsprklig prgel. Schildts tes r naturligtvis intressant, och hans material uppvisar tveklst ett entydigt resultat. andra sidan mste man ocks ta hnsyn till att flygblad i allmnhet innehller korta satser, vilket kan underltta fr ramkonstruktioner. Admonis pstende r problematiskt i och med att han betraktar Luthers fabler som ett verk i en muntlig, folklig tradition, vilket inte torde vara riktigt. Luther var en lrd man, ven om fablerna skrevs fr "enkelt" folk. Att han lter finitet st i slutstllning r snarare ett belgg p hans stil samma utstrckning som bordsamtalen och bibelversttningen r det och inte ett bevis p en muntlig tradition. En annan hypotes som framfrs av B. Delbrck och H. Wunderlich bygger p att finitets slutstllning gr tillbaka p indoeuropeiskan och att verbet dr alltid stod p sista plats, dvs. ven i huvudsats. I germanskan flyttas finitet stegvis framt p grund av intonationen. Frbindelseord som tha (konjunktion) drog finitet till sig, medan de bisatsinledande subjunktionerna inte var tillrckligt betonade fr att kunna dra finitet i den underordnade satsen till sig (Ebert, 1978, 35ff.). Exempel p slutstllning av det finita verbet i huvudsats finns som bekant ocks i urnordiskan (se t. ex. Gallehus-hornet). E. Wessn (1970, 242ff.) diskuterar detta problem i sin sprkhistoria men hller det inte fr troligt att den speciella nordiska bisatsordfljden med kil skulle ha sitt ursprung i ett ldre skede med finitet i slutstllning. Dremot faststller han tendenser till slutstllning av finitet ven i huvudsatser under fornsvensk tid, ngot som han tycker r mycket mrkligt och inte kan frklara. Slutstllningen i tyskan frklaras ocks med en s. k. reliefteori, utarbetad av H. Weinrich och K. Fleischmann (Fleischmann, 1973, 77ff., 310ff.). Weinrich finner uppdelningen i huvudsats och bisats fga meningsfull, d varje godtycklig sats i princip kan upptrda som bisats, om kontexten bara r den rtta, dvs. att en relation uppstr till fregende och efterfljande sats. Satsen r ingen sluten grammatisk enhet i sig utan skall ses som en del av en strre enhet, nmligen texten. Man skall avst frn begrepp som huvudsats, bisats, hypotax, paratax, d dessa endast innebr ett rent logiskt utvecklat begrepp av underordning. Denna logiska underordning mste ersttas med en innehllsrelaterad sdan, dr det viktiga r om informationen str i frgrunden eller bakgrunden. Weinrich talar om tre dimensioner dr "reliefgivningen" (reliefen stts fr att markera informationens status) r den tredje. Han har underskt tempus i franskan och faststllt att imparfait fungerar som berttande tempus vid bakgrundsinformation, medan pass simple r frgrundens tempus i berttandet. I tyskan utrycks detta med finitet p andra (frgrund) resp. sista (bakgrund) plats. Genom slutpositionen hamnar satsen i bakgrunden och frvandlas till en bisats. Satsen kan ocks framstlla en relief med hjlp av konjunktiv: (16) er glaubt, da er singen kann (17) er glaubt, er knne singen 60

Satserna indikerar samma innehll och uppfyller bda principen fr den syntaktiska "reliefgivningen". Fleischmann hller delvis med Weinrich men utvecklar en egen teori om hur reliefen uppsttt. Han talar om en temporal reliefgivning som med tiden vergr till en logisk relief, dr de bisatsinledande subjunktionerna framkallar finitets slutposition. Detta sker under medelhgtyskan och vid vergngen till nyhgtyska har bisatsen utvecklats till en satsdel, en del av huvudsatsen. Denna hypotes r mycket spekulativ, och frgan r om inte indelning i frgrunds- och bakgrundsinformation r ngot lika godtyckligt som verordning och underordning, ngot som Weinrich menar att man skall bortse frn just av den anledningen att varje sats kan upptrda i olika skepnad beroende p omgivningen. Dremot finner jag begreppet 'relief' vara relevant fr att beskriva huvudsats- eller bisatsmarkr. Den sista tesen, som jag vill redovisa hr, r ocks den tmligen spekulativ. Den r emellertid enligt min mening synnerligen intressant fr min jmfrelse mellan de tyska och svenska frhllandena och skulle kunna frklara varfr bisatsordfljderna stabiliseras ungefr samtidigt i bda sprken. K. Nyholm menar att slutstllningen av finitet, som ju hela tiden r en tendens i tyskan, genomfrs konsekvent under 15001600-talet i och med vergngen frn hrfrstelse till lsfrstelse, allts i samband med spridningen av boktrycket. Detta pverkar den tyska syntaxen i hg grad, d mjligheterna till betoning och staplandet av information frsvinner. Istllet blir interpunktion och ordfljd mycket viktiga. Det blir ndvndigt att optiskt kunna avgra vilka element som hr ihop. Ramkonstruktioner kan anvndas mer konsekvent och led behver inte lngre stllas utanfr ramen, eftersom texten skall lsas och inte hras. A. Betten stdjer denna uppfattning (1987, 161). Hon hnvisar till K. Burdach som kallar medelhgtyskan fr rats sprk, medan det moderna sprket har gats syntax. Frmodligen kan man frklara framvxten av bisatsordfljden i tyskan och svenskan beroende flera olika orsaker. Frklaringarna mste troligen ven skas p olika niver. Platzack visar p syntaktisk niv hur den moderna bisatsordfljden i de centralskandinaviska sprken mjliggrs genom finitkongruensens frsvinnade. Trots detta cirkulerar varierande mjligheter fram till 1600-talet. Detta blir tydligt hos Olaus Petri som i sin En swensk crneka genomgende vxlar mellan de olika bisatstyperna: (18) en effter thet her Steen hadhe mongha som hllo med honom (19) Ty heres folk, som p holmen woro, stodho redho i theres harnesk med fulle werior ven i Peder Mnsons Bondakonst finner vi exempel p variation: (20) hy mdh wilyanom oc maktenna gr han sigh offtha storan skada, nr han ey haffwer konstena (21) oc brgith r goth nr thet r ey stenoght Frfattarna under denna tid laborerar med de mjligheter som finns och vad som pverkar deras val r svrt att sga. S smningom stabiliseras dock en av bisatstyperna liksom i tyskan, och detta skulle man d kunna frklara p utomsprklig niv med tesen att en muntlig tradition vergr till en skriftlig. 61

Litteratur Admoni, W. G., 1990: Historische Syntax des Deutschen, Tbingen. Behaghel, O., 1932: Deutsche Syntax. Bd IV, Heidelberg. Bergman, G., 1984: Kortfattad svensk sprkhistoria. Ny utg, Stockholm. Betten, A., 1987: Grundzge der Prosasyntax, Tbingen. de Boor, H., 1922: Studien zur altschwedischen Syntax, Breslau. Ebert, R. P., 1978: Historische Syntax des Deutschen, Stuttgart. Fleischmann, K., 1973: Verbstellung und Relieftheorie, Mnchen. Jrgensen, N., 1987: Studier ver syntax och textstruktur i nordiska medeltidslagar, Lund. Larsson, C., 1931: Ordfljdstudier ver det finita verbet i de nordiska fornsprken, Uppsala. Platzack, C., 1988: "Den centralskandinaviska bisatsens framvxt". I: Studier i svensk sprkhistoria. Petterson, G. (red.), Lund. Schildt, J., 1981: "Zur Ausbildung des Satzrahmens". I: Kettman, G./Schildt, J. (utg.), Zur Ausbildung der Norm der deutschen Literatursprache (14701730) I, Berlin. Wessn, E., 1970: Schwedische Sprachgeschichte. Bd III, Berlin.

Korpus: Peder Mnsson, Bondakonst. I: Peder Mnssons skrifter p svenska, utg. av R. Geete, Stockholm 191315. Olaus Petri, En swensk crneka, utg. av Jran Sahlgren, Uppsala 1917. (vriga textexempel r hmtade frn Platzack, 1988, Jrgensen, 1987 och Bergman, 1984.)

62

Yvonne Lindqvist (Stockholm) VERSTTNINGENS BETYDELSE

1. Inledning Syftet med denna artikel r att presentera mitt avhandlingsprojekt, vars arbetstitel lyder "Sknlitterr versttning ur ett semiotiskt perspektiv en systemteoretisk beskrivning av sknlitterra versttarstrategier". Projektet finansieras av Riksbankens Jubileumsfond och ingr i programmet "versttning och tolkning som sprk- och kulturmte", som r ett samarbete mellan Stockholms och Uppsalas universitet. Programmets syfte r att beskriva och vinna insikt i vad versttning och tolkning r och innebr bde i ett kulturellt, socialt, litterrt, sprkligt och kognitivt perspektiv.

2. Utgngspunkter All forskning grundar sig p frgor som forskaren vill ha svar p. Centrala frgor fr mitt arbete r: 1) Vad r egentligen versttning? 2) Hur skiljer sig versttning frn andra typer av textproduktion? 3) Hur kan man frklara en versttares val av strategi i sin textproduktion? Dessa generellt formulerade frgor utgr krnan i arbetet. Utgngspunkterna r att versttning r ett semiotiskt fenomen som br beskrivas i systemteoretiska termer. versttning r en intertextuell process som innebr en tolkning av tecken med hjlp av andra tecken. Umberto Eco (1979, 71) beskriver detta med hjlp av termen den infinita semiosen, dvs. ett stndigt omtolkande av tecken i andra tecken, vilket ocks r Ecos definition av begreppet kultur. versttning r en interkulturell process. Vi verstter mellan kulturer, dr sprket blir den frmedlande lnken. versttning r ersttning av betydelse eller en omskrivning av betydelse som reflekterar en specifik ideologi (Lefevere, 1985, 5474). Betydelse r ett sprkinternt fenomen (Halliday, 1995, xiiiixxxv). Drfr ligger fokus fr min studie i mlsystemet, dvs. i den kultur som klltexten verstts till, i mitt fall i det svenska kulturella systemet. Det r hr och endast hr som versttningars betydelse kan studeras (Toury, 1996, 2627). Relationen mellan en klltext och en mltext r alltid irreversibel. versttningars socio-litterra status r avhngig den versatta litteraturens position inom det kulturella polysystemet och sjlva versttningsfrfarandet r i lika hg grad underordnat denna position (Even-Zohar, 1991, 51). Mlet fr analysen r deskriptivt inte normativt, att beskriva fr att kunna generalisera. Syftet r inte att vrdera versttningar genom att finna versttningsfel fr att formulera frbttringsfrslag utan att beskriva, tolka och frklara varfr en versttare arbetar p ett specifikt stt. Analysen av versttning som ett inter-kulturellt fenomen frutstter att mlkulturens versttningspolicy undersks. Frn vilka sprk verstts litteraturen? Vilken litteratur r det som verstts? Hur frhller sig den versatta 63

litteraturen till den inhemska litterra produktionen? Spelar den versatta litteraturen en avgrande roll fr att frnya repertoaren fr den inhemska produktionen? Fr den svenska litterra originalproduktionen spelar den versatta litteraturen en oerhrt viktig roll. Nya litterra tekniker infrs ofta i systemet genom versttning. Detta r inte unikt fr svenska frhllanden utan r giltigt fr kvantitativt mindre sprkgrupper i allmnhet. I versttningar kan maktfrhllanden mellan kulturer spras. Dessa fr avgrande betydelse fr vilka litterra verk som verstts, vilket visar att litteraturen r en del av kulturen i stort. Detta r vad som avses med socio-litterr status och begreppet polysystem. Polysystem r en term som inbegriper en integrerad sprksyn (Chafe, 1992, 7997) och Ecos definition av kultur. Polysystemteorin frsker redogra fr hur olika dynamiska system interagerar och bygger upp det vi kallar kultur. Frgan vad en versttning r kan inte besvaras utan att historiska och kontextuella kriterier beaktas (Even-Zohar, 1991, 51). Begreppet versttning har olika betydelse diakront. Exempelvis skulle 1700talets versttningar i Ciceros anda, som gav upphov till det som kallas fr les belles infidles, knappast kallas fr versttningar idag. versttarna broderade och parafraserade utifrn ett originalverk och skapade en produkt, en text, som i enlighet med de normsystem eller den poetik som d var frhrskande kallades fr versttningar. Svaret p vad versttning innebr r intimt sammanlnkat med de specifika principer som r verksamma i det specifika polysystemet i frga vid en viss tidpunkt. Ur denna synvinkel r versttning inte ett fenomen vars natur och grnser r givna en gng fr alla, utan en aktivitet som r beroende av andra relationer inom ett specifikt kulturellt polysystem (termen kommer hdanefter att frkortas till enbart system) (Even-Zohar, 1991, 51).

3. Hypoteser Mot bakgrund av det presenterade resonemanget har jag stllt upp tv hypoteser: 1) versttarens strategier (val), medvetna eller ej, styrs av den versatta litteraturens position inom mlsystemet, dvs. den rdande versttningspolicyn, frn vilka kulturer klltexter hmtas och hur ppet det litterra systemet r fr frmmande influenser. 2) Innehar den versatta litteraturen en central position kan versttarstrategierna beskrivas som adekvata, dvs. kllbundna, medan en perifer position fr den versatta litteraturen inom mlsystemet medfr strategier som kan beskrivas i termer av acceptabilitet, dvs. mlanpassade. Hypotesformuleringen bygger p distinktionen ppna och slutna litterra system. Det ppna systemet kan exemplifieras med det svenska, eftersom det under 1980- och 1990-talet publiceras fler versttningar totalt n originalverk (SCB, 19811993). Det slutna litterra systemet kan exemplifieras med det brittiskt engelska, dr den versatta litteraturen endast utgjorde dryga 2% av den totala sknlitterra utgivningen under 1980-talet och brjan av 1990-talet (Venuti, 1995, 13).

