Bibltcums småskrifter nr 7

De fem Moseböckerna
- en översikt
Seth Erlandsson

STIFTELSEN BIBLICUM
UPPSALA
 INNEHAT L

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ................... 5
Benämning, innehåll och plan . ................... 7
Moseböckernas ursprung och ålde ................... 8
Mose (1526—1406 f. Kr.) ... .................... 10
Moseböckernas historiska karaktä .................... 13

GENESIS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19
Genesis' uppbyggnad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19
Kronologi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20
Något om Teras följdhistoria . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21
Post-Mosaicum? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22

EXODUS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23
Kap. 1—15:21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24
Kap. 15:22—40:38 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24

LEVITICUS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26
Ett konungarike av präster, kap. l—17 . . . . . . . . . . . . . . . 27
Föreskrifter för ett heligt folk, kap. 18—27 . . . . . . . . . . . . 28
NUMERI . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31
Förberedelser för Israels uppbrott från Sinai, 1:1—10:10 31
Ökenvandringen i dess tre stadier från Sinai till Pisga.
10:11—21:35 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32
Vad som hände på Moabs hedar samt de där givna lagarna,
kap. 22—36 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33

DEUTERONOMIUM . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35
Första talet: l :6—4:40 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36
Andra talet, kap. 5—26 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36
Avslutande tal, kap. 27—30 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39
Slutet på Mose liv och verk, kap. 31—34 . . . . . . . . . . . . 40
© Stiftelsen Biblicum
Exkurs: NÄR ÄGDE UTTAGET UR EGYPTEN RUM? 42
Inledning

