Sie sind auf Seite 1von 29

coleccinletrasnrdicas

Deshielo a medioda
Tomas Transtrmer

Nrdicalibros
2011

Traduccin de
Roberto Mascar

Ttulo original: Dikter

La traduccin de este libro ha sido financiada por Statens kulturrd / The Swedish Arts Council

Tomas Transtrmer De la traduccin: Roberto Mascar De esta edicin: Nrdica Libros, S.L. Fuerte de Navidad 11, 1 B - CP: 28044 Madrid Tlf: (+34) 91 509 25 35 - info@nordicalibros.com www.nordicalibros.com Primera edicin en Nrdica Libros: septiembre de 2011 ISBN: 978-84-92683-60-4 Depsito Legal: Impreso en Espaa / Printed in Spain Imprenta Kadmos (Salamanca)

Diseo de coleccin: Filo Estudio Maquetacin: Diego Moreno Correccin ortotipogrfica: Ana Patrn y Susana Rodrguez

Cualquier forma de reproduccin, distribucin, comunicacin pblica o transformacin de esta obra solo puede ser realizada con la autorizacin de sus titulares, salvo excepcin prevista por la ley. Dirjase a CEDRO (Centro Espaol de Derechos Reprogrficos, www.cedro.org) si necesita fotocopiar o escanear algn fragmento de esta obra.

de 17 POEMAS (1954) (ur 17 DIKTER)

III

FEM STROFER TILL THOREAU nnu en har lmnat den tunga stadens ring av glupska stenar. Kristallklart salt r vattnet som slr samman kring alla sanna flyktingars huvud. I en lngsam virvel har tystnad stigit hit frn jordens mitt, att sl rot och vxa och med yvig krona beskugga mannens solvarma trappa. * Foten sparkar tanklst en svamp. Ett skmoln vxer stort vid randen. Likt kopparlurar trdens krkta rtter ger ton och lven skingras frskrmda. Hstens vilda flykt r hans ltta kappa, fladdrande tills ter ur frost och aska lugna dagar kommit i flock och badar klorna i kllan.

10

III

CINCO ESTROFAS PARA THOREAU

Otro ms abandon el pesado anillo de la ciudad de voraces piedras. Clara como la sal es el agua que golpea todas las cabezas de los verdaderos refugiados. En lento remolino ha subido el silencio hasta aqu desde el centro del mundo, a enraizarse y crecer y con frondosa copa sombrear la escalera del hombre, entibiada por el sol. * Negligentemente, el pie golpea una seta. La nube de tormenta se agranda junto al borde. Como cuernos de cobre las sinuosas races del rbol dan el tono, y las hojas se dispersan temerosas. La huida salvaje del otoo es su liviano manto, flameando hasta que, otra vez, llegue la manada de das tranquilos de helada y ceniza y baen las garras en la fuente.

11

* Trodd av ingen gr den som sett en geysir, flytt frn stenad brunn som Thoreau och vet att s frsvinna djupt i sitt inres grnska, listig och hoppfull.

12

* Credo por nadie va el que vio un giser, huido de aljibe cegado, como Thoreau, y sabe desaparecer en lo profundo de su verde interior, astuto y esperanzado.

13

ELEGI

Vid utgngspunkten. Som en stupad drake i ngot krr bland dis och dunster, ligger vrt granskogskldda kustland. Lngt drute: tv ngare som ropar ur en drm i tjockan. Detta r den nedre vrlden. Orrlig skog, orrlig vattenyta och orkideens hand som strcks ur myllan. P andra sidan, bortom denna farled men hngande i samma spegling: Skeppet, som molnet tyngdlst hnger i sin rymd. Och vattnet kring dess stv r orrligt, i stiltje lagt. Och nd stormar det! och fartygsrken blser vgrtt ut dr fladdrar solen i dess grepp och blsten str hrt mot ansiktet p den som bordar. Att ta sig uppfr Ddens babordssida. Ett pltsligt korsdrag och gardinen fladdrar. Tystnaden ringer som en vckarklocka. Ett pltsligt korsdrag och gardinen fladdrar. Tills avlgset en drr hrs sl igen lngt borta i ett annat r.

14

ELEGA

En el punto de partida. Como dragn cado en algn pantano entre neblina y vaho, est nuestra tierra costera vestida de bosque de pino. All lejos: dos vapores que gritan desde un sueo en la bruma. Este es el mundo inferior. Bosque inmvil, superficie de agua inmvil, y la mano de orqudeas que surge del pantano. Al otro lado, ms all de esta senda, pero flotando en el mismo espejeo: el navo, que la nube ingrvida cuelga de su espacio. Y el agua en torno a su cayado est inmvil, echada en calma. Y aun as, truena! Y el humo del navo se expande horizontal all flamea el sol en su agarrn y el soplo golpea duro el rostro del que aborda. Ascender hacia babor de la Muerte. Una rfaga sbita y la cortina ondea. Suena el silencio cual despertador. Una rfaga sbita y la cortina ondea. Hasta que se oye, lejana, golpear una puerta lejos, en otro ao.