64

4. Syfte Syftesformuleringen r uppdelad i tv delsyften. Det frsta syftet r teoretiskt. Jag vill utveckla modeller fr att beskriva versttning som semiotiskt interkulturellt fenomen. Det andra r empiriskt. Jag kommer att kartlgga hur mlsystemets stratifiering styr versttarkonventioner och beskriva hur dessa sprkligt tar sig uttryck i utvalda texter. M. a. o. blir min uppgift att kartlgga de normer som styr adekvat respektive acceptabel litterr textproduktion och att tolka dessa i kulturkontext. Ett litterrt system kan vara mer eller mindre ppet eller slutet och utgr naturligtvis ett interagerande system i den vergripande kulturen. Men fr att beskriva versttningsstrategier mste ocks hnsyn tas till det litterra systemets stratifiering, dvs. olika internt konkurrerande normsystem, som t. ex. hgprestigelitteratur och lgprestigelitteratur, vilka i litteraturvetenskapliga termer kan benmnas dynamisk och statisk kanon.

5. Tidigare forskning Genom att formulera frgor till den tidigare forskningens teoretiska texter kan strukturer och utvecklingstendenser kartlggas. Sdana frgor kan vara: 1) Vilken sprksyn har teoretikern? 2) Fokuserar teorin form eller innehll? 3) r teorin kll- eller mlsprksorienterad? 4) Omfattar teorin funktionsfrndring av mltexten? Forskningsversikten r kvalitativ. Den kommer att innehlla en redovisning av forskningen om versttning inom det svenska sprkomrdet. Vidare vill den visa att en integrerad sprksyn och polysystemteori ger nya infallsvinklar fr forskningsfltet. versikten kommer att pvisa utvecklingen inom versttningsvetenskapen frn ett sprksystemorienterat till ett textorienterat tnkande.

6. Teoretisk ram 6.1 Polysystemteori Den vergripande ramen fr avhandlingsarbetet r Itamar Even-Zohars Polysystemteori presenterad i ett specialnummer av tidskriften Poetics Today 11:1 1990. Teorin r en vidareutveckling av de ryska formalisternas litterra systemtnkande och Pragskolans mer funktionalistiska nrmande till litteraturen, dr text endast utgr en del av det litterra systemet. Mycket generellt kan man sga att formalisterna med namn som Ejxembaum och Tynjanov infrde systemtnkandet i litteraturstudiet medan Pragskolan med Roman Jakobson i frgrunden utvecklade formalisternas relativt statiska systemtnkande i riktning mot den dynamiska funktionalismen, vilken r en beskrivningsmodell fr bde sprk och litteratur som grundar sig i interagerande dynamiska system (Aspelin; Lundberg, 1971, 541). Teorin bestr av en samling sammanhngande hypoteser om versttning som en integrerad del av kommunikationssystem, dvs. av kulturella system. Den

65

frsker redogra fr litteraturens vxelfrhllande till sprk, samhlle och ideologi. Det yttersta mlet fr polysystemteorin r att beskriva de speciella frutsttningar som rder nr ett litterrt system kan pverkas av ett annat litterrt system, vilket fr till fljd att egenskaper frn det ena verfrs till det andra. Den perifera eller centrala positionen fr den versatta litteraturen i mlsystemet r avgrande fr normstyrda versttarstrategier. Polysystemteorin bygger p abstrakta systemteoretiska resonemang. Teorins grundtanke kan frenklat beskrivas som att stndigt konkurrerande normsystem interagerar och bygger upp det som vi kallar fr kultur. Kanske kan polysystemteorin frklaras med Bourdieus term de sociala flten, dvs. kampflt eller konkurrensflt befolkade av mnniskor som dr strider om ngot som str p spel fr dem. De sociala flten kan liknas vid elektromagnetiska flt med olika poler som attraherar eller repellerar individen (Broady, 1985, 62). Vad mnniskorna strider om r ur polysystemisk vinkel vilka normsystem som ska rda. Inom sociologin definieras begreppet norm som ett uttryck fr generella vrderingar eller ider som delas av en specifik grupp individer om vad som r rtt eller fel, frutsatt att dessa inte r formulerade som lagar. Normer kan beskrivas som beteendeinstruktioner, som individen tillgnar sig under socialiseringsprocessen och som tjnar som kriterier fr den enskilda individen, och fr grupper som helhet, att vrdera och bedma beteenden. Normen reglerar individuellt beteende p s stt att den frser individen och/eller gruppen med en uppsttning mjliga lsningar p specifika problem (Hermans, 1991, 155159).

6.2 Norm En av avhandlingens utgngspunkter r att versttning r en intertextuell process. Att verstta en text r att erstta kllsprksbetydelser med mlsprksbetydelser via de konventioner som rder i mlsystemet, att avsiktligt bryta mot eller att flja en norm. Ingen versttare arbetar i ett vakuum. Han/hon r en del av mlsprkskonventionen. Gideon Toury har i sin esssamling In Search of a Theory of Translation (1980) och i sin omarbetade och utkade version Descriptive Translation Studies and beyond (1995), framfrt fruktbara teorier som rr normens betydelse fr versttning. Han fresprkar en tredelad modell i den vetenskapliga beskrivningen av versttningsfenomen dr normen blir den frmedlande lnken mellan versttarens kompetens och performans. Mer konkret har Toury utvecklat en modell fr hur versttningsnormer kan rekonstrueras frn versatta texter och vad dessa normer innebr och betyder fr versttarens arbetsstrategier. Tourys modell kan anvndas fr att inom den vergripande polysystemiska strukturen beskriva den relation som rder mellan en ml- och klltext. Utan att frst studera normerna mlsystemet kan denna relation verhuvudtaget inte beskrivas.

66

6.3 Text I texter kan polysystemteorin och Tourys normresonemang konkret anvndas genom en modell som utvecklats av Lambert och van Gorp i volymen The Manipulation of Literatur (1985). Denna modell representerar arbetsgngen fr det empiriska arbetet. Den konkreta textanalysen genererar p olika niver hypoteser som sedan tolkas, bekrftas eller frkastas. De olika niverna i textanalysen svarar generellt mot de normknippen som Toury freslr i sin rekonstruktion av normer. Rekonstruktionen tjnar till att kartlgga de normer som styr olika versttarstrategier. Dessa r ytterst avhngiga polysystemets beskaffenhet.

7. Metod 7.1 versikt Analysen kommer att utg frn Lambert/van Gorp-modellen, vilken tjnar som en praktisk referensram fr det analytiska arbetet.Tanken r att med en sprkligt kvantitativ och syntaktisk metod (fr en nrmare beskrivning se Wollin I, 1981 och II, 1983, samt Platzack, 1983) som grund genomfra kvalitativa nrlsningar av relevanta partier med grammatiska (Halliday, 1994, srskilt kap. 5 Clause as representation), stilistiska och narratologiska (Hellberg, 1984) verktyg. De sprkliga analyserna kommer vidare att frankras i situations- och kulturkontext via Greimas aktantanalyser (en bra versikt och tillmpning presenteras i Bergmann, 1981). Fr att kunna spra ideologi och vrdesystem uttryckta i texterna kommer resultaten frn de empiriska underskningarna att stllas i relief till litteratursociologiska underskningar rrandes litterra kretslopp och frlagsverksamhet. Slutligen kommer projektet att knytas ihop genom att relateras till polysystemteorins ppna och slutna system. Avhandlingen befinner sig p detta vis i grnslandskapet mellan sprk- och litteraturvetenskap, med tyngdpunkten p det sprkliga.

7.2 Textkorpus Avhandlingens textkorpus bestr av excerpter om 3 x 1000 ord frn 3 romaner av Toni Morrison och de motsvarande svenska versttningarna, samt av excerpter om 3 x 1000 ord frn tre Harlequinromaner i Exklusivserien i original och i versttning, totalt 36 000 ord. Valet av frfattare har styrts av hypoteserna om olika versttningstrategier fr dynamisk respektive statisk kanon, dvs. central respektive perifer position inom det litterra systemet. Toni Morrison och Harlequinfrfattarna postuleras vara representanter fr dynamisk respektive statisk kanon. Romanernas tematiska skillnad har ocks styrt urvalet. I strsta mjliga mn har jag frskt att renodla motsttningar p alla plan. Toni Morrison som hgprestigefrfattare ger litterr rst t svarta samhllsmedborgare med lg prestige och r utgiven p ett kvalitetsfrlag: Trevi. Harlequinfrfattarna som lg-

67

prestigefrfattare skildrar vita hgprestigemedborgare och publiceras av ett masslitteraturfrlag: Harlequin Frlag.

7.3 De sprkliga analyserna Lars Wollin har i sin avhandling Svensk latinversttning I och II (1981; 1983) utvecklat en metod fr hur versttningar kan studeras kontrastivt. Wollin lgger an tv aspekter p versttningsprocessen dels en kvantitativ den totala omfattningen av syntaktisk och innehllslig strukturering, summariskt uppfattad och vgd mot identiteten, dels en kvalitativ de mngskiftande tekniska greppens konkreta innebrd (Wollin, 1981, 25). Min sprkliga underskning kommer att ansluta sig till Wollins metod. Jag ser modellen som ett verktyg fr att empiriskt visa de olika texternas grad av kllorientering eller mlanpassning fr att verifiera eller falsifiera avhandlingens hypoteser. Resultaten frn den empiriska underskningen kommer att lgga i dagen versttarnas strategier bde vad det gller initiala normer, matris- och sprkformsnormer (Toury, 1995, 5370). De sprkliga analyserna kommer vidare att kompletteras med transitivitets (sprkliga betydelsers kodning i verbprocesser Halliday, 1994), empati- (synvinkelskiften Hellberg, 1984) och bildsprksanalyser. Bildsprksanalyserna kommer srskilt att fokusera metaforstudier frn ett versttningsperspektiv. Sprkliga analyser med tonvikt p tergivning av direkt tal kommer ocks att genomfras.

7.4 Greimas aktantanalyser Greimas aktantanalysmodell kommer att tillmpas p de litterra verken. Aktantanalyserna blir ett medel att hja underskningen frn den sprkliga nivn till situations- och kulturkontext. Avsikten r bde att jmfra funktionskomponenter i de tv olika typerna av sknlitterra verk och att underska eventuella frndringar av funktionskomponenter som resultat av versttningsfrfarandet.

7.5 Frlagen, redaktrerna och versttarna litteratursociologisk underskning En underskning av frlagen, redaktrerna och versttarna relevanta fr texterna kommer att genomfras. Den litteratursociologiska underskningen bildar en tolkningsram fr de olika typer av versttarstrategier som de sprkliga underskningarna kommer att pvisa. Frlagens marknadsprofil ger vrdefulla upplysningar om de vrdesystem inom vilka texterna produceras. Frlagets historia, rsberttelser, versttarurval, rekommendationer fr versttarna och redaktrernas funktion bildar den ideologiska ramen fr versttarens verksamhet, den versatta texten.

68

7.6 Faststllande av den preliminra normen Faststllandet av den preliminra normen (Toury, 1995, 5370) kommer att utfras med hjlp av statistiska uppgifter om hur mycket sknlitteratur som verstts till svenska och frn vilka sprk. Kllorna r Svensk bokfrteckning och Statistiska Centralbyrns rsbcker. Data frn denna vergripande underskning kommer att relateras till de systemteoretiska tankegngarna om ppna och slutna system och dessas betydelse fr olika versttarstrategier.

Litteratur Aspelin, G.; Lundberg, B. A., 1971: Form och struktur, Stockholm. Bergmann, S. A., 1981: "Hjalmar Sderberg, Greimas och den vanlige lsaren". I: Perspektiv p prosa, Gteborg. Broady, D.,1984: "Agent till Subjekt". I: Skeptron 1, Stockholm. Berge, K. L., 1990: Tekstnormers diakroni. MINS 33, Stockholm. Chafe, W., 1991: The importance of corpus linguistics to understanding the nature of language. Nobel Symposium 82, red. Svartvik, J., Stockholm. Dhulst, L., 1990: Cent ans de thorie franaise de la traduction, Lille. Eco, U. A., 1979: Theory of semiotics, Bloomington. Even-Zohar, I., 1990: "Polysystem Theory". I: Poetics Today, bd 11:1. Halliday, M. A. K., 1994: Functional Grammar, 2:a utg., New York. Hellberg, S., 1984: "Satsens subjekt och Textens". I: Nysvenska studier, bd 64. Hermans, T., 1991: "Translational Norms and Correct Translations". I: Translation Studies: the State of the Art, Amsterdam. Holmes, J., 1988: "The Name and Nature of Translation Studies". I: Translated! Papers on Literary Translation and Translation Studies, Amsterdam. Lambert, J.; van Gorp, H., 1985: "On Describing Translations". I: The Manipulation of Literature, red. Hermans, Th., London/Sydney. Lefevere, A., 1995: "Varfr slsa tid p omskrivningar?" I: Tidskrift fr Litteraturvetenskap, nr. 34, Uppsala. Platzack, Ch., 1983: "Sex versttningar till svenska av Lewis Carrolls 'Alice in Wonderland'". I: Frn sprk till sprk, red. Engwall, G.; Geijerstam, R. af, Lund. SCB 19811993 = Statistisk rsbok. Torgerson, S., 1982: versttningar till svenska av sknlitterr prosa, Gteborg. Toury, G., 1980: In search of a Theory of Translation, Tel Aviv. , 1995: Descriptive Translation Studies and beyond, Amsterdam. Venuti, L., 1995: The translators invisibility A hisitory of translation, London/New York. Wollin, L., 1981: Svensk latinversttning. Processen. Bd I, Lundastudier i nordisk sprkvetenskap 34. , 1983: Svensk latinversttning. Frlagan och produkten. Bd II, Lundastudier i nordisk sprkvetenskap 35.