Gamla testamentets heliga Skrifter innehåller den gudomliga

frälsningsuppenbarelse, som förbereder återlösningen genom
Kristus av det från Gud avfallna människosläktet.
Man kan indela den gammaltestamentliga uppenbarelsen i tre
stadier:
a) tiden för förberedelsen av det gammaltestamentliga Israel,
en teokratisk nation
b) tiden för dess grundande genom Mose
c) tiden för dess fortsatta historia och undervisning genom
profeterna.
Under samtliga tre stadier har Gud uppenbarat sig och sin
frälsning för människosläktet i handlingar och i ord.
Grundandet av den teokratiska nationen Israel förbereddes
genom kallelsen av Abraham och utkorelsen av honom till fol-
kets stamfader. Med Abraham ville Gud upprätta sitt nådesför-
bund till salighet för alla jordens släkter (Gen. 12:1—3). Det
första stadiet av frälsningshistorien sträcker sig fram till början
av uppfyllelsen av det ofta upprepade löftet till fäderna om att
de skulle bli ett stort folk, Israels tolv stammar i Egypten.
Det andra stadiet börjar med kallelsen av Mose, Israels rädd-
ning ur träldomen i Egypten och grundandet av det gammaltes-
tamentliga gudsriket genom förbundet vid Sinai. Riket fick en
normerande konstitution, en riksförfattning (Herrens "rätter").
I denna riksförfattning, som ligger till grund för Guds hushåll-
ning i gamla förbundet, kommer de eviga sanningarna och det
sanna andliga gudsrikets väsen till uttryck i jordisk form och
i yttre nationella institutioner. De yttre formerna och inrätt-
ningarna är skuggbilder av andliga sanningar. Bestämmelserna
i detta rike förebildar och förbereder den fulla gudsuppenba-
relsen i Nya testamentet och det nytestamentliga Israel (se vi-
dare S. Erlandsson, Guds folk Israel och grunden för dess
existens, Biblicums småskrifter nr l, Uppsala 1974). Dess in-
stitutioner och ordningar har en övervägande lagisk karaktär för
att därigenom skapa en djup och sann kunskap om såväl män-
niskans synd som Guds helighet och väcka ett levande behov av
återlösning från synd och död och behov av saligheten i Guds
frid. Gamla förbundets lag och ordning lade inte bara en rad
fordringar på folkets hjärta utan predikade också om Guds nåd
och försoning, ur vilken kraft flyter till att vandra i rättfärdig-
het inför Gud. En helgedom hade grundats mitt bland folket och
den var uppfylld av Guds nådesnärvaro. Där fanns ett offer-
altare, till vilket Israel kunde träda fram för att genom offer-
blodet mottaga försoning för sina synder och fröjda sig över
nådesgemenskapen med sin Gud.
Det tredje stadiet i den gammaltestamentliga frälsningshisto-
rien omfattar tiden från Mose död (c. 1406 f. Kr.) till ut-
slocknandet av profetian efter den babyloniska exilen (Malaki
c. 430 f. Kr.). Under denna långa tidrymd uppenbarade sig
Gud som sitt rikes Förbundsgud, Frälsare och Konung på ett
utomordentligt sätt. Han beskyddade sitt folk när det vände sig
till honom i sin nöd. När de avföll från honom, straffade han
dem, men när de åter vände sig till honom och sökte hans hjälp,
hjälpte han dem mot hotande världsmakter. Han uppväckte strid-
bara hjältar och gjorde många allmaktsunder. Han sände pro-
feter, som han utrustade med sin Andes kraft. De förehöll folket
Guds lag och vittnesbörd, förkunnade det avfälliga släktet do-
men och profeterade för de förkrossade och slagna om den mes-
sianska frälsningen. När det var nödvändigt bestyrktes profe-
tens gudomliga sändning genom under. Sedan de tio stammar-
na brutit sig loss från Davids hus (931 f. Kr.), avföll folket
mer och mer från Herren och den gammaltestamentliga yttre
gudsstaten gick med allt raskare steg mot sin undergång. Då
förökade Gud antalet profeter för att genom Ordet bereda vägen
för den fulla uppenbarelsen av sin frälsning i och med grun-
dandet av det nya förbundet, det nytestamentliga Israel under
gudamänniskan Immanuel, Jungfruns Son, Herren Kristus.
Så går under gamla förbundets hushållning Guds handlingar
hand i hand med hans uppenbarelse i Ordet. Liksom gamla för-
bundets uppenbarelse kan indelas i tre stadier, så kan också
urkunderna för denna uppenbarelse, Gamla testamentets heliga
skrifter, indelas i tre skriftgrupper: Tora "lagen" (= Moseböc-
kerna), Nebiim "profeterna" och Ketubim "skrifterna". Dessa
tre delar motsvarar dock inte de tre stadierna i den gammaltesta-
mentliga uppenbarelsen.
Benämning, innehåll och plan för de fem Moseböckerna
De fem Moseböckerna kallas ofta för Pentateuken utifrån deras
grekiska benämning ha pentäteuchos (= femrullen). I GT:s
hebreiska text möter vi beteckningen s ef är hat-tora "lagboken"
eller "läroboken" (Deut. 31:26, Jos. 1:8 etc.) eller helt kort
hat-tora "lagen, läran" (på grekiska ho nåmos) (Neh. 8:2, 7,
13 etc.). Ordet torä kommer av den kausativa verbformen hord
"undervisa' lära" och betyder alltså "undervisning, lära, lag".
Tora är alltså undervisningens bok, som Herren har givit folket
genom Mose. Därför kan den också benämnas torat JHWH
"Herrens undervisning" (2 Krön. 17:9; 34:14, Neh. 9:3) och
torat Moshä "Mose undervisning" (Jos. 8:31, 2 Kon. 14:6,
Neh. 8:1) eller sefär Moshä "Moses bok" (2 Krön. 25:4; 35:12,
Esra 6:18, Neh. 13:1). Dess innehåll utgöres av gudomlig
uppenbarelse i handlingar och ord, och förvisso den grundläg-
gande uppenbarelsen, genom vilken Herren har utkorat Israel
till sitt egendomsfolk och givit det dess livsordning (nömos),
dess teokratiska riksförfattning.
Detta femdelade verk utgör ett enhetligt, planmässigt ordnat
och i sig avslutat helt, som börjar med världsskapelsen och slu-
tar med Mose död, gamla förbundets medlare. Med skapelsen
av himmelen och jorden har grunden och marken för den gu-
domliga uppenbarelsen beretts. Den av Gud skapade världen
är skådeplatsen för frälsningshistorien, platsen för Guds rike
i dess jordiska och timliga form. Allt vad som berättas i första
boken om människosläktets urhistoria (Gen. l—11) och Israels
förhistoria (Gen. 12—50) står i direkt eller indirekt förhållan-
de till det gudsrike (Israel), vars grundande beskrivs i de öv-
riga böckerna. I andra boken berättas om dess upprättande vid
Sinai, i tredje boken om dess andliga ordningar, i fjärde boken
om dess organisation och ökenvandring. Femte boken sam-
manfattar och upprepar hela Guds verk och innehåller förma-
ningar, historia och laggivning, som läggs på folkets hjärta inför
besittningstagandet av Kanaan för att skapa en rätt förbunds-
trohet och hålla tron vid liv. Härmed hade den gammaltesta-
mentliga nådeshushållningen upprättats och "Lagbokens" uppen-
barelse slutar med laggivarens hädanfärd.
Indelningen av verket i fem böcker gav sig naturligt utifrån
innehåll och plan. De tre mellersta böckerna innehåller historien
om det gammaltestamentliga gudsrikets grundande, den första
boken dess förhistoria och den femte dess befästande. Denna
femdelning är alltså inte ett verk av en senare redaktör utan
ingår som en omistlig del i Moseböckernas hela komposition
och uppläggning och bör betraktas som ursprunglig. Den mel-
lersta boken, den tredje, är klart avskild från den andra genom
Lev. 1:1 och från den fjärde genom slutformeln i Lev. 27:34.
Moseböckernas ursprung och ålder
Mose femdelade lagbok intar första rummet i kanon, inte bara
till följd av dess grundläggande betydelse och normativa inne-
håll, utan också därför att den är den äldsta skriften i kanon
och grundläggande för hela den gammaltestamentliga litteratu-
ren. All eftermosaisk historieskrivning, profetia och poesi i Is-
rael har Mose lagbok (lärobok) som sin urkälla och förebild.
I de följande historiska böckerna i GT föreligger ingen vidare-
utveckling och förändring av de lagar som givits av Mose. Be-
rättelserna om vad som hände på Josias tid (2 Kon. 22 och 2
Krön. 34) och på Esras och Nehemjas tid visar vilken giltighet
och auktoritet Mose lag hade. Den stod oföränderligt fast. Fast-
än man på många sätt mycket snart kom att bryta mot Guds lag
(lära); var ändå torans föreskrifter avgörande för inrättandet
av gudstjänsten. Under domartidens oroliga och oordnade tid
("var och en gjorde vad honom behagade", Dom. 21:25) in-
rättade man likväl gudstjänsten vid Silo med levitiska präster
i enlighet med Mose lag och de fromma vallfärdade till de år-
liga högtiderna vid Guds hus för att tillbedja och offra inför
Herren (Dom. 18:31) ( j f r Jos. 18:1, l Sam. 1:1—4:4). Vid
införandet av konungadömet (l Sam. 8—10) förfar man helt
i enlighet med kungalagen i Deut. 17:14 ff. Av konungarna
David och Salomo blir prästtjänsten och gudstjänsten reorgani-
serad efter Mose lag. Konung Josafat ser till att folket blir
undervisat i Mose lag och att domstolsväsendet förbättras efter
Mose föreskrifter (2 Krön. 17:7 ff, 19:4 f f ) . Av konung His-
kia och konung Josia blir inte bara, så som redan tidigare under
konung Åsa (l Kon. 15:12 f, 2 Krön. 15:8 f f ) , avgudakulten
avskaffad, den som deras företrädare hade infört, utan guds-
tjänsten till Herren blir återinförd och påskfesten blir firad i en-
lighet med lagens föreskrifter under deltagande av hela folket
(2 Krön. 29—31, 2 Kon. 23 och 2 Krön. 34—35). Till och
med i de tio stammarnas rike, som hade avfallit från Davids
konungadöme, ägde Mose lag från början giltighet. Även senare
kom Mose lag att äga giltighet inte bara för de borgerliga rätts-
förhållandena utan också för de frommas liv, fastän Jerobeam
I infört en lagstridig gudstjänst. Dessutom innehåller alla de
historiska böckerna en rad anspelningar på och citat från Mose
lagbok.
Också profeterna utgår ifrån Mose undervisning. De före-
håller sina landsmän lärans bud och förbud och dömer folket
efter lagen som rättesnöre. Lärans hotelser lyftes fram, likaså
dess löften som ytterligare förklaras och fylles med ytterligare
konkret innehåll. I synnerhet hotelserna och löftena i Lev. 26
och Deut. 28 aktualiseras ofta.
Slutligen har vi den under David och Salomo blomstrande
poesin, som också har sin rot i uppenbarelsen genom Mose.
Psalmernas beskrivningar av troslivets olika skiften avtecknar sig
mot lagens lära och i Ordspråksboken återspeglas lagens ord i vad
som sägs om det borgerliga livet. Också i Jobs bok och i Höga
Visan ser vi spår av lagen och t. o. m. i Predikaren blir lagen
anbefalld som summan av den rätta levnadsvisheten (Pred.
12:13).
 Också Moseböckernas språk och sakliga innehåll röjer detta
verks mosaiska ursprung. Ett närmare studium av de s. k. efter-
mosaiska ställena visar, att inga sådana förekommer. Allt vad
den moderna bibelkritiken framfört om sena inslag i Moseböc-
kerna grundar sig på missförstånd och feltolkningar, eller på
okunnighet om den semitiska historieskrivningens egenart eller
på naturalistiska förutsättningar, ett aprioriskt förnekande av
den gudomliga uppenbarelsens övernaturliga karaktär, dess un-
der och förutsägelser.
Mose och Moseböckerna röjer en mycket exakt kännedom om
Egypten, dess seder och bruk: att män bar korgar på huvudet
(Gen. 40:16), att man lät raka sig (41:14), att man spådde
i bägare (44:5), att man balsamerade döda och lade dem i kistor
(50:2, 3, 26), kistor av papyrusrör, bestrukna med jordbeck och
tjära (Ex. 2:3), förbudet för tidelag (Ex. 22:19, Lev. 18:23;
20:15 f ) och andra onaturliga laster, som var mycket vanliga
i Egypten, notisen att Hebron byggdes sju år före Soan i Egyp-
ten (Num. 13:23), omnämnandet av i Egypten vanliga och älska-
de grönsaker (Num. 11:5), omnämnandet av den egyptiska be-
vattningsmetoden (Deut. lT:10f), hänsyftningen på det egyp-
tiska prygelstraffet (Deut. 25:2 f ) etc.
Moseböckerna skiljer sig från GT i övrigt genom språkets
ålderdomliga karaktär. Mose lagbok brukar ord, ordformer och
talesätt, som senare försvinner ur det levande språket och som
inte förekommer mer eller som först av exiliska och efterexiliska
skriftställare återupptas från Moseböckerna.
Exempel: hu och naar brukas om både mask. och fem. (se-
nare ht och naaya för fem.), demonstrativpron. lyder hael (se-
nare haellä), inf.constr. av tertie Åe-verben saknar det avslutan-
de -t, plur. för verben i 3. pers. har i regel -un, inte bara i im-
perf. utan också då och då i perf., som senare försvagats till -u.
Också en hel rad av ord förekommer endast i Moseböckerna.
Mose (l 526—1406 f. Kr.)
Redan i de mellersta böckerna berättas om att Mose uppteck-
nade enskilda lagar och händelser. Sedan amalekiterna besegrats
får Mose följande befallning av Gud: Teckna upp detta till en
10
åminnelse i boken (d. v. s. i en bok som bestämts för uppteck-
nande av Herrens gärningar i Israel) (Ex. 17:14, hebr. ketob
zot zikkaron bassefär "uppteckna detta till åminnelse i boken").
Enligt Ex. 24:3 f skrev Mose förbundsorden (Ex. 20:2—17)
och Israels "rätter" (kap. 21—23) i förbundsboken och läste
dem för folket. Senare läser vi i Ex. 34:27 om Guds befallning
till Mose att teckna upp lagarna för det förnyade sinaiförbun-
det, vilket han också utan tvivel gjort. Slutligen skrev han en-
ligt Num. 33:2 på gudomlig befallning upp "deras uppbrotts-
orter, alltefter som de ändrade lägerplats".
Dessa angivelser innehåller förvisso inget direkt vittnesbörd
om att Mose skrivit hela tora. Men utifrån det faktum att för-
bundet vid Sinai slöts på grundval av en skriftlig urkund över
förbundslagarna och förbundsrätterna, följer med stor säkerhet
att Mose tecknade ned alla lagar, som folket hade fått från Gud
till oföränderligt rättesnöre. Och ur den omständigheten att
Gud befallde Mose att uppteckna dessa båda historiska begiven-
heter kan vi utan tvivel dra den slutsatsen att Gud ville att alla
viktigare händelser skulle bevaras skriftligt för folket, så att de
kunde begrunda Guds förbundstrohet mot sitt folk och själva
bli grundade i trohet mot sin Gud.
Att Mose har känt till denna gudomliga avsikt och inte bara
upptecknat alla lagarna utan överhuvud vad Gud gjorde i och
med Israel, eller med andra ord att han skrivit hela "lagboken"
och före sin död överlämnat den åt sitt folk till bevarande och
efterföljelse, det sägs med tydliga ord i slutet av lagboken, i
Deut. 31:9 och 24. Sedan han hållit sitt sista tal till folket och
insatt Josua till att leda folket in i det utlovade landet, skrev han
enligt Deut. 31:9 "denna lag" (hattara hazzot) och överlämnade
den åt prästerna och de äldste med befallningen att de vart
sjunde år vid lövhyddohögtiden skulle föreläsa den för folket,
då det kommer för att träda fram inför Herrens ansikte. I v.
24 ff heter det: "Då nu Mose hade fullständigt tecknat upp
denna lags ord i en bok (hebr. wajhi kekallot Moshä liktob
ät-debri hattora-hazzot al-sefär ad tummam "ända tills de var
kompletta"), bjöd han leviterna, som bar Herrens förbundsark,
och sade: 'Tag denna lagbok och lägg den vid sidan av Herrens,
11
eder Guds, förbundsark så att den ligger där till ett vittne mot
dig
I Deut. 17:18 f föreligger den förordningen att när konungen
"har blivit uppsatt på sin konungatron, skall han hämta denna
lag från de levitiska prästerna och ta en avskrift därav åt sig
i en bok. Och den skall han ha hos sig och läsa i den i alla sina
livsdagar, för att han skall lära sig att frukta Herren, sin Gud,
så att han håller alla denna lags ord och dessa stadgar och gör
efter dem." I Deut. 28:58, 61; 29:20, 21; 30:10 förekommer
uttryck som "alla denna lags ord, som är skrivna i denna bok",
"denna lagbok", "all den förbannelse, som är uppskriven i den-
na bok", "alla de förbannelser som är fästa vid det förbund som
är uppskrivet i denna lagbok", "hans bud och stadgar, det som
är skrivet i denna lagbok". Dessa ställen blir begripliga endast
under den förutsättningen att Mose alltifrån uppenbarelsen vid
Sinai var sysselsatt med avfattandet av "lagboken" och avsåg
att före sin död överlämna den i fullständigt skick till folket,
eftersom han vid den tidpunkt, då han gav dessa förordningar
och talade dessa ord ännu inte hade boken färdig. Av Deut.
31:9 och 24 framgår att Mose först sedan han slutat sina tal till
folket kort före sin död gjorde lagboken färdig, d. v. s. han
torde ha ordnat och redigerat allt som han redan tidigare tecknat
upp (l—4 Mos) och så tillfogat som sitt verks femte del de av-
slutande talen i Moabs land.
Giltigheten av de många vittnesbörden i Deut. om "Mose lag-
bok" bör man inte bara inskränka till den femte boken. Mose
lagbok innefattar alla de fem böckerna eller hela verket. Man
kan ej på exegetiska grunder hävda att uttrycket hattara hazzot
"denna lag, denna undervisning" varje gång det förekommer
i Deut. 1:5—31:24 endast syftar på Deuteronomium och att
denna bok nedtecknats före de fyra första böckerna, som den
grundar sig på. Inte heller kan man visa att förordningen för
konungen att göra en avskrift av lagen och förordningen att
föreläsa lagen vid lövhyddohögtiden endast avser Deuterono-
mium. Jcccphus känner inte till en sådan inskränkning utan ta-
lar i Ant. IV, 8, 12 om föreläsandet av lagen i sin helhet (grek.
ho archiereus . . . anaginasketa tous nomous pasi), och rabbiner-
12
na förstår hattara hazzot (Deut. 31:9 och 24) om hela lagen
och har endast delade meningar om huruvida Mose nedtecknat
hela verket på en gång efter sitt sista tal eller om han successivt
efter de olika händelserna skrivit ned det och fulländat det hela
med Deut., som tillfogats de redan förhandenvarande fyra böc-
kerna.
Man brukar invända att Mose omöjligen kan ha skrivit om
sin egen död och begravning (Deut. 34). Men för en profet
kan det inte ha varit omöjligt. Emellertid synes Josua, som under
hela ökenvandringen biträdde Mose, ha svarat för verkets av-
slutning. Det heter ju i Deut. 31:24 att "då nu Mose fullstän-
digt tecknat upp denna lags ord i en bok ända till dess slut",
överlämnade han lagboken åt leviterna. Uppgifterna om vad
Mose sade och vad som hände honom efter detta överlämnande
(kap. 31—34) hörde på ett naturligt sätt samman med Mose
livsverk och torde därför ha tillfogats lagboken av Josua. I
dessa kapitel om slutet på Mose livsverk berättas också om hur
Josua insätts i ämbetet som folkets ledare och Guds profet för
att föra verket vidare. Även om Mose var unik som profet (Deut.
34:10—12), uppenbarade sig Herren också för Josua och han
fick, liksom Mose, delge folket Guds uppenbarelse och upp-
teckna de viktigaste händelserna fram till sin död (Jos. 24:26).
Moseböckernas historiska karaktär
Huruvida man erkänner den historiska sanningen i de berättel-
ser som föreligger i Moseböckerna är i hög grad beroende av
om man erkänner verkligheten av Guds övernaturliga frälsnings-
uppenbarelse. Den inom modern teologi vitt utbredda naturalis-
men, som söker förklara Gamla testamentets ideologi som ett
uttryck för vad människor tidigare tänkt och trott, som en pro-
dukt av mänsklig reflektion, måste med nödvändighet på för-
hand förvisa allt det i Moseböckerna som berättar om Guds
övernaturliga uppenbarelser och gärningar till den uppdiktade
sagans och mytens område och måste aprioriskt förneka undrens
historiska sanning och verklighet. En sådan naturalism, som ut-
går ifrån att det som övergår det naturliga och saknar inom-
världslig kausalitet ej kan vara historiskt, har avhänt sig möj-
13
ligheten att lära känna sanningen, att förstå Bibeln och dess in-
nehåll. Vi som är intresserade av att försöka tränga in i Bibelns
värld, att förstå Bibeln såsom den föreligger, kan omöjligen
tänka bort dess egna uppgifter, det som är grundläggande för
hela dess innehåll. Vi måste studera Bibeln på dess egna villkor,
om vi är intresserade av vad Bibelns böcker menar vara sant och
historiskt verkligt. Först därefter kan andra tänkesätt och en na-
turalism, som bygger på andra utgångspunkter, konfronteras med
Bibelns uppgifter. För man in för Bibeln främmande utgångs-
punkter vid det grundläggande studiet av Bibeln, blir resultatet
en förvanskning av Bibelns egna uppgifter. Den prövning av
Moseböckernas historiska karaktär som man tror därmed har
ägt rum har i verkligheten aldrig kommit till stånd. Ett under-
kännande på förhand av vissa uppgifter är något helt annat än
en prövning av vissa uppgifters historiska halt.
För en människa med kristen övertygelse är det givetvis helt
uteslutet att utgå ifrån den förutsättningen, att det som hon är
övertygad om är sant, verkligt eller möjligt, inte är sant, verkligt
eller möjligt. När likväl många teologer i vår tid accepterar en
sådan utgångspunkt, visar det att de tillåtit naturalismen att
omforma deras kristna tro. Det övernaturliga har förpassats bort
från denna världens händelser och deras orsakssammanhang.
Moseböckerna berättar om en rad naturunder, om sådana hän-
delser, som har sin direkta orsak i det övernaturliga, i Guds
direkta ingripande i vår värld. När Gud planterar sitt nåderike
i Israel, är det inte mekaniska och inomvärldsliga orsaker som är
grunden för denna plantering. De under som därvid sker fram-
ställes som verkliga, historiska händelser mitt i vår värld och
inför människors ögon. Det är ögonvittnen som har omvittnat
vad som skett. Alla berättelserna om vad som hände på Mose
tid, berättelserna om hans kallelse, ja, från hans födelse till
hans död, vilar på trovärdiga ögonvittnens berättelser.
Vad beträffar lagarna i Moseböckerna, så gäller om de allra
flesta av dem att t. o. m. motståndarna till den bibliska uppen-
barelsen (jag menar folket i öknen som till större delen stod
emot sanningen) måste erkänna dessa lagar som härrörande från
Mose. Mose tid är alltså ingen dunkel, mytisk, förhistorisk tid.
14
Vad som hände under denna tid skulle kunna förvanskas, endast
om händelserna inte omvittnats av en rad ögonvittnen och om
berättelserna om vad som hände inte nedtecknats förrän långt,
långt efter händelserna i fråga.
Den äldre liberalteologin utgick från att man på Mose tid
var främmande för skrivkonsten och att därför Moseböckernas
många uppgifter om att Mose kontinuerligt upptecknade de vik-
tigaste händelserna var falska. Först långt efter Mose tid, me-
nade man, gjordes flera försök att på ett naivt och ohistoriskt
sätt berätta Israels tidigaste historia (Jahvisten, Elohisten etc.).
Idag har denna utgångspunkt för liberalteologin visat sig vara
felaktig. Det ligger inget ohistoriskt i att Mose själv skrev. På
hans tid var skrivkonsten väl känd och t. o. m. det enklare al-
fabetiska skrivsättet hade kommit i bruk.
De historiska berättelserna i Moseböckerna bär inga spår av
omändringar i sagans riktning eller av mytiska utbroderingar.
De motsägelser som många senare kritiker påstått föreligger i
texten är endast inläsningar i texten av kritikerna själva. En
sund exeges av ifrågavarande partier finner sådana motsägelser
som skenbara eller konstruerade utan verklig grund i texten
själv. Påstådda dubletter är i själva verket händelser med vissa
likheter som inträffat vid olika tillfällen. Man har t. ex. pekat
på två dubletter, som har med händelser under Mose tid att
göra, berättelsen om bespisningen med vaktlar och berättelsen
om hur man fick vatten ur klippan. Hur förhåller det sig med
detta?
Den första berättelsen om bespisning med vaktlar föreligger
i Ex. 16. Händelsen ägde rum i öknen Sin före ankomsten till
Sinai i andra månaden av det första ökenåret. Den andra berät-
telsen om bespisning med vaktlar har vi i Num. 11. Denna hän-
delse ägde rum efter avtagandet från Sinai i andra månaden
i det andra ökenåret vid "lystnadsgravarna" och blev för folket
till en svår dom. De av folket som hade gripits av lystnad be-
grovs där. Det är alltså fråga om två olika händelser, inte en
dublett av samma händelse. På samma sätt är det fråga om två
olika händelser, när det kom vatten ur klippan. Den första be-
rättelsen återfinns i Ex. 17. Denna händelse ägde rum i första
15
ökenåret före ankomsten till Sinai vid en plats som sedan kalla-
des Massa u-Meriba. Den andra berättelsen föreligger i Num.
20. Denna händelse ägde rum i Kadesh under fyrtionde öken-
året och vid detta tillfälle försyndade sig Mose och Aron, så att
de inte kunde få gå in i Kanaan.
När det gäller Genesis' historiska innehåll tycks det förhålla
sig annorlunda. Om Genesis har komponerats av Mose, så före-
ligger mellan patriarkernas tid och Mose tid en tidsrymd på 400
—500 år. Berättelserna om patriarkerna skulle alltså av en histo-
riker kunna bedömas som mera osäkra. Men av denna möjlighet
följer ej att dessa berättelser måste vara historiskt osäkra. Vad
beträffar berättelserna om urhistorien och patriarktiden, så be-
gränsar sig det bevarade materialet till få, enkla och klara be-
rättelser samt släkttavlor. De sistnämnda klarlägger på det allra
nyktraste vis utvecklingsgången från de första människorna på
jorden samt folkens härstamning. Dessa texter har en så äkta
historisk prägel, att varje historisk forskning om folkens upprin-
nelse och härstamning bekräftar textens hållbarhet. Detta gäller
också om patriarktidens berättelser. 'Ingenting förekommer i des-
sa berättelser, som kan hänföras till mytens värld, om man bort-
ser från själva gudsuppenbärelsen. Avståndet till hedniska my-
ter och dikter om stamfäders och heroers liv och verksamhet
är enormt.
Från Abrahams och Isaks liv berättas förvisso om ett bortfö-
rande av deras fruar tre gånger (Gen. 12:14 ff, 20:1 ff och
26:7 f f ) . Är det fråga om tre olika utbroderingar utifrån en
enda händelse, så som modern bibelkritik påstår? En fördomsfri
undersökning av dessa texter ger vid handen, att de närmare
omständigheterna vid de tre tillfällena klart vittnar om faktiska
händelser vid tre olika tillfällen, inte om ett mångfaldigande av
en enda episods tilldragelser.
I Genesis finner vi hur Gud i sin ledning av människosläktet
alltifrån skapelsen och i synnerhet i sin ledning av de tre pa-
triarkerna genom uppenbarelse förbereder det förbund, som han
upprättar med folket vid Sinai. Berättelserna om dessa förbe-
redelser är fria från ohistoriska överarbetningar med inslag från
Mosetidens förhållanden och inrättningar. Livet under patriark-
16
tiden får framträda i dess egenart utan anakronistiska omarbet-
ningar. Allt detta ger läsaren intrycket av en trogen återgivning
av vad som faktiskt har förekommit.
Det som föreligger i Genesis framträder därför med anspråk
på historisk trovärdighet, även om innehållet till större delen
skulle ha traderats endast muntligt från släkte till släkte. Trade-
ringen måste ha skett inom patriarkernas familjer, dessa som
efter Guds löfte visste sig vara utkorade av Gud. I berättel-
serna om patriarkerna förelåg de fakta som deras uppdrag och
utkorelse grundade sig på. Patriarkfamiljerna var också en sluten
enhet, som inte fick släppa in främmande inflytelser, och deras
levnadsålder var hög. Man vakade säkert sorgfälligt över att
berättelserna hölls intakta. De var ju av grundläggande bety-
delse för deras existens, för deras gudsförhållande, för deras
enhet, för deras historia. Många berättelser i Genesis kan ha
upptecknats mycket tidigt, d. v. s. förelegat för Mose som skrift-
liga dokument.
Det som skiljer Bibelns skapelseberättelse från utombibliska
kosmogonier och geogonier talar för att bakom Aloseböckerna
ligger en enastående uppenbarelse, en Gud som velat uppen-
bara för människorna sanningen, det som annars skulle ha för-
blivit okänt för dem. Moseböckerna, Herrens lärobok (tora),
kan inte förklaras som en produkt av mänsklig reflektion. Varje
försök i den riktningen har misslyckats. Dess innehåll kan inte
förstås, om man bortser ifrån Gud och hans övernaturliga in-
gripande i vår värld.
Moseböckernas egna uppgifter får oss att tro att Mose på
Guds uppdrag har svarat för det enhetliga verk, som Pentateuken
utgör. Han kan förvisso ha biträtts av sina medhjälpare, Aron
och de levitiska prästerna, och inte minst av hans ständige föl-
jeslagare och efterträdare Josua. När det gäller komponerandet
av Genesis, kan Mose till en del ha använt sig av redan förelig-
gande skrivna dokument ( j f r Astrucs teorier).
I den följande översikten över Moseböckernas uppbyggnad
och innehåll lämnar vi de bibelkritiska källsöndringsteorierna
därhän. En närmare vederläggning av dessa teorier får anstå till
ett större arbete om Moseböckerna. Tills vidare hänvisar vi till
17
 följande vederläggningar: S. R. Kulling, Zur Datierung der
'Genesis-P-Stiicke (Verlag J. H. Kok N. V. Kampen, 1964);
K. A. Kitchen, Pentateuchal Criticism and Interpretation (TSF,
39 Bedford Square, London, 1966); M. H. Segal, The Penta-
teuch, Its Composition and its Authorship (The Magnes Press,
The Hebrew University, Jerusalem, 1967); O. T. Allis, The
Five Books of Moses (The Presbyterian and Re formed Pub-
lishing Co., Nutley, N. J., 1974); A. H. Finn, The Unity of the
Pentateuch (Marshall Brothers, Ltd., London and Edinburgh,
3 uppl. 1928).
18
GENESIS, 50 kap.
I den hebreiska grundtexten börjar Första Mosebok med ordet
Bereshtt (= I begynnelsen). Därför benämns hela l Mos.
Bereshit av judarna. Benämningen Genesis (Begynnelsen) kom-
mer från den grekiska översättningen av GT (= LXX). I codex
Alexandrinus av LXX möter vi överskriften Genesis Kösmou.
Genesis börjar med skapelsen av himmelen och jorden och
slutar med patriarkerna Jakobs och Josefs död. Den ger oss kun-
skap inte bara om världens och mänsklighetens begynnelse och
första historia, utan också om Guds första frälsningsåtgärder
för att grunda sitt rike. I Guds skapade värld står människan
som skapelsens krona, rättfärdig och helig, skapad "i Guds bild"
eller till Guds avbild (se nyöversättning och kommentar i Bib-
licum nr 6/76, s. 165 ff och nr 7/76, s. 200 f f ) . Hon lever på
denna jord i Guds paradis, i Edens ljuvliga trädgård. Men hon
avfaller från Gud sedan ormen har förfört henne och drar där-
med över sig och hela skapelsen död och fördärv. Människans
förlossning från döden och förbannelsen sker slutgiltigt först
1 och med de nya himlarna och den nya jorden (Jes. 66:22,
2 Petr. 3:13, Upp. 21:1). Genom synden har människan fjär-
mat sig från Gud, men Gud har i sin gudomliga barmhärtighet
inte skilt sig från människan och från sin skapelse. Han har inte
bara förkunnat straffet och domen över synden utan också för-
lossningen, räddningen därifrån. Om och om igen uppenbarar
han sig för människorna för att dra dem från fördärvets avvä-
gar och föra dem in på frälsningens väg.
Genesis' uppbyggnad
Inledning: skapelseberättelsen, 1:1—2:3
Tema: Den tidigaste historien om Guds frälsande verk för
mänskligheten
Del I: Guds handlande med hela mänskligheten
1. Himmelens och jordens följdhistoria, 2:4—4:26
19
 2. Adams följdhistoria, 5:1—6:8 Ahasja, som avlade Joas, som avlade Amasja, som avlade Uzzia."
3. Noas följdhistoria, 6:9—9:29 Observera också att i Luk. 3:36 föreligger namnet Kainam, som
4. Noas söners följdhistoria, 10:1—11:9 inte finns nämnt i Gen. 11. Enligt Gen. 11:12 f avlade Arpak-
5. Sems följdhistoria, 11:10—11:26 sad Sela. Enligt Luk. 3:36 avlade Arpaksad Kainam, som avlade
Del II: Guds handlande med patriarkerna Sela. Sålunda kan vi inte fastställa en kronologi på grundval
6. Teras följdhistoria, 11:27—25:11 av släkttavlan i Gen. 11.
7. Ismaels följdhistoria, 25:12—18 När det gäller patriarkerna kan vi räkna fram följande årtal,
8. Isaks följdhistoria, 25:19—35:29 om vi utgår ifrån Salomos regeringstid (971—931) och att
9. Esaus följdhistoria, 36:1—37:1 uttåget ur Egypten skedde 480 år före Salomos fjärde regeringsår
10. Jakobs följdhistoria, 37:2—50:26 (l Kon. 6:1), d. v. s. c. 966 f. Kr.:
Abraham levde i 175 år,'2766—1991.
Den första delen med dess fem följdhistorier omfattar 2:4— Han kom till Kanaan 2091, bevittnade Sodoms undergång
11:26. Här berättas hur Guds frälsande handlande riktades mot 2067, fick den utlovade sonen Isak med Sara 2066.
mänskligheten i dess helhet: Isak levde i 180 år, 2066—1886.
a. människosläktet som det existerade som Adams avkomlingar Han fann sin hustru Rebecka 2026 (Gen. 24).
före floden Jakob levde i 147 år, 2006—1859-
b. människosläktets följdhistoria genom Noas söner efter flo- När han var 77 år flydde han till Haran, 1929, när han var
den 97 år kom han tillbaka till Kanaan, 1909, och då var Josef 6 år.
Den andra delen med dess fem följdhistorier omfattar 11:27 När Jakob (Israel) var 130 år, 7876, drog han ned //'// Egypten.
—50:26. Dessa följdhistorier berättar om Guds frälsande hand- Då var Josef 39 år. 430 år senare ("just på den dag, då de 430
lande sådant det kommer till uttryck i hans fostran av de tre åren hade gått till ända", Ex. 12:41) drog Israels barn ut ur
patriarkerna och i utkorelsen av ett speciellt gammaltestament- Egypten.
ligt gudsfolk. Josef levde i 110 år, 1915—1805.
Han såldes till Egypten 1898, 17 år gammal. Han blev upp-
höjd av farao 1885, 30 år gammal. De sju ymniga åren i Egyp-
Kronologi
ten inföll 1885—1878, de sju hungeråren 1878—1871.
Sems följdhistoria, 11:10—11:26, omfattar endast 17 verser
och anger för oss förfäderna till Frälsaren från Sem fram till
Tera, fadern till Abram, Nahor och Haran. Dessa namn åter- Något om Teras följdhistoria, 11:27—25:11
finns också i genealogin i Luk. 3:34 b—36. Vi kan inte fast- Huvudtemat är här Abrahams liv. Abraham kallades från sitt
slå att genealogin är komplett, att alla led är nämnda, eftersom land och fick ett trefaldigt löfte. Med avseende på de tre löftena
andra genealogier i Bibeln inte förtecknar alla led. Avgörande blev han svårt prövad:
synes ha varit att härstamningslinjen blir angiven. I Matt. 1:8 1. Löftet om ett land: 12:7, 13:15, 17, 15:7, 18, 17:2, 24:7,
är tre konungar överhoppade. Det står: "Joram födde Uzzia". 28:4, 14.
Det betyder inte att Joram var Uzzias far utan att Uzzia här- Prövningen:
stammar från Joram. I själva verket är Joram Uzzias farfarsfars a. Abraham var en främling i landet, 12:10, 17:8, 20:1, 21:23,
far. Om inga led överhoppats skulle det ha stått: "Joram avlade 24, 23:4.