15

* O marker gr som Bockstensmannens kapprock! Och n som svvar mrk i vattenrken. Det rder stillhet som nr radarn svnger sitt varv p varv i vergivenhet. Det finns en korsvg i ett gonblick. Distansernas musik har sammanstrmmat. Allt sammanvuxet till ett yvigt trd. Frsvunna stder glittrar i dess grenverk. Frn verallt och ingenstans det spelar som syrsor i augustimrkret. Insprngd som timmerbaggen, slumrar hr i natten torvmossens drpte frdman. Saven driver hans tanke upp mot stjrnorna. Och djupt i berget: hr r fldermssens grotta. Hr hnger ren, grningarna ttt. Hr sover de med sammanfllda vingar. En dag skall dessa flyga ut. Ett vimmel! (P avstnd som en rk ur grottans mynning.) Men nnu rder sommarvintersmnen. P avstnd vattensorl. I mrka trdet ett lv som vnder sig.

16

* Oh marcas grises como la tnica del hombre de Bocksten!1 Y la isla que flota en el vapor del agua. Hay calma como cuando el radar vira en vueltas y vueltas, entregado. Hay un cruce de caminos en un instante. La msica de las distancias ha confluido. Todo creciendo hacia un rbol frondoso. Ciudades perdidas brillan en su verdor. De todas partes y de ninguna tocan como los grillos en la oscuridad de agosto. Insertado en el rebao de troncos, se adormece aqu en la noche el viajero asesinado en el pantano. La savia mueve su pensamiento y sube hacia las estrellas. Y en lo profundo de la montaa: aqu est la gruta de los murcilagos. Aqu cuelgan los aos, apretados los actos. Aqu ellos duermen con las alas plegadas. Un da estos volarn. Un hervidero! (En la distancia, algo como humo saliendo de la boca de la gruta.) Pero an rige el sueo del invierno estival. En la distancia, rumor de aguas. En el rbol oscuro, una hoja que se da la vuelta.

Hombre de Bocksten: restos de un hombre medieval muy bien preservados, hallados en la municipalidad de Varberg, Suecia, en 1936. (N. del T.)
1

17

* En sommarmorgon fastnar bondens harv i dda ben och kldestrasor. Han lg allts kvar nr torvmossen drnerats och str nu upp och gr sin vg i ljuset. I varje hrad virvlar gyllne frn kring gammal skuld. Den pansarkldda skallen i kerjord. En vandringsman p vgen och berget fljer honom med sin blick. I varje hrad sorlar skyttens rr vid midnattstid nr vingarna slr ut och det frflutna vxer i sin strtning och mrkare n hjrtats meteorsten. En andens bortvndhet gr skriften glupsk. En flagga brjar smlla. Vingarna slr ut kring rovet. Denna stolta frd! dr albatrossen ldras till ett moln i Tidens gap. Kulturen r en valfngststation, dr frmlingen p promenad bland vita husgavlar och barn som leker nd med varje andetag frnimmer den drpte jttens nrvaro.

18

* Una maana de verano, el rastrillo del campesino se atasca en huesos muertos y harapos de vestido. As que l yaca all cuando drenaron la turbera y ahora se yergue y anda su camino en la luz. En cada distrito remolinea semilla dorada en torno a vieja deuda. La calavera, blindada, en un sembrado. Un peregrino en marcha y la montaa siguindole con la mirada. En cada distrito murmura el carcaj del arquero a medianoche, cuando se abren las alas y crece el pasado en su cada, ms oscuro que el meteorito del corazn. Un alma apartada hace la escritura vida. Una bandera empieza a golpetear. Las alas se abren en torno a la presa. Este viaje altivo! en que el albatros se hace viejo como nube en la boca del Tiempo. La cultura es una estacin de caza de la ballena, donde el extrao, caminando entre blancas vigas y nios que juegan, percibe, sin embargo, a cada respiracin, la presencia del gigante cado.

19

* Ltt terkastas himlasfrers orrspel. Musiken, skuldfri i vr skugga, som fontnens vatten stiger mellan vilddjur, konstrikt frstenade kring vattenstrlen. Med strkarna frkldda till en skog. Med strkarna som riggen i ett strtregn kajutan vrks under ett strtregns hovar och innerst, i kardanupphngning, gldjen. I afton terspeglas vrldens stiltje, nr strkarna satts an men inte rrs. Orrliga i dimman skogens trd och vattentundran speglande sig sjlv. Musikens stumma hlft r hr, som doften av kda str kring skskadade granar. En underjordisk sommar hos var man. Dr lsgr sig, vid korsvgen, en skugga och sprnger bort i bachtrumpetens riktning. Av nd ges pltslig tillfrsikt. Att lmna sin jagfrkldnad kvar p denna strand, dr vgen slr och sjunker undan, slr och sjunker undan.