69

Albena Beltschewa (Berlin) KONKURRENS, TENDENS OCH INKONSEKVENS I ANVNDNINGEN AV KOMMA ATT
I TRE SVENSKA BIBELVERSIONER

1. Tempus och tid Tempus r en deiktisk kategori, som lokaliserar hndelser temporalt i frhllande till den talande och talsituationen. Jag anvnder hr Comries definition om tempus som grammatikaliserad lokalisering i den inte-sprkliga freteelsen, tiden (Mondahl, 1987, 24f.). andra sidan r tempus ocks en obligatorisk kategori, eftersom en tempusneutral utsaga uppfattas som ogrammatisk eller ofullstndig. Tidslokaliseringen i sprket blir antingen grammatikaliserad eller lexikaliserad. Grammatikaliserade former finns i en lexikalisk form, dr med hjlp av ndelser ett obligatoriskt bjningsmorfem markeras, t. ex. formen prteritum realiseras som grundform + -de. Dessutom kan ocks grammatiska hjlpverb modifiera ett lexikalisk verb och drmed bilda en perifrastisk konstruktion.

2. Futurum Den mest kontroversiella medlemmen i tempuskategorin r futurum. Det beror p att vi knner det frflutna, men vet inte vad som sker i framtiden, drfr talar vi om framtiden med en viss oskerhet, i alla fall p annat stt n om det frflutna. Svenskan saknar ett grammatiskt futurum och en srskild futural bjningsform, men frfogar ver olika stt fr att uttrycka framtidsbegreppet. Det vanligaste av alla framtidsuttryck r rent presens samt kommer att och skall med infinitiv, vilka alla behandlas i den grammatiska litteraturen. I ldre grammatiker har visserligen bara skall ftt heta futuralt hjlpverb, medan kommer att r s gott som oknt (Tornudd-Jalovaara, 1989, 127). sikterna i frga om faktiska vrden av dessa tre former kommer verens om att skall och kommer att r "en sorts modala hjlpverb som har det gemensamt att de bda kan uttrycka det hypotetiska fallet och drmed ocks indirekt det som frvntas intrffa i framtiden. Men i sig r intet av dem ngot framtidsuttryck, lika litet som presensformen. Temporalt uttrycker alla tre konstruktioner att handlingen inte gde rum i det frflutna." (Petersson, 1976, 158). ekalina (1995, 127) pstr vidare, att framtidsframstllningen i svenskan r nra frknippad med olika typer av modalitet, "som srprglar inte bara skall-konstruktionen, utan ocks futuralt presens och kommer att med infinitiv." Valet mellan dessa "rena" framtidsuttryck sker inte helt automatiskt, utan r betingat "av den talandes attityd till det kommande".

3. Den talandes attityd till det kommande Utlnningar, som lser svenska som frmmande sprk, har ingen aning om hur det fungerar med futurum i svenskan. Lraren anvnder ibland i detta sammanhang exemplen med lkaren, som profeterar fr patienten, att han snart ska d. Thore 70

Pettersson ger oss alla mjliga varianter fr ovannmnde exemplet och frser det med fljande "kritiska" kommentarer: 1. 2. Ni dr fre jul. Ni skall d fre jul. "brutal men rttfram", "gr en frutsgelse, som han sjlv ansvarar fr"; "brutalitet med inslag av sadism", "pstr att ngot har bestmt, han sjlv eller Gud eller medicinalstyrelsen, att patienten inte skall f leva lngre." "gr en prognos med utgngspunkt frn sina journaler eller vad annat han kan ha att hnvisa till fr sitt pstende".

3.

Ni kommer att d fre jul.

4. 5. 7. 8. 9.

Ni fr d fre jul. Ni mste d fre jul. Ni br d fre jul. Ni kan ta och d fre jul. Ni torde d fre jul.

I de frsta tre fall kan vi referera lkarens pstende s: Doktorn sade att jag skulle d fre jul. Alla vriga former r klart rent modala. Man kan nu gra en tmligen frenklad, men klart transparent skillnad mellan de tre formerna, som vi har betraktat: presens kan jmfras med egen, den talandes vertygelse och eget ansvar ska + Inf. kan jmfras med eget eller Guds beslut kommer att + Inf. kan jmfras med prognos med hnvisning till tillmpliga kllor Bilden kompletteras vidare med fljande betydelsenyanser eller modalperspektiv: presens kommer att "innebr subjektivt orienterad framstllning", "skeendet betraktas inifrn" (Tchekalina, 1995, 134) "ger en objektiverad konstaterande prognos om en frn den talande distanserad framtid", "skeendet betraktas utifrn" (ekalina, 1995, 134) "...sger att talaren r vertygad om sin sak (confidence) eller bygger p slutledning med hjlp av knda fakta (inference)" (Tornudd-Jalovaara, 1987, 127)

skall

4. Konstruktionen kommer att + infinitiv Med std av ngra grammatikforskare har jag frskt att isolera den viktigaste funktionella skillnaden i anvndningen av skall, kommer att och futuralt presens. Det kan s faststllas att de tre formerna str fr olika attityder hos talaren: presens fr subjektiv framstllning, kommer att fr objektiv framstllning och skall fr vertygelse, tvng eller vilja. Det gemensamma fr alla konstruktioner r 71

inte bara den temporala synvinkeln som indikerar framtid, utan ocks de otaliga modala betydelsenyanser, som hr till futurumets temporala egenheter. Hos Bertil Molde fr vi veta, att "konstruktionerna med kommer att och skall kan ofta anvndas utan betydelseskillnad" (Molde, 1992, 111113) och Collinder (1971, 145) anfr, att kommer att kan i ett par exempel bytas ut mot skall, andra sidan lgger han mrke till att skall kan nyttjas endast nr det framtida tillstndet kan tnkas som beroende av ngon vilja. S betraktar de moderna sprkmnnen kommer att som framtidsfavorit medan gamla skall-frasen drngas ut ur tempusparadigmen. Sett ur sprkhistorisk synvinkel, r kommer att + infinitiv inte bara den vanligaste futuromskrivningen i svenskan, utan den mest intressanta futurkonstruktionen, eftersom den str i alla nya grammatiker som en sjlvklarhet bredvid skall och presens, medan gamla grammatiker inte ens omnmner den. P jakt efter frsta frekomsten av kommer att med futurumfunktion hittar vi hos Elias Wessn (1970) ett par anmrkningar om att det finns ngra belgg i SAOB. Svenska Akademiens ordbok visar inte p konkreta belgg, som kan illustrera en direkt frbindelse mellan det lexikaliska verbet komma och futuromskrivningen kommer att. Den enda beslktade formen till kommer att definierar SAOB p fljande stt: komma "med efterfljande inf. inledd av att, v. ... till att, frr v. bl. till" skulle "vara orsaken till att ngn gr ngt. eller att ngt gres osv., franleda, bringa ... att gra ngt; v. med sakligt subj." (SAOB, 1937, K 1958, K 1959, K 1953). Ordboken har hr glmt att tillgga, att verbet behver ett dativobjekt, t. ex.: "Detta kommer mig att tnka p en sak." (Mat. 5; 32 NT 1526) eller en akkusativobjekt: "Allt mste komma honom att tro p hennes skuld." (Mat. 5; 32 NT 1526). eller att infinitivmrket "att" kan utelmnas, som i fljande exempel: "Hon kom alla te grta." (BODING Mick. 9, 1741). SAOB noterar ocks gamla belgg av kommer att med futural betydelse: "Detta kommer jag aldrig att glmma." Skr Gbg. Jub. 6: 159 (1589). "Ungkarlar och gamla frknar komma att fversvmma HEDENSTIERNA Kaleid. 21 (1884).

jorden."

Ibland tillgas prepositionen till, som i norskan och danskan i konstruktionen "til ": "Hvadh skeppen med behrlig stycken (dvs. kanoner) och ammunition komma till att kosta." RP 6: 167 (1636). "Jag kommer till att medh mine Rote brder hn widar prstera dhen siunde soldaten p en s kort tidh." VD Akt. 1705 nr. 226. Mer intressant r Nataniel Bekmanns ppekande, att "fornsvenskan har en opersonlig konstruktion", som exemplifieras i: 72

Thet ma koma, at thu vil thet loffua, tu haffuer frra lastat, KONUNGASTYR. 21 (52, 23)." (Beckmann, 1917, 116). Beckmann antar, att liksom andra opersonliga konstruktioner har frasen kommer att vergtt till personlig. Det ldsta belgg han sett r frn r 1631 och "avser en vxel, som 'kommer att frfalla' ... i Oxenstiernska brevvxlingen". Han framhller andra sidan att vad som srskilt behver skas fr denna konstruktion, r nrmast "gamla sprkprov, fre c. 1650" och "verkliga litteraturexempel". Senare antecknar Beckmann ett exempel frn r 1910: Det hnder ... ltt ..., att tv typer (p skrivmaskinen) ro i rrelse p samma gng och s komma att knyta sig. AXELSON, Lrobok i Maskinskrivn. 20 (1910) r det inte mrkvrdigt att nstan ingen forskare har frgat sig varfr kommer att tycks vara s sjlvklart i nysvenskan, vilka faktorer frutstter formens frekomst, i vilka fall och vilka redan etablerade framtidskonstruktioner erstter den? Vid frsta gonkastet kan jag beteckna min strvan att komma konstruktionen kommer att som hjlpverb p spren som en besvikelse. Lyckligtvis hittar jag hos Elisabet Tornudd-Jalovaara en hllpunkt i tv frgor. Hon pstr fr det frsta att formen komma att + infinitiv "har ftt tilltrde till bibeln frst i och med nyversttningen 1981" som ersttning fr gamla skall-fraser och hon frklarar fr det andra ersttandet av gamla skall-fraser med enkelt presens eller kommer att som en konsekvens av att "skall [+ initiativkrvande] huvudverb har haft en alltfr stark imperativ eller intentionell klang" (Tornudd-Jalovaara, 1987, 134). andra sidan antar hon, att kommer att erstter den typen av skall, som hon kallar fr "(inference) eller slutledning med hjlp av knda fakta". Ovan nmnda ppekande att kommer att upptrder frst i bibeln 1981 frleder oss till att tnka, att konstruktionen tycks vl vara en grammatisk neologism i svenskan. I bibelsprket observerar vi den ursprungliga processen: hur den "nysvenska" formen kommer att s smningom sprids i stllet fr gamla skallfuturumet. Detta sker med en 100 rs frsening, fr i vardagssprket och massmedierna fungerar kommer att redan utan infinitivmrket att som ett riktigt hjlpverb eller "kedjebildare" (Lindberg, 1980, 79), s att sga "att-ls". "De attlsa konstruktionerna har frekommit sporadiskt relativt lnge" heter det hos Bertil Molde (1992, 111). Han nmner ett brev frn Eyvind Johnson till Erik Asklund frn oktober 1929. "Detta r det ldsta exempel p att-lshet jag knner till", pstr han.

5. Underskningen Bibeln r allts en tmligen arkaisk text, som blev versatt maximalt ett par gnger per rhundrade, dvs. fr att kunna kontrollera Tornudd-Jalovaaras pstende mste vi hitta den bibelversttning, som kom fre den sista frn 1981. Underskningen visade att det fanns tv nyversttningar vad betrffar NYA TESTAMENTET: en frn 1981 (NT 81) och en frn 1982 (B 82). Nsta bibelutgva stammar frn 1954 och har bibehllit versionen frn 1917 (B 17). Jag har tagit de 73

tre versionerna och speciellt de fyra evangelierna i NT och jmfrt alla de stllen, dr formen kommer att upptrder. Resultatet blev mer eller mindre ovntat: 1. Fr det frsta kunde jag faststlla, att kommer att mot frvntan ptrffas i bibelutgvan frn 1954 och drmed frn 1917, nrmare bestmt i 7 fall. 2. Det fanns sammanlagt 160 exempel p kommer att, som jag indelat i tre grupper: konkurrens, tendens och inkonsekvens.

5.1 Konkurrens Jag frknippar hr termen konkurrens med frsta gruppens exempel, som omfattar 30% av alla exempel p kommer att jag har funnit, dr alla tre formerna ptrffas p samma stlle i de olika bibelversionerna, dvs. vi har presens, skall och kommer att sida vid sida i samma kontext. Utgngsfrutsttningen fr konkurrensen r alltid samma utgngstext. Alla versttningar utgr frn grekiska originalet, dvs. det r nstan uteslutet, att versttaren har gjort ett interferensfel. Fljande bibelexempel illustrerar konkurrensen: (a str fr B 82, b str fr NT 81 och c str fr B 17): Talaren r i alla fall Jesus Kristus. talarens attityd

(Luk 17) ordsprksartad slutledning 23a. Dr liket ligger, dr samlas gamarna. 23b. Dr den dda kroppen ligger, dit kommer ocks gamarna att samlas. 23c. Dr den dda kroppen r, dit skola ock rovfglarna frsamla sig. (Joh. 5) rekomendation, hnvisning 29a. Men kommer ngon i sitt eget namn, s tar ni emot honom. 29b. ...kommer en annan i sitt eget namn, d kommer ni att ta emot honom. 29c. ...kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.

5.2 Tendens Fallet dr kommer att str i frhllande 2:1 till skall kallar jag fr kommer atttendens. Tyvrr kunde jag inte faststlla en vervgande attityd, som frutstter kommer att: det ptrffas till och med konstaterande prognos (som betecknas hos ekalina som typiskt fr kommer att), samt logisk slutledning, varning, framtidsvision och ordsprk. Termen tendens anvnds hr bara i det sammanhang dr kommer att upptrder i bda nyversttningarna (NT 81 och B 82) och har ytterligare ingen srskild betydelse, eftersom materialet inte rcker fr att gra en omfattande prognos av utvecklingen. Tendens-gruppen utgr vidare 30% av alla exempel. Fljande utvalda exempel illustrerar den vervgande frekomsten av kommer att: talaren r vingrdsgaren talarens attityd

74

(Mat. 21) tro, frmodan 34a. Han sade: Min son kommer de att ha respekt fr. 34b. Han tnkte: Fr min son kommer de att ha respekt. 34c. Slutligen snde han till dem sin son, ty han tnkte: De skola vl hava frsyn fr min son. (Joh. 15) logisk slutledning 45a. Har de frfljt mig, kommer de ocks att frflja er. 45b. Har de frfljt mig, s kommer de ocks att frflja er. 45c. Hava de frfljt mig s skola de ock frflja eder. (Mar. 13) varning, oundviklighet 46a. Hr kommer inte att lmnas sten p sten. 46b. Men hr kommer inte att lmnas sten p sten. 46c. ... men hr skall frvisso icke lmnas sten p sten.