20 21
b. Landet var ockuperat av andra, 12:6, 13:7, 15:18—21.
c. Han drevs två gånger bort därifrån genom hungersnöd,
12:10 ff, 20:1 ff.
d. Hans avkomlingar skulle bli främlingar i ett främmande
land,
e. Landet invaderades av kungar fjärran ifrån, 14:1 ff.
f. Abraham måste köpa en begravningsplats, 23:1 ff.
2. Löftet om en talrik avkomma: 12:2, 13:15, 15:5, 17:2, 4,
16, 18:18, 22:17, 26:4, 28:4, 32:12.
Prövningen:
11:30, 15:2, 3, 16:1, 17:17, 22:12.
3. Löftet om att bli en välsignelse för alla folk: 12:3, 18:18,
22:18.
Prövningen:
a. Två gånger är Abraham anledningen till problem, Kap. 12
och 20.
b. Abraham och Löt måste separera, 13:5 f f.
c. Utländska kungar strider mot honom, kap. 14.
d. Han måste protestera mot Abimelek, 21:22 ff.
Post-Mosaicum?
I Gen. 12:6 b och 13:7 b möter uttrycket: "Och på den tiden
bodde kanaaneerna där i landet" resp. "Tillika bodde på den ti-
den kanaaneerna och perisseerna där i landet". Man har menat
att uttrycket "på den tiden", hebr. az, anger att dessa ord ned-
skrivits i en tid då kanaaneerna inte längre fanns i Palestina.
Men denna mening vill endast understryka storheten i Guds
löfte. Landet hade utlovats åt Abraham, men närvaron av ka-
naaneerna gjorde att detta löfte syntes otroligt. Trots kanaaneer-
nas närvaro när löftet gavs och Abraham tog landet i besittning,
så trodde Abraham. Fastän kanaaneerna bodde i landet vid
denna tid (hebr. az), lovade Gud att ge landet åt Abrahams
säd. I Gen. 13:7 b är poängen den, att det inte fanns rum för
både Abrahams och Lots boskap, ty landet hyste vid denna tid
också andra folk.
22
EXODUS, 40 kap.
Judarna kallar denna bok ive'elld shemot eller endast shemot
efter inledningsorden. LXX kallar den efter dess centrala tema
för Exodos (ordet föreligger i Ex. 19:1) och Vulgata har nam-
net Exodus.
Denna bok berättar om början av uppfyllelsen av de gudom-
liga löften, som givits till patriarkerna, om befrielsen från träl-
domen i Egypten av Israels söners släkt, som nu vuxit till ett
talrikt folk, och hur detta folk antogs till att bli Guds egen-
domsfolk vid Sinai. Boken omfattar en tidrymd på 360 år, från
tiden för Josefs död år 18 05, varmed också Genesis slutade, till
upprättandet av förbundstältet eller uppenbarelsetältet, i början
av det andra året efter uttåget ur Egypten, 1445 (Ex. 40). Stör-
re delen av boken, kap. 3—40, behandlar de två sista åren,
1446—45. De 430 åren i Egypten skildras sålunda ytterst litet.
Under denna tid utvecklades den invandrade familjen under
Guds välsignelse och beskydd till ett stort folk. Kap. l och 2
berättar i korthet om folkets tillväxt och hur någon gång efter
Josefs död (kanske i och med hyksos' välde omkring 1720) "en
ny konung över Egypten" uppstod, "en som icke visste av Jo-
sef" (Ex. 1:8) och att i och med denne konungs tillträde israeli-
terna blev trålar i Egypten. Vidare berättas om Mose födelse
(1526), hur det kom sig att Mose blev utbildad vid hovet och
hur han sedan blev landsflyktig i 40 år (1486—1446). Mose
levnadstid kan beräknas till 1526—1406. Han blev 120 år.
Först mot slutet av de 430 åren tar förverkligandet av Guds
frälsningsrådslut sin början i och med kallelsen av Alose, kap. 3.
Med Mose som medlare grundades en teokratisk nation vid Si-
nai. Israel befriades ur träldomen i Egypten och som ett från
människoträldom befriat folk antogs det av Gud, hela jordens
Herre, till hans egendomsfolk. Dessa båda stora händelser med
vittgående världshistoriska och frälsningshistoriska följder utgör
kärnan i Exodus.
23
 I och med invigningen av tabernaklet (kap. 40) var det för-
Dell: kap. 1—15:21
bund upprättat, som Herren hade slutit med patriarken Abraham
1) Förberedelsen av Guds frälsningsverk: Israels förökande till (Gen. 15). När molnskyn övertäckte det färdigställda taber-
ett stort folk och dess träldom i Egypten (kap. 1), den ut- naklet och Herrens härlighet uppfyllde det hade nationen Israel
korade befriarens födelse och uppfostran (kap. 2). upphöjts till Herrens kyrka och församling och i och med taber-
2) Mose kallelse och utrustande till befriare och ledare av Is- naklet hade detta gudsrike tagit konkret gestalt i Israel, ty Herren
rael (kap. 3—4). själv bodde nu mitt ibland sitt folk i det allraheligaste.
3) Mose sändning till farao (kap. 5—7:7).
4) Mose förhandlande med farao om Israels befrielse genom
ord och gärningar, under och tecken (kap. 7:8—kap. 11).
5) Israels vigning till Herrens förbundsfolk genom instiftandet
av påsken och Israels uttåg ur Egypten, frisläppandet verkat
av att Herren dödade alla Egyptens förstfödda (kap. 12—
13:16).
6) Tåget från Succot till Röda Havet (kap. 13:17—14:4).
7) Israels övergång över Röda Havet, egyptiernas undergång
mitt i havet och Israels triumfsång med anledning av sin
förlossning (kap. 14:5—15:21).

Del II: kap. 15:22—40:38

1) Israels vandring från Röda Havet till Guds berg (15:22—

17:7).
2) Hedningarnas hållning gentemot Israel, sådan den kom till
uttryck genom Amaleks fiendskap och midjanitern Jetros
vänliga tillmöteskommande (17:8—kap. 18).
3) Upprättandet av förbundet vid Sinai genom Israels utkorelse
till Herrens egendomsfolk, genom utfärdandet av grundlagen
och grundordningen för den israelitiska gudsstaten och det
högtidliga förbundsslutandet (kap. 19—24:11).
4) Den gudomliga befallningen om upprättandet av en boning
åt Herren mitt ibland hans folk (24:12—kap. 31).
5) Berättelsen om israeliternas förbundsbrott och förnyelsen av
förbundet (kap. 32—35:3).
6) Byggandet av tabernaklet (Guds boning) samt tillverkandet
av de heliga tillbehören för gudstjänsten (35:4—kap. 39).
7) Tabernaklet sättes upp och helgas (kap. 40).