20

* Liviana, vuelve la bofetada de las esferas celestes. La msica, a nuestra sombra, inocente como el agua de la fuente que sube entre animales salvajes, artsticamente petrificada alrededor del chorro de agua. Con las cuerdas disfrazadas de bosque. Con las cuerdas como el aparejo del aguacero: la lancha es azotada por los cascos de un aguacero y en lo ntimo, en el atasco del giroscopio, alegra. Esta tarde se refleja la bonanza del mundo, cuando las cuerdas son instaladas, sin que nadie toque. Inmviles en la niebla, los rboles del bosque y la tundra hmeda espejeando en s misma. La mitad muda de la msica est aqu, como el olor a resina anda en torno a ramas heridas por el rayo. En cada hombre, un verano subterrneo. En el cruce de caminos, una sombra, y se aleja corriendo, siguiendo la trompeta de Bach. La piedad inspira sbita cautela. Dejar su disfraz de yo en esta playa donde la ola golpea y se retira, golpea y se retira.

21

de SECRETOS EN EL CAMINO (1958) (Ur HEMLIGHETER P VGEN)

SVENSKA HUS ENSLIGT BELGNA

Ett virrvarr av svarta granar och rykande mnstrlar. Hr ligger torpet snkt och det tycks utan liv. Tills morgondaggen sorlar och en ldring ppnar med darrande hand fnstret och slpper ut en uv. Och i ett annat vderstreck str nybygget och ngar med lakanstvttens fjril fladdrande vid knuten mitt i en dende skog dr frmultningen lser genom glasgon av sav barkborrarnas protokoll. Sommar med linhriga regn eller ett enda skmoln ver en hund som skller. Fret sparkar i jorden.

24

CASAS SUECAS SITUADAS AISLADAMENTE

Una confusin de ramas negras y humeantes rayos de sol. Aqu est hundida la cabaa y parece sin vida. Hasta que murmura la niebla matinal y un anciano abre con mano temblorosa la ventana y deja salir un bho. Y en otro punto cardinal est la casa nueva humeando con la mariposa de las sbanas tendidas que flamean junto al propio nudo de un bosque moribundo donde la putrefaccin lee con gafas de savia el protocolo de la termita. Verano con lluvia de pelo pajizo o con una sola nube de tormenta sobre un perro que ladra. La semilla golpea bajo la tierra.

25

Upprrda rster, ansikten flyger i telefontrdarna p frkrympta snabba vingar ver myrmarkernas mil. Huset p en i lven ruvande sina grundstenar. En stndig rk man brnner skogens hemliga papper. Regnet vnder i himlen. Ljuset slingrar i lven. Hus p branten vervakar vattenfallets vita oxar. Hst med en liga av starar som hller gryningen i schack. Mnniskorna rr sig stelt p lampskenets teater. Lt dem knna utan ngslan de kamouflerade vingarna och Guds energi hoprullad i mrkret.

26

Voces inquietas, rostros vuelan en los cables telefnicos con rpidas alas encogidas sobre leguas de tierras pantanosas. La casa en una isla del arroyo empollando sus piedras fundamentales. Un humo continuo: son quemados los papeles secretos del bosque. La lluvia vira en el cielo. La luz serpentea en el arroyo. La casa del acantilado vigila los bueyes blancos de la cascada. El otoo, con una banda de estorninos, mantiene al amanecer en jaque. La gente se mueve con rigidez en el teatro de pantallas de lmpara. Dejadlos sentir sin angustia las alas camufladas y la energa de Dios arrollada en la oscuridad.

27

DE FYRA TEMPERAMENTEN

Rannsakande gat frvandlar solstrlarna till polisbatonger. Och p kvllen: glammet frn en fest i vningen inunder skjuter upp som overkliga blommor genom golvet. For p sltten. Mrker. Vagnen tycktes ej komma ur flcken. En anti-fgel skriade i stjrntomhet. Albinosolen stod ver kastande mrka sjar.

* En man som ett uppryckt trd med kraxande lv och en blixt i givakt sg den vilddjursdoftande solen sl upp bland smattrande vingar p vrldens klipp forsande fram bakom fanor av skum genom natt och dag med vita sjfglar skrnande p dcket och alla med biljett till Kaos.