5.3 Inkonsekvens Iakttagelsen, att 30% av exemplen uppvisar frhllandet 2:1 fr skall mot komma att kan vi inte frklara med specifika frutsttningar, emotioner eller kanske med imperativisk modalitet, utan bara med oskerhet hos nyversttaren att bestmma sig fr en viss form och inte alltid byta konstruktionen. Det gemensamma fr nstan alla exempel i gruppen r textens emotionella vikt, dvs. att informationen, som frmedlas genom Jesus Kristus har en srskilt hemsk karaktr, framfr allt oundviklighet av hrt de. Oftast r det bibelversttningen frn 1982, som fredrar kommer att-formen framfr skall. Hr r det riktiga stllet att pminna om lkarens "sadistiska brutalitet" hos Pettersson i satsen "Du ska d". Dremot visar varianten "Du kommer att d" enligt Pettersson bara en konstaterande prognos, en vetenskaplig vlgrundad utsaga. Om vi tar hnsyn till Elisabet Tornudd-Jalovaaras pstende, att ska + initiativverb medfr en fr stark imperativ klang, s mste vi dra den slutsatsen, att ersttningen med kommer att kommer fr att demokratisera Jesus framtidsvisioner. En demokratisk modern kyrka (dvs. versttaren biskop Bo Giertz) gr slut p den dogmatiska skall-imperativismen och moderniserar bibeln genom den objektiverade konstaterande komma att?! Fljande utvalda exempel illustrerar den tredje gruppen: talaren alltid r Jesus Kristus information

hrt de 56a. Barn skall gra uppror mot sina frldrar och bringa dem om livet. 56b. Barn kommer att resa sig mot sina frldrar och vlla deras dd ... 56c. ...och barn skola stta sig upp mot sina frldrar och skola dda dem. hrt de 58a. Sannerligen, en av er kommer att frrda mig, han som ter med mig. 58b. Sannerligen, jag sger er: En av er skall frrda mig, en som delat mitt brd. 75

58c. Sannerligen sger jag eder: En av eder skall frrda mig, den som ter med mig. bestmdhet 59a. Dessa tecken skall flja dem som tror i mitt namn skall de driva ut onda andar. 59b. Och dessa tecken kommer att flja dem som tror: I mitt namn skall de ... 59c. Och dessa tecken skolla tflja dem som tro: genom mitt namn skola de ...

5.4 Kommer att i gamla bibelversionen Vi br givetvis inte glmma att gamla bibelversionen frn 1954, dvs. 1917 uppvisar sju exempel av kommer att. Bda nyversttningarna har i fem fall vertagit den gamla formuleringen utan korrektur. De frsta tre exemplen har ordsprksvrde. De betecknar tidlshet i budskap, som gller alltid och verallt. Vanligtvis mste historiska presens spela denna tidls roll. Anvndningen av kommer att kan hr kanske frklaras med den logiska slutledningen i de tre exemplen, som frutstter en kausal fljd (om ... d/antingen ... eller) och implicerar prognostisk frvntan. I exempel 4. och 5. har kommer att funktionen av rent futurum. Konkurrens med skall eller presens r hr uteslutet (utan i lexikaliska deiktiska hnvisningar). Fljande fem exempel str fr kommer att i alla tre versioner: 1abc. Ty dr din skatt r, dr kommer ocks ditt hjrta att vara. (Mat. 6) 2abc. Ty dr er skatt r, dr kommer ocks ert hjrta att vara (Luk. 12) 3abc. Antin gen kommer han att hata den ene... eller att hlla fast till den andra. (Mat. 6) 4abc. Vilken av dem kommer att lska honom mest? (Luk. 17) 5abc. Om vi svarar: Frn mnniskor, d kommer hela folket att stena oss. (Luk. 20)

6. Slutord Underskningen har bevisat att trots att det inte finns ngon specifik grammatisk form fr futurum, jonglerar svenskan med skall, presens och kommer att med ovntad skicklighet fr att uppvisa en transparent attityd hos talaren eller versttaren till hndelsen. Hr har vi dock att gra med en grammatisk kategori i omvandling. Utan att kunna konstatera tidpunkten, nr kommer att har grammatikaliserats och funnit tillgng till tempussystemet, pstr jag att dessa former har bidragit till en ny betydelseordning och funktionsfrdelning i futurformernas system. Jag frmodar, att det kommer att drja lnge, innan funktionsfrdelningen mellan skall, presens och komma att stabiliseras. Det betyder inte att kommer att kommer att undantrnga skall eller erstta det helt, utan att det utgr en ny omfattning inom futurum, dr mystiska element (i bibeln) erstts genom logiska slutledningar. Detta gr alla bibliska framtidsvisioner inte mindre giltiga, men kanske tar bort mnniskans skrck fr en oviss framtid. 76

Litteratur Beckmann, N., 1917: "Hur uttryckes hos verbet framtid i forn- och nysvenskan? En provfrelsning och en nskelista". I: Sprk och stil. Tidskrift fr nysvensk sprkforskning 17, s. 116. Collinder, B., 1971: Svenska. Vrt sprks byggnad, Stockholm. , 1974: Svensk sprklra, Lund. Hammarberg, B.; Svensson, B., 1975: Svenska som frmmande sprk en lrarbok, Stockholm. Lindberg, E., 1980: Beskrivande svensk grammatik, Stockholm. Molde, B., 1992: Svenska i dag. Svar p sprkfrgor, Stockholm. Mondahl, M.; Glasius, H., 1987: "Om tempusbrug og modalverbernes anvendelse i engelsk". I: ARK 34, Februari 1987, s. 2447. Pettersson, T., 1976: "Tempus". I: Grding, E. (Ed.), Kontrastiv fonetik och syntax med svenska i centrum, Lund, s. 143160. SAOB Svenska akademiens ordbok 14, Lund 1937, K. 1958, K. 1959. ekalina, E., 1995: "Om uttrycket av den talandes attityd till det frflutna och det frestende i svenskan". I: Skandinavistik i steuropa. Internationales Kolloquium, Dokumentation. Nordeuropa-Institut der Humboldt-Universitt zu Berlin. Berlin, 6.10.12.1995, s. 125136. Tornudd-Jalovaara, E., 1969: "Skall och svenskans tre modus". I: Nysvenska studier 69, s. 127148. Wessn, E., 1970: Schwedische Sprachgeschichte I. Laut- und Flexionslehre, Berlin. , 1970: Vrt svenska sprk, Uppsala.

Korpus: BIBELN. GT enligt Svenska Bibelsllskapets varsamma sprkliga revision av 1917 rs versttning. NT i versttning av biskop Bo Giertz. 1981, 1982. (B 82) NYA TESTAMENTET. Bibelkommissionens utgva 1981, frsta upplagan. (NT 81) BIBELN eller den heliga skrift. Innehllande gamla och nya testamentets kanoniska bcker. I verensstmmelse med den av Konungen r 1917 gillade och stadfsta versttningen. Bibelsllskapets utgva, Stockholm 1954. (B 17)

77

Sven Lange (Stockholm) ATT UNDERSKA OCH FRFALSKA NYSVENSKA TEXTER

Inledning Fr en nusvensk r nysvenskan inget dtt sprk. Det r mjligt, mnga "falska vnner" till trots, att anvnda sin moderna sprkknsla i mtet med den ldre svenskan. 1600-talssvenskan r mer eller mindre lik dagens svenska. Vissa texter befinner sig frvisso p ett lngt sprkligt avstnd frn mitt eget sprk, medan andra str mig betydligt nrmare. Kan jag objektivera detta? Kan jag operationalisera ett sprkligt avstnd och drmed mta det? I sin bok Vers och sprk i vasatidens och stormaktstidens svenska diktning lyckades Carl Ivar Sthle uppfatta mycket fina nyanser hos 1600-talsfrfattarna (Sthle, 1975). Han gav intryck av att kunna uppfatta generationsskillnader bland dem. Han verkade frst hur en frfattare kunde tycka att en ldre kollega skrev frldrat. Han tycktes uppfatta att de olika generationerna talade med olika tungor. Kan man urskilja vad man skulle kunna betrakta som kronolekter i den ldre nysvenskan? r det mjligt avsmaka sprket p ett s nyanserat stt att man kan bilda sig en uppfattning om hur en ldre skribent uppfattade en yngre? Sthle antyder detta. P stt och vis sker jag de sprkliga kunskaper som behvs fr att p ett fackmannamssigt korrekt stt kunna frfalska en text frn en viss tid, skriven i en viss genre av en viss typ av frfattare eller en viss verklig frfattare. Perspektivet r ven om det lter konstigt frfalskarens. Sprkfrfalskning p vetenskaplig grund. Utgngspunkten fr den hr uppsatsen r de underskningsprotokoll och inventariefrteckningar som inlmnades till kronan i samband med det av myndigheterna initierade fornfyndsprojektet i Sverige benmnt "rannsakningar efter antikviteter", vilket utfrdes under en tjugorsperiod under senare hlften av 1600-talet (16671690). Rannsakningsuppdraget gllde att till kronan frteckna och inrapportera socknens fornfynd tillsammans med de sagor och skrnor som var frknippade med dessa (se vidare i Rannsakningar efter antikviteter ett symposium om 1600-talets Sverige 1995). Dessa texter, i sin samtid otryckta, finns nu utgivna i sin helhet (3 band) i en diplomatarisk utgva (Rannsakningarna efter antikviteter 1960, 1969 och 1992). Av dessa har jag valt att underska prstrannsakningarna frn Uppland, tillkomna mellan ren 166769 (77). Om vi ska n frfalskarens hga ml behver vi exakta kunskaper om den ldre nysvenskans sprkliga variation. Vi mste kunna precisera vad som kan variera i nysvenskan vid en viss given tidpunkt i en viss given genre. Vi mste kunna ange vilka variabla fenomen som samvarierar osv. P den grafiska nivn mste vi exempelvis noga bokfra vilka grafemmnster skribenten oftast valde och vilka han bara valde ibland. Likas nr det gller val av bjningsndelser, ord och syntaktiska konstruktioner. Just rannsakningstexterna erbjuder en god utgngspunkt fr studiet av sprklig variation under 1600-talet, eftersom de inte varit freml fr tryckares 78

och sttares ingripanden. Dessa texter terger troligen ganska vl vad som tidens skrivkunniga elit uppfattade som det mest ndamlsenliga sprket i en helt informativ funktion. Hr kan vi studera uppkomsten av det nutida svenska riksskriftsprket och i dessa texters ovanligt lite utsmyckade och oretoriska sprk knner vi igen mnga drag frn vr egen tids sakprosa (Lange, 1995). Metoden som jag har valt fr att underska den ldre svenskan med och med vars hjlp jag avser att mta det sprkliga avstndet till dagens svenska r en slags kontrastiv eller komparativ metod. Den gr ut p att jmfra den ldre textens sprket med bruket i nusvenskan, dvs. nysvenska med nusvenska. Den nysvenska texten skall i detalj jmfras med en tnkt nusvensk "versttning" som tillmpar nusvensk stavning, nusvensk bjning av orden och som gr bruk av levande ord och betydelser och i nusvenskan mjliga och produktiva syntaktiska mnster. Alla overensstmmelser skall drvid noteras. Dessa overensstmmelser kallar jag fr diskontinuerliga variabler i motsats till de drag som utan frndring kan bibehllas i dagens svenska. Fr ndamlet har jag gjort en manual, dvs. ett metodiskt redskap fr sprkliga analyser av nysvenskan p olika sprkliga niver (Lange, 1993). Manualen som utgr frn tidigare forskning rrande nysvenskan r en slags formelsamling (variabelsamling) med den grundlggande formeln "nysvenskt X i stllet fr nusvenskt Y" (frkortat "X fr Y"). En grafisk overensstmmelse med formeln eller etiketten "ck fr k" betyder sledes att vi i nysvenskan (den ldre texten) har mtt ett ord med stavningen ck dr nusvenskan (enligt exempelvis SAOL) har k (t. ex. ord som kyrckian, kalck, ransacka, folck osv.). Med hjlp av manualen kan jag systematisera mina observationer och komma i kontakt med andra underskningar (Hellquist, 1902; Norelius, 1885; Santesson, 1986 m. fl.) Manualen r sledes huvudredskapet fr freliggande underskning. Men jag vill ocks nmna en del andra viktiga hjlpmedel i studiet av nysvenskan och oumbrliga nr det gller frfalskning av texter p vetenskaplig grund: 1. En datorstdd begreppsklassificerad "ut- och invnd" version av Dahlgrens historiska ordbok, vilken gr det mjligt att ska p de nusvenska ekvivalenterna som uppslagsord och drigenom f fram tnkbara synonymer till orden i texten (Dahlgren, 191416; Lange, 1992) Med detta hjlpmedel har jag frndrat och i mina egna gon ocks p vissa punkter "frbttrat" en text av Gustav II Adolf frn 1620-talet (Lange, 1990) 2. En databas som ger upplysningar om frfattare, generation, fdelselandskap och texttyp fr nysvenska frfattare (Lange, 1986). Med dessa redskap har jag lagt upp en strre underskning av sprklig variation av ungefr fljande utseende: "Texten X jmfrs med nrmaste textgranne Y dr Y successivt och under kontrollerbara former fjrmar sig frn X". (Nrmaste textgranne r egentligen en annan text av samma frfattare, skriven i samma genre, vid samma tidpunkt med samma mottagare och med samma syfte. Metodiskt br man i brist p sdana textgrannar dela en text p mitten och jmfra de tv halvorna med varandra). I en frsta underskningsomgng jmfrs texter tillhrande samma genre med varandra. I det hr fallet jmfrs sledes olika prstrannsakningstexter med varandra. Den frsta etappens matris fr Y fr fljande utseende (plus (+) betyder "samma", minus () betyder "olika"): 79

frfattarindivid (sllsynt med olika frfattare, drfr ett minustecken) frfattarmbete (prst) genre (rannsakning) subgenre (prstrannsakning) tid (166070tal) landskap (betyder hr att texten inventerar ett visst landskap) mottagare (verhet) syfte (informativt)