25
3) Renhetslagar, kap. 11—15
Redan på Noas tid skiljer man mellan rena och orena djur.
Här klargöres närmare vad som skall betraktas som rent och
orent:
Rena och orena djur, med kolofon i 11:46—47, kap. 11
Barnaföderskors rening, kap. 12
Spetälska, med kolofon i 14:54—57, kap. 13—14
Flytning, med kolofon i 15:32—33, kap. 15
4) Försoningsdagen, kap. 16
Redan i 2 Mos. 30:10 anspelas på en Försoningsdag en gång
om året:
Överblick, v. l—10
Arons syndoffer, v. 11—14
Folkets syndoffer, v. 15—19
Asaselbocken, v. 20—22
Slutceremoni, v. 23—28
Folkets högtidlighållande av Försoningsdagen, v. 29—31
Fullgörandet genom översteprästen, v. 32—34
5) Om användningen av blod, kap. 17
Detta kapitel avslutar verkningsfullt lagarna om offren, där
blodet spelar en sådan avgörande roll. Många vill föra kap. 17
till det följande kap. 18—26, den s. k. "helighetslagen", men
kap. 17 saknar den för helighetslagen typiska terminologin.
Föreskriften i 17:3 f f förutsätter ökentidens lägerliv och är
endast genomförbar under denna tid. Efter intagandet av Ka-
naan ändras denna stadga så att inte all slakt räknas som ett
offrande. Endast de föreskrivna offren måste föras till helgedo-
men, 5 Mos. 12:10—16, 20—28.
Del II: Föreskrifter för ett heligt folk, kap. 18—27
1) Gudsfolkets separation från hedningar och hedniska bruk,
kap. 18—20
Förbud, kap. 18
Ni skall vara heliga, 19:1—18
28
Mina stadgar skall ni hålla, 19:19—37
Straffbestämmelser, kap. 20
Observera att perfektformen i 18:25 är profetiskt eller lo-
giskt perfektum ( j f r par.stället i 20:22—24).
2) Rätta präster och rätta offer, kap. 21—22
Ren och helig, 21:1—15
Utan lyte, 21:16—24
Om ätandet av de heliga gåvorna, 22:1—16
Offrets beskaffenhet, 22:17—33
3) Festkalender, kap. 23
Fyra tal till israeliterna: v. l—8, 9—22, 23—32, 33—44.
Efter lövhyddohögtidens sju festdagar följer en helig sam-
mankomst på den åttonde dagen, 23:36 b; 4 Mos. 29:35. Själva
lövhyddohögtiden omfattar endast sju dagar, då folket skall
glädja sig inför Guds ansikte, Lev. 23:36 a, 39, 40, 41, 42 ( j f r
också minskningen av offerdjurens tal i 4 Mos. 29:12 f f ) . 5
Mos. 16:15 motsäger sålunda inte Lev. 23.
4) Den dagliga gudstjänsten, kap. 24
Den gyllene ljusstaken, v. l—4
Skådebröden, v. 5—9
Hädaren, v. 10—14
Straffet för hädelse och vedergällningens lag, v. 15—23
V. 10—14 och 15—23 står i sakligt samband med det före-
gående på så sätt, att hädelse och missbruk av Guds namn är
motsatsen till ett rätt dagligt anropande av Guds namn. Ljus-
staken och skådebrödsbordet stod i det heliga. Där stod också
rökelsealtaret, som vittnade om den dagliga bönen till Gud.
5) Sabbatsår och jubelår, kap. 25
I 2 Mos. 23:10 f anspelas på sabbatsåret. Här ges närmare
regler för ett heligt folks sabbatsår och jubelår.
6) Välsignelse och förbannelse, kap. 26
Guds grundfordringar, v. l—2
Guds välsignelse, v. 3—13
Guds förbannelse, v. 14—39
29
 Israels syndabekännelse och Guds förbarmande, v. 40—45 NUMERI, 36 kap.
Kolofon, v. 46
7) Hur värdet skall bestämmas vid löfteslösen och tionde, kap.
27.
Människor, v. l—8
Boskap, v. 9—13 Denna bok benämnes av judarna antingen wajdabber "Och han
Hus, v. 14—15 talade" efter inledningsordet eller bammidbar "i öknen". LXX
Ett stycke åker, v. 16—25 brukar benämningen Arithmoi och Vulgata Numeri (eng. Num-
Det förstfödda, v. 26—27 bers). Den omspänner tiden 1445—1406, från andra månaden
Det tillspillogivna, v. 28—29 i andra året till tionde månaden i 40: e året efter uttåget ur Egyp-
Tionde, v. 30—33 ten. Dock griper 7:1 tillbaka på dagen för uppenbarelsetältets
Kolofon: "Dessa är de bud, som Herren på Sinai berg gav invigning den 1/1 i andra året (Ex. 40:17) och 9:1—5 berättar
Israels barn genom Mose", v. 34. om påsken den 14/1 i det andra året. Också 9:15 griper tillbaka
på dagen då uppenbarelsetältet sattes upp.
Sedan de andliga livsordningarna hade fastställts i Leviticus'
lagar skulle Israel anträda sin färd mot det utlovade landet. Fär-
den från Gösen till Sinai hade varit en förberedelse för det ut-
valda folkets upptagande i ett förbund med Gud. Färden från
Sinai till Kanaan blev en förberedelse för besittningstagandet av
det utlovade landet — som en teokratisk nation bunden till ett
bestämt geografiskt område. Under ökenvandringen fick Israel
erfara sin Guds trogna omsorg om sitt folk och nåderika hjälp
i all nöd och fara. Man fick erfara hur allvarligt det är att för-
akta den helige Gudens ord och hur viktigt det är att i allt för-
trösta på Herren, att först av allt sätta Guds rike och hans rätt-
färdighet. Gud gav dem också ytterligare lagar, lagar för Israel
som en nation och gudsstat vid sidan av andra nationer och sta-
ter.

Del I: Förberedelser för Israels uppbrott från Sinai, 1:1 —

10:10
1) Mönstringen och grupperingen av de tolv stammarna runt
deras Guds helgedom (kap. l—2), och förordningen att le-
viterna i stället för folkets förstfödda skall tjänstgöra vid hel-
gedomen (kap. 3—4).

31
2) Den inre eller andliga ordningen av folket som Herrens för-
samling genom lagar om lägrets renhet, orättrådighet, vär-
nande av äktenskaplig trohet, uppfyllande av nasirlöftet och
den prästerliga välsignelsen (kap. 5—6).
3) Den sista tiden vid Sinai efter upprättandet av tabernaklet:
stamhövdingarnas gåvor till helgedomen (kap. 7, obs. v. 89).
Herrens ord om lamporna, om leviternas invigning (kap. 8)
och om påskhögtiden (9:1—14, obs. v. 8—9).
4) Herrens tecken under ökenvandringen: Molnstoden (9:15—
23), trumpeterna (10:1—10).
Del II: ökenvandringen i dess tre stadier från Sinai till
Pisga, 10:11—21:35
1) Från Sinai öken till Parans öken (10:11—36). Olika för-
syndelser med åtföljande straff under denna vandring: vid
Tabeera (11:1—3), vid Lystnadsgravarna (Kivrot-Mattaava)
(11:4—35), Mirjams och Arons synd i Haserot (kap. 12).
Folkets synd kulminerar i avfallet vid Kades i Parans öken;
det mot Gud upproriska folket dömes till fyrtio års kring-
irrande i öknen till dess att den generation som dragit ut ur
Egypten hade gått under (kap. 13—14).
2) Lagar givna under den 38-åriga ökenvandringen samt två
exempel på avfall. Från tiden för Herrens dom över det
avfälliga folket vid slutet av det andra året till församlingens
återsamlande i Kades vid början av det fyrtionde året berät-
tas inte så mycket. Endast två exempel på avfall: en sabbats-
brytares straff (15:32—36) och Koras hops uppror och straff
(kap. 16). Detta föregås av lagar om hur folket skall offra
och handla i trohet mot Guds ord, när man kommit in i Ka-
naans land (15:1—31), och mellan de båda exemplen på
avfall från Gud föreligger ett stycke om åminnelsetecken på
kläderna, "för att ni, när ni ser därpå, skall tänka på alla
Herrens bud och göra efter dem" (15:37—41). Efter Koras,
Datans och Abirams uppror mot Mose och Aron, stadfästes
det aronitiska prästadömet (kap. 17). I kap. 18 följer före-
32
skrifter för prästernas och leviternas åligganden och rättig-
heter och i kap. 19 lagen om rening från dödsorenhet.
3) Israels vandring under det fyrtionde året från Kades till Ka-
naans gräns: Från Kades till berget Hor vid gränsen till
Edoms land och Arons död (kap. 20). Strid med kanaaneer
i Sydlandet, från berget Hor åt Röda Havet till för att kring-
gå Edoms land, missnöje över denna omväg och straff ge-
nom giftormar, ankomst till Pisga (21:1—20). Seger över
amoriterkonungarna Sihon och Og och intagande av deras
riken i Gilead och Basan (21:21—35).
Del III: Vad som hände på Moabs hedar samt de där givna
tagarna, kap. 22—36
1) Moabiternas och midjaniternas försök att fördärva Israels
folk, först genom Bileams förbannelser, som dock måste väl-
signa Israel mot sin vilja (kap. 22—24), sedan genom
Moabs döttrar, som inbjöd folket till sina gudars offermål-
tider och sexualkult (kap. 2 5 ) .
2) Ny mönstring av Israels stammar (kap. 26), förordning om
arvsbesittning åt döttrar (kap. 27:1—11) och Herrens för-
ordnande av Josua till Mose efterträdare (27:12—23).
3) Lagar om dagliga offer, sabbatsoffer och högtidsoffer (kap.
28—29), och vikten av att åt Herren givna löften hålles
(kap. 30).
4) Seger över midjaniterna (kap. 31), fördelningen av det er-
övrade transjordanska landet på Ruben, Gad och halva Ma-
nasse (kap. 32) samt förteckningen över lägerplatserna (kap.
33:1—49).
5) Förordningen om fördrivandet av kanaaneerna (33:50—56),
Kanaans land såsom Israels arvedel, dess gränser och för-
delningen på Israels stammar (kap. 34), leviternas städer,
fristäderna och lagar angående dråpare (kap. 35) samt Her-
rens bud angående Selofhads döttrar (kap. 36). Den sista
versen är en kolof on till kap. 2 5 f f. Liksom Lev. avslutas med
33
 orden "Dessa är de bud, som Herren pä. Sinai berg gav Is- DEUTERONOMIUM, 34 kap.
raels barn genom Mose" (27:34), så avslutas Num. med
orden "Dessa är de bud och rätter som Herren genom Mose
gav Israels barn på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Je-
riko" (36:13).
Denna bok börjar med de hebr. orden ellä haddebarim och kal-
las därför helt kort i den hebreiska Bibeln för Debarim. Hel-
lenistiska judar och flera rabbiner kom att bruka uttrycket
Mishne hattara, som återfinns i kap. 17:18 (på latin repetitio
legis, i KB 1917 "en avskrift av denna lag"). Ordagrant står
det i Deut. 17:18: "Han skall skriva åt sig i en bok en kopia
av denna lag (mishne hattara hazzot) från den som är hos de
levitiska prästerna." Genom att LXX felaktigt översatte detta
uttryck med Deuteronomion (= den andra lagen), kom Vulg.
att använda namnet Deuteronomium för 5 Mos., och så kom
denna benämning in i den kristna kyrkan.
Syfte: Deuteronomium innehåller inte bara en summarisk
upprepning av de viktigaste lagarna och händelserna från de
tidigare böckerna. Deut. utgöres främst av förmanande predik-
ningar, i vilka Mose förklarar och inskärper det väsentligaste
innehållet i förbundsuppenbarelsen och förbundslagarna. Vidare
klarlägger Mose ytterligare de ordningar som gäller för guds-
tjänsten, domsväsendet, staten och familjen, ordningar som är
grundläggande för folkets välsignelse i Kanaans land. Det är
alltså inte fråga om en ny eller andra laggivning. Deut. inne-
håller, bortsett från kap. 31—34, Mose tal till folket, i vilka
han i enlighet med vad som står i l: 5 avser att framlägga läran
för folket på ett tydligt sätt (hebr. be'er = "göra tydlig, förkla-
ra"). Ordagrant står det i 1:5: "På andra sidan Jordan, i Moabs
land, började Mose att tydligt framlägga denna lära, i det han
sade." Upprepningarna av dekalogen (= Tio Guds bud) och
många andra lagar, som Gud genom Mose givit åt folket vid
Sinai och under ökenvandringen, har till syfte att tydliggöra och
inprägla hos hela folket innehållet i de givna förbundslagarna.
Likaså har de lagbestämmelser, som endast föreligger i Deut.,
inte till syfte att komplettera de redan givna lagarna utan att
förklara och belysa vad de redan givna lagarna innebär i den nya