* Det r bara att blunda s hr man tydligt msarna ringa sndag ver havets ondliga socken. En gitarr brjar knppa i snret och molnet vandrar

28

LOS CUATRO TEMPERAMENTOS

Registrando, el ojo transforma los rayos solares en bastones policiales. Y de noche: la bulla de una fiesta en el piso de abajo sube como flores irreales a travs del suelo. Salgo a la llanura. Oscuridad. El vagn parece no moverse. Un anti-pjaro graznaba a la ausencia de estrellas. Arriba el sol albino, lanzando oscuras marejadas.

* Un hombre como un rbol erguido con hojas crujientes y un rayo en guardia vio al sol con hedor de bestia que buscaba entre alas crepitantes sobre la isla de acantilados del mundo, avanzando tras banderas de espuma por la noche y el da, con blancos pjaros lacustres y ruidosos en cubierta, y todos con pasaje hacia el Caos.

* Basta con cerrar los ojos para or claramente el pequeo domingo de las gaviotas sobre la comarca interminable [del mar. Una guitarra comienza a abotonar el arbusto y la nube avanza
29

lngsamt som den sena vrens grna slde med det gnggande ljuset frspnt kommer glidande p isen.

* Vaknade med vninnans klackar smllande i drmmen och utanfr tv sndrivor som vinterns kvarglmda handskar medan flygblad frn solen drsade ver staden. Vgen tar aldrig slut. Horisonten skyndar framt. Fglarna skakar i trdet. Dammet yr kring hjulen. Alla rullande hjul som motsger dden!

30

lentamente, como el trineo verde de la primavera tarda con la luz amarrada que relincha llega resbalando sobre el hielo.

* Despert con los tacones de la amiga golpeteando en el sueo y, afuera, dos montones de nieve, como olvidados guantes del invierno, mientras octavillas del sol se desplomaban sobre la ciudad.

El camino nunca tiene fin. El horizonte se apura hacia adelante. Los pjaros sacuden el rbol. El polvo se marea en torno a las ruedas. Todas las rodantes ruedas que contradicen la muerte!

31

SIESTA

Stenarnas pingst. Och med sprakande tungor Staden utan tyngd i middagstimmans rymd. Gravlggning i sjudande ljus. Trumman som verrstar den innelsta evighetens bultande nvar. rnen stiger och stiger ver de sovande. Smn dr kvarnhjulet vnder sig som skan. Tramp frn hsten med bindel fr gonen. Den innelsta evighetens bultande nvar. De sovande hnger som lod i tyrannernas klocka. rnen driver dd i solens strmmande vita fors. Och ekande i tiden som i Lasarus kista den innelsta evighetens bultande nvar.

32

SIESTA

Pentecosts de piedras. Y con lenguas crujientes... La ciudad ingrvida en el espacio del medioda. Sepultura en luz hirviente. El tambor que acalla los palpitantes puos de la eternidad cautiva. El guila sube y sube sobre los que duermen. Un sueo en que la piedra del molino se vuelve como el trueno. Pasos del caballo con la venda en los ojos. Los palpitantes puos de la eternidad cautiva. Los que duermen cuelgan como pndulos en el reloj del tirano. El guila planea, muerta, en las cascadas que fluyen del sol. Y resonando en el tiempo como el atad de Lzaro el ombligo que late, de la eternidad cautiva.

33

IZMIR KLOCKAN TRE

Strax framfr p den nstan tomma gatan tv tiggare, den ene utan ben han bars omkring p ryggen av den andre. De stod som p en midnattsvg ett djur str blndat stirrande i bilens lyktor ett gonblick och fortsatte att g och rrde sig som pojkar p en skolgrd snabbt ver gatan medan middagshettans myriader klockor tickade i rymden. Bltt gled frbi p redden, flimrande. Svart krp och krympte, stirrande ur sten. Vitt blste upp till storm i gonen. Nr klockan tre var trampat under hovar och mrkret bultade i ljusets vgg lg staden krypande vid havets drr och glimmande i gamens kikarsikte.

34

IZMIR A LAS TRES

Justo enfrente, en la calle casi vaca, dos mendigos: uno sin piernas es llevado en las espaldas del otro. Estuvieron all como en un camino de medianoche un animal queda cegado mirando fijamente a los faros del coche un instante y siguieron su camino; se movan como muchachos en un patio de colegio, rpidos sobre la calle mientras las miradas de relojes del calor del medioda sonaban en el espacio. El azul pas resbalando por la rada, brillando. El negro se agach y encogi, observando, desde las piedras. El blanco creci hasta ser tormenta en los ojos. Cuando las tres de la tarde fueron pisoteadas bajo cascos y la oscuridad palpitaba en la pared de la luz, la ciudad se arrastraba a las puertas del mar y reluca en el prismtico del buitre.

35

Das könnte Ihnen auch gefallen