+ + + + + + +

I en andra etapp jmfrs prstrannsakningar frn ett visst landskap (X) med prstrannsakningar frn ett annat landskap (Y). I denna Y-matris frndrar vi ett plus till minus (landskap): frfattarindivid frfattarmbete genre subgenre tid landskap mottagare syfte + + + + + +

I en tredje etapp jmfrs prstrannsakningar (X) med rannsakningar av befallningsmnnen (Y) dvs. rannsakningstexter skrivna av andra frfattare. Ymatrisens useende r nu: frfattarindivid frfattarmbete (befallningsman) genre subgenre (befallningsmansrannsakning) tid landskap mottagare syfte + + + + +

I en fjrde etapp jmfrs prstrannsakningar (X) med andra texter tillkomna av prster (i bsta fall samma) i annan genre, exv. likpredikan, varfr Ymatrisen terigen blir annorlunda: frfattarindivid (+ om samma frfattare/ om olika frfattare) frfattarmbete (prsten i en annan roll, predikantens) genre (likpredikan) tid mottagare syfte +/ +

I en femte etapp kan vi frslagsvis jmfra en prstrannsakning (X) med en kanslisprkstext (Y): 80

frfattarindivid frfattarmbete genre tid mottagare syfte (preskriptivt) I en findifferentierande och subtilt diskriminerande analys r det bra att brja med s mnga gemensamma + som mjligt fr X och Y och gradvis byta ut s f plus mot minus som mjligt allteftersom underskningen fortskrider. I den hr underskningen befinner vi oss i den frsta etappen. Vi ska nu jmfra ett antal likartade texter med varandra. Likartade i frga om upphovsmn, genre, tidpunkt, mottagre och syfte. Vi ska se vilka diskontinuerliga variabler texterna uppvisar och drmed ge en antydan om texternas sprkliga profiler p den ortografiska nivn. Av utrymmesskl lmnar vi de vriga sprkniverna drhn. Materialet bestr av de upplndska prstrannsakningarna, tillkomna mellan ren 166769 (77), sammanlagt 19 stycken. De flesta r signerade av prsten (dock ej 2 och 10). I ngra fall r texterna utskrivna med annan handstil n undertecknarens (exv. 1).
Text Socken 1 Adels socken 2 Grans pastorat, ver- och yttergrans socknar 3 Htuna socken 4 Hggeby socken 5 Litslena socken 6 Lagunda kontrakt, Lngtora och Vrfrukyrka socknar 7 Hagunda kontrakt, Vsterker, Dalby, Jrlsa, land, Skogstibble, Hagby och Ramsta socknar 8 Vidbo kontrakt, Lunda socken 9 Vaxala socken 10 Brje socken 11 rentuna socken 12 rentuna socken 13 Lena socken 14 Bjrklinge 15 Tensta socken 16 Viksta socken 17 Viksta socken 18 Vendels socken 19 Vstland och Tolfta socknar rta 1667 1669 1667 1667 1669 1669 1669 Sign Salomon Danielis L. Pastor p alzn underskrift saknas L. O. Niuren Andreas Andre Rydenius Pastor i Heggeby Olaus Chytrus Ericus N: Emp. Petrus Simmingh

1669 1669 1669 1667 1677 1667 1667 1677 1669 1677 1677 1677

Andreas Laurentij Carolus Lithman utskrift av amanuens Nicolaus S: Holmdorphius Ericus A. Piscarius Elias Olai Belovius Ericus P. Hofvenius Petrus Brms Marcus N. Hargius Marcus N. Hargi(us) Jonas Juari Edhelius Abrahamus Matthi

81

Metod Texterna har inlsts p dator och kodats enligt kodningsschema i Manual fr sprklig beskrivning av nysvenska texter (Lange 1993) och drefter verfrts till en databas.

Kodning Vgledande vid formuleringen av en grafisk diskontinuerlig variabel i manualen r att den skall diskriminera p en rimlig niv, dvs. ej inkorporera ett alltfr heterogent ordmaterial. Variabeln skall ven om det r mjligt ta hnsyn till tidigare formulerade formler (exv. av Hellqvist, Santesson och andra forskare som underskt stavningen i nysvenskan). Vidare tillkommer att, om ett fenomen upptrder p fler niver samtidigt (exv. om en grafisk sekvens i sin helhet sammanfaller med en morfemsekvens) skall den hgre nivn (morfemnin) vljas. Vid kodningen har ej medtagits namn (varken ort- eller personnamn). Den freliggande underskningen iakttar ej en eventuell skillnad i stavning i frga om gemener och versaler.

Berkningar Diskontinuerliga variabler, dvs. de formler fr overensstmmeleser som noterats fr texten. Textspridning anger i hur mnga texter variabeln upptrder. En variabel kan upptrda i materialets krna, mitt eller periferi. Krna anger de variabler som frekommer i minst 75% av de underskta texerna. Periferi anger de variabler som frekommer i 25% av texterna. En periferivariabel som endast finns i en enda text r unik. Mitt anger variabler mellan krna och periferi. Vissa variabler kan bara belggas med ett enda exempel i hela materialet. Dessa kallas ettbelggsvariabler. Frekvens anger antal belgg p en variabel. Hg frekvens r ett vrde hgre n medeltalet fr variablerna i materialet. Lg frekvens ett vrde under medeltalet fr variablerna i materialet. Ordspridning, ett mtt p variabelns spridning ver olika ord. Hg ordspridning fr en variabel definieras stipulativt till ett hgre typ/belggvrde fr variabeln n medelvrdet fr samtliga variabler utom de som bara finns ett enda belgg fr. Lg ordspridning till ett ett vrde lgre n detta medelvrde. Sprklig profil r en sammanfattande karakteristik av texten sprkliga egenskaper utgende frn de diskontinuerliga variablerna. Den summerar och redovisar sledes de drag som ej verensstmmer med nusvenskan. P ortografisk niv (stavningsprofil) tar karakteristiken exv. fasta p hur mnga diskontinuerliga variabler som upptrder i texten och vilka dessa r. Vidare tas hnsyn till hur stor andel av de diskontinuerliga variablerna som utgrs av krn-, mitt- och periferivariabler. Som en del i karakteristiken anges ocks hur 82

stor andel unika variabler texten kan bokfras fr och vilka dessa r. ven vilka ettbelggsvariabler som texten uppvisar ingr i karakteristiken. Det kan ocks vara ndvndigt att vid en jmfrelse mellan texterna faststl vilka diskontinuerliga variabler som inte finns i texten speciellt om ngon krnvariabel skulle saknas. Vid en fullstndig redogrelse fr textens sprkliga profil r det ocks av vikt att de kontinuerliga variablerna (dvs. vilka stavmnster som r desamma som i nusvenskan) tas med. Detta har dock inte skett hr. De kontinuerliga variablerna lmnas drfr utanfr resonemanget i den hr artikeln.

Ngra resultat Tabellen nedan redovisar de absoluta vrdena fr de diskontinuerliga variablerna (DisV) samt de procentuella andelarna av de diskontinuerliga variablerna som ingr i materialets krna, mitt och periferi (Krna, Mitt, Per).
Text Text 1 Text 2 Text 3 Text 4 Text 5 Text 6 Text 7 Text 8 Text 9 DisV 27 32 36 35 33 45 36 16 71 Krna 37 34 36 34 38 27 32 25 18 Mitt 37 44 36 51 38 38 41 63 42 Per 26 21 28 14 24 35 27 13 39 Text Text 10 Text 11 Text 12 Text 13 Text 14 Text 15 Text 16 Text 17 Text 18 Text 19 DisV 21 41 39 15 57 42 27 29 36 33 Krna 38 29 28 40 21 31 37 39 31 30 Mitt 48 46 41 53 37 43 37 36 51 52 Per 14 24 29 7 42 26 26 25 17 18

I de 19 upplandstexterna har vi funnit sammanlagt 121 diskontinuerliga grafiska variabler. Hur mnga overenstmmelser med nusvenskan och drmed diskontinuerliga variabler som blir aktualiserade i en text hnger ihop med dess lngd (.841***) och med dess typvrde (hur mnga olika ord som finns i texten .861***). Indirekt ocks med dess ordvariation (-765***). Skriver jag lngt fr jag fler typer men smre ordvariation.

Textspridning Textspridningen anges med begreppen krna, mitt och periferi. Vissa variabler frekommer i mnga texter, andra i mnga men lngt ifrn alla och ytterligare andra i endast f texter. Vissa endast i en text (unika) och kanske t. o. m. endast i ett enda fall, s. k. ettbelggsvariabler. Diskontinuerliga variabler som upptrder i minst 75% av texterna betraktas som tillhrande materialets krna. Variabler som endast frekommer i 25% av texterna rknas till de perifera variablerna och de som upptrder dremellan till mittvariablerna. Eftersom materialet i det aktuella fallet bestr av 19 texter mste en variabel fr att f 83

rknas till krnan upptrda i minst 14 texter. Till mitten rknas sdana variabler som frekommer i 6 till 13 texter. Till periferin hr sdana variabler som upptrder i mellan 1 till 5 texter. Unika variabler slutligen r sdana periferivariabler som frekommer i endast 1 text. Krnvariablerna r sledes 13 st. (11%). De s. k. mittvariablerna r 31 st. (25%) och periferivariablerna r 79 st. (64%) varav 39 st. r unika (frekommer i endast 1 text):
Absoluta tal 13 31 77 Procent 11% 26% 64%

Krna Mitt Periferi

Medelvrdet fr textspridningen i materialet r 5.53 (s. = 5.01). Detta betyder att en variabel i snitt upptrder i mellan 56 texter. Den maximala textspridningen r 18. Ingen variabel frekommer sledes i samtliga 19 texterna. Vi kan ocks notera att det finns ett visst svagt samband mellan krna och periferi p s vis att en hg andel krnvariabler tenderar att innebra en lg andel periferivariabler (.576**). Starkare r sambandet mellan mitt och periferi p s vis att en hg andel mittvariabler tenderar att fra med sig en lg andel periferivariabler (-7.22). Som framgr av tabellen nedan har text 13 den hgsta procentuella andelen krnvariabler (40%) och text 9 den lgsta (18%). Nr det gller mittvariabler har text 8 strst procentandel (63%) och text 3 och 17 lgst (36%). Nr det gller periferivariabler har text 14 hgst procentandel (42%) och text 13 lgst (7%).
Variabel Krna Mitt Periferi 1 37 37 26 2 34 44 21 3 36 36 28 4 34 51 14 5 39 39 21 6 29 40 31 7 33 42 25 8 25 63 13 9 18 42 39 10 38 48 14 11 29 46 24 12 28 41 29 13 40 53 7 14 21 37 42 15 31 43 26 16 37 37 26 17 39 36 25 18 31 51 17 19 30 52 18

Strst textspridning har variablerna e fr och ee fr e (18 texter; ord som der, berettelse, lengden, egor osv. respektive steen, wreet, dee, skyldigheet, see osv.). P andra plats (17 texter) kommer variablerna i fr 0 (= "i fr noll" i ord som kyrkian, byiar, flyttiat osv.) och i fr j (exv. linier, iag, iu, iordhgar osv.). P tredje plats (16 texter) dh fr d (exv. widh, girdhe, medh osv.), th fr t (exv. uthi, vthan, bthar osv.). P fjrde plats (15 texter) variablerna b fr 0 (exv. gambla, frsamblingh, nemb. osv.), e fr 0 (hr har vi allts ett fall dr nysvenskan ofta hade bindevokalen e i ord som prestegrdet, runestenar, jordehgar osv.), gh fr g (exv. hgh, skogh, ngh, jagh osv.), j fr i (exv. j, jn, vthj osv.) och w fr v (exv. widh, wgen, twenne, wara osv.). P femte plats (14 texter) ij fr i (exv. junij, wijdh, tijdh, lijten osv.) och z fr s (exv. drgzml, skrefz, skantz, kononghz osv.). Dessa sammanlagt 13 variabler utgr allts den grafiska krnan i de upplndska prstrannsakningarna, dvs. r de vanligaste nysvenska overensstmmelserna gentemot en text skriven idag.

84

Frekvens Frekvensen anger antalet belgg fr en variabel. Sammanlagt har vi 2499 belgg frdelade p 121 variabler. Detta ger ett medeltal p 20.65 belgg per variabel. Hg frekvens fr en variabel har stipulerats till ett vrde ver detta. Sammanlagt 29 variabler har hg frekvens. Flest belgg i materialet har variabel 24 ee fr e (220 belgg) I texterna frekommer sledes dubbelteckning av grafemet e synnerligen ofta (steen, wreet, dee, een, prstegrdeen, skyldigheet osv.) Variabeln frekommer i 18 texter och tillhr sledes krnan.

Ordspridning Mttet fr ordspridning, vilket anger hur mnga olika ord som berrs av variabeln, utgrs av ett typ/belggmtt. Medeltalet fr samtliga 121 variablers ordspridning r 0.60. Om vi vill infra en grns fr hg ordspridning r det emellertid lmpligt att inte medrkna sdana variabler som endast har ett enda belgg. Dessa r sammanlagt 26 stycken. Om vi utesluter dessa i medelvrdet fr vi vrdet 0.48. Hg ordspridning har sledes de variabler som har vrdet 0.48 eller hgre. I materialet gller detta sammanlagt 44 variabler.