34 35
situation, som kommer att uppstå i och med besittningstagandet
av Kanaans land.
Deuteronomiums huvuddel, kap. l—30, består av flera tal,
som Mose enligt överskriften 1:1—4 höll för hela Israel den
1/11 år 40 efter uttåget, d. v. s. 1406, i Moabs land. Därefter
följer kap. 31—34, som skildrar slutet på Mose liv och verk.
Dessa kapitel avslutar hela det väldiga verk, som de fem Mose-
böckerna utgör.
I. Första talet, 1:6—4:40
Detta tal förbereder den efterföljande utläggningen, förklaring-
en och inskärpningen av lagen genom att Mose påminner om de
viktigaste momenten under de gångna fyrtio åren i öknen under
Herrens beskydd och nådiga ledning (1:6—3:29). Till denna
tillbakablick knytes 'inträngande förmaningar att folket alltid
skall hålla fast vid den givna uppenbarelsen, inte glömma Guds
ord utan alltid i sitt hjärta säga amen till, att Herren allena är
Gud i himmelen och på jorden, och hålla hans bud och rätter,
så att de får länge leva och det går. dem väl i Kanaans land
(4:1—40).
På detta tal följer 4:41—43, som innehåller uppgiften om
att Mose vid denna tid avskilde tre tillflyktsstäder i östjordan-
landet för dem som utan vett och vilja dödat någon.
II. Andra talet, kap. 5—26
Detta långa tal har en inledning, 4:44—49, där detta tal anges
som "den lag, som Mose förelade Israels barn". Det andra talet
kan indelas i en allmän och en speciell del.
A. Den allmänna delen, kap. 5—11
Här upprepar Mose de tio förbundsorden, som Herren talade
från Sinai ur elden, liksom de åtföljande händelserna (kap. 5).
Därefter förklarar Mose innehållet i de bada första buden, att
Herren ensam är den sanne och absolute Guden som av folket
kräver kärlek av allt hjärta och all själ, och som därför inte kan
tåla dyrkan av andra gudar (kap. 6). Därför skall israeliterna in-
36
te bara avstå från att ingå något förbund med kanaaneerna, när
de intagit deras land, utan de måste också fullständigt utrota
dem och förinta deras altaren och gudabilder. Ty Herren har
av sin fria kärlek till fäderna (7:7—8) ut korat just dem till ett
heligt folk. Han vill bevara dem i sitt nådesförbund och ge dem
rik välsignelse, om de iakttar hans bud (kap. 7). De skall ock-
så, när de tagit landet i besittning och får njuta av landets goda,
alltid komma ihåg hur Gud under ökenvandringen tuktade dem,
sörjde för dem och räddade dem, så att de inte blir självsäkra
och högmodiga och glömmer alla de nådesgärningar som Her-
ren bevisat dem (kap. 8). De skall alltid komma ihåg att det
inte är deras rättfärdighet som är deras grundval och styrka
utan endast och allenast Herrens barmhärtighet och förbunds-
trohet. Det är endast Herrens förtjänst att de kan inta och be-
sitta landet (kap. 9:1—10:11). De skall ivrigt söka att i sann
gudsfruktan och kärlek tjäna Herren och uppfylla hans bud, så
att de får ärva den utlovade välsignelsen och inte hemfaller åt
den förbannelse, som kommer att träffa överträdarna och av-
gudatjänarna (10:12—11:32).
B. Den speciella delen, kap. 12—26
I denna del framlägger Mose tydligt för hela folket de vikti-
gaste förbundslagarna, som det skall följa i arvedelslandet:
1) Föreskrifter för Israels förhallande till Herren, kap. 12—
16:17
De skall bära fram offergåvor och fira offermåltider endast
på "den plats, som Herren, eder Gud utväljer inom någon av
edra stammar" (12:5). Endast där Herren uppenbarar sitt namn
får ett altare byggas ( j f r Ex. 20:24). Observera att ingenstädes
i Deut. nämns Jerusalem som den enda legitima orten för ett
altare. Det fanns också andra platser, t. ex. Silo ( j f r också upp-
rättandet av altaret på berget Ebal, 27:5 f f ) . Kap. 12:10 ff klar-
gör att offertjänsten grundar sig på Herrens verk för sitt folk
och skall vara en tacksägelsegudstjänst för att Herren har låtit
folket få bo i trygghet i arvedelslandet.
Lev. 17:1 ff lärde att alla slaktdjur måste föras till uppenba-
37
relsetältets ingång. Denna lag var tillämplig under ökentiden,
då det var möjligt att praktisera den. I Deut. 12:15 f f sker en
decentralisering (bibelkritikernas tal om en centralisering stäm-
mer inte med det föreliggande materialet), i och med att folket
skulle komma i en annan situation, när de tagit Kanaans land
i besittning. Där skulle det inte bli möjligt för alla att komma
till uppenbarelsetältet eller templet och där låta slakta sina slakt-
djur. "Du får, så mycket dig lyster, slakta och äta kött inom vil-
ken som helst av dina städer, i mån av den välsignelse som Her-
ren, din Gud, giver dig" (12:15). "Om den plats, som Herren,
din Gud, utväljer till att där fästa sitt namn, ligger för avlägset
för dig, så må du, i enlighet med vad jag bjudit dig, slakta av
de fäkreatur och av den småboskap som Herren har givit dig
och äta därav hemma inom dina portar, så mycket dig lyster"
(12:21).
Inför mötet med kanaaneerna i Kanaans land var risken stor
att israeliterna skulle låta sig förföras. I kap. 13 klargör Mose
att alla som förför till avgudadyrkan måste utrotas, det gäller
både profeter som uppträder med tecken och under och nära
blodsförvanter, ja, hela städer, om de avfallit till avgudadyrkan.
Israeliterna måste också undvika kanaaneiska sorgebruk liksom
oren mat (14:1—21). Genom att avskilja tionde av all avkast-
ning skall de ha mat att ge åt leviten, likaså åt främlingen, den
faderlöse och änkan (14:22—29). I kap. 15 talar Mose om fri-
året, om barmhärtigheten mot de fattiga, om frisläppande av
slavar efter sex år, om hur man skall förfara med det förstfödda
av fäkreaturen och småboskapen. Betydelsen av de tre årliga
festerna och hur de skall firas inskärpes i kap. 16:1—17.
2) Lagar om den teokratiska statens organisation, 16:18—
18:8
Om insättande av domare och tillsyningsmän (shoterim) i
alla städer, det rättsliga förfarandet mot avgudatjänare och ill-
gärningsmän i lägre och högre instans (16:18—17:13), kunga-
valet i framtiden och kungens plikter (17:14—20), prästernas
och leviternas underhåll (18:1—8).
38
3) Förordningar om hur Israel som ett heligt ju*,*,
la och alltid skaffa bort ifrån sig vad som är ont, 18:9—ka^.
Israel skall hålla sig fritt från "hedningarnas styggelser" (18.
9—14) och lyssna till den sanne profeten (18:15—19). Den
falske profeten skall dö (18:20—22). Lagbestämmelser om in-
rättandet av fristäder för sådana som dödat sin nästa utan vett
och vilja (19:1—13), om att inte flytta landområdesgränser
och om förebyggande av falska anklagelser från nästan (19:
14—21), om krigföring med skonande av såväl de egna krigar-
na som värnlösa fiender och deras städer (kap. 20), om so-
nande av mord som begåtts av en okänd gärningsman (21:1—9),
om mild behandling av kvinnlig krigsfånge som tas till hustru
(21:10—14), om rätt utövning av den faderliga myndigheten
(21:15—21), om begravning av en avrättad förbrytare (21:
22—23). Förpliktelser till kärleksfull omsorg om nästans egen-
dom och att inte överge Guds skapelseordning (22:1—11).
Tofsarna i de fyra hörnen på överklädnaden skall vara en på-
minnelse om Herrens bud (22:12, jfr Num. 15:3—40). Skilda
föreskrifter om helgandet av det äkta ståndet (22:13—30) och
av den teokratiska församlingsgemenskapen (23:1—25), av
hemlivet och det borgerliga livet i dess mångfaldiga förhållan-
den (kap. 24—25).
4) Föreskrifter om hur Israel skall tacka Herren och bära
fram förstlingsfrukt och tionde, sedan man tagit det utlovade
landet i besittning (26:1—15).
I 26:16—19 följer så en avslutande sammanfattning till hela
kap. 1—26.
III. Avslutande tal, kap. 27—30
Detta avsnitt visar tillbaka till kap. l—26 och inskärper om och
om igen hur hela Israels existens är beroende av Herren och
hans ord:
1) Mose och de äldste ger föreskrifter om hur "alla denna lags
39
 ord" skall upptecknas på stora stenar efter övergången av
Jordan och resas på berget Ebal och att ett altare skall by-
gas där för brännoffer och tackoffer (27:1—8).
2) Mose och de levitiska prästerna förmanar hela Israel till
hörsamhet mot Herrens ord (27:9—10).
3) Mose ger föreskrifter om hur folket skall välsignas och för-
bannas från berget Gerizim och berget Ebal (27:11—13)
och vilka förbannelser som leviterna skall uttala "inför var
man i Israel" (27:14—26). Utifrån denna befallning för-
kunnar nu Mose utförligt vilka välsignelser det för med sig
om folket lyssnar till Herrens röst och vilka förbannelser
det för med sig, om de inte lyssnar därtill (kap. 28).
4) Till sist följer förbunds-förnyelsen, som består i att Mose
än en gång på ett högtidligt sätt förehåller hela folkförsam-
lingen allt som Herren har gjort för dem, och under hän-
visning till välsignelserna och förbannelserna uppfordrar han
och besvär han folket att inträda i Herrens förbund, det som
han idag sluter med dem, och av den förelagda välsignelsen
och förbannelsen, livet och döden, välja livet (kap. 29—30).
IV. Slutet på Mose liv och verk, kap. 31—34
Josua, som under hela ökenvandringen stått vid Mose sida och
som vid denna tid insattes i sitt ämbete som folkets ledare och
som förmedlare av Guds uppenbarelse, har förmodligen redigerat
denna avslutande del till Moseböckerna. Det som Josua uppteck-
nade var lika mycket Guds ord som det som Mose upptecknat,
vilket framgår av Jos. 24:26.
Innehåll:
1) Josua förordnas att överta Mose ämbete och föra Israel in
i Kanaans land (31:1—23).
2) Sedan lagboken skrivits färdig överlämnas den av Mose till
prästerna för att bevaras och föreläsas för folket vid den
lövhyddohögtid som infaller under friåret vart sjunde år
(31:24—27).
40
3 ) 1 kap. 32 föreligger den sång, som Herren uppenbarade för
Mose och Josua (31:19) och som Mose upptecknade (31:
22) och föredrog inför Israels hela församling (31:30;
32:44). Den inramas av 31:28—30 och 32:44—47, där
Mose framhåller den stora olycka som det innebär att avvika
från Guds ord.
4) Herren kungör samma dag för Mose att han skall dö på ber-
get Nebo, sedan han därifrån fått se in i Kanaans land
(32:48—52).
5 ) 1 kap. 33 följer den välsignelse som Mose gav israeliterna
före sin död.
6) Berättelsen om Mose död (kap. 34).
Moseböckernas avslutningsord får också bilda avslutningen på
denna översikt av det första stycket i den bibliska kanon, Mose
femdelade lärobok: "I Israel uppstod inte mer någon profet
sådan som Mose, med vilken Herren hade umgåtts ansikte mot
ansikte — ingen, om man tänker på alla de tecken och under
som Herren hade sänt honom att göra i Egyptens land, med
Farao och alla hans tjänare och med hela hans land, och om
man tänker på all den väldiga kraft som Mose visade och på
alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde inför
hela Israel" (Deut. 34:10—12).
41
 Exkurs:
När ägde uttåget ur Egypten rum?
Få historiska frågor som hänför sig till Gamla testamentet har blivit så om-
diskuterade som frågan om tiden för Israels barns uttåg ur Egypten. För inte
så länge sedan dominerade den s. k. tidigare dateringen, d. v. s. att uttaget ägt
rum på 1400-talet f. Kr. För närvarande är det den s. k. senare dateringen
som mera allmänt läres ut, d. v. s. att uttåget ägde rum på 1200-talet f. Kr.
I det följande skall vi något låta olika argument komma till tals. Först och
främst intresserar oss de bibliska texternas egna data, sedan hur dessa data
förhåller sig till utombibliska vittnesbörd.
I. BIBLISKA VITTNESBORD
A. l Kon. 6:1
I l Kon. 6:1 ges en direkt tidsangivelse under hänvisning till uttåget ur Egyp-
ten. Konung Salomo började -bygga templet i det 480: e året efter uttåget, och
detta år var Salomos fjärde regeringsår, d. v. s. c:a 966 f. Kr. Genom att
addera 480 till 966 får vi sålunda fram datum för uttåget ur Egypten näm-
ligen år 1446 f. Kr. . '
Om man vill försvara den senare dateringen av uttåget måste uppgiften
i l Kon. 6 : l uppfattas på något annat sätt. Talet 480 får inte uppfattas bok-
stavligt. Det kan i stället tänkas att det vill ange en period av 12 generationer
ä 40 år. 12X40 blir ju 480. Eftersom man för en generation kan reducera
talet 40 till 25 innebär 480 _år i själva verket 300 år och då får man l Kon.
6:1 att harmoniera med den senare dateringen. En sådan reduktion blir
emellertid godtycklig.
Ett annat försök att reducera talet 480 redogör K. A. Kitchen för (se
Ancient Orient and Old Testament, London 1966, s. 74). Han menar att 480
år kan avse 480 regentär. Och eftersom vi då och då måste räkna med sam-
regentskap blir summan av regentåren större än den faktiska tid som förflu-
tit. Kitchen hämtar exempel på detta från egyptiska texter.
B. Jeftas påstående
^ . 11:26 återges ett påstående av domaren Jefta, som innebär att Israel
på hans tid bebott transjordanien i 300 år. Jeftas tid kan med ledning av andra
uppgifter i GT ganska säkert beräknas till c. 1100 f. Kr., d. v. s. precis 300
år efter 1400, den tid då erövringen enligt den tidigare dateringen skall ha
ägt rum. Det ställer sig mycket svårt att få Jeftas påstående att harmoniera
med den senare dateringen. Det är också påfallande att de båda direkta tids-
uppgifter som ges i GT med avseende på uttåget ur Egypten och erövringen
av Kanaan, l Kon. 6:1 resp. Dom. 11:26, är i harmoni med varandra så
länge de uppfattas naturligt utan några specialtydningar.
C. Domartidens längd
Hur lång tid förgick från Josuas död fram till Samuels tid? En analys av
GT:s samtliga uppgifter synes ge vid handen att den tiden var mycket längre
än vad den senare dateringen kan ge utrymme åt. Efter uttåget ur Egypten
42
har vi först en tid på 40 år för ökenvandringen, därefter tiden för Josuas
ledarskap, kanske 20 år. Vidare omfattade Samuels ledarskap före Saul c.
20 år. Det innebär att från tiden för uttåget fram till c. 1050, när Saul blev
konung, måste det finnas utrymme för 80 år plus domartiden. Ägde uttåget
rum c. 1446 f. Kr. blir domartiden drygt 300 år lång (1446—1050 = 396
—80 = 316). En datering av uttåget till 1200-talet erbjuder mindre än 150
år för domartiden. Det är närmast omöjligt att pressa samman domartiden
till 150 år, även om man måste räkna med att vissa domare utövade sitt äm-
bete parallellt. Om man summerar alla tidsuppgifterna om domarna och lägger
därtill de tider av lugn som också infann sig under domartiden, får man to-
talt 410 år, vilket är 94 år mer än de 316, som den tidigare dateringen med-
ger. Men domarboken själv innehåller flera antydningar om samtidig domar-
verksamhet. 316 år synes sålunda vara en sannolik .siffra för domartidens
längd och den harmonierar med såväl l Kon. 6:1 som Dom. 11:26.
D. Historiska sammanhang
I 2 Mos. berättas att en ny farao, "som icke visste av Josef" (v. 8), gav order
om att hebréerna skulle förtryckas och som slavtjänst bygga åt farao "för-
rådsstäder, Pitom och Raamses" (v. 11). Anhängarna av den senare date-
ringen identifierar vanligtvis Rameses II (1304—1238) med både den farao
som gav denna order (några anger i stället Seti I, 1316—04) och uttågets
farao. Om denna identifiering är riktig kan ordern om slavtjänst inte ha
föregått själva uttåget med någon längre tid, högst 30 år. Vanligtvis förläggs
uttåget inte senare än c. 1275 f. Kr., bl. a. med tanke på att farao Merneptah
(1238—28) på en segerstele uppger att han i ett fälttåg besegrat libyerna och
skilda folk i Kanaan, bl. a. Israel. Med tanke på tiden för ökenvandringen
kan sålunda uttåget inte gärna förläggas senare än c. 1275 f. Kr.
Den bibliska berättelsen förutsätter emellertid att avsevärt längre tid än
30 år förflutit från det att ordern om .byggandet av Pitom och Raamses ut-
färdades fram till uttåget. I 2 Mos. l nämns ordern om byggandet av för-
rådsstäderna i samband med den nye faraos införande av sin slavtjänstpolitik.
Denna politik fick emellertid inte avsedd effekt (v. 12), varför ytterligare
tvångsarbeten pålades hebréerna. Till följd av att hebréernas tillväxttakt lik-
väl inte avtog utan bara ökade vidtogs ytterligare åtgärder av direkt natur.
De hebreiska barnmorskorna fick order att se till att alla gossebarn dödades.
Men barnmorskorna lydde inte denna order och folkmängden fortsatte att
öka. "Då bjöd farao allt sitt folk och sade: 'Alla nyfödda gossebarn skolen
I kasta i Nilfloden, men alla flickebarn mån I låta leva' " (v. 22). Därmed
är vi framme vid tidpunkten för Mose födelse. Med hänsyn till de olika åt-
gärder som farao vidtog mot hebréerna torde det ha förflutit en viss tid från
det att ordern om byggandet av förrådsstäderna utfärdades fram till Mose
födelse. Men framför allt står det klart att det därefter förgick 80 år, innan
uttåget blev av. Ty Mose var 80 år när han återkom till Egypten för att leda
uttåget. Följaktligen måste den farao som gav order om att förrådsstäderna
Pitom och Raamses skulle byggas ha levt minst 80 år före uttåget, förmodligen
mer än 100 år dessförinnan, och kan sålunda inte ha varit densamme som
uttågets farao. Ansluter man sig till den senare dateringen kan man inte räkna
med en så lång tid, eftersom ett avgörande argument för den senare date-
ringen är att Rameses II var den farao, som gav order om byggandet av staden
som bär hans namn, Raamses (ang. Pitom och Raamses, se nedan).
Accepterar man den tidigare dateringen av uttåget blir uppgiften om en
längre tidrymd mellan begynnelsen av slavtjänsten och uttåget inget problem.
Några identifierar den farao som började förtrycket av hebréerna med Ahmose
(1584—60), den förste härskaren av den 18:e dynastin, som inledde en helt
43
ny politik och utdrev hyksos från Egypten. Andra har tänkt på den förste
av hyksosregenterna o. 1730 f. Kr.
En annan fråga gäller vem den farao var som dog medan Mose ännu var
i Midjan (2 Mos. 2:23—25). Omnämnandet av att "konungen i Egypten
dog" avser tydligen att klargöra att den landsflyktige Mose nu har möjlighet
att återvända till Egypten. Enligt denna text är det sålunda uteslutet att
uttågets farao är densamme som den som gav order om slavtjänst. När än
uttåget har ägt rum, så bör en farao som regerat i nästan 40 år ha avlidit kort
före Mose återkomst till Egypten och uttåget. Är den tidigare dateringen rik-
tig har en sådan död just ägt rum. Thutmosis III dog nämligen c. 1450 f. Kr.,
alltså kort före uttåget 1446, och han hade regerat en lång tid. Först samre-
gerade han med sin berömda styvmoder Hatshepsut (1504—1482), sedan en-
