Dr.

Bergs onanidiagnos
”Blek och modlös. Från att ha varit frisk till sitt väsen blir
denne orolig och skygg. Minnet försämras, likaså tanke-
förmågan. Kroppen förtvinar eftersom den förlorar en
massa näring. Ögonen är djupliggande och blicken ostadig.
En onanist svettas ymnigt och går vacklande, blir inbunden
och skygg. Om onanisten tillåts fortsätta med sin last blir
han alltmer mager och nervsvag, får andnöd, hjärtklappning,
ryggsmärtor, trötthet, försämrad syn och hörsel. I värsta
fall uppstår hysteriska kramper och danssjuka och till sist
sinnessjukdom - särskilt fånighet!”

Den här inställningen till onanin som orsak till fysiska

och psykiska skador uppstod under 1700-talet. Under 1800-
talet spreds det att onani var en farsot som till varje pris
måste stävjas. Handböcker och varningsskrifter spreds
runtom i västvärlden. Det var framför allt unga människors
sexualdrift som måste hindras. Till exempel var det viktigt
att alltid hålla unga människor under uppsikt och se till
att de inte var overksamma, eftersom den som inget hade
för händerna lätt kunde frestas att placera dem på ett syndigt
ställe.

År 1873 konstruerades en särskild skolbänk där man varken

kunde sitta med benen i kors eller hålla ihop dem. Därigenom
omöjliggjordes all upphetsande gnidning. Kyla, hårda sängar,
hårt arbete och enkel, smaklös kost var sätt att stävja allt
sinnligt och lustfyllt. Det som var sinnligt och behagligt ansågs
med all säkerhet vara skadligt och skulle till varje pris
undvikas. Det var viktigt att hindra friktion mot könsorganen.
Därför fick man inte ha åtsittande kläder, händerna i
byxfickorna, klättra i träd och så vidare…