Textspridning, frekvens och ordspridning Som man kan misstnka har variabler som har mnga belgg stor spridning i materialet. Sambandet mellan frekvens och textspridning generellt (berknat p alla 121 variablerna) r starkt (.818***). Det skulle eventuellt kunna frleda en att tro att de variabler som har hg frekvens (ver medeltalet) enbart skulle utgras av krnvariabler. S r doch ej fallet. Av de 29 variablerna med hg frekvens tillhr bara 13 krnan (15 tilhr mitten och 1 r en s. k. periferivariabel). Den enda periferivariabeln med hg frekvens r hw fr v (vars frekomst r begrnsad till enbart 5 texter dr den dock r s mycket vanligare). Detta kan vara en frklaring till att sambandet mellan hg frekvens och textspridning r lgre (.673) n sambandet mellan frekvens och textspridning generellt i materialet (.818***). De 29 variablerna med hgsta frekvenserna r sledes ej entydligt de som har strst textspridning. Textspridningen uppvisar vidare ett negativt samband med ordspridning, dvs. med hur stort ordfrrd som variabeln omfattar (-.630***). Det utsger att en hg textspridning i regel representeras av ett litet antal typord. Sammantaget sger detta att hg textspridning frknippas med mnga belgg i materialet men att ett mindre antal typord svarar fr dessa belgg. Om vi kombinerar textspridning (K, M, P) med frekvens (Hg och Lg) och ordspridning (Hg och Lg), erhller vi 12v mjliga mnster: Vi redovisar frst de 13 variablerna i materialets krna:

85

Textspridning (K, M, P) K

Frekvens

Ordspridning

H H Detta mnster innebr allts att vi har en variabel som r representerad i krnan (K) i rikt mtt (H fr frekvens ) samt r utspridd ver ett stort antal olika ord (H fr ordspridning). Endast en variabel uppfyller detta mnsterkrav, nmligen variabel 53 i fr j (Krna = 17, Frekvens = 59, Ordspridning = 0.508). Skrivningen "i fr j" mste betraktas som den minst diskriminerande stavningen. Med dess hjlp kan vi inte tskilja texterna. Dremot blir en text som saknar variabeln synnerligen markerad. I vrt material utmrker sig texterna 2 och 8 just fr att de saknar variabeln. K H L Variabler som har hg textspridning och som uppvisar mnga belgg men frdelade p f ord r: 6 (b fr 0), 13 (dh fr d), 18 (e fr 0), 22 (e fr ), 23 (ee fr e), 49 (gh fr g), 55 (j fr i), 90 (th fr t), 98 (w fr v) och 106 (z fr s). L H Variabler med hg textspridning dr mnga olika ord svarar fr ett lgt antal belgg existerar ej i materialet. L L Ej heller detta mnster r belagt, dvs. hg textspridning, lg frekvens och lg ordspridning. Om vi vergr till de 31 variablerna i materialets mitt (613 texter) fr vi fljande mnster: H H Variablerna 85 (ss fr s), 92 (tt fr t) samt 110 ( fr e) uppvisar detta mnster. H L Variablerna: 8 (ch fr ck), 10 (ck fr k), 25 (f fr v), 26 (ff fr v), 27 (fft fr ft), 35 (fw fr v), 45 (hr fr r), 69 (nn fr n), 75 (oo fr o), 77 (p fr pp), 89 (th fr d), 97 (v fr u) och 108 ( fr ) r bokbrda fr mnstret i frga. M L H Variablerna: 4 (aa fr a), 7 (c fr k), 59 (l fr ll), 63 (ll fr l), 72 (o fr u), 87 (t fr d) och 96 (uu fr u) svarar fr detta mnster. M M K K

L L Variablerna: 20 (e fr i), 40 (gi fr g), 65 (n fr en), 66 (n fr nn), 76 (p fr 0), 88 (t fr tt), 104 (yy fr y) och 119 (0 fr n) uppvisar mnsret. Slutligen redovisar vi ocks mnstren fr periferivariablerna, dvs. de variabler som frekommer i upp till 5 st. texter. Hr tar vi dock inte med de 27 86

s. k. ettbelggsvariablerna (se nedan), som vi tidigare ppekat inte medrknat i ordvariationsmttet. P H H Mnstret existerar ej existerar i materialet. Det betyder allts att vi inte har ngot stavningsstt i texterna som terkommer ofta (hg frekvens) och som r spritt ver ett strre ordfrrd (hg ordspridning) men endast frekommande hos en enda skribent eller hos ett begrnsat antal frfattare. Existensen av ett sdant excentriskt nrmast idiosynkratiskt stavningsstt kan inte pvisas i detta material frn 166070-talet. P H L Endast en variabel i materialet har lg textspridning men samtidigt frekommer i hg frekvens men dr belggen omfattas av ett litet antal ord. Variabeln som uppvisar mnstret r variabel 48 hw fr v. Det finns allts ett mindre antal skribenter som gjort ett stavningsval fr ett litet antal ord (hwarken, hwilken, hwadh, hwar, hwarest) som de dock anvnder relativt ofta. P L H Detta r det vanligaste mnstret fr en periferivariabel. 33 variabler uppvisar mnstret. Det innebr allts att ett stavningsstt som frekommer hos en minoritet bland skribenter ocks r ganska lgfrekvent men som i och fr sig kan upptrda i ett varierat ordfrrd: 16 (dt fr t), 17 (dt fr tt), 19 (e fr a), 24 (ee fr ), 30 (ffv fr v), 31 (ffw fr v), 34 (fw fr g), 37 (g fr gj), 38 (g fr j), 41 (hl fr l), 46 (hu fr v), 56 (k fr ck), 57 (ki fr k), 60 (ld fr ll), 64 (mm fr m), 71 (o fr 0), 73 (o fr ), 74 (o fr ), 80 (qw fr kv), 84 (s fr ts), 95 (u fr v), 102 (y fr ), 103 (yy fr i), 107 ( fr o), 111 ( fr ) och 112 ( fr o) L L Detta r det nst vanligaste mnstret fr en periferivariabel (17 fall), dvs. att en overensstmmelse i nysvenskan som frekommer hos en frfattarminoritet ocks r tmligen sllsynt och lexikalt inte srskilt omfattande: 11 (d fr 0), 28 (ffu fr g), 29 (ffu fr v), 32 (fu fr v), 44 (hn fr n), 47 (hv fr v), 50 (i fr e), 51 (i fr g), 54 (j fr g), 68 (ne fr en), 78 (q fr k), 79 (qu fr kv), 81 (r fr rr), 100 (y fr i), 101 (y fr j), 113 ( fr ) och 121 (0 fr t). P

Engngsbelgg Engngsbelggen (26 st.) ingr som pepekats tidigare ej i mttet fr ordspridning. Variabler som endast finns ett enda belgg (ettbelggsvariabler) fr i materialet r: 5 (a fr ), 21 (e fr o), 28 (ffu fr g), 33 (fv fr g), 36 (g fr 0), 42 (hl fr ll), 43 (hl fr rd), 58 (kk fr ck), 61 (ldh fr ll), 62 (le fr el), 70 (nn fr nd), 82 (re fr er), 83 (s fr c) , 86 (t fr 0), 91 (tsij fr g), 92 (u fr e), 94 (u fr o), 99 (y fr g), 105 (z fr 0), 109 ( fr a), 114 (0 fr e), 115 (0 fr en), 116 (0 fr g), 117 (0 fr h), 118 (0 fr k) och 121 (0 fr t).

87

Frgan om ortografisk konsekvens hos den enskilde skribenten Denna frga skall inte berras annat n flyktigt hr. Fr att belysa den krvs metodiskt att vi fr det frsta tar in de kontinuerliga variablerna i bilden. Samtliga 123 diskontinuerliga variabler har ju i princip ofta tminstone ett stavningsalternativ nmligen det nusvenska (exv. sjn som sin eller sjn). Detta ligger emellertid utanfr denna artikel att underska. Fr det andra kan vi underska vilka diskontinuerliga variabler som kan vara stavningsalternativ till varandra. Lt oss kort belysa det senare med en tabell med ett antal variabler uppdelade i fyra grupper dr varje grupp inom sig representerar mjliga stavningsalternativ.
Nr 25 26 Formel 1 f fr v m ff fr v m 2 m 3 m 4 m m 5 m 6 m 7 m 8 m 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 m m m m m m 13 m m m m m m m 10

I den frsta gruppen kan vi fr det frsta notera att bda alternativen representeras av sk mittvariabler. Ingen av variablerna uppvisar ngon tendens att dominera, vilket vore fallet om vi hade haft att gra med en krnvariabel. Det andra vi ser r att de flesta skribenterna helt konsekvent vljer endera mnstret och valet vger ganska jmnt mellan de bda alternativen. Fem av skribenterna uppvisar emellertid ett annat beteende (texterna 1, 4, 9, 14 och 15). Hr kan vi tala om en inherent, dvs. inomindividuell variation. En och samme skribent alternerar och vljer bda alternativen i samma text.
Nr Formel 1 29 ffu fr v 30 ffv fr v 31 ffw fr v 32 fu f v 35 fw fr v m 2 3 4 p 5 6 7 8 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 p 2 p 1 p p p 3 p 2 m m m m m m m 12 9

p m m m m

I den andra gruppen freligger en helt annan situation. Fyra av variablerna r perifera (30 33). Endast en variabel, mittvariabeln 35, fredras av de flesta. Konsekvent ortografiskt beteende uppvisar tolv av skribenterna men p lite olika stt. De flesta som varit konsekventa har ocks valt en mittvariabel, dvs. en vanligare stavning. Dessa individer uppvisar vad man skulle kunna kalla fr ett normaliserat och delvis konventionaliserat beteende (synligt i texterna 1, 3, 5, 6, 7, 9, 10, 13, och 19). En liten grupp av konsekventa skribenter r dock ej s konventionella, nmligen de som vljer en periferivariabel (txt 11, 14 och 17). Inherent variation freligger ven hr. Texterna 4, 12, 16 och 18 uppvisar alternerande stavningar. Frfattaren till text 4 vxlar mellan tv periferivariabler (29 och 32) medan de vriga som uppvisar inomindividuell variation (12, 16 och 18) intressant nog vljer identiskt lika. dvs. har samma preferenser (vljer periferivariabeln 31 och mittvariabeln 35.

88

Nr Formel 46 hu fr v 47 hv fr v 48 hw fr v

6 p

8 p

10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 p p p p p p p p

3 4 5

I den tredje gruppen av konkurrerande stavningar visar ingen variabel ngon tydlig tendens att dominera ver de andra, ven om variabel 48 har ngot strre textspridning n de vriga. Samtliga skribenter r konsekventa i sina val. Ngon inherent variation eller vacklan i skrivbeteendet freligger inte.
Nr 97 100 Formel u fr v w fr v 1 k 2 k 3 k 4 k 5 k 6 k 7 k 8 9 k 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 p p 2 k k k k k k k 15

Den fjrde och sista gruppen uppvisar ytterligare en ny bild. Hr ser vi en tmligen stabil situation men inte helt. Skribenterna r ganska kategoriska de vljer i regel en variant. Men de r ocks konventionella de vljer samma variant (98). Undantag r skribenten till text 11 (som vljer det ovanliga alternativet 95). Frfattaren till text 14 r den enda som uppvisar inherent variation.

Sammanfattning I den hr uppsatsen har jag illustrerat hur man kan nrma sig den nysvenska sprkliga variationen p den ortografiska nivn. Med en komparativ metod som gr ut p att faststlla overensstmmelser med nusvenskan kunde 123 stycken s. k. diskontinuerliga grafiska variabler noteras i materialet. Materialet utgjordes av 19 upplndska prstrannsakningar frn 166070-talet. I underskningen visades hur dessa variabler frdelade sig som krn-, mitt- och periferivariabler. Vidare diskuterades variablernas s. k. textspridning, frekvens och ordspridning samt sambanden dessa emellan. Uppsatsen avslutades med en kort diskussion om hur konsekvent en enskild skribent r i sin stavning. Underskningen har sledes lagt grunden fr framtida fackmannamssigt utfrda sprkliga frfalskningar av informativ text frn senare hlften av 1600talet.

Litteratur Dahlgren, F. A., 191416: Glossarium fver frldrade eller ovanliga ord och talestt frn och med 1500-talets andra rtionde, Lund. Hellquist, E., 1902: Studier i 1600-talets svenska. Anteckningar, Uppsala. Skrifter utg. av K. Hum. Vetenskapssamfundet i Uppsala 7:6. Lange, S., 1986: "Databas fr underskning av svenskt skriftsprk perioden 1526 till 1799". I: Datorstdd sprkforskning. MINS 22, Stockholm.

89

, 1990: "Om ordval och synonymik i ldre och yngre nysvenska texter". I: Nysvenska studier 70, s. 95114. , 1992: "En databaserad begreppsordbok fr den ldre svenskan". I: Nordiske studier i leksikografi. Oslo. , 1993: Manual fr sprklig beskrivning av nysvenska texter. Opublicerat manus. Nordiska sprk, Stockholm. , 1996: "Prstrannsakningarna p 1600-talet och det svenska riksskriftsprkets framvxt". I: Sprket lever! Festskrift till Margareta Westman den 27 mars 1996. Utgiven av Svenska sprknmnden. Norelius, F. V., 1885: "Strdda anteckningar om svenskt sprkbruk underv 1600- och 1700-talen". I: ANF 1, s. 218234. Rannsakningarna efter antikviteter (Bd I 1960 och bd II 1969 utg. av Olsson, I.; Stahre, N. - G.; Sthle, C. - I.; Bd III 1992 utg. av Stahre, N. - G.). Santesson, L., 1986: Tryckt hos Salvius, Lund. Sthle, C. - I., 1975: Vers och sprk i vasatidens och stormaktstidens svenska diktning, Stockholm.