sam i 32 år. Menar man att den senare dateringen är den riktiga, hår man
ingen farao med lång regeringstid och som dött strax före uttåget att hänvisa
till. Seti I (1316—04), den närmaste företrädaren till Rameses II, regerade
bara i 12 år. Dessutom innebär den senare dateringen att uttåget ägde rum
långt in på Rameses II:s regeringstid. Enligt Ex. 2 : 2 3 kan inte uttågets farao
ha regerat så länge vid tiden för uttåget.
Med hänsyn till l Kon. 6:1, Dom. 11:26, domartidens längd, 2 Mos. l
och 2:23—25 måste vi konstatera att den tidigare dateringen av uttåget ur
Egypten är mest i harmoni med de bibliska uppgifterna. Låt oss nu se något
på utombibliska vittnesbörd och deras förhållande till Bibelns uppgifter.
II. UTOMBIBLISKA VITTNESBÖRD
Den datering man givit av uttåget ur Egypten, 1440-talet eller c. 1280, har
på ett avgörande vis påverkats av utombibliska vittnesbörd, och då i första
hand sådana som kan sättas i förbindelse med israeliternas erövring av Ka-
naans land. Man har menat att arkeologin bör kunna fastslå, om denna eröv-
ring ägt rum c. 1400 eller c. 1240, eftersom flera städer i Palestina skall ha
förstörts av Josuas trupper. Arkeologiska utgrävningar i Jeriko, Lakish, Debir
och Hazor har stått i centrum för intresset, liksom den bild man haft och har
av förhållandena i Transjordanien på Mose tid. Vidare har vi att ta hänsyn
till Amarnabrevens vittnesbörd och till vittnesbörd om förhållandena i Egyp-
ten vid de olika tidpunkterna i fråga. Vi skall nu i tur och ordning lyssna
till dessa vittnesbörd.
A. Jeriko
Vittnesbördet från Jeriko har länge varit av avgörande betydelse men är nu-
mera synnerligen omtvistat. En entydig tolkning av de arkeologiska fynd som
gjorts i det gamla Jeriko, det nuvarande Tel es-Sultan, har ej kunnat presen-
teras. Låt oss se närmare vad saken gäller.
John Garstang ledde en arkeologisk expedition på Tel es-Sultan åren
1930—36. Han kom därvid till det resultatet att Jeriko hade fallit för Josua
c. 1400 (se John Garstang och J. B. E. Garstang, The Story of Jericho, 2
uppl. London 1948, s. 125—30). Åren 1952—58 ledde Miss Kathleen Ke-
nyon en annan utgrävning av samma plats, och hon kom till det resultatet
att staden föll mellan åren 1350 och 1325 (se Kathleen Kenyon, Digging up
Jericho, New York 1957, s. 262). Denna nya slutsats ledde till att många
forskare kom att övergiva den tidigare dateringen för uttåget ur Egypten.
Fastän hennes slutsats varken stämde med den tidigare eller den senare date-
ringen, kom likväl den senare dateringen att vinna allt fler förespråkare.
Miss Kenyon hade också upprepade gånger understrukit att det var mycket
44
svårt att dra säkra slutsatser om förhållandena i Jeriko och dess undergång
till följd av den kraftiga erosion, som staden utsatts för under den långa tid
den legat i ruiner. Kenyon s resultat har också medfört att den slutsats Gar-
stang dragit och de argument han fört fram för sin slutsats kommit i skym-
undan. Låt oss därför närmare konfrontera Garstang och Kenyon med var-
andra.
1. Gar stängs argument
De skäl som Garstang framförde för sin datering av erövringen av Kanaan
kan sammanfattas i fyra punkter:
a) Både på själva teilen (ruinhögen) och i gravarna hade G. påträffat en
stor mängd lerskärvor och skalbaggsformade egyptiska amuletter. De sistnämn-
da hänförde sig till tiden från farao Thutmosis III (1504—1450) och fram
till farao Amenhotep III (1414—1378).
b) Varken på teilen eller i gravarna påträffade han några föremål, som
kunde dateras till Farao Eknatons tid (1378—67), Amenhotep Ill:s efterträ-
dare. Ändå har man på andra platser i Palestina gjort rikliga fynd av före-
mål, som är typiska för Eknatons tid.
c) Några få lerskärvor, som kunde dateras till "sen brons II" (c. 1400—
1200), från och med Seti I (1316—04), påträffades i anslutning till en enda
byggnad, den s. k. "mellersta byggnaden", vilken tycks ha stått ganska ensam
när den existerade.
d) I två gravar (nr 4 och 13) av de 43 som genomsöktes, påträffades några
få lerskärvor av senare keramik, som kunde dateras till "sen brons II" och
"tidig järn I" (c. 1200).
Garstang menade att punkt a) och b) tyder på att Jeriko förstördes någon
gång under Amenhotep III:s tid (1414—1378), eftersom egyptiska amu-
letter hade påträffats, som härrörde från tiden fram till hans tid men inte
från tiden för hans efterföljare Eknaton. Lerskärvorna lät sig också bäst
dateras till 1400-talet. Det ringa antal lerskärvor, som han påträffade i den
ensamma "mellersta byggnaden" enligt p. c) trodde han vittnade om den
moabitiske kungen Eglons kortvariga ockupation av Jeriko enligt Dom. 3:
12—14. Garstang menade att denna slutsats stöddes av det faktum att lik-
nande lerskärvor saknades i gravarna. Följaktligen skulle de som bott i den
"mellersta byggnaden" inte ha begravt sina döda på Jerikos gravplats, vilket
är naturligt, om det var fråga om moabiter. Vad slutligen lerskärvorna enligt
p. d) beträffar, drog han den slutsatsen att de härrörde från människor, som
senare i smärre grupper tillfälligt slog sig ner här. Som skäl härför strök han
under att det rörde sig om få skärvor av främmande karaktär och att de på-
träffades i endast två gravar och inte uppe på själva teilen.
2. Kenyons slutsatser
a) Garstangs välkända "dubbelmur", som han trodde var den mur, som föll
för Josua, var ingen dubbelmur alls utan två skilda murar från skilda tider,
och båda mer än 500 år före Josuas tid.
b) Själva teilen har kraftigt eroderats och därigenom berövats på alla läm-
ningar från en eventuell "sen brons"-bebyggelse (d. v. s. efter år 1500 f. Kr.)
med undantag för höjden ovanför vattenkällan. Denna erosion kan förklaras
av att teilen låg obebodd från Josuas erövring fram till Ahabs tid på 800-
talet (se l Kon. 16:34 och Jos. 6:26).
c) De lerskärvor som Garstang påträffade, antingen på denna del av teilen
eller i gravarna, som han menade härrörde från tiden fram till Amenhotep
III c. 1400 f. Kr., är enligt Kenyon inte yngre än "mellan brons II", förmod-
ligen c. 1550 f. Kr. Detta betyder att Kenyon förbinder det asklager som täc-
ker dessa fynd, med en bränning av staden på 1500-talet och inte, som Gar-
stang hävdat, med Josuas bränning av staden c. 1400.
45
 d) De fåtaliga lerskärvor som Garstang påträffat i den "mellersta bygg-
naden" ovanför källan (Kenyon fann ytterligare en skärva i ett närliggande
rum) och som han förknippade med moabiterna under Eglon, är enligt Miss
Kenyon de enda kvarvarande spåren av den stad som Josua förstörde. Hon
menar att den staden var ganska liten och förstördes c. 1325 f. Kr.
e) De lerskärvor som Garstang fann i de båda gravarna är enligt Kenyon
från samma tid som de som påträffades i den "mellersta byggnaden".
3. Värdering
Med både Garstangs och Kenyons fynd och slutsatser framför oss, är en vär-
dering möjlig.
Miss Kenyons slutsatser enligt p. a) och b) är förmodligen riktiga. De fynd
hon gjort med avseende på "dubbelmuren" övertygar om att Garstang på
denna punkt misstagit sig. "Dubbelmuren" spelar emellertid ingen roll i Gar-
stangs argumentering för att staden brändes c. 1400. Miss Kenyon torde också
ha rätt i att en hel del vittnesbörd från staden närmast före dess fall har
spolats bort från teilen. Också Garstang nämner i förbigående att teilen ut-
satts för erosion. Både Garstang och Kenyon har grundat sina slutsatser på
material som påträffats på höjden ovanför källan.
Vad Kenyons p. e) beträffar, står hennes tolkning mera i konflikt med
den senare dateringen än med den tidigare. Garstang ansåg att dessa ler-
skärvor, som påträffades i endast 2 av 43 gravar, härrörde från 1200-talet
och vittnade om sporadisk vistelse av mindre betydelse. Miss Kenyon bedöm-
de dem som samtida med de skärvor Garstang funnit i den "mellersta bygg-
naden" från senare delen av 1300-talet. Anhängarna av den senare dateringen
föredrar att datera dem på samma sätt som Garstang, ty de betraktar dem som
åtminstone ett visst stöd för förekomsten av en 1200-tals stad, som de tror
måste vara den som Josua förstörde (se f. ex. W. F. Albright, The Biblical
Period from Abraham to Ezra, New York 1963, s. 100 n. 59, och i hans efter-
följd K. A. Kitchen, som skriver: "Positiva vittnesbörd för att en bebyggelse
existerade på 1200-talet kommer från gravarna, vilka erbjuder mykensk kera-
mik och imitationer av sådan", Ancient Orient and Old Testament, London
1966, s. 63 n. 2 2 ) .
Går vi över till punkterna c) och d) finner vi avgörande skillnader mellan
Garstang och Kenyon. Dessa båda punkter är avgörande för huruvida man
daterar Jerikos undergång genom brand till c. 1550 eller till c. 1400 f. Kr.
Vad först p. d) beträffar, kan man utan att vara orättvis, slå fast, att Gar-
stangs förklaring mycket bättre stämmer med föreliggande vittnesbörd än Ke-
nyons förklaring. Saken gäller ju de lerskärvor, som Garstang påträffat i eller
nära den "mellersta byggnaden" ovanför källan. Både Garstang och Kenyon
daterar dessa skärvor till senare delen av 1300-talet, men Miss Kenyon tror
att de representerar den stad, som Josua förstörde, och som därför inte kan
ha varit en stad av den betydenhet som Josuaboken 6 vittnar om. Eftersom
fynden vittnar om en begränsad bebyggelse och dessutom härrör från just den
tid, då moabiterna enligt Dom. 3:12—14 nyttjade Jeriko (nämligen c. 1327—
1309 enligt den bibliska kronologin), har Garstang förbundit dessa vittnes-
börd med denna tidsbegränsade bebyggelse. Miss Kenyons skäl är endast att
detta är den enda bebyggelse som kan hänföras till en tid då Josua kan ha
levat, eftersom den tidigare bebyggelsen upphörde redan c. 1550 f. Kr. enligt
henne.
Den direkt avgörande punkten är c), som avser de lerskärvor (320 bitar),
som påträffats på såväl själva teilen ovanför källan som i gravarna. Garstang
menade att dessa fynd kan dateras till 1400-talet och fram till c. 1400 f. Kr.,
medan Kenyon menar att de inte kan dateras senare än c. 1550 f. Kr. Det
tjocka asklagret visar att den bebyggelse som dessa fynd vittnar om fick ett
46
plötsligt slut genom att staden brändes. Garstang tillskriver denna förstörelse
Josua. Kenyon tillskriver den egyptierna, som hon tror kan ha härjat här
i samband med att hyksosfolken utdrevs från Egypten i mitten av 1500-talet.
Hur är det möjligt att arkeologer av facket kan datera keramiken så olika?
En förklaring är den, som vi skall ytterligare belysa längre fram, att arkeo-
logerna alltjämt är ganska osäkra i bedömningen av keramiken från denna
tid. När Garstang 1947 utgav sin bok om Jeriko i en andra upplaga, hade
han grundligt tagit del av utgrävningsresultaten från Megiddo och han hade
haft möjlighet att jämföra keramiken från Megiddo med fynden i Jeriko. I
förordet till andra upplagan hävdar han att denna jämförelse givit vid han-
den att han inte kan övergiva sina tidigare slutsatser om Jerikos fall.
De fynd som tycks ha varit särskilt avgörande för Garstang är de tidigare
nämnda skarabéerna, egyptiska amuletter med inskriptioner, som hänför dem
till bestämda faraoner. De föreligger i en kontinuerlig tidsföljd, som slutar
exakt med Amenhotep III (c. 1400). Med hänsyn till dessa amuletter anmär-
ker endast Miss Kenyon att amuletter inte är säkra vittnesbörd för dateringen,
ty de "är av det slaget som är benägna att bli släktklenoder" (Kenyon,
Digging up Jericho, New York 1957, s. 260). Det kan nog vara riktigt, all-
mänt sett, men i detta fall kan dessa "släktklenoder" sättas i en kontinuerlig
tidsföljd fram till just den tid, då erövringen enligt den tidigare dateringen
bör ha ägt rum. Därefter upphör de. Detta sammanträffande kan svårligen
bortförklaras.
Garstang fäster också stor uppmärksamhet vid den cypriotiska keramiken,
som påträffades tillsammans med skarabéerna. Liknande cypriotisk keramik
har påträffats i Megiddo, flertalet i stratum VIII—VII, som kan dateras till
tiden 1479—1150 f. Kr. Miss Kenyon själv skriver: "Importerad cypriotisk
keramik är sällsynt under mellanbronstiden . . . Men under övergångstiden,
som Megiddo stratum IX vittnar om, blev den vanligare, och under "sen
brons" påträffas nästan lika mycket cypriotisk keramik som inhemsk" (Ar-
chaelogy in the Holy Land, New York 1960, s. 200). Detta vittnar till för-
mån för Garstangs uppfattning. Det är därför egendomligt att Kenyon, vad
Jeriko beträffar, placerat denna keramik till tiden före 1550 f. Kr.
I Jeriko saknas emellertid en särskild typ av keramik, som man har menat
markerar övergången mellan mellanbronstiden och "sen brons" för hela lan-
det. Kenyon har lagt avgörande vikt vid detta. Det gäller den tvåfärgade ke-
ramik med röda och svarta geometriska linjer, som innesluter stiliserade
figurer av fiskar, fåglar och andra djur (se närmare C. Epstein, Palestinian
Bichrome Ware, Leiden 1966). Denna typ av keramik har påträffats i både
norra och södra Palestina.
Emellertid föreligger starka skäl att betvivla att frånvaron av sådan keramik
på någon plats i landet, t. ex. i Jordandalen, utgör ett tillräckligt kriterium
för att platsen var obebodd under tiden närmast efter c. 1550 f. Kr. Ty de
fynd som hittills gjorts av denna keramik visar, att den hade ett ganska be-
gränsat utbredningsområde under tiden c. 1575—1475 f. Kr. Fynden tyder
på att den utbrett sig från två huvudcentra, nämligen Megiddo i norr och
Tell el-'Ajjul nära kusten i söder. Från Megiddo har den nått Jisreelsslätten
öster ut till Taanach och norrut till Hazor. Från Tell el-'Ajjul har den nått
många platser, men aldrig längre österut än där Juda bergsbygd tar sin bör-
jan. Inga fynd av denna keramik har gjorts i centrala Palestina, inte heller
i Jordandalen.
Dessa begränsningar ger anledning att betvivla att tvåfärgad keramik nå-
gonsin nådde Jerikoområdet. Någon har framhållit att platserna i Palestinas
bergsområde och i Jordandalen inte tillräckligt har utgrävts för att erbjuda
ett klart bevis för att denna keramik aldrig nådde dessa områden. Emellertid
har flera platser i dessa områden utgrävts lika grundligt som platser där
47
denna keramik påträffats, vilket får en att undra varför ingen enda plats
i centrala Palestina och i Jordandalen visat sig innehålla den, om den verk-
ligen har kommit till användning där. Den slutsatsen synes ligga närmast till
hands att denna ganska specifika keramik helt enkelt aldrig nådde de mindre
tillgängliga bergsområdena och den mera avlägsna Jordandalen. T. o. m. sta-
den Bet-Shan, som ligger där vägarna från Jordandalen och Jisreelslätten korsar
varandra, har visat sig sakna egentlig tvåfärgad keramik, men den uppvisar
tillräckligt med keramik som ger vid handen att staden utan avbrott var be-
bodd under den tid vi här behandlar.
B. Lakish, Debir och Hazor
Ett av de mera avgörande skälen för att många forskare har kommit att för-
kasta en datering till c. 1400 f. Kr. för Jerikos fall och invandringen i Ka-
naan är det, att man menat, att andra städer i Palestina, som Josua skall ha
erövrat, uppvisar ett raseringslager, som kan dateras till en tid, som harmo-
nierar med den senare dateringen. Det är i huvudsak utgrävningsrapporterna
från städerna Lakish, Debir och Hazor som här har spelat in. Enligt Josua-
boken erövrade Josua Lakish och Debir under sitt södra fälttåg (Jos. 10:32,
39) och Hazor under sitt norra fälttåg (Jos. 11:10).
Miss Kathleen Kenyon har nyligen sökt sammanfatta vad vi kan veta om
olika städer i Palestina för tiden 1570—1200 på basis av de utgrävningsrap-
porter som nu föreligger. Hon rycker därvid i stor utsträckning undan grun-
den för den senare dateringen och presenterar i stället flera vittnesbörd, som
stöder den tidigare dateringen (se K. M. Kenyon, Palestine in the Time of
the Eighteenth Dynasty. The Cambridge Ancient History, Rev. ed. of Vol.
I & II, Cambridge 1971). Hon framhåller bl. a. att man måste indela fynden
i olika grupper av likartad keramik, som sedan kan ges en ungefärlig tids-
bestämning. Keramik som hon hänför till grupp A menar hon inte vara senare
än 1550 f. Kr. Keramik tillhörig grupp B kan inte vara senare än c. 1480.
Keramik tillhörig grupp C omfattar tiden 1475/50—1400 och keramik tillhö-
rig grupp D placerar hon till tiden 1350—20 etc.
Vad Lakish beträffar framhåller hon att "det föreligger ett mycket tydligt
avbrott mellan grupp C och grupp D" (s. 6). Man har kunnat konstatera att
det s. k. tempel I var i bruk till c. 1400. En plakett med Amenhotep III:s
bild påträffades nämligen i fyllningen mellan detta tempel och det därpå
följande. Staden har således förstörts c. 1400.
1. Förödelse i Palestina pä 1200-talet f. Kr.
Lakish (som identifierats med Tell ed-Duweir) utgrävdes 1932—38 under
ledning av J. L. Starkey. Man påträffade bl. a. en krossad skål i ett asklager,
som vittnade om förstöring genom eld. Skålen har allmänt förlagts till c. 1230
f. Kr. och sålunda har en förstöring av Lakish genom eld daterats till samma
tid. Dateringen är dock något oviss, eftersom en amulett från farao Rameses
III (1198—1166) också påträffats i detta asklager. Förstöringen kan sålunda
ha ägt rum först i början av 1100-talet (se O. Tuffnell, Lachish IV, The
Bronze Age, 1957,. s. 97, och hennes artikel "Lakish" i D. W. Thomas, Ar-
chaeology and the Old Testament Study, Oxford 1967, s. 302).
Debir (Kirjat-Sefer, Jos. 15:15) har identifierats med Tell Beit Mirsim,
men denna identifiering är osäker. Bl. a. Martin Noth har ifrågasatt den (se
Journal of the Palestine Oriental Society 15, 1935, s. 48). Tell Beit Mirsim
utgrävdes 1926—32 under ledning av W. F. Albright och M. C. Kyle. Ett
bränt lager, vittnande om förstöring genom eld, påträffades också här. Det
har daterats till c. 1230 f. Kr., eftersom det påträffades på den nivå, där
material av sen brons-typ upphörde (tiden "sen brons" upphör c. 1200 f. Kr.).
K. M. Kenyon ställer sig emellertid skeptisk till denna datering. Hon skri-
48
ver i The Cambridge Ancient History, Rev. ed. of Vol. I & II, 1971, s. 28:
"Utgrävarna hävdade att 'staden C-2' varade ända till c. 1230 f. Kr. och för-
stördes av de invaderande israeliterna. På grundval av komparativt material,
som nu är tillgängligt, tycks emellertid keramiken ej ge stöd åt en så sen
datering." Kenyon förbinder keramiken ifråga med tiden för grupp D och E
(d. v. s. 1350—20 och 1325—1275).