90

Jurij Kusmenko (Berlin) DIALEKTOLOGI OCH SPRKHISTORIA

Att dialektologi r viktig fr sprkhistoria r locus communis i sprkvetenskap. Redan p 1800-talet skrev sprkvetarna om dialekternas stora betydelse bde fr allmn och historisk lingvistik. Dialekter jmfrde man d med ett trd som vxer i skogen och utvecklas naturligt, medan ett skriftsprk (eller en sprknorm) liknar ett trd i trdgrden, dr det i betydande grad odlas av mnniskor. Nr botaniker vill studera trdets vxt och natur gr de till skogens trd. Detsamma gller en sprkforskare, som fr att studera sprkets natur och vxt mste vnda sig till dialekter (jfr. Brndum-Nielsen, 1951, 17). Trots att denna uppfattning syns vara litet verdriven, och inte tar hnsyn till sprkets sociala karaktr, har denna uppmaning inte frlorat aktualitet i vra dagar, srskilt nr det gller studier av sprkhistoria. Vilka berringspunkter finns det mellan dialektologi och sprkhistoria? Att varje dialekt har sin egen historia, som r mycket ldre n skriftsprkets eller sprknormens historia r sjlvklart. Dialekten r egentligen lika gammal som mnniskosprket verhuvud. Sjlvklart r ocks att man kan studera dialekternas historia p samma stt och med samma metoder som vi studerar skriftsprkets historia. Egentligen mste kurserna i nordisk sprkhistoria omfatta studier av utvecklingen i alla nordiska dialekter. Mitt mne r emellertid inte sjlva dialektutvecklingen, som i och fr sig r ett mycket intressant mne (jfr. Kristensen, 1933), utan i vilken mn dialektdata hjlper oss att frst utvecklingen i skriftsprket. Den mest knda och mest utforskade berringspunkten mellan dialektologi och sprknormens historia r faststllandet av dialekternas andel i sprknormens utformande [t. ex. sdana former i skriftsprket som pse med gtamlens vokalfrlngning och mosse med sveamlens konsonantfrlngning (fsv. posi, mosi)]. Dialektdata kan anvndas ocks fr att "kasta ljus ver gammalt frhllande" (Kristensen, 1933, VII). Denna aspekt sammanhnger med den gamla uppfattningen av dialekten som en skattkammare, dr alla mjliga arkaismer bevaras. Dialektdata kan verkligen bli till ett viktigt hjlpmedel vid rekonstruktion av ett tillstnd, som fr lnge sedan frsvunnit frn sprknormen. Analysen av en sdan arkaism i ett levande ml kan verifiera en sprkhistorisk hypotes. Ex.: P grund av anvndningen av svaga adjektiv i fornislndskan har S. Kacnel'son antagit, att starka och svaga adjektivformer ursprungligen uttryckte skillnaden mellan stndiga och tillflliga egenskaper och senare skillnaden mellan individualiserade ("eminenta") och "medelmttiga" egenskaper (Kacnel'son, 1945, 270; jfr. uppsatsen av K. Kotcheva i detta band, som finner spr av detta tillstnd i modern svenska). Eftersom denna skillnad terspeglades i fornislndska oregelbundet vann hans frmodan ingen anklang i nordistiken. Kacnel'son knde inte till olika adjektivformer i moderna nordiska dialekter. Men just dialektdata kan frvandla hans hypotes till en teori. I Vsterbotten (och i ngra andra svenska dialekter) finns det en form av svaga adjektiv som betraktas som en srskild komparationsgrad som anger "en ganska hg grad" (strm, 1893, 28). Denna form som strm kallar "relativ positiv" och Kristensen "okomparerad superlativ" (strm, 1893, 28, 41; Kristensen, 1933, 15) uttrycker en hg grad av en egenskap (jfr. Kacnel'sons "eminenta" egenskap), jfr. vakr stinta "en ganska vacker flicka", 91

h:ga vgen "en vldigt hg vg". Sambandet mellan dessa dialektformer och den av Kacnel'son fr frfornnordiskan rekonstruerade skillnaden ligger i ppen dag. Men dialektdata kan inte bara hjlpa vid rekonstruktionen av det ursprungliga tillstndet. De kan anvndas ocks vid utforskningen av utvecklingsfrloppet i sprknormen. Skriftliga kllor r i mnga avseenden otillrckliga fr detta ndaml, mnga sprkfrndringar terspeglas i skrift antingen i begrnsad omfattning eller verhuvudtaget inte. Det gller i synnerhet de fonologiska frndringar, som inte leder till sammanfall (t. ex. skrivningarna , , , , , som betecknade vokallngden i fornislndska och som betecknar en srskild vokalkvalitet i nyislndskan, eller skrivningarna o och u i svenska och norska). Utvecklingen i dialekter kan tjna som en typologisk modell fr den utveckling i sprknormen, som inte kan faststllas med hjlp av skriftliga kllor. Jag vill behandla tv moment som i och fr sig sedan lnge r bekanta fr jmfrande sprkvetenskap men som inte alltid beaktas vid studiet av nordisk sprkhistoria. Dessa tv moment r: sprkgeografisk verifikation av en sprkhistorisk hypotes (faststllandet av utvecklingens frlopp och drivkrafter) och prognos av utvecklingen i sprknormen p grund av utvecklingstendenser i dialekter.

1. Sprkgeografisk verifikation av en sprkhistorisk hypotes. a) Faststllandet av utvecklingsfrloppet De rumsliga variationerna av en freteelse p den sprkgeografiska kartan kan visa utvecklingens ordningsfljd i tiden. Formerna som avlser varandra i rymden kan tolkas som former som avlser varandra i tiden (jfr. Schirmunski, 1962, 129). Ex.: Bde i norskan och svenskan har de ursprungliga k och g framfr j och frmre vokaler utvecklats till spiranter. Etapperna av denna utveckling kan iakttas i olika nordiska dialekter. Utgngspunkten ingen fonologisk skillnad mellan tv k och tv g finner vi i Uppland och p Sjlland. Det frsta utvecklingsstadiet oppositionen av velara k och g palataliserade k' och g' r knnetecknande fr islndska, ngra svenska och danska (Jylland) dialekter, det andra stadiet affricering av palataliserade k och g finner vi i enstaka danska, svenska (norr- och stsvenska) och norska dialekter, det sista utvecklingsstadiet spiranter ( < < k', j < j < g') finns i somliga danska dialekter (sydliga ar), de flesta norska och svenska dialekterna samt i de bda sprknormerna (jfr. kartorna i Brndum Nielsen, 1952, N 16; Haugen, 1976, N 17). En sdan komparativ metod tillter oss inte bara att faststlla utvecklingsstadier utan ocks att klargra vilka ord och vilka positioner som drabbas av frndringen frst och hur frndringen breder ut sig. Ett annat exempel av samma slag r faststllandet av etapper av kvantitetsfrskjutningen i germanska sprk (vokal- eller konsonantfrlngningen i de ursprungligt kortstaviga orden, som t. ex. i eng. name eller i ty. Name eller sv. tala och vecka < vika) med hjlp av moderna dialekter, som visar olika utvecklingsstadier av kvantitetsfrskjutningen. En sdan jmfrande analys visar bl. a., att den vlbekanta kompensationsteorin, som vill frklara frlngningen av stamstavelsen i germanska sprk som en kompensation fr reduktion av den andra stavelsen, inte stmmer (Kusmenko, 1995, 73102). Genusfrsvinnandets frlopp i nordiska och andra germanska sprk kan ocks demonstreras med hjlp av dialekter, som visar olika utvecklingsetapper: frn 92

dialekterna med tregenussystem till ett egendomligt system med semantiskt betingat genus som i Syd- och Vstjylland och vidare till dialekterna utan genus (som t. ex. i Gamla Karleby och Nedervetil (sterbotten) eller i ngra jyllndska dialekter). Moderna nordiska dialekter uppvisar fljande genussystem: 1. tre genus med olika artiklar och fullstndig kongruens mellan substantiv, adjektiv och pronomen (som i islndskan); 2. tre genus med olika artiklar utan skillnad mellan kongruens hos maskulina och feminina adjektiv (ein stor bt, ei stor kjrke som i de flesta norska och svenska dialekterna och i de bda norska sprknormerna); 3. tre genus med sammanfall av de obestmda artiklarna hos feminina och maskulina substantiv (Grsmlet i Uppland en vg vjen (mask.), en hud huda (fem) Schagerstrm, 19451949, 93, 135) eller Nagumlet i Nyland (en arm armin, en tann tannen Thurman, 1929, 117); 4. tre genus med sammanfall av de bestmda formerna hos feminina och maskulina substantiv (som t. ex. i ngra folkml i Gstrikland Lindkvist, 1942, 57); 5. tv genus med kongruens (som i svenskan, danskan); 6. tv genus utan kongruens hos adjektiv (som i Sydjylland, jfr. huset stuer, ed grn tr Lyngby, 1942, 253); 7. tv genusformer i obestmd form (en, et), samma artikel (prepositiv) fr tv genus i bestmd form () vid substantiv utan attribut (t. ex. Sundeved i Sydjyulland Langfeldt, 1939, 6263); 8. semantiskt genus: dividua neutrum, individua utrum, vilket endast visas i bestmd form med adjektiv och vid pronominell syftning (ded go mlk den goda mjlken); 9. inget genus, som i Karleby och Nedervetil i sterbotten (en storan hst, en storan flick, en storan fr, h stor hst, h stor flick, h stor fr Hulden, 1972, 48) och i ngra vstjyllndska dialekter. Dessa geografiska skillnader kan tolkas som olika utvecklingsetapper p vgen frn tregenussystemet till inget genus. Utvecklingen av genus visar en hierarki av de knnetecken, med vilka denna kategori uttrycks, i det att svagare knnetecken p genus (kongruens med adjektiv) frsvinner frst, de genusknnetecken, som uttrycks genom ordformen bevaras lngst (t. ex. skillnaden i den suffigerade bestmda formen och skillnaden i pronominell syftning frsvinner sist). Vi kan anvnda nordiska dialekdata bde fr faststllandet av utvecklingen i nordiska sprk och vid bedmningen av sannolikhetsgraden av teorier om sprkutvecklingen i andra germanska sprk. Jmfrelsen av en redan fr lnge sedan fullbordad utveckling i vstgermanska sprk med utvecklingen i nordiska dialekter, som kan iakttagas "in vivo", kan visa oss utvecklingsmodellen med hgre typologisk sannolikhet. Hrtill hr t. ex. faststllandet av utvecklingsstadier vid frndringen av velarer till affrikator i engelskan (se ovan) eller faststllandet av etapper av den s kallade Stora vokalfrskjutningen i engelskan med hjlp av utvecklingen i danska dialekter. "The great vowel shift" i engelskan omfattar bl. a. diftongeringen av hgre vokalar i: och u: (som i house och ice) och utvecklingen av de ursprungliga mellanvokaler e: och o: till i: och u: (som i meet och book). Det finns tre teorier om ordningsfljden av denna vokalfrskjutning i engelskan: enligt den frsta teorin r den engelska vokalfrskjutningen en "push-chain" reaktion (dvs. e: och o: blev till i: och u: som frtrngde de ursprungliga i: och u: till ai och ou), enligt den andra teorin var alla dessa frndringar samtidiga, enligt den tredje teorin r det en "drag-chain" reaktion, dvs. i: och u: diftongerades och utrymde platsen fr e: och o: som utvecklades till i: och u: (jfr. Plotkin, 1976, 81 87). En liknande frskjutning kan iakttas p Jylland, dr me:n(e) blev til mi:n(e) och ko:n(e) till ku:n(e), men de ursprungliga lnga i: och u: utvecklas till glidljud 93

eller diftonger (mein eller mijn < min, hus eller huws < hus). Eftersom jmfrelsen av jyllndska dialekter visar att denna vergng utvecklas hr i form av en "drag-chain" reaktion (dvs. frst min > mein och hus > hus och sedan me:n(e) > mi:n(e) och ko:ne > ku:n(e)), tycks drag-chain-hypotesen om den stora engelska vokalfrskjutningen vara mera sannolik (Kuz'menko, 1991, 219 228), som mycket mera som i mnga andra avseenden uppvisar danskan, och jyllndska dialekter i synnerhet, utvecklingen, som gr i samma riktning som utvecklingen i engelskan. Vokalisationen av somliga konsonanter i engelska (som t. ex. i day, low, eye) som intrffat fre vokalfrskjutningen och r kausalt frbunden med denna utgr en typologisk parallell till en motsvarande vokalisation i danska dialekter och i dansk sprknorm (jfr. dag, lav, ie). Men till skillnad frn engelskan, dr denna utveckling var fullbordad redan under medelengelsk tid, kan hr etapperna av denna utveckling i olika sydsvenska och danska dialekter samt i den danska sprknormen iakttas in vivo i dag. Frenklingen av genussystemet i engelskan (som gde rum p 11001300-talet) och i afrikaans (16001700-talet) mste studeras med hnsyn till motsvarande utveckling i nordiska dialekter som uppvisar olika etapper av denna utveckling (se ovan). Intressant r att semantiskt betingat genus (dividua neutrum) det stadium som fregr frsvinnandet av genus r knnetecknande inte bara fr vst- och sydjyllndska danska dialekter utan ocks kan spras i moderna sydvstengelska dialekter, dr pronomenet it bara betecknar dividuella substantiv (t. ex. water och dust Wright, 1905, 266). b) Faststllandet av utvecklingens drivkrafter. Jmfrelsen av dialektdata kan inte bara faststlla utvecklingens etapper, utan ocks visa oss mjliga samband av utvecklingen i frga med en annan utveckling, dvs. visa utvecklingens inre faktorer. Ex.: I danskan och svenskan gr lngt e till ett ppnare ljud (), som t. ex. i sv. f, kn, grt, da. f, kn, grd (jfr. motsvarande fornislndska former f, kn, grt). Denna vergng sprider sig frn danskt och gtiskt omrde till sveaml. E. Wessn skriver att denna vergng br vara ldre n kontraktionen av (ai) > ei till e, eftersom detta nya e inte deltar (Wessn, 1959, 87). Det finns emellertid en annan frklaring av denna utveckling. vergng av e till r betingad av monoftongeringen av det gamla ei, dvs. stein blev till sten och i samband med detta utvecklas det ursprungliga e i grt och f till (dvs. i stllet fr formerna stein och grt utvecklas formerna sten och grt). Dialektdata bekrftar antagandet om detta samband. I de nordiska dialekterna med bevarade ursprungliga diftonger finns ingen vergng e > (jfr. gutn. och nordsv. stain och fe, norska dialekter och bokml stein och fe, isl. steinn och f men sv. litt. sten, f, dan. litt. sten och f). Srskilt tydligt kan detta samband iakttas i Bohusln norra Bohusln har e i "tr" och "f" men ei i "sten", sdra Bohusln i "tr" och "f" men e i "sten". Ett annat exempel r utvecklingen av supradentala ljud ur ljudfrbindelser r + dental i svenskan och norskan. Hypotesen, som lanserades av SteblinKamenskij, frbinder denna utveckling med existensen av tv fonologiskt olika rfonem ett dentalt r och ett supradentalt r (det s kallade tjocka l-ljudet). Enligt denna hypotes kan r-ljudet assimilera dentaler och frvandla dem till alveolarer, drfr att dess alveolara artikulationsstlle r relevant p grund av existensen av ett annat r, som var en kakuminal (tjockt l) (Steblin-Kamenskij, 1965, 3536). Detta sammanhang bekrftas av dialektgeografiska data grnsen fr tjockt l i 94

svenska och norska dialekter sammanfaller i huvuddrag med grnsen fr alveolara t, d, l, n, s ur ursprungliga rt, rd, rl, rn, rs. andra sidan har dialekterna utan det egentliga tjocka l-ljudet (dvs. utan l-ljudet med ett r-slag) ingen assimilation av r + dentaler (t. ex. i Dalarna eller i Jylland, dr ett kakuminalt l ocks finns). Ett viktigt begrepp i detta sammanhang r implicerande isoglosser. Det omfattar tv eller flera isoglosser, som sammanhnger systematiskt och betingar varandra rent strukturellt. Sdana isoglossknippen utgr t. ex. frmre r, tjockt l, r + dentaler > alveolarer, tjockt l + dentaler > kakuminaler. Isoglossen alveolarer < r + dentaler frutstter nrvaron av ett kakuminalt r (tjockt l), drfr att bara i detta tillflle kan det alveolara r-ets artikulationsstlle vara starkt och assimilera dentaler. Detsamma gller isoglossknippet urspr. ei = e:, urspr. e: = :. Dessa isoglosser sammanhnger, drfr att utvecklingen ei > e: framkallar utvecklingen e: > :. Samma inre samband mellan isoglosser visar vokalbalans, jmviktsaccent och tilljmning. Tilljmningen r en fljd av samma prosodiska fenomen som vokalbalans och jmviktsaccent, nmligen tvmoraebetoningen i bde lngstaviga och kortstaviga ord (jfr. kst(e), b:t(e) men veta, vata, vt). P s stt implicerar vokalbalansen (framhvandet av tv morae bde i lngstaviga och i kortstaviga ord) tilljmningen. Som implicerande isoglosser kan betraktas ocks diftonger (Gotland, vstnorska och nordsvenska dialekter) eller diftongeringen av lnga och frlngda vokaler och utvecklingen av diftonger frn frbindelsen vokal + konsonant i danska och sydsvenska dialekter (Kusmenko, 1994, 139146). Vi kan faststlla, att utan beaktandet av implicerande isoglosser (om stein d f, eller om sten d f, eller om gl (grd) d rt, rd, rs, rl, rn > alveolarer) r en sprkhistorisk analys ofullstndig (om inte omjlig). Just sdana implicerande isoglosser kan verifiera en sprkhistorisk hypotes och faststlla mjliga faktorer fr en sprkhistorisk utveckling. Vi har sett ovan hur dialektdata hjlper oss att faststlla frloppet av genusfrsvinnandet. Men ven faktorerna fr denna utveckling kan man f se vid jmfrandet av dialektdata, som visar oss vilka faktorer som medverkar till genussystemets frenkling och frsvinnande. Det r ena sidan sprkkontakter i Finland och i sdra Jylland. andra sidan sker genussystemets frenkling undan fr undan, den drabbar olika genusformer i olika tider och utvecklingsstadierna av denna process kan iakttagas i olika nordiska dialekter. Dialekter visar oss ocks inre frutsttningar fr genussystemets frenkling och frsvinnande. Vi kan se att pluralformerna drvid spelar en viktig roll. I fornislndska och fornsvenska skiljde sig ndelserna i plural hos femininer och maskuliner i motsats till neutrer inte frn varandra (ndelserna -ar och -ir kunde beteckna pluralis hos bdadera) och just detta faktum och i mycket mindre grad frenklingen av kasusystemet, som vanligen antas vara huvudgrunden fr genussystemets frenkling (utfrligare drom se i uppsatsen av T. Stein), utgjorde en inre grund fr sammanfallet av maskulina och feminina. Den andra grunden r den semantiska skillnaden mellan femininum och maskulinum ena sidan och neutrum andra sidan, som tillter konstruktionerna det stora, det viktiga (och inte den stora eller den viktiga) fr beteckningen av abstrakta egenskaper. I dialekterna med ett bevarat tregenussystem ser vi en tydlig tendens till differentiering av pluralndelserna efter genus (0 neutrum, -a(r) maskulinum, -e(r), -o(r) femininum som t. ex. i flera norska dialekter Skjekkeland, 1977, 8891). Man kan iaktta att sammanfallet av utrala och neutrala former ocks brjar med pluralformer. I de stsvenska dialekterna utan genus finns det ingen opposition singular plural i obestmd 95

form (Huldn, 1972, 4849), och just detta sammanfall kunde vara det frsta steget till genusfrsvinnandet verhuvud. I de danska dialekterna med en stark tendens till genusfrsvinnandet skiljer sig inte pluralformerna efter genus, trots att det finns tre mjliga pluralmodeller. Hr finns det inre flektion, som i hus hu:s eller hu:s `hu:s (da. litt. "hus" "huse"), -e-ndelse (da. litt. -er) och ingen ndelse. I detta sammanhang kan man sga att den danska sprknormen har de bsta frutsttningarna fr frsvinnandet av genus (hr r genus- och pluralformer nstan helt oavhngiga av varandra). Men dessa frutsttningar skulle inte ha haft ngra fljder, om det nordiska genussystemet inte ftt en yttre impuls till frenklingen. Som en sdan yttre impuls kan man betrakta sprkkontakter i tre spridningscentrer, Sydjylland den sydjyllndska-nordfrisiska-lgtyska kontaktzonen, stora stder som Stockholm, Kpenhamn och Bergen med starka nordisktlgtyska kontakter p Hansatiden, och det finskt-svenska kontaktomrdet i sterbotten.

2. Prognos av utvecklingen i sprknormen Dialekter r inte bara en skattkammare, som bevarar de ord och former som frsvunnit frn rikssprken. Frnvaron av kodifiering kan leda drtill, att utvecklingstendenserna hr kan framtrda mycket tydligare n i ett kodifierat rikssprk, som r fast inom normens ram. I detta sammanhang vill jag erinra om jmfrelsen av dialekten med ett trd, som vxer i skogen i motsats till rikssprket, som i en viss grad odlas av mnniskan. Om vi jmfr utvecklingstendenser i det danska rikssprket med utvecklingen i danska dialekter kan vi frska prognostisera utvecklingen i danskan. Inom fonologin r det monofonemiseringen av alla diftonger, som utvecklas av fonemfrbindelser vokal + konsonant (som i brevet, flagen, piben o. d.), apokopen och en mjlig vokalfrskjutning av samma slag som i jyllndskan och engelskan. Inom morfologin sammanfallet av stavelseoch morfemgrnser, frminskningen av genitivbruket och ett mjligt frsvinnande av genussystemet. En sdan prognos har naturligtvis mer sannolikhet nr det gller utvecklingen i de dialekter, som nnu inte uppntt ett sdant utvecklingdstadium. Jag frstr att det r en otacksam sysselsttning att gra prognoser om utvecklingen i sprknormen. I detta fall har vi att gra med flera yttre faktorer som kan frhindra den s kallade naturliga utvecklingen. Ingen av oss kan f se om vra prognoser r riktiga. Men om man fr gra sdana prognoser, d kan de gras bara med hnsyn till utvecklingen i dialekter. Man kan frga sig, om vi har rtt att rekonstruera utvecklingen i sprknormen eller i en dialekt p grund av utvecklingen i en annan dialekt, och denna frga blir nnu mer berttigad, nr vi jmfr utvecklingen i tv olika sprk (t. ex. den stora vokalfrskjutningen i engelska och en liknande process i jyllndska dialekter, eller frenklingen av genussystemet i engelskan och afrikaans ena och i nordiska dialekter andra sidan). Varfr svl ordningsfljden som faktorerna fr utvecklingen i ett sprk mste vara desamma som i ett annat sprk. Vi mste erknna, att dialektgeografisk verifikation av utvecklingfljden liksom varje typologisk verifikation endast kan faststlla en hgre eller lgre sannolikhet hos utvecklingsfljden. Ju mer lika utgngsvillkoren fr en utveckling r, desto sannolikare kan en parallell utveckling vara. Och en dialektologisk verifikation till skillnad frn en annan typologisk verifikation har alltid att gra med utgngs96

punkter, som r lika eller mycket nra och ju nrmare sprk eller dialekter r, desto mer sannolik kan den parallella utvecklingen vara. Den parallella utvecklingen mjliggrs i detta fall ena sidan av lika utgngspunkter och andra sidan bestms den av universella typologiska utvecklingsprinciper. Inte alla detaljer i utvecklingen kan sammanfalla, men en sdan jmfrande analys kan visa oss tendenser och etapper av utvecklingen i huvuddrag.

Litteratur Brndum-Nielsen J., 1951: Dialekter og dialektforskning, 2:a uppl., Kbenhavn. Haugen, E., 1976: The Scandinavian Languages, London. Huldn, L., 1972: "Genussystemet i Karleby och Nedervetil". I: Folkmlsstudier 22, 1972 (1973). Kacnel'son, S. D., 1949: Istoriko-grammatieskie issledovanija. Iz istorii attributivnyh otnoenii, Moskva/Leningrad. Kristensen, M., 1933: Folkeml og sproghistorie, Kbenhavn. Kusmenko, Ju. K., 1994: "Skandinavische Diphthongierungen". I: Arbeiten zur Skandinavistik 11. Arbeitstagung der deutschprachigen Skandinavistik in Sigtuna. Schottmann, H. (utg.), Mnster, s. 139146. , 1995: "Mittelgermanische Quantittsverschiebung im Lichte der Daten der modernen germanischen Dialekte". I: Fix, H. (Utg.). Quantittsproblematik und Metrik. Greifswalder Symposium zur germanischen Grammatik. Amsterdamer Beitrge zur alteren Germanistik 42, s. 73102. Kuz'menko, Ju. K., 1991: Fonologieskaja evolucija germanskih jazykov, Leningrad. Langfeld, P., 1939: Die Mundart des Sundevitt, Neumnster. Lindkvist, E., 1942: "Om Gstriklands folkml". I: Frn Gstrikland, s. 1102. Lyngby, K. J., 1942: K. J. Lyngbys jyske grammatik tillige med en udvalg af hans breve, utg. A. Bjerrum, Kbenhavn. Plotkin, V. Ja., 1976: Oerk diahronieskoj fonologii anglijskogo jazyka, Moskva. Schagerstrm, A., 194549: Grammatik ver Grsmlet i Uppland, Uppsala. Skrifter utg. genom Landsmlets- och folkminnesarkivet i Uppsala, Ser. A: 6. Schirmunski, V. M., 1962, Deutsche Mundartkunde, Berlin. Skjekkeland, M., 1977: Mfre og skriftml, Oslo/Bergen/Troms. Steblin-Kamenskij, M. I., 1965: "Om alveolarer og kakuminaler i norsk och svensk". I: Nordisk tidskrift for sprogvitenskap 20, s. 1827. Thurman, T., 1929: Nagumlet, Helsingfors. Studier i nordisk folologi XIX, 3. Wessn, E., 1959: Svensk sprkhistoria, bd I, Stockholm. Wright, J., 1905: The English dialect grammar, Oxford. strm, P., 1893: Degerforsmlets formlra, Stockholm. Svenska Landsml XIII, 2.

97

Kleine Schriften des Nordeuropa-Institutes ISSN 0946-1841

Bisher sind in dieser Reihe erschienen: Heft 0: Jahresbericht 1993, 50 S. (1994) [vergriffen] Heft 1: Vorlesungsverzeichnis Sommersemester 1995. Jahresbericht 1994. 58 S. (1995) [vergriffen] Heft 2: Claudia Beindorf, Izabela Dahl, Stephan Michael Schrder: Kulturwissenschaft und Landeskunde. Kommentierte Auswahlbibliographien. 81 S. (1995) [Schutzgebhr DM 4,00] Heft 3: Stephan Michael Schrder: Das skandinavistische Internet. 39 S. (1995) [vergriffen] Heft 4: Vorlesungsverzeichnis Wintersemester 1995/96. Biographien und Bibliographien der Mitarbeiterinnen und Mitarbeiter. 66 S. (1995) [vergriffen] Heft 5: Vorlesungsverzeichnis Sommersemester 1996. Jahresbericht 1995. 62 S. (1996) [vergriffen] Heft 6: Vorlesungsverzeichnis [vergriffen] Wintersemester 1996/97. 52 S. (1996)

Heft 7: Jurij Kusmenko, Sven Lange (Hrsg.): Nordisk sprkhistoria. Fredrag frn det 1:a studentikollokviet i nordisk sprkvetenskap. Berlin, 7 9 juni 1996. 100 S. (1996)

Kleine Schriften des Nordeuropa-Instituts 7 Redaktion: Charlotta Brylla, Kristina Kotcheva, Tomas Milosch Layout: Kristina Kotcheva Redaktionsschlu: 29. November 1996 Nordeuropa-Institut, Humboldt-Universitt zu Berlin