Hazor har kunnat identifieras med Tell ed-Qeday norr om Galileiska sjön.
Utgrävningarna där började 1955 under ledning av Yigael Yadin. Det är en
mycket stor tell, som vittnar om att Hazor var den största staden i det gamla
Palestina. Utgrävningarna gav bl. a. vid handen att en våldsam förstöring ägt
rum någon gång på 1200-talet. Yadin fann dock ingenting som tydde på en
brand i samband med denna förstöring. De som förespråkar den senare date-
ringen för israeliternas uttåg ur Egypten har satt denna förstöring i förbin-
delse med Josuas erövring.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Lakish har förstörts genom eld
under senare delen av 1200-talet eller under början av 1100-talet. Om Tell
Beit Mirsim är lika med Debir, har Debir förstörts genom eld, enligt Albright
c. 1230 f. Kr., enligt Kenyon c. 50 år tidigare. Hazor har drabbats av stor
förödelse någon gång på 1200-talet, dock ej genom eld. Några arkeologiska
bevis för en samtidig förstöring av Lakish, Debir och Hazor c. 1230 f. Kr.
föreligger inte.
Jämför vi nu arkeologins vittnesbörd om en förstöring i Palestina på 1200-
talet med Bibelns vittnesbörd om Josuas invasion, finner vi bl. a. följande:
Enligt Jos. 11:11 brändes Hazor av Josua. När Hazor förstördes på 1200-
talet brändes inte staden. Däremot hävdar arkeologerna att Lakish och Debir
brändes, när de förstördes på 1200-talet (angående dateringen, se ovan), men
Bibeln säger ingenting om att dessa städer brändes av Josua. När Josua öde-
lade städer genom brand, såsom Jeriko (Jos. 6:21) och Ai (Jos. 8:28),
poängteras detta särskilt. I Jos. 11:13 framhålles att de städer som "lågo på
sina höjder, ingen av dessa brände Israel, förutom Hazor, som Josua brände".
Visserligen är det här främst tal om städerna i norra Palestina. Men det finns
ingen anledning att tänka att denna praxis skilde sig från den som tillämpades
i södra Palestina. Både Lakish och Debir låg på höjder. Beträffande dessa
städer heter det endast, att Josua intog (hebr. laqad) dem och slog dess in-
vånare med svärdsegg.
2. Vad är orsaken till förödelsen i Palestina på 1200-talet f. Kr.?
Om Josua intagit Palestina c. 1240 f. Kr., så som företrädarna för den senare
dateringen förutsätter, borde de arkeologiska utgrävningarna i Jeriko, Lakish,
Debir och Hazor vittna om, att Jeriko och Hazor bränts vid denna tid och att
Lakish och Debir härjats, förmodligen utan brand (angående Ai, se S. Er-
landsson m. fl., Det står skrivet, 2 uppl. 1972, s. 47 f f . ) . Något sådant vitt-
nesbörd har, som vi sett, arkeologin inte kunnat ge.
Vad kan då ha orsakat de bränder och den förödelse, som ägt rum i Pale-
stina vid olika tidpunkter under 1200-talet och början av 1100-talet? Flera
tänkbara svar kan ges. En orsak kan ha varit de krig, som under dessa år-
hundraden ständigt pågick mellan städer i Palestina. En annan orsak kan
farao Mernephtah vara. Hans här drog fram i Palestina c. 1234 f. Kr. Åter
en annan, och kanske den sannolikaste orsaken till dessa bränder och härj-
ningar, är invasionen av de s. k. "sjöfolken". Dessa krigiska grupper svepte
ned längs kusten och förödde en rad städer hela vägen mot Egypten. Vid
Egypten slogs de till slut tillbaka, en anfallsvåg av Mernephtah (1238—28)
under hans femte regeringsår, en annan av Rameses III (c. 1198—66) från
hans femte till hans elfte regeringsår. Om dessa invandrande folkgrupper
förödde en rad kuststäder, varför inte också Lakish, Debir och Hazor? Mar-
49
 tin Noth förespråkade denna förklaring (The History of Israel, 2 upp!. Lon-
don 1958, s. 82).
3. Förödelse i Palestina c. 1400 f. Kr.
Hur förhåller sig arkeologins vittnesbörd till den tidigare dateringen av Josuas
och Israels invasion i Palestina, nämligen c. 1400 f. Kr.? Vi har redan på-
talat att arkeologins vittnesbörd för tiden "sen brons" (1550—1200) är om-
tvistade. Men mycket tyder på att Lakish har raserats c. 1400 f. Kr. (se Bib-
licum 4/73, s. 211), likaså att Jeriko brändes vid samma tid (se Biblicum
4/73, s. 208 f f . ) . Vad Hazor beträffar fann Yadin vittnesbörd om brand
i stratum III, som han daterar till 1400-talet f. Kr. Han hävdar att den stad,
som stratum III representerar, "effektivt förstördes av eld, sannolikt genom
en av det egyptiska nya likets faraoner, Amenophis II (1450—24) eller mera
troligt Tuthmosis III (1504—1450)" (The Biblical Archaeologist 20, 1957,
s. 44). Att Yadin föreslår någon av dessa faraoner som orsak till branden
hänger samman med att för en sådan förstöring på 1400-talet endast dessa
två kan komma ifråga, om man bortser från Josua.
Miss Kenyon framhåller nu att det i Hazor förekommer en mycket påtag-
lig lucka mellan keramik av grupp B-typ (fram till c. 1480 f. Kr.) och ke-
ramik av grupp D-typ (1350—20 f. Kr.) (Palesine of the Eighteenth Dynasty,
1971, s. 12 f . ) . Någon gång mellan 1480 och 1350 bör således Hazors under-
gång genom eld ha ägt rum. Uppfattningen att Josua brände Hazor (Jos.
11:11) c. 1400 f. Kr. är följaktligen inte oförenlig med arkeologins vittnes-
börd.
C. Amarnabreven
I samband med frågan om tiden för Josuas erövring av Kanaan måste man
också ta Amarnabreven i beaktande. De första av dessa brev eller lertavlor
påträffades av en egyptisk bondkvinna år 1887 vid Tel el-Amarna, farao
Eknatons huvudstad. Det totala antalet brev uppgår nu till 378, av vilka
c. 300 är skrivna av kanaaneiska skrivare i Palestina, Fenicien och södra Sy-
rien.
1. Vittnesbördet
Tavlorna utgöres av brev, som skrivits mellan c. 1400 och 1367 f. Kr. till
Amenophis III:s (1417—1379) och Eknatons (1379—1362) egyptiska hov,
mestadels av kanaaneiska stadskonungar. Breven uppenbarar kaotiska förhål-
landen, revolter och motrevolter samt motstridiga anklagelser från dessa
kanaaneiska furstar. Av särskilt intresse är det vanliga omnämnandet av härj-
ningar från folk som kallas chabiru. De kallas också apiru, särskilt i Ka-
naan, och ofta användes idiogrammet SA.GAZ. Eftersom det finns en möjlig
likhet i namnet mellan chabiru och ibri "hebré", och eftersom de härjningar
som chabiru gjort är nära nog samtida med hebréernas erövring av Kanaan
(enligt den tidigare dateringen), har det lett till att många identifierat
chabiru med Josuas invasionsstyrkor.
På senare tid har emellertid en sådan identifiering blivit mindre attraktiv
med tanke på textfynd som visar att chabiru nämns också i många andra
texter, påträffade så långt bort som i Boghazköi, Mari, Nuzi och Babylon, och
som kan dateras så långt tillbaka i tiden som till c. 2000 f. Kr. Ett närmare
studium av Amarnabreven visar också att breven talar om att chabiru ställer
till med besvär inte bara i södra Palestina utan också i nordkanaaneiska stä-
der, där Josua inte härjade. Vidare tycks termen chabiru inte vara en etnisk
term. Den beskriver i stället ett socialt förhållande. Chabiru avser kring-
flackande folk utan medborgarskap, t. o. m. banditer och rövare.
50
2. Försök till förklaring
a) Också Josuas hebréer kunde betecknas som chabiru. Många anhängare
av den tidigare dateringen menar fortfarande att Amarnabreven stöder deras
uppfattning (t. ex. Merrill F. Unger, Archaeology and the Old Testament,
Grand Rapids 1954, s. 124—125, 145—156). De identifierar de chabiru-
element, som härjade i södra Kanaan med hebréerna. Andra chabiru-gtupper,
på andra håll och vid andra tider, var uppenbarligen inte hebréer, men de
chabiru-element, som härjade i södra Kanaan kan ha varit det. De ansatta
stadskonungarna i detta område kan ha betecknat Josuas styrkor som chabiru,
eftersom de saknade hemland och försökte erövra Kanaans land. Till stöd
för denna uppfattning kan anföras det faktum, att de sydkanaaneiska amarna-
breven skrivits främst från de städer, som sent erövrades av israeliterna, bland
dem Megiddo, Gezer, Ashkelon och Acko, vilket stämmer med den omstän-
digheten att alla breven förmodligen skrivits efter tiden för Josuas inledande
segrar.
b) En annan förklaring: chabiru syftar pä erövrare som kom efter hebréer-
nas inledande erövring. Meredith Kline har kraftfullt fört fram denna teori
med avseende på hebréernas förhållande till chabiru (se Kline, "The Ha-BI-
RU — Kin or Foe of Israel? — III", The Westminster Theol. Journal 20,
1957, s. 54—61). Han identifierar inte de båda utan placerar Josuas erövring
kort före de chabiru, som omnämnes i Amarnabreven. Om erövringen bör-
jade 1406 f. Kr. (40 år efter uttåget ur Egypten 1446), är det troligt att den
avslutats i sitt inledande skede c. 1400 f. Kr. Amarnabreven antyder emeller-
tid att det största hotet från chabiru. kom c. 20 år senare.
Kline framhåller att termen "hebré" aldrig används i GT för att ange en
social status (så är emellertid fallet med chabiru), utan "hebré" är i GT en
etnisk term, som går tillbaka till Eber, en förfader till Abraham. Vidare är
det svårt att etymologiskt sammanföra chabiru med "hebréer". Det föreligger
också uppenbara skillnader mellan det sätt på vilket chabiru går till väga
enligt Amarnabreven och sättet för hebréernas erövring under Josua.
Kline gör en rekonstruktion av det historiska förloppet, som han tror bäst
gör rättvisa åt alla föreliggande fakta. Han hävdar att Josuas huvudrader var
avslutade, när vissa chabiru trängde ned i södra Kanaan. Han hävdar vidare
att dessa sydliga inkräktare förmodligen utsänts av en större grupp chabiru,
som redan slagit sig ned i norra Kanaan. Amarnabreven talar ju också om
chabiru i norr, där Josuas hebréer aldrig härjade. Så länge hebréerna inte
hunnit få något fastare grepp om södra Kanaan, tror Kline att chabiru inte
tog någon större notis om dem. Men när hebréerna något senare blev starkare,
angrep chabiru inte bara kanaanéerna utan sökte också tvinga hebréerna till
underkastelse. Detta, menar Kline, stämmer väl med Dom. 3:8, där det he-
ter: "Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i Kusan-
Risataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels barn måste tjäna
Kusan-Risataim i åtta år (enligt den tidigare dateringen c. 1375—67 f. Kr.)."
Det är fullt möjligt att såväl Kusan-Risataims mesopotamier som hebréerna
av de kanaaneiska konungarna betecknades som chabiru, d. v. s. kringflac-
kande erövrare eller banditer. En kombination av de båda försöken till för-
klaring kan därför också tänkas.
D. Krigstågen under Seti l och Rameses II
De krigståg genom Palestina, som gjordes av de egyptiska faraonerna Seti I
(1316—04) och Rameses II (1304—1238), visar enligt förespråkarna för den
senare dateringen att Israel ej befann sig i Palestina vid denna tid. Hade
Israel varit i landet, borde dessa fälttåg ha omnämnts i Domarboken, menar
man, en bok som till större delen behandlar militär aktivitet. Men Domar-
boken tiger om dessa fälttåg.
51
1. Vittnesbördet
Seti I drog norrut redan under sitt första regeringsår (c. 1316 f. Kr.). Han
drabbade samman med fiendestyrkor i norra Palestina och ännu längre norrut.
I ett senare fälttåg trängde han fram så långt norrut som till Kadesh vid
floden Orontes, där han ingick ett fördrag med den hetitiske konungen Mu-
watallis. Rameses II genomförde ytterligare fälttåg, främst under sitt femte
och tjugonde regeringsår. Under det sistnämnda ingick han det berömda freds-
fördraget med hetiten Hattusilis III (1283 f. Kr.).
Vid alla dessa fälttåg måste den egyptiska hären marschera genom hela
Palestina. Vidare tycks både Seti I och Rameses II ha varit inbegripna i krigs-
handlingar i Palestina självt. Båda har efterlämnat var sin stele i Bet-Shan,
och Seti I berättar på sin stele om en drabbning med apiru nära staden, för-
modligen åsyftande hebréerna. Dessa aktiviteter i Palestina gör frågan befogad,
varför Domarboken tiger om detta, om nu Israel redan befann sig i landet
och Domarboken sålunda skulle omspänna tiden c. 1375—-1050 f. Kr., vilket
den tidigare dateringen förutsätter.
2. Förklaring
Två ting bör observeras.
1. Domarboken tiger också om de senare fälttågen i Palestina av Mer-
nephtah (1238—28) och Rameses III (c. 1198—66). Deras fälttåg inträffade
ju efter det att Israel erövrat Kanaan, också enligt den senare dateringen.
Mernephtah gör anspråk på att ha tillfogat folken i Palestina ett stort neder-
lag, "Israel har lagts öde, hans säd existerar ej mer; Hurru ( = Syrien, som
innefattar Palestina) har blivit en änka för Egypten". Rameses III skryter
med att ha förvandlat "tjeker (tkr) och filistéer (prst)" till aska (tkr är
namnet på ett av "sjöfolken", som till en del slog sig ned i Palestina till-
sammans med prst). Egyptiern Wen-Amon'-(1100 f. Kr.) talar om att tkr
ockuperat kuststaden Dör, strax söder om berget Karmel. Han har också låtit
avbilda sitt fälttåg i Palestina på väggarna i det berömda templet i Medinet
Habu. Han tycks främst ha varit intresserad av Bet-Shan-området, liksom Seti I
och Rameses II. Ty han återuppbyggde staden, inklusive ett fint tempel, och
gjorde staden till en.gränspostering. Det är tydligt att dessa båda senare fa-
raoner attackerade själva Palestina och inte bara passerade igenom landet,
vilket huvudsakligen var fallet med Seti I och Rameses II. Men ändå inne-
håller Domarboken ingenting om deras aktiviteter. Av detta kan man dra den
slutsatsen, att när deras fälttåg inte nämns, fastän Israel förvisso var i landet,
är tystnaden inget säkert bevis för att Israel inte var i landet vid tidpunkterna
i fråga.
2. Man bör också fråga efter den troliga orsaken till att vare sig de tidi-
gare eller de senare egyptiska fälttågen omnämns i Domarboken. Därvid är
att märka att Domarboken inte erbjuder historia som sådan för den tid som
boken omspänner. Den redogör i stället för Israels avfall från sin Gud och
vilka straffdomar det drar med sig. Följaktligen redogöres endast för de
militära tilldragelser, som tjänade som straff och tuktan till följd av folkets
avfall. De krigståg som inte medförde att Israel straffades med förtryck har
ingen funktion i texten och omnämnes därför inte. Men de yttre makter som
besegrade Israel och förtryckte det, tills en domare uppstod som befriade
landet, omnämnes: mesopotamier (Dom. 3:8), moabiter (Dom. 3:12), ka-
naanéer (Dom. 4:2), midjaniter och andra beduinfolk (Dom. 6:1), ammoni-
ter (Dom. 10:7) och filistéer (Dom. 10:7; 13:7). Egypten omnämnes inte.
Ty Egyptens militära aktivitet i Palestina ledde inte till förtryck och ockupa-
tion av Israel. Att Domarboken sålunda tiger med egyptiernas fälttåg kan
inte användas som stöd för uppfattningen, att Israel inte fanns i Kanaan
vid tiden för dessa fälttåg.
52
E. Transjordanien
Förespråkarna för den senare dateringen brukar också hänvisa till att Trans-
jordanien saknade bofast bebyggelse mellan c. 1900 och 1300 f. Kr. Nelson
Gluecks välkända presentation av sina ytundersökningar i Transjordanien
har lagt grunden för denna uppfattning. Ändå talar de bibliska texterna om
1) att Israel vägrades att marschera igenom Edoms land av dess konung
(4 Mos. 20:14—21) 2) att stora amoritiska nationer existerade öster om
Jordan, nämligen Ogs och Sihons rike, och att de besegrades av israeliterna
(4 Mos. 21:21—35) samt 3) att Moabs konung Balak konspirerade mot
israeliterna med hjälp av profeten Bileam (4 Mos. 22—25). Alla dessa hän-
delser ägde rum i Transjordanien-området, vilket tyder på att där fanns en
bofast befolkning vid tiden för Israels ökenvandring. Förespråkarna för den
senare dateringen argumenterar med hänsyn till detta, att israeliterna därför
måste ha tågat genom detta område någon gång efter 1300 f. Kr., då Trans-
jordanien hunnit få en bofast bebyggelse.
Emellertid har Nelson Gluecks slutsatser ifrågasatts på senare tid. Hans
arbete baserades nästan uteslutande på ytundersökningar. Nu har några ut-
grävningar kommit till stånd, varvid fynd påträffats som givit vid handen att
Gluecks uppfattning måste revideras. Lancaster Harding påpekar att åtmins-
tone i Ammanområdet fanns en bofast befolkning under hyksostiden, ty man
har påträffat en grupp gravar som måste dateras till tiden före 1550 f. Kr.
Han hävdar att sådana gravar "är inte nomaders verk". Han talar också om
ett litet tempel, som påträffades när man byggde Ammans nya flygplats, och
som innehöll keramik och egyptiska stenvaser, som är typiska för tiden 1600
—1400 f. Kr. Vid utgrävningar i Deir Alla har man funnit ett tempel, som
förmodligen kan dateras till 1500-talet f. Kr. Magnus Ottosson har i sin
doktorsavhandling från 1969 sammanställt en rad data, som kullkastar Nelson
Gluecks uppfattning (se Gilead, Tradition and History, 1969, s. 178 ff.). Vi
kan sålunda sammanfatta att Transjordanien av allt att döma haft en bofast
amoritisk befolkning också efter 1900 f. Kr. och före 1300 f. Kr. Ytterligare
utgrävningar i detta område är emellertid ett angeläget önskemål.
F. Egypten vid tiden för uttåget ur Egypten
Det starkaste stödet för den senare dateringen av uttåget ur Egypten erbjuder
några historiska data, som vi nu skall belysa.
1. Pitom och Raamses
Dessa båda städer skall enligt 2 Mos. 1:11 ha byggts av de förslavade israeli-
terna. Kan dessa båda städer identifieras och tiden för deras existens fast-
ställas? Den frågan är av vital betydelse. Vad först Pitom beträffar identi-
fieras den vanligen med Tell er-Retabeh, men identifieringen är osäker. Den
äldsta kungliga byggnad som påträffats i Tell er-Retabeh är ett tempel, som
säges ha byggts av Rameses II. Om de förslavade israeliterna har byggt detta
tempel, kan inte uttåget ha ägt rum före denna tid, d. v. s. före c. 1300 f. Kr.
Men också den senare dateringen av uttåget till c. 1280 f. Kr. blir då proble-
matisk, eftersom den slavtjänst som 2 Mos. 1:11 talar om skett minst 80
år före uttåget (se Biblicum 1/73, s. 29). Fäster man avseende vid det bib-
liska vittnesbördet, får man inte godtyckligt välja vissa uppgifter och vraka
andra. Det bibliska vittnesbördet ger inte bara vid handen att hebréerna
måste bygga åt farao förrådsstäderna Pitom och Raamses (2 Mos. 1:11),
utan också att detta slavarbete tog sin början långt före tiden för uttåget och
under en annan farao än uttågets farao (2 Mos. 2:23).
Man hävdar också att det var Rameses II som gav den gamla hyksoshuvud-
staden Avaris namnet Pi-Ramesse ("Rameses' hus").
Om identifieringen av Pitom är osäker, så är omnämnandet av Raamses
53

av desto större betydelse. Rameses II tycks nämligen vara den förste som gav
den gamla hyksoshuvudstaden Avaris namnet Pi-Ramesse ("Rameses' hus").
Detta är ett starkt argument, oavsett vilken plats som nu svarar emot platsen
för det gamla Avaris (kanske det gamla Tanis eller Qantir är platsen för
Avaris).
M. Ungcr, som företräder den tidigare dateringen, menar att namnet
Raamses kan vara en modernisering av ett arkaiskt platsnamn, som gjorts av
någon senare avskrivare. Men också i l Mos. 47:11 förekommer termen
Raamses, nämligen i uttrycket "Raamses' land" som en beteckning på landet
Gösen.
Det är emellertid inte otänkbart att namnet Raamses redan använts av
hyksoskonungarna långt före den XIX:e dynastin (1320 f. Kr.). Om uttåget
ur Egypten skedde 1446 f. Kr. och israeliterna vistades i Egypten i 430 år,
kom Jakob och hans söner till Gösen redan 1876 f. Kr. Cirka 150 år senare
invaderades Egypten av hyksos (egyptiska beku shoswet, senare uttalat hy ku
shose ~ "regenter över främmande länder"). Enligt 2 Mos. 1:8 "uppstod
en ny konung över Egypten, en som icke visste av Josef, och därmed bör-
jade förtrycket. Denne nye konung måste ha varit den förste i en kedja av
nya härskare, utan anknytning till dem som tidigare behandlat israeliterna väl
och låtit dem bo i Gösen. Allt talar för att denne nye konung var en hyksos-
furste. Hyksos intog staden Avaris c. 1720 och därmed kunde inte israeli-
terna få behålla sin fria ställning. Den nya konungen säger enligt 2 Mos.
1:9 f : "Se, Israels barns folk är större och mäktigare än vi. Nu väl, låtom
oss gå klokt till väga med dem; eljest kunde de ännu mer föröka sig, och
om ett krig så komme på, kunde de förena sig med våra fiender och begynna
krig mot oss och sedan draga bort ur landet. Alltså satte man arbetsfogdar
över dem och förtryckte dem så med trälarbeten." Uttrycket "större och mäk-
tigare än vi" vore en stor överdrift om jämförelsen gällde egyptierna, men
helt naturligt om "vi" är lika med hyksos, som var en liten styrande minori-
tet, "regenter över främmande länder". Om talaren är en hyksos, blir också
uttrycket "kunde förena sig med våra fiender" helt förståeligt, ty fienderna
var nära till hands, nämligen egyptierna, vars egna härskare höll stånd i södra
Egypten och de hade stått i vänskapsförbund med israeliterna för Josefs skull.
Kan då hyksoskonungarna ha använt namnet Raamses? Låt oss i korthet
anföra följande. Det är känt att den XIX:e dynastin spårade sina förfäder till
hyksos. I linje med detta gjorde denna dynasti den gamla hyksosstaden Avaris
till sin norra huvudstad. Vidare byggde Rameses II där ett tempel åt hyksos-
guden Seth, en gud som hyksos tidigare upptagit från egyptierna. Rameses
II: s fader antog också som sitt officiella namn namnet Sethi efter hyksosguden
Seth. Också namnet Raamses (egypt. Ra-amessu), som betyder "född av Ra",
var ett passande namn för hyksos, ty hyksos vördade såväl guden Ra som
guden Seth, vilket omvittnas av att elementet Ra förekommer i skilda per-
sonnamn bland hyksos. Liksom den XIX:e dynastin anknöt till hyksos ifråga
om huvudstaden och guden Seth, kan också bruket av namnet Raamses för
huvudstaden ha skett-i anknytning till en benämning som också hyksos an-
vänt. Vi vill emellertid betona att detta endast är en möjlighet, inget bevisat
faktum.
2. Platsen j or den egyptiska huvudstaden
En annan fråga i samband med dateringen av uttåget ur Egypten gäller loka-
liseringen av huvudstaden. Under den XVIII :e dynastin (1567—1320), som
regerade vid tiden för uttåget enligt den tidigare dateringen, var huvudstaden
lokaliserad till Thebe, långt söder om deltat. Men under den XIX: e dynastin
(1320—1200), som kommer ifråga enligt den senare dateringen, hade en
nordlig huvudstad upprättats, i och med att den gamla hyksoshuvudstaden
54
Avaris ånyo togs i bruk. Eftersom den bibliska berättelsen förutsätter att ut-
tågets farao befann sig nära Gösen, när Mose åter och åter besökte honom
i samband med plågorna, bör farao ha haft sitt centrum i norr vid tiden för
uttåget och sålunda måste uttåget ha ägt rum under den XIX:e dynastin.
Följande omständigheter hör emellertid också med till bilden, innan defi-
nitiva slutsatser dras. Fastän den XVIII:e dynastin hade sin huvudstad i
söder, ledde flera av dess faraoner en omfattande verksamhet i norr och
t. o. m. residerade där under längre tidsperioder. Det gäller i synnerhet om
de båda faraoner, som kommer ifråga i samband med den tidigare dateringen
för uttåget, nämligen Tuthmosis III (1504—1450) och hans son Amenophis
II (1450—25).
Vad först Tuthmosis III beträffar, utnämnde han en vizier för norra Egyp-
ten i Heliopolis vid sidan om vizieren i Thebe. Det kan endast betyda att han
hade ovanligt stora intressen i norr. Vidare lät vizieren- i norr kalla sig "He-
liopolis' herre" på två röda granitobelisker, som restes i staden. Av en skarabé
framgår det att Tuthmosis' son Amenophis II föddes i Memphis, alltså i den
gamla nordliga huvudstaden. Det är signifikativt, ty åtminstone modern måste
ha residerat där ett antal månader, och troligtvis också fadern. Vidare kan
nämnas att Tuthmosis III företog omfattande fälttåg mot hetiterna och Mi-
tanniriket långt uppe i norr. Under sexton fälttåg på aderton somrar flyttade
han Egyptens gräns t. o. m. till andra sidan Eufrat. Sålunda måste han ha
upprätthållit förrådsbaser i norra Egypten för att göra detta möjligt. Dessa
fälttåg kunde knappast ha utgått från Thebe långt nere i söder.
Vad Amenophis II beträffar gjordes ett viktigt fynd redan 1887—89 vid
Tell Bastå, den gamla staden Bubastis. På en röd granitplatta med två grave-
rade paneler framträdde denne farao i gudsdyrkan framför Amon-Ra, "han
som bor i Perunefer". Amenophis II hade nämligen som yngling utsetts att
tjäna som befälhavare vid Perunefer, ett skeppsvarv nära Memphis, och vi vet
att han vistades där ofta. William Hayes skriver om Amenophis II att han
"tycks ha upprätthållit en stor administration" i närheten av Perunefer, där
inte bara han utan "hans efterträdare tycks ha residerat för en längre tid"
(W. C. Hayes, The Scepter of Egypt U, Cambridge 1959, s. 141). Detta
understrykes ytterligare av upptäckten av ett tempel, som hans sonson
Amenophis III upprättat på samma plats.
Allt detta tyder på att Amenophis II, uttågets farao enligt den tidigare
dateringen, förmodligen residerade i norr c. 1446 f. Kr., den tid då Mose
uppsökte farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk,
att de må hålla högtid åt mig i öknen" (2 Mos. 5:1).
Sammanfattning
För att söka besvara frågan "När ägde uttåget ur Egypten rum?", har vi
först låtit det bibliska vittnesbördet komma till tals (se Biblicum 1/73, s.
27 ff.). Vi kunde därvid konstatera att den vanliga "sena" dateringen av
uttåget till c. 1280 f. Kr. inte kan bringas i harmoni med bibliska data. De
bibliska uppgifterna talar entydigt för att uttåget ägde rum c. 1446 f. Kr.
och invandringen i Kanaan sålunda c. 1406 f. Kr.
I två artiklar (se Biblicum 4/73, s. 205 ff och här ovan) har vi tagit
del av de utombibliska vittnesbörden. Därvid har vi funnit att dessa vitt-
nesbörd inte motsäger de bibliska uppgifterna, så som man ofta har fram-
ställt saken. Tvärtom kompletterar i regel de utombibliska vittnesbörden de
uppgifter, som Bibeln ger. I flera fall kan emellertid inga säkra slutsatser
55
dras av de utombibliska data som för närvarande är tillgängliga. Några ve-
tenskapliga skäl för en datering av uttåget ur Egypten till någon annan tid
än c. 1446 f. Kr. föreligger dock icke.
(Ur Biblicum 1/73, s. 27—30, 4/73, s. 205—211 och 5/73, s. 123—134)

GLÖM INTE BORT

att Stiftelsen Biblicum, som utgivit denna skrift, är en
ideell stiftelse, som är i stort behov av frivilliga gåvor.
Dess postgiro är 22 65 61-9 och dess bankgiro 110-9412.

Adressen
till Stiftelsen Biblicums expedition och bibelforsknings-
institution är Södra Rudbecksg. 6, 752 36 Uppsala